Vox(ra) (im)populi

Det börjar sina i Voxra-burken, har cirka två veckors förbrukning kvar. Kontaktade min nuvarande läkarstation i UK i början av veckan för att reda ut möjligheterna att få det utskrivet off-label, betalar fullpris utan ersättning genom att importera från Finland.

Nämnde att jag:

  • började med bupropion i Finland 2013 och fortsatte i NL fram tills 2016
  • främst slutade på grund av kostnaden (studerande) och trodde jag skulle klara mig utan
  • funderade på att återuppta medicineringen redan 2019
  • känner till att preparatet endast används som rökavvänjning i UK
  • inledde off-label-processen i Salford hösten 2020 men hann flytta därifrån innan utfallet
  • för närvarande har ett aktivt recept från Finland
  • har räknat ut att ett inhemskt recept kostar en tredjedel av vad jag betalar nu
  • har testat åtminstone en substans inom de främsta typerna av antidepressiva från sexton års ålder framåt
  • anser att bupropion med råge både ger störst effekt och minst biverkningar i mitt fall

En av läkarna vid stationen svarade kort därefter att:

  • bupropion endast är godkänt för korttidsbehandling vid rökavvänjning i UK, vilket jag ju påpekade
  • bupropion inte innehar licens för användning mot depression i UK till skillnad från andra länder, vilket jag ju påpekade
  • bupropion knappt används mot depression i UK i praktiken alls, vilket jag ju påpekade med off-label-begäran
  • det finns många andra mediciner som är godkända som kanske inte har testats, av vilka jag ju påpekade att jag har testat ett flertal
  • de inte är villiga att skriva ut bupropion
  • jag kan fortsätta skaffa bupropion från Finland och att de lägger en notis i journalen
  • jag kan boka tid om jag vill diskutera medicinbyte. MVH.

Översatt betyder det förstås nä hördu, det är för mycket pappersarbete att övertyga myndigheterna som kommer grilla mig om varför det är en lämplig medicin. Jag är inte bekant med bupropion mot depression och har inte tid att sätta mig in i saken, är inte beredd att driva ärendet när jag inte ens känner till din exakta symptom- eller behandlingshistorik. Kan du nu inte bara äta nånting mindre exotiskt och mer välbeprövat i UK om du vill ha det via NHS?


Har skickat en snabb förfrågan till MHRA, Storbritanniens motsvarighet till Fimea eller Läkemedelsverket, eftersom jag är uppriktigt nyfiken på varför indikationen saknas i just UK. Att ett preparat är godkänt för en viss indikation på de flesta håll i världen men inte i enstaka länder kan nämligen bero på allt möjligt.

Myndigheter gör olika bedömningar vad beträffar risk vs. nytta beroende på vem som sitter på vilken stol. Ibland ansöker tillverkaren inte ens om godkännande för en viss indikation av strategiska skäl. Ibland förblir ett preparat obskyrt inom läkarkåren på grund av marknadsföring eller tungt vägande praxis som favoriserar annat.

Off-label-förskrivning existerar just för att det måste finnas utrymme för individuella bedömningar bland allt detta. Det går inte att peka på vetenskapliga rapporter och säga jamen, du borde ha lika stor nytta av denna i dessa trakter väletablerade grej för att preparaten har liknande effektivitetsprofil på gruppnivå. Tänker inte kasta in handduken än.

Vox(ra) populi

Skulle haft EMDR-terapi i måndags, men denna gång var det terapeuten som sköt upp till nästa vecka. Hon har mig att fylla i en handfull korta webbformulär inför varje möte, ett smidigt sätt att följa upp hur känslor och beteenden ändras över tid. Det kom en liten uppgång typ tre sessioner in, men skillnaden mellan det senaste formuläret och det förra är milsvid. Det enda som är annorlunda är medicineringen – började med bupropion för två månader sen, avslutade pregabalin för över tre veckor sen.

Tack för bilden, Skottniss. Vi behöver fler wiki-hjältar som orkar fota.

Jag fick bupropion (Voxra) utskrivet första gången i oktober 2013. Grät vid tillfället otröstligt nästan varje dag, totalt upptagen av tankar på död och förgänglighet. Sorg och desperation. Gick hos en samtalsterapeut vid Studenthälsan i Åbo, numera pensionerad, som försiktigt föreslog att det kanske var dags att testa medicinering. Kände mig inte särskilt hoppfull, hade varit igenom SSRI-rumban i tonåren redan och tänkte att nåja, får säkert citalopram eller sertralin, kanske det faktiskt har effekt denna gång.

Remiss till finskspråkig psykiatriker några dörrar bort i samma korridor. Jag talar svenska, hon frågar om det är okej att hon svarar på finska (utan minsta tendens till matthet eller snorkighet, verkar snarast lite skamsen). Kommunikationen löper fint med denna lösning. Förklarar min situation, får fylla i några diagnostiska tester, hon tar en titt och konstaterar att min depression är atypisk. Hon föreslår Voxra. Har nog sett medicinen på apotekspraktiken, en vit burk med enkel etikett, inte särskilt vanlig, förekommer ibland under annat namn för rökavvänjning. Får receptet i handen, hämtar ut medicinen vid ett närliggande apotek, rätt dyr för en studerande är den.

Innan medicineringen sa jag åt samtalsterapeuten att jag inte kan fatta hur människor kan gå runt och leva sina liv utan att varje vaken sekund vara upptagna av faktumet att allt de älskar kommer att dö. Två veckor senare var det annat ljud i skällan. Nog kan man tydligen leva utan att detta faktum är top of mind ändå. Doshöjning, två veckor senare: ta det med en klackspark, nobody gets out alive. Man får se till att göra något skoj medan man själv och dom man gillar är här.

Det fixade verkligen inte allt i mitt liv, visste fortfarande inte att jag var på villovägar karriärmässigt, och hade fortfarande destruktiva beteendemönster som jag inte lagt fingret på än. Voxra gjorde det dock fullt möjligt att aktivt njuta av livet, och det blev en uppåtgående spiral som tog mig genom studierna och sedermera till Holland.

Typ två år senare tänkte jag att det är onödigt att betala dyra pengar ifall jag klarar mig utan tabletterna vid det här laget. Bodde i Utrecht och fick sjukvård ersatt av FPA till samma grad som i Finland (EU <3), men det blev alltid till att förskottera och skicka in blanketter. Studerandelikviditeten tål inte så mycket, du vet. Trappade således ner i samråd med husläkaren i NL och tog det sakta. Riktigt sakta. Överdrivet sakta, på hennes begäran. Hon ringde mig nu och då för att kolla hur det gick, svarade alltid samma sak, ett ärligt ”jag känner ingen skillnad”. I januari 2016 var nedtrappningen helt klar, och i början av februari 2016 färdigställde jag en tillvalskurs i Medicinal Chemistry.

Sen… hände det inte så mycket. Vikten kröp sakta uppåt. Motivationen började tryta. Färdigställde inte slutrapporten från mitt första internship. Månaderna gick, studiestödsmånaderna tickade, sambon for till sitt eget internship varje dag, fortsatte själv sova när han for på morgonen och satt alltid framför datorn med en uppsjö parfymprover när han kom tillbaks på kvällen. Han reagerade till sist med att bli passivaggressiv, vi sög båda på att kommunicera. Kände mig inte nedstämd egentligen, det fanns faktiskt inget som visade på att denna stagnation skulle bero på att jag hade slutat ta Voxra. Kokta grodan och allt det där.

Nu, rond 2, kan jag liksom finna mig själv småleendes av välmående och allmän förväntan. Nyfikenhet på framtiden. En självklarhet i att den är ljus, att livet är värt att leva trots elände, att jag kommer att klara av att skapa en trevlig tillvaro över tid. Hade faktiskt helt glömt bort hur det känns. Det var inte förrän jag dessutom klippte Lyrican för snart en månad sen som det riktigt lyfte. Kan fortfarande gråta ibland, tack och lov, men isåfall av en konkret orsak. Senast av empati för Elizabeth II när makens begravning sändes i liveradio. Jag och T skulle precis stiga ur bilen i Tescos parkeringsgrotta, men fick lov att samla mig en stund istället. Vädrade känslorna, tio minuter senare hade jag dendär förlösta post-gråt-känslan i kroppen. Ingen ihållande avgrundssorg. Ingen despair. Tröstande neutralitet. Vissa tycker Voxra är rävgift som de inte skulle önska åt sin värsta fiende, men den är som gjord för mig. Your mileage may vary.

Overload

Ett klassiskt brädspel för en spelare, alla åldrar. Oktober 2019.

För mycket på schemat. Duscha, blogga, promenera, laga lunch, äta, förbereda terapi, ha terapi, telefonsamtal med Work and Health Programme, träna, fransklektion, laga middag, diska, lägga in beställningar, kolla Traceroute med A. Måste klämma in några ritade framesTrevor Bock också. Hur fan orkar folk? Håller på med punkt två just nu och är redan lite småsliten efter att ha rakat kroppen och tvättat håret. Vad satan. Då förvärvsarbetar jag inte ens. Kan inte föreställa mig hur det vore att lägga in heltidsjobb + transporttid + barn i ekvationen också.

Det finns alltså folk som jobbar 40 h, kör en timme till och från jobbet, tränar, sköter hushåll, har barn och studerar deltid. Fattar inte det alltså. HUR GÖR MAN? Superkrafter? Eller kanske man kan göra sånt om man inte är en deprimerad aspergian med nervsmärta? Voi om man inte skulle dras med denna genomträngande matthet. Göra vardagliga saker per automatik och inte som nu, ståendes i startblocket för hundra meter häck.

arg.png. November 2017.

Väntat på antidepp i snart fem månader nu, en medicin jag haft förr och som funkar hyfsat. Skrivs dock inte ut för depression i UK, endast för nikotinavvänjning, så den måste skrivas ut off-label. Husläkaren kan inte göra det, krävs en psykiatriker som är okontaktbar. Hade medicinen både i Finland och NL, så har förstås rett ut möjligheterna att få den därifrån, men det finns inte pengar till det på långa vägar. Tack Brexit.

Vid den här pointen överväger jag att testa något annat. Vill förstås gärna ha en medicin som är bekant och har funkat förr, ställer mig skeptisk till att pröva ut något nytt, men det börjar fan bli nog nu. Allt som har viktökning och nedsatt lust som biverkning är uteslutet. Har redan testat en lång rad preparat i mitt liv, måste undersöka en av de nyare, atypiska medicinerna. Det ska fan i mig gå vägen.