Glada måndagar: 24h Party People (2002)

24 Hour Party People är en låt av Happy Mondays (HÄOUOUOU OUUULD ARE JÖUOUOU ARE YOU OULD E-NÅÅUFF), men också titeln på en film från 2002 som du kanske har sett. Om brittisk humor alls intresserar är den sevärd, man måste inte ha något särpräglat intresse för Manchester och Factory och allt det där, bara man gillar banter, quips och absurdism. Vissa grejer är förstås mossiga, filmen gjordes trots allt för tjugo år sen och täcker typ åren 1977-1997, så ha det i åtanke.

Bild: IMDB

Hårstylisten har fått till ett äkta sjuttiotalssvall i Steve Coogans hår under första delen av filmen, vackert att vila ögonen på, samma med de stiliga långkapporna senare. Han spelar givetvis Tony Wilson, manchesterbon bland manchesterbor, visionären, detta vetenskapliga unikum, som levde i ytterligare fem år efter att filmen kom ut. Själva handlingen följer milstolparna i den ordning de hände, med lite artistic license och fantasi som fyller i mellanrummen då och då.

Första gången jag såg filmen var för cirka tio år sen, och då hade jag knappt några referensramar alls, men jag såg om den just precis nu för att kunna skriva om den. Det är Sex Pistols-konserten år 1977 och Joy Division och New Order och The Hacienda och Happy Mondays. Fjärde väggen existerar knappt, det blir mycket stream-of-consciousness. Att följa någon annans tankegångar så innerligt är något av det finaste jag vet, men nu ska jag inte bli blödig här.

Shaun Ryder? Nä, skådisen Dave Cunningham. Vad satan. ”Bär” är inte ens förnamnet på likheten. Bild: IMDB

De sista scenerna av Haciendan, ljusen, den varma massan med dansande kroppar, musiken som både känns som att dra lungorna fulla med bergsluft och flyta ut i rymden samtidigt, högre, högre, men samtidigt inåt, inåt… jag vet inte vad jag ska göra av alla dessa känslor, det är totalt jävla sjukt att ha levt utan detta i ett och ett halvt år. Inte undra på att jag har mått skit tidvis.

Jag hoppas på enhet. Jag hoppas innerligt att det kommer en ordentlig motreaktion till smartphones i utelivet efter corona, jag hoppas att folk kommer inse att det finns en tid och en plats att köra sina egna fragmenterade race, men att dansgolvet är heligt och kräver den respekt som endast kommer med total närvaro.

Uttrycker ofta min smartphoneaversion som irritation eller förlöjligande, men givetvis handlar det om en sorg där bakom. Det är så svårt för mig att relatera till andra människor, och det blir ännu svårare när folk är på två platser samtidigt, en fysisk plats och en semi-abstrakt dimension som både är inzoomad och överallt och konstant pockar på uppmärksamhet.

Vet inte om folk ens är förmögna att koppla bort internet ur huvudet längre, även om telefonerna lämnas in vid narikkan kanske vanan är så innött att tankarna ändå tvångsmässigt går till typ insta.

Det måste fan finnas fler än jag som vägrade hoppa på tåget när det kom.

Digi-fastande get

Det finns early adopters som tidigt anammar ett fenomen, folk som anländer kort därefter, den stora massan, och till sist eftersläntrare. Det finns även envisa getter som in i det sista står fast vid föregående teknik eller trend tills de tvingas uppgradera. Farsan satt med skrivmaskin ända in på 10-talet, när det till sist blev omöjligt att hitta reservdelar. Fram tills förra året använde han en stöttålig Nokia som funnits i bilden sedan jag gick i högstadiet. If it ain’t broke, don’t fix it.

Är väldigt progressiv på många sätt men det drar nog åt det hållet när det kommer till teknik, alltså. Nästa dator blir absolut stationär nu när bopålarna iallafall är någorlunda fastslagna. Har aldrig vidrört en tablet annat än när någon har ploppat en i händerna på mig för att fylla i ett formulär, och måste jag skriva något på nåns Android-telefon eller iPhone får jag kolla var skiljetecknen ligger som en gammal mommo. Blev orimligt upprörd när Andelsbanken slutligen pensionerade text only-sidan pda.op.fi, som alltså härrörde från millennieskiftet, då PDA (personal digital assistant, palmtop computer) ännu var en grej. Smaka på det. Lyckligtvis finns det ännu OP Saavutettava.

En typisk PDA i form av en sexig PalmPilot som numera är museiföremål vid École Polytechnique Fédérale de Lausanne, Schweiz.

Har inget Twitter-konto, ingen Instagram, inget Facebook-konto, ingen bankapp, undviker Google, Sailfish OS på mobilen, GPS alltid inaktiverad, ingen cloud storage. Heller inga streamingtjänster. Okej om man säger nej till att medverka eller alls konsumera de stora some-plattformarna, det blir vanligare och vanligare, men hur kan man som millennial i herrens år 2021 inte vara reggad vid någon streamingplattform alls? Inget Spotify, inget Apple Music, inget Amazon Music, inget Netflix, inget Amazon Prime Video, inget Disney+, inget Storytel eller Bookbeat eller Audible eller fan och hans moster. Man får rada upp fler grejer nuförtiden än det klassiska skrytet jag har ingen TV.

Det finns en radda orsaker till denna vägran, varav nummer ett är principskäl. Håller inte med om den moderna ersättningsmodellen, speciellt för artister, och detta med att tjänstleverantören kontrollerar tillgång till materialet är skrämmande som fan. Allt som krävs är ett rättighetskrig mellan olika bolag eller en licensing deal som inte går igenom eller att någon blir cancelled så försvinner skiten, poff. Skulle inte få någon nattsömn, alltså.

En annan viktig orsak är överstimulering. Dopaminfasta är ett koncept som har trendat ett tag redan, ofrånkomligen insvept i en överförenklad broscience-sfär, men har kommit fram till att det absolut ligger något i kontentan. Det är mödan som gör något värt att hänga i julgranen. Ju färre grejer som är slentrian, desto intensivare blir känslorna inför det.

Folk tycks till exempel konsumera så jävla mycket serier och filmer, och nu snackar jag alltså redan innan pandemin. Hur många gånger har man inte suttit hemma hos någon och kollat på hur de bläddrar genom sitt personaliserade Netflix-utbud, tagline efter tagline, 30 sek av en trailer här och där, för att hitta något som ens verkar värt att kolla på? Eller som när jag var överarbetad och slocknade i en fåtölj kl. 22 på en fest, vaknar kl. 04, och samma jämntjocka Spotify-genererade doom metal-mix någon satte på i början av kvällen fortfarande spelar? Set it and forget it-musik? Är det så vi vill ha det? Ska det vara såhär?!??

Nästa inlägg blir om de alternativ som står till buds och de fördelar (+ fåtal nackdelar) jag upplever med att leva som om det vore 00-tal rent tekniskt.