Salmiak och vege-varning

Älskade Kaatissäkki. Bild: Karkkiblogi.

Ett skepp (nåja, paket) kom lastat med salmiak, så ännu försmäktar man inte. Morsan var snäll nog att skicka hit två påsar Kaatissäkki (favoriten!), två påsar Merkkari (varför slutade de med mixen som hade fruktsmak i?!), två påsar Tyrkisk Peber original (som folk motvilligt smakar på en gång och aldrig igen), en påse Tyrkisk Peber Hot and Sour (de bruna är bäst), samt ett antal askar Fazers salmiak (den med romber på).

Veganpolisen hytter med näven och pekar på färgämne E120, karmin, som utvinns från en viss insekt och är mycket vanligt i godis. Om produkten i övrigt är vegansk brukar jag ha överseende med det. Gelatin är dock ett definitivt no-no. Hittar jag en lakritssort utan gelatin som är polerad med bivax slinker det nog ner ibland också, men absolut ingen honung. Någonstans måste man dra gränsen. Det förringar inte summan av de val jag har gjort i vardagen i några år nu.

Min sista måltid med kött i blev en random släisko burgare från Sandvikens Hesburger i Vasa, juni 2015. Då hade det gått en månad sedan jag åt kött sist, en nacho plate med beef chunks vid Popocatepetl i Utrecht på min 25:e födelsedag. Kyckling och griskött föll bort först, fisk var jag inte ett fan av till att börja med. Nötkött var det sista som släppte (hamburgare, texmex, lasagne, biff), men det for det också. Efter ett par år som vegetarian började kugghjulen snurra och veganismen var ett faktum. Allt detta på grund av att jag började dejta en vege hösten 2012 och var för lat för att laga separata rätter. Man får akta sig.

Att begrava ett unikum

Idag är det den sjätte mars och därmed sju år sedan jag fick Nemesis dödsbud. Satt hemma i Vienola i Åbo och läste till tent med dåvarande partnern (senaste exet), farmakokemi eller organisk kemi eller vad det nu var. Mobilen ringde, såg att det var en före detta pojkvän jag inte talat med på månader och tänkte att nu är det nog något på gång, men kunde aldrig ana vad det faktiskt var fråga om.

For förstås upp till Vasa på begravning i slutet av månaden, träffade en hel del gamla bekanta som jag inte sett sedan tiden vi var ett par. Dök upp utan blommor för jag visste att han liksom jag tyckte det var extremt onödigt att avliva blommor bara för sakens skull. Lite taffligt av mig att påpeka detta vid kistan inför alla andra som förstås kom med snittblommor. Kände antagligen ett behov av att förklara tomhäntheten, men ja, man är väl ändå en sperglord (sperglady?).

Jag var den som grät absolut mest på begravningen. Mer än hans mamma, mer än hans fästmö. Det var mer än Nemesis som dog. Han som gick från mystisk kille på LAN-partyt Encounter till att bli min första pojkvän och sambo, han som alltid var så öppensinnad på riktigt och vågade utmana konventioner i allt, han som skrivit tiotusentals Flashback-inlägg, som alltid trott på sig själv och gått sin egen väg, och som därmed var kapabel att tro på andra och stöda dem fullt ut.

Men också han som alltid varit så försiktig, han som sett till att folk festar ansvarsfullt, han som visade mig Erowid, han som alltid förespråkat allt med måtta (även måtta). Borta.

Om livet var ett dataspel hade man tryckt F6 för quick load. Så onödigt.
Rämnar fortfarande av sorg några gånger i året. Kommer nog aldrig komma över det.

Hos flashbackaren Arkomann i ”den akademiska kvarten” i Uppsala, hösten 2007. Nyss fyllda 21 år.

Nikotinist, javisst

Blev hätä idag när paketet med vapejuice inte dök upp. Fick gräva genom papperskorgen (inget bioavfall) för att se om man kunde utvinna de sista dropparna ur de lilla tiomillisflaskorna som redan kasserats, och det kunde man förstås medelst sax (måste vara motsvarigheten till vad gräsrökare gör när de röker karsta).

Nikotin har man haft ett varierande förhållande till genom åren. Min första pojkvän kom hem med ett paket Smart blå rulltobak för att jag skulle lära mig tekniken för att dra halsbloss, det var min idé och inget som påtvingades. Endast ett led i processen. Var femton-sexton då. Rökte en fyra rulltobakar om dagen, inomhus, i första lägenheten och det blev att tapetsera om vid utflytt. Minns morsan var sur (förståeligt). Ett litet paket L&M röd fick man för två euro, tio tobakar i, brukade röka halvor och spara dem på skrivbordet.

Sommaren 2006, med munstycke från en äldre svensk beundrare. Gränslös man var på den tiden, satan.

Slutade röka kring aderton års ålder och det höll i cirka ett och ett halvt år, ersattes med socker och World of Warcraft. Vips hade man gått upp femton kilo. Ovärt. En dag var jag och dåvarande pojkvännen (den andra i ordningen) så jävla uttråkade att vi började pånytt under rubriken ”sommarröka”, för att förhoppningsvis gå ner i vikt en smula på kuppen. Rökte genom första halvan av kandidaten i Åbo, oftast i köket, och vädrade noga. Att gå tre trappor ner för att röka på gården orkade man tydligen inte. Slutade vid en ålder av 22 och gav ett mestadels fullt maxipaket till en sitzdeltagare på gården utanför Sode (numera rivet) i Åbo, sa att jag skulle sluta, hon verkade inte tro på mig. Men det gjorde jag.

Belgrad 2012. Det fanns som inte så mycket att göra.

Förutom en månads avbrott i augusti 2012, då jag var i Serbien utan dator och pålitligt wifi och mestadels tittade på indiska såpoperor textade till serbiska, kyrilliskt, på en liten TV medan jag kedjerökte billiga cigaretter, lyckades jag hålla mig helt rökfri i över fem år. Det var en höstdag år 2017 i Delft, NL nära T:s födelsedag som jag bestämde mig att det nog var okej med a smoke and a pint hans födelsedag till ära, feströkare som han var. Därmed satte vi oss på en terass bredvid en pittoresk kanal och rökte tobak och drack öl. Detta öppnade porten till vidare feströkande som sedan blev vardagligt av och an, då särskilt med GB som jag lärde känna i den vevan, särdeles på våra nattpromenader, och sedermera på våra exkursioner till diverse europeiska städer.

Nöjd och finländskt överpåpälsad i Paris i april 2019. Svart dunjacka med pälskrage som jag fått av morsan nån gång, sedermera donerad när jag råkade stryka handen mot kragen och spontant kom att tänka på en svart, fluffig katt som tillhör ett par jag känner.

I juli 2020 köpte jag till slut en vape och har mestadels använt den istället för att röka tobak. Långt billigare än cigaretter och fyller samma behov, med bonusen att man med gott samvete kan göra det inomhus. Medan man ritar och dricker té. Som oftast är fallet numera.

Hemma i Eccles, Manchester, där man inte varit på typ en och en halv månad nu. September 2020.

Ser sist och slutligen inget problem med att vara nikotinist annat än att det är fittigt att vara utan. Mådde bättre fysiskt överlag under de fem år som jag inte rökte tobak, men det var främst på grund av all annan skit man får i sig. Kombinationen nikotin (om så än från vapejuice) och koffein går ju inte av för hackor. Något roligt ska man fan få ha.

Fler dofter av Finland

Bois Farine (2003) av L’Artisan Parfumeur – träslöjdsal. När jag gick i lågstadiet på 90-talet hade flickorna syslöjd och pojkarna träslöjd, man fick inte välja enligt intresse. Förstås hade ingen pojke täckts medge att träslöjden inte lockade och att han hellre hade lagat ett förkläde åt morsan, men en och annan flicka kanske hade snickrat ihop något i julklapp hellre än en väggbonad med korsstygn. Bois Farine doftar fint sågspån, mjöligt, kallt som en ouppvärmd slöjdsal och en hint impregneringsmedel (eller dylikt, fan vet jag, satt och bläddrade i en katalog för ”inspiration” under hela terminen med obligatorisk träslöjd på sjuan i högstadiet och lyckades väl såga ut ett ankh i trä och måla det svart till sist, tonårsgoth som man var). 130 euro för 100 ml.


Dolce & Gabbana Pour Femme (2012) av Dolce & Gabbana – muminlimsa. En av mina pojkvänner under tiden i Vasa lämnade hemmet under oroliga omständigheter som 18-åring och fick tag i en lägenhet i Olympiakvarteret, som på den tiden ännu hade en Siwa (och förstås Olympiakiosken med sin billiga öl). Minns att jag brukade kila ner till Siwa och köpa en flaska muminlimsa var och någon glass på sommaren medan han spelade World of Warcraft. Muminlimsan var dyr, två euro för en halvlitersflaska, men vad betalar man inte för en smak av barndomen. Saknar inte byn jag växte upp i, men saknar Vasa, staden där jag blev jag på riktigt. Mina utländska vänner skrattar när jag berättar att en helt ny värld öppnade sig med flytten till regioncentret, en metropol med sextiofem tusen invånare. Jåå. Kring 80 euro för 100 ml.


Encre Noire (2006) av LaliqueSisu-pastiller. Doften är baserad på vetiver, en gräsart som tycks sakna svenskt namn. Artikeln på Wikipedia går under det latinska Chrysopogon zizanioides (fräsigt). Rötterna torkas och destilleras och luktar jordigt och träigt med inslag av kåda och sötsur rökighet enligt någon svensk parfymsida, själv tycker jag doften främst påminner om Sisu (eller Gifu som man sa som liten). Vad fan består pastillerna av, annars? Tydligen en industrihemlighet. De sponsrade också killarna i Sturm und Drang när det begav sig. Ser man på. Svinbillig på Notino just nu, 25 euro för 100 ml.


21 (2007) av CoSTUME NATIONAL – glögg. Copyn skräder minsann inte orden: Created to celebrate the 21st anniversary of the maison, 21 is a harmony of pure and mysterious elements blended to create a strong, energetic and sensual character. Perfect mix of luxury and simplicity, 21 is a balance of white pureness and deep mystery, the most intriguing contrast. Jasså du. Luktar bara glögg enligt mig. Inget vitt och inget mystiskt, såvida man inte menar snön. Möjligen ”lyxen” och enkelheten i en lillajulfest i hyrd lokal med firman (innan spyorna). 104 euro för 100 ml.


Bonus:

Gloria (2002) av Cacharel – kvinnornas omklädningsrum på Tropiclandia i Vasa på 90-talet. Våta träbänkar, aromatisk olja som sipprar ut från dörren till bastun, ett sammelsurium 90-talsparfymer och deodoranter, hårsprej, varmluft från en armé hårfönar, en hint av klorerat vatten. Fick tag i ett prov av denna för några år sen, själva parfymen är ur produktion sen länge och mycket saknad på Fragrantica. En oerhört evokativ parfym. Blev förvånad när jag var dit i mitten av 10-talet, de har spikat upp en trävägg i sambastun så man kan bara prata med den mansperson man är där med, inte basta tillsammans. Vad satan. Är folk så pryda nuförtiden? Har för övrigt ett helt inlägg på kommande om just Tropiclandia, närmare bestämt en psykedelisk tripp som ägde rum där. Vänta bara.