För några kvällar sen satt jag av någon anledning och surfade på både rikssvenska och finländska Riddarhuset.
Finländska Riddarhusets hemsida tog mig genast tillbaks i tiden, men inte hundratals år, snarare ett och ett halvt decennium – den kändes bekant, nästan lite nostalgisk. Kom fram till att det doftade gymnasielärobok från Söderströms, såväl i språk som grafisk utformning, och det till en sådan grad att jag började undra var de har gömt streckkoden och ISBN-numret nånstans.
Kände historiens vingslag i fettfläckarna från tonårsfingrarna som kom före – gymnasieböcker, ett arv att förvalta.
Föga förvånande är det rikssvenska Riddarhusets hemsida en betydligt sexigare produkt. Min första association var till den pampiga Livrustkammaren, som jag och GB besökte när vi var i Stockholm: djupblått och guld och varma toner av mörkt trä.
Medan det finländska Riddarhuset blygsamt kallar sig självt en del av Finlands historia basunerar dess rikssvenska storebror ut att det rör sig om adelns palats i Gamla stan, en del av berättelsen om Sverige, komplett med behändiga länkar att anmäla sina nya avkommor på förstasidan (man får dessutom gärna registrera döttrarna i Vadstena jungfrustift).
Stoltheten flödar över den personhistoriska skattkammaren som återfinns i stamtavlorna, världens förmodat största sköldebrevssamling, och förstås själva palatset, som utan omsvep kallas ett av landets främsta arkitektoniska verk. Känner man för att bidra till den omfattande renoveringen som pågår för närvarande kan man givetvis swisha sitt bidrag.
Till sist började jag klicka mig runt på ätterna och lärde mig begrepp som svärdssidan (män) och spinnsidan (kvinnor), samt begreppet utslocknad, som närmast frammanar bilder av en stearinljusstump i gråskala.
Att födas in i en adelsätt som man innebär ju ett visst ok kring halsen från dag ett. Tänker man på saken som att jao, det här ljuset har brunnit sen 1626 eller 1784 eller 1859 blir det ju outhärdligt att vara den som inte lyckades hålla lågan vid liv.
Tänk dig nu en enda hundratals år lång grå och bister rad med spöken som alla bär ansiktsuttrycket ovan, ända tillbaks till jätkän som gjord nånting bra för en mäktig person i nå krig nån gång, och därför anses vara den som tände ljuset (stamfadern).
Att det fortfarande finns kvinnliga ättlingar i liv när svärdssidan är utslocknad är per definition närmast en parentes, lite som att fortsätta spela en match ända till slut när motståndaren redan har gg’at tillbaks till lobbyn. Se nu alltså till att inte råka vara homo eller impotent eller psyksjuk eller dö i nå krig eller få fem flickor i rad. Hårda bud.
I skrivande stund finns det drygt 650 fortlevande introducerade adelsätter i Sverige, och eftersom det sedan år 1974 är omöjligt att bli adlad finns det också en manufactured scarcity-aspekt i det hela – antalet kan bara minska, det trycks inga nya första upplagans pokémonkort adelsätter.
I vissa fall kan adelskapet tydligen gå sidledes, om det är riktigt paha med ättlingar, men Riddarhuset är extremt noggranna med att poängtera att det inte går att checka ut från alltsammans:
Det går inte att avsäga sig sitt adelskap. Det är ett arv som man föds eller gifter sig till och det går att påverka lika lite som det går att påverka att ens far eller svärfar skulle härstamma från exempelvis Öland eller Sundbyberg.
Kände mig plötsligt tacksam över att vara ytterst vanlig och ha noll koll på något längre bak än nån vag detalj om mormorsmor och farfarsfar… tills jag hittade sektionen med Riddarhusets medlemstidskrift Arte et Marte, som utkommer två gånger i året.
Personligen kan jag ju inte avsäga mig att jag är en österbottnisk finlandssvensk, född och uppvuxen på landet, och togs om hand av folk födda på 1920-talet istället för att gå i dagis. Från noll till sex års ålder uppfostrades jag alltså av människor som på sin tid var tvungna att ta en buss som gick på gengas och ringlade runt i byarna i tre timmar innan den nådde ändstationen Vasa. Det gick sisådär en timme snabbare på cykel.
Betänk därför hur salig jag blir av att det i Arte et Marte oironiskt används ord som gagnelig, vördsam, onjutbar, onåd, förfång och att yvas över fädrens ära. Är det månne det här som folk känner när de utbrister ”I feel so seen”?
I Arte et Marte nr. 2/2022 läser jag till exempel med behållning om Eva Ehrensvärd (1864-1947), som under sin bröllopsresa till Paris passade på att skaffa en snitsig hatt med en uppstoppad kattunge (s. 22), samt om Eva Ekeblad, som år 1748 var den första kvinnan att bli invald i Vetenskapsakademien med anledning av uppsatsen Försök at tilverka Bröd, Brännvin, Stärkelse och Puder af Potater (s. 28).
Efter det följer en artikel om ärkespergen Christopher Polhem (1661-1751), som enligt utsago hade skapat ett automatiserat gruvband så at ingen tilhielp av folkz händer var nödig. Jätkän ville i praktiken industrialisera Sverige redan i slutet på 1600-talet, eftersom han noterade att wattudriften behöver eij maat och löön som människior. Han monterade färdiga urverk som såldes på postorder och noterade också att urmakaren kunde montera delarna själv, IKEA-style – en riktig visionär (s. 30).
When you gaze into the adel, the adel also gazes into you.
Madrona Silvander 