Blue Monday: Bullshit + bliss

Förrförra måndagen, den sjuttonde januari, var det Blue Monday i UK. Den tredje måndagen i januari är nämligen ”årets deppigaste dag” enligt följande formel:

W = Weather
D = Debt
d = Monthly salary
T = Time since Christmas
Q = Time since failing our new year’s resolutions
M = Low motivational levels
Na = The feeling of a need to take action

”Formeln” hade givetvis varit nonsens oavsett, men utan definierade enheter är det inte ens en formel. Det var ett brittiskt resebolag som hittade på konceptet för att sälja semesterbokningar, och efter att ha viftat med några sedelbuntar lyckades de få en tutor vid ett center för livslångt lärande i Cardiff att skriva under på skiten i mitten av 00-talet. Han gjorde för övrigt det samma vad beträffar årets muka lyckligaste dag åt ett glassföretag – kring midsommar i juni, föga förvånande.

Ben Goldacres responsartikel i The Guardian från 2006 skräder minsann inte orden: MS = media slut, but CW = corporate whore. Konceptet Blue Monday har dock lyckats leva kvar i allmänhetens medvetande sedan starten, antagligen just för att det publiceras artiklar om vilken bullshit det är varje år. Lel.

Möjligen har Manchesterbandet New Orders super-duper-ultra-mega-smash hit med samma namn också något att göra med ihågkomligheten. Blue Monday (1983) är mer en sorts maskin som får folk att dansa än en faktisk låt, som sångaren Bernard Sumner sa.

Den är föga förvånande också den bäst säljande tolvtumssingeln någonsin. Cha-ching? Nä. Det Peter Saville-designade omslaget med sina diskettliknande håligheter var så dyrt att producera att bandet förlorade pengar för varje sålt exemplar.

New Order - Blue Monday 12" Vinyl Single Cover Artwork ... — Numera i form av en gullig officiell lyric video.

Det finns också en produktionsmässig hemlighet – egentligen ett misstag – som bidrar till att göra låten så oerhört jävla dansant. Detta och mycket mer avslöjas i Blue Monday-episoden från säsong 3 av SVT-programmet Hitlåtens historia (2013). Programmet är borta från SVT Play sedan länge, men se norrmännen, de levererar: episoden finns på NRK, tillgänglig i hela världen, fram tills den 19:e maj 2022. In och kolla.

Om mottaglighet

Hur mycket har jag uppskattat internetmässigt, musikmässigt, vad-fan-som-helst-mässigt från, ptja, 2014 och framåt? Inte särskilt mycket. Utträdet från åldersgruppen 18-24 skedde förstås kring samma veva, har liksom inte varit så intresserad av att följa med. I den mån jag har utforskat saker som är nya för mig har det varit djupdykningar i 60-, 80-, 90- och 00-talet som vanligt.

Betyder det att allt som kommit ut sedan mitten av 10-talet är skräp? Absolut inte. Det är jag som inte är mottaglig. Förstår mig inte på 30 year old boomers som bräker på om hur objektivt dåligt allt modernt som produceras är och hur synd det är om kidsen idag som inte fick uppleva hur häftigt det var när grej x (läs: typ vittu Crash Bandicoot till PS1) kom ut. Skall inom dessa höga hus en dag liras konsol, lika förunderligt och skönt som vi gjorde ifjol? Svar: Ja.

Förlåt, Anna-Lena.

Föreställer mig en person som är född kanske… 1959. Hen är tonåring under discofebern och trettiofem år i mitten av 90-talet. Hen har liksom jag inte följt med musik på typ åtta år, vilket betyder att så gott som allt som släppts sedan ’86 har gått personen förbi. Personligen hade hen inte brytt sig om det kom en order att all musikalisk utveckling ’86-’94 skulle brännas på bål. För denna person började musik med Elvis och slutade med ABC och Dover-Calais.

Jag hade däremot tappat allt av Spacemen 3, nästan allt av Butthole Surfers, Weens två första album, Orbitals tre första, allt utom sista av Kyuss, det mesta av Soundgarden, det mesta av Ministry, en miljon olika house- och technogenres skulle utplånas, även gammeldags rave, tidig acid jazz och trip-hop, hejdå industrial, madchester och (psy)trance.

Rimligtvis finns det zoomers som har en lika kär inställning till musik från de senaste åtta åren. Jag har liksom inget att säga till om.

Textfilephile

Längtar du till tillbaks till tiden innan TikTok, Facebook, Twitter och Instagram? Många tycks göra det. Nostalgin kring Myspace, Berusad, Helgon, Lunarstorm, vBulletin-forum och MSN är vida utbredd.

Tycker du å andra sidan att Flash, Google, Altavista, ICQ, Netscape Navigator och Mosaic fortfarande känns som nymodigt krafs och att IRC, MUD:s, Gopher, Usenet och BBS:er var grejer, ja, då är du antagligen 1. en till åren kommen nörd och 2. ett fan av textfiler.

  /\\ /\\           \  
 /| || ||           \\ 
 || || ||   < \,   / \\  ,._-_   /\\   \\/\\   < \,
 ||=|= ||   /-||  || ||   ||  ' || ||  || ||   /-||
 || || ||  (( ||  || ||   ||    || ||  || ||  (( || 
 |, \\,\\   \/\\   \\/    \\     \\/   \\ \\   \/\\

Sori om du läser på din telefon. Such is the nature of the ASCII beast.

Mina slutligen ej materialiserade dreadfalls i svart och neongrönt fick mig att tänka på en annan grej i svart och neongrönt, nämligen:

Knappt sextio tusen .txt-filer, främst från åren 1980-1995, allt från gotiska ASCII-fonter till the Anarchist’s Cookbook-grejer, från humor till hacking, från sex till sci-fi, från phreaking till piratkopiering, ockultism och fan och hans moster. Botaniserade där en hel del i högstadiet.

Ibland är det bra med historisk förankring. Drog till exempel på munnen åt detta öppna brev från år 1982.

När författaren började med elektroniska anslagstavlor (BBS:er) för fem år sen, ja, då var det the golden age, det fanns en community som brydde sig. Nu är det för många servrar, folk kommer bara för att ladda ner det de vill ha utan att bidra, upprätthållarna har mindre kunskap, man kan inte längre vara anonym, staten försöker begränsa användningen, etc. Massor med folk verkade ändå tycka att det här med att ringa till elektroniska anslagstavlor med modem var ganska huippu: fenomenet blev bara större och större ända fram tills mitten av 90-talet.

Uttrycket The September that Never Ended myntades på Usenet, en annan föregångare till the World Wide Web. I september varje år fick en armé nya universitetsstuderande tillgång samtidigt, givetvis utan att observera korrekt ”nätikett” (ok boomer), varför kvaliteten på inläggen ansågs sjunka temporärt.

Fler och fler amerikanska hushåll fick upp ögonen för nyhetsgrupper med tiden, och långtidsanvändare som tyckte att Usenet-upplevelsen hade förstörts av en konstant ström nykomlingar muttrade därför om Eternal September. När inträffade detta? 1993.

En early adopter har per definition haft längst tid på sig att följa utvecklingen. Med nybyggarandan som referensram är det inte konstigt att det mesta suttar i jämförelse (såvida personen inte är involverad i och entusiastisk kring konceptets fortsatta utveckling). Nostalgi och selektivt minne är onekligen en utmärkt grogrund för bakåtsträveri och det-var-bättre-förr, men vägen vi färdas, den bär bort och aldrig tillbaka (snott från en Flashback-signatur, antagligen en dikt eller låttext).

Med det sagt kan vägen bli en *loop-de-loop* ibland. Carmageddon (1997).

ANSI on ACiD

1:a pris vid Demosplash 2013. 22 konstnärer. 3 266 linjer. 640×52258 pixlar (!!). WordPress vägrade handskas med hela stycket i en fil, därav uppdelad i tre. En autoscrollande version finns på YouTube, föredrar att scrolla själv personligen.

Redo?

Fortsätt läsa

Size zero(es)

Jag var mellan tio och nitton år gammal under 00-talet, väldigt formativa år alltså, och helt i enlighet med den tjugoåriga mode-/nostalgicykeln är årtiondets trender tillbaka. Talade just om att jag aldrig övergav de lågt skurna jeansen, och utöver det har jag stått fast vid bland annat ultraskimrande ögonskugga under tunna bryn, stora hårklor, coke shades, snörning på allt som bara går och aningen timglasformade stolpklackar.

Just dessa ränder gick dock ur. Maj 2004.

Juicy-tracksuits, fejkbränna, navelpiercingar, bling bling, Britney-parfym och sånt var föga förvånande aldrig min grej. Var dock rätt stor på två helt olika trender som rådde inom goth-kulturen vid tillfället: å ena sidan fantasyinspirerad romantic goth med sirliga korsetter och svepande sammetsärmar, å andra sidan cybergoth.

Green cybergoth — Typisk cybergoth-tjej: enfärgad neonaccent, så kallade dreadfalls i form av cyberlox, samt it-stövlarna Demonia Transformer-800. Bild: mysteria-violent på Deviantart (varifrån annars).

Liksom beskrivet i Livet som bya-goth fick jag faktiskt tag i stövlarna, men det blev inga dreadfalls i slutändan. Betalade en finsk tjej att göra dem och skicka dem på posten, men hon levererade aldrig och betalade till sist tillbaks pengarna efter dålig kommunikation och lite tjafs. I ett parallellt universum rullade jag dock in i klassrummet med en explosion av svarta och neongröna dreadfalls i nian. Nog hade det varit lite skoj att rocka det ett tag.

Ett av mina nyårslöften detta år är att klä mig mer feminint (igen), så det kommer bli mycket sammet och spets och satin och grejer, en skopa romantic goth helt enkelt. Cybergoth-vurmandet lever kvar på så sätt att jag fortsättningsvis älskar lack och har en dragning till plagg med metalldetaljer.

Har läst ett antal thinkpieces (1, 2, 3) skrivna av folk som minns 00-talets size zero-hets och är oroliga att pendeln kommer svänga.

PY GEAR™: PLEASE DO NOT FEED THE MODELS controversial t-shirt — Edgy t-shirts (tänk tshirthell.com) var poppis.

Grejen med ideal är väl att de per definition är svåruppnåeliga, exakt på vilket sätt ändrar dock lite nu och då. Alltsedan Kim K puttade ner Paris H från tronen har tunga brunettgardiner och breda höfter varit önskvärt, därav two-pieces med hög midja, athleisure, stretchmaterial, ja, grejer som man kan trycka ner en BBL:ad röv i helt enkelt. Med så extrema proportioner blir jeans enligt 00-talets modell en svår nöt att knäcka. På den tiden kan de fan inte ha tillverkats i en större storlek än 40, max.

Low. Rise. Jeans. | Teen Fashion Trends From the Early ... — Paris gillade the lowest of the low.

Däremot verkar det som att den allra trendigaste av 20-talets tolkningar i princip är påsaböxor, inte stuprör. Företag kommer inte undan med grejer som att ha en miljon olika foundationnyanser för ljus hy och bara tre medium-dark längre, det blir protester på sociala medier heti. Den som vill ha lågt skurna jeans i större storlekar lär kunna hitta det i nyproduktion på nätet, men loppisshoppande av innekläder från the zeroes förutsätter antagligen en viss kroppstyp.

Slutligen torde 00-talets återkomst rimligtvis betyda att småstadssubupundare som fortfarande klär sig som det är 2006 ligger helt rätt i tiden.