Nikotinist, javisst

Blev hätä idag när paketet med vapejuice inte dök upp. Fick gräva genom papperskorgen (inget bioavfall) för att se om man kunde utvinna de sista dropparna ur de lilla tiomillisflaskorna som redan kasserats, och det kunde man förstås medelst sax (måste vara motsvarigheten till vad gräsrökare gör när de röker karsta).

Nikotin har man haft ett varierande förhållande till genom åren. Min första pojkvän kom hem med ett paket Smart blå rulltobak för att jag skulle lära mig tekniken för att dra halsbloss, det var min idé och inget som påtvingades. Endast ett led i processen. Var femton-sexton då. Rökte en fyra rulltobakar om dagen, inomhus, i första lägenheten och det blev att tapetsera om vid utflytt. Minns morsan var sur (förståeligt). Ett litet paket L&M röd fick man för två euro, tio tobakar i, brukade röka halvor och spara dem på skrivbordet.

Sommaren 2006, med munstycke från en äldre svensk beundrare. Gränslös man var på den tiden, satan.

Slutade röka kring aderton års ålder och det höll i cirka ett och ett halvt år, ersattes med socker och World of Warcraft. Vips hade man gått upp femton kilo. Ovärt. En dag var jag och dåvarande pojkvännen (den andra i ordningen) så jävla uttråkade att vi började pånytt under rubriken ”sommarröka”, för att förhoppningsvis gå ner i vikt en smula på kuppen. Rökte genom första halvan av kandidaten i Åbo, oftast i köket, och vädrade noga. Att gå tre trappor ner för att röka på gården orkade man tydligen inte. Slutade vid en ålder av 22 och gav ett mestadels fullt maxipaket till en sitzdeltagare på gården utanför Sode (numera rivet) i Åbo, sa att jag skulle sluta, hon verkade inte tro på mig. Men det gjorde jag.

Belgrad 2012. Det fanns som inte så mycket att göra.

Förutom en månads avbrott i augusti 2012, då jag var i Serbien utan dator och pålitligt wifi och mestadels tittade på indiska såpoperor textade till serbiska, kyrilliskt, på en liten TV medan jag kedjerökte billiga cigaretter, lyckades jag hålla mig helt rökfri i över fem år. Det var en höstdag år 2017 i Delft, NL nära T:s födelsedag som jag bestämde mig att det nog var okej med a smoke and a pint hans födelsedag till ära, feströkare som han var. Därmed satte vi oss på en terass bredvid en pittoresk kanal och rökte tobak och drack öl. Detta öppnade porten till vidare feströkande som sedan blev vardagligt av och an, då särskilt med GB som jag lärde känna i den vevan, särdeles på våra nattpromenader, och sedermera på våra exkursioner till diverse europeiska städer.

Nöjd och finländskt överpåpälsad i Paris i april 2019. Svart dunjacka med pälskrage som jag fått av morsan nån gång, sedermera donerad när jag råkade stryka handen mot kragen och spontant kom att tänka på en svart, fluffig katt som tillhör ett par jag känner.

I juli 2020 köpte jag till slut en vape och har mestadels använt den istället för att röka tobak. Långt billigare än cigaretter och fyller samma behov, med bonusen att man med gott samvete kan göra det inomhus. Medan man ritar och dricker té. Som oftast är fallet numera.

Hemma i Eccles, Manchester, där man inte varit på typ en och en halv månad nu. September 2020.

Ser sist och slutligen inget problem med att vara nikotinist annat än att det är fittigt att vara utan. Mådde bättre fysiskt överlag under de fem år som jag inte rökte tobak, men det var främst på grund av all annan skit man får i sig. Kombinationen nikotin (om så än från vapejuice) och koffein går ju inte av för hackor. Något roligt ska man fan få ha.

Hemvant

Packade nyss upp alla teknikgrejor och attiraljer, dvs. mina verktyg (känns aningen fånigt men måste tänka i dylika banor) och har därmed skapat en arbetsplats i the study, som T säger. Han jobbar i vardagsrummet och föredrar det så. Jag ser till att lunchen är klar 13:00, idag Tescos proteinnudlar med stekt tempeh och diverse grönsaker som sjöng på sista versen. Vi äter tillsammans. Sex timmar Baldur’s Gate II fick vi in igår, roligt att vara sidekick till T som upplever storyn för första gången. Har varit i Forgotten Realms så mycket i mitt liv att det på något sätt känns som att komma hem, är det skumt?

Har nu lyxen att jobba med två skärmar, skitpraktiskt. Vapen nära till hands förstås, ritplattan på paradplats och microkeyn nära om andan faller på. Är löjligt förtjust i min väckarklockeglob, den lyser så hemtrevligt och fick förstås följa med i väskan. Menoran fick stanna i fönstret, egentligen en skämtpresent från en kille i T:s discordserver. Den syftar till det stänk judiskt påbrå som T har i släktträdet och jag tycker den passar bra där den står.

Läste för övrigt en flashbacktråd om asbergare som lyfter stöd år efter år och främst sover och spelar data upp i 30-40-årsåldern, antingen hos mamsen eller i hyresettor. Många röster som ondgjorde sig över bristen på krav och motprestation, paralleller till gamla samhällen som vi inte lever i längre, då fick man minsann arbeta oavsett. Jag känner mig träffad i någon mån, även om jag flyttade hemifrån ovanligt tidigt och studerade tills jag var 28. Att arbeta vid sidan av studierna, på finska, var för mig otänkbart.

Mycket till pappers och lite praktisk erfarenhet är inte en särskilt god sits när man passerat 30-strecket och jag undrar hur i friden jag ska lyckas på en arbetsmarknad där social kompetens är A och O. Det går i några månader, sen sitter jag där, totalt utmattad. Samma visa varje gång. Har insett att frilansarbete är min enda utväg, men hur sparka igång ett sånt projekt under/efter coronan? Pandemin är ett andningshål trots all skit den för med sig, den verkliga uppförsbacken är runt kröken. Blir matt bara jag tänker på det. Telefonsamtal med Department of Work and Pensions imorgon, vet inte vad jag ska förvänta mig. En dag i taget.