Lyckliga vasabor?

Bild: Rauli Lehto/Vasa stad

Haha, får en känsla av att personen som skrev denna artikel i HBL inte var särskilt imponerad av Vasa stads marknadsföringskampanj Maria ja maailman onnellisimmat för att fräscha upp stans image i finska Finland. Han fann det skäligt att ta upp att notan gick loss på 130 000 euro redan i ingressen, och använde ordet ”slukade” i en mellanrubrik. Bara programledarens gage utgjorde 25 000 euro plus resekostnader.

Är det bisarrt att en TV-kändis kan begära det samma som tjejen i Siwa tjänar på ett år för att snacka lite vision och utförande, intervjua tre personer på varsin dag och leda en livestreamad grej i en och en halv timme? Ja, det kanske det är. Kommunikationschefen tycker dock det är välinvesterade pengar. De som råkade ut för stadens samarbetsförhandlingar förra året är kanske lite salty.

Det hade varit roligt att se lite större variation bland finalisterna, men så var detta också en renodlad marknadsföringskampanj. Vilka vill staden locka? Folk i arbetsför ålder som vill bilda familj och slå rot på ett ställe som är lugnt och tryggt. Sett inom ramarna för temat hade det dock varit tusen gånger mer intressant med någon som typ lever med en svår funktionsnedsättning eller en riktig enstöring till aspergiansk Wärtsilä-ingenjör eller en arbetslös singelmamma som upplever sig jättelyckliga iallafall. Det blev lite jämntjockt.

Spoiler: Den här duden vann.

”Vi vill att folk ska veta att det går att leva ett lyckligt liv i vår stad”, säger kommunikationschefen. Ja, det går bevisligen alldeles utmärkt, särskilt om man som alla tre finalister är kring 30 år, född i Vasa, har kärleksfull partner och egen familj, en god relation till uppväxtfamiljen som också finns i trakten, en meningsfull sysselsättning, intresse för naturen, självtillit, hälsosamma coping mechanisms och rikt stödnätverk vid motgångar, är tacksam över det man har, ekonomiskt stabil samt helt oengagerad i sociala medier. Who’da thunk.

Undrar just hur stor räckvidden blev i slutändan, eller om kampanjen främst intresserade vasabor. I sammanhanget är det lite skumt att alla tre finalister var uppvuxna i stan, ska man locka folk från resten av Finland hade det väl varit mer givande att ta någon som faktiskt har gjort flytten och är supernöjd trots att de saknar den affinitet som kommer från barndomen. Lyfta fram att det är lätt att hitta ett kontaktnätverk, uteliv, sånt. Nåja.

Trovärdigheten kanske hade varit aningen större om Vasa faktiskt kvalade in på ens topp 20-listan över Finlands lyckligaste kommuner förra året, men stjärnor, trädtoppar, etc. Kanske man ändå borde börja med hemlandet innan det är läge att sikta på världsnivå.

Leve finlandismerna!

Vasabladet, augusti 2019.

Det har knappast gått någon förbi att jag älskar finlandismer. Det påtar mig något otroligt att undvika ord som är unika för finlandssvenskan till förmån för rikssvenska motsvarigheter som aldrig känns lika naturliga. Klart att man ska främja kommunikation och undvika missförstånd i den mån det är möjligt, men ensidigheten i det hela är ju tarvlig. Det är alltid finlandssvenskan som ska anpassa sig, och därmed basta.

Vi ska alltså muka anpassa oss till svenskan i ett land där man som vareviga jääääävla finlandssvensk kan intyga får VAD BRA SVENSKA DU PRATAR eller HAR DU BOTT I SVERIGE? eller ALLTID TYCKT DET ÄR CHARMIGT MED FINSK BRYTNING i fejset när man öppnar munnen, ett land där en förskräckligt stor andel människor har svårt att ens förstå skillnaden på en finne, finländare, finlandssvensk, sverigefinne och på att tala svenska som finländare med eller utan brytning. Är det detta lands svenska vi till varje pris ska förhålla oss till?


Det är ju dock inte svenskarna som specifikt motarbetar finlandismer. De rikssvenskar som jobbar med språkfrågor skulle nog inte slippa undan med något mer precist än att det är bra att hålla sig till rikssvenska i bred kommunikation, vilket även gäller skåningar och norrlänningar och gotlänningar och så vidare. Att ett land med tio millar skulle säga åt en minoritet på sisådär trehuntti tusen (för svenska läsare: TREHUNDRA TUSEN) att undvika sina språkliga särdrag i Sverige, nja, det hade inte riktigt flugit, va.

Nej, det är våra egna språkvårdare som sitter på svenska avdelningen vid Forskningsinstitutet för de inhemska språken och universitetens språkgranskare som synar din kandi, nej förlåt, får inte alienera rikssvenskarna här, C-uppsats, eller gradu, nej förlåt, E-uppsats, som rekommenderar att man så långt som möjligt lämnar bort finlandismer – alltså förhåller sig till rikssvenskan – närhelst man ska skriva ett mer officiellt dokument.


”Inte förbjuder vi någon från att använda finlandismer”, säger de finlandssvenska språkvårdarna, ”men det kan vara bra att vara uppmärksam på dem, så att man förstår i vilka sammanhang de kan användas, och i vilka sammanhang de antagligen inte kommer förstås”. Så långt är jag med, men följden av ensidigheten blir ju jävligt skum.

Är jag i Sverige och står och väntar innanför ingången för att vi enligt meddelandet ska träffas i aulan är det mitt fel för att jag inte fattat att det i Sverige betyder festsal. De har ju inget ansvar att anpassa sig till mig. Skriver jag åt en rikssvensk på besök i Finland att vi ska träffas i aulan och hen står vid dörren till en låst festsal istället för i vestibulen (vem i helvete säger så?) är det också mitt fel, eftersom jag inte har haft vett att anpassa mitt språk. Vad satan.

Skriver jag att byggnaden är mycket kännspak och lätt att hitta framgår det ur kontexten vad det handlar om. Skriver jag att jag har valt att lämna bort (jättää pois) animaliska produkter som vegan ska man vara ordentligt bakom flötet för att inte fatta i kontexten. I båda fallen har jag inte bara varit sann mot mitt eget språk, jag har kommunicerat tydligt och dessutom lärt läsaren något: så här kan man säga i Finland.


I Svenska akademiens ordlista (SAOL) finns ett antal finlandssvenska ord märkta finl., prov., eller rentav fisv. vard. Det är den svenska avdelningen vid Forskningsinstitutet för de inhemska språken i Finland som ger underlag för att lägga till eller stryka finlandssvenska ord i SAOL, åtminstone tycks det ha varit så vad beträffar de senaste upplagorna. Mjo, de vet väl bättre hur läget ser ut än man gör på rikssvenskt håll, makes sense.

Inför arbetet med den trettonde upplagan ansåg den finlandssvenska språkvården bland annat att följande ord skulle strykas, eftersom de avråder från att använda dem:

funktionär i betydelsen ’tjänsteman’
gruppera i betydelsen ’välja körfil’
halare (overall, blåställ)
lediganslå (utlysa, ledigförklara)
nivåkorsning (plankorsning)
simstrand (badstrand)
tobak i betydelsen ’cigarett’

Artikelförfattaren Mikael Reuter skriver vidare: ”Vi kan inte så lätt uppmana dagispersonalen att be barnen ta på sig overallen om de kan visa på att halare är ett accepterat ord i SAOL (‘godkänt av Svenska Akademien’ som en del säger).

När jag läste det trodde jag fan att jag skulle smälla av. Att stryka vedertagna finlandismer från SAOL för att de räknas som direktöversättningar från finskan eller det redan finns ett ”mer korrekt” rikssvenskt ord tjänar enligt mig inte våra syften alls, det är det sista vi borde göra.


På Helsingfors universitets hemsida kan man läsa om några farliga finlandismer som bör undvikas. Språkvårdaren Charlotta af Hällström-Reijonen börjar och avslutar denna intervju med att svenskan lever under tryck från finskan i Finland och att vi talar god svenska med tanke på hur stor press från finskan vi har.

Inte inflytande, inte nära inpå, nej, tryck och press. Smaka på det. Finlandismerna, hur ”farliga” de än är, speglar givetvis vardagen i ett land där den absoluta majoriteten talar finska. Detta medför direktöversättningar och finskinspirerade konstruktioner. För mig fullt naturligt. Är jag en förrädare nu?

Blev även introducerad till konceptet språkplanering. Språk är så jävla viktigt, innan nån fiffikus (för svenska läsare: FIFFIG PERSON) hittar på telepati är det vårt viktigaste kommunikationsverktyg. Tanken på en instans som aktivt försöker styra språkbruket i en viss riktning är fan creepy. Det blir olustigt genast man börjar blanda in konceptet ”renhet”, vilket för övrigt är Svenska Akademiens uttryckliga mission statement, ”arbeta uppå Svenska Språkets (sic) renhet, styrka och höghet”. Eurgh.

af Hällström-Reijonen medger lyckligtvis att finlandismbeståndet som helhet verkar ha förblivit stabilt de senaste hundra åren, iallafall enligt de mätmetoder hon använt sig av, och står även för det ängsligaste stycket jag läst på ett tag: ”I sammanhanget bör nämnas att modern finlandssvensk språkvård naturligtvis arbetar med mycket annat än att motarbeta finlandismer, och därmed ska detta alltså inte ses som en utvärdering av all den verksamhet den finlandssvenska språkvården sysslat med.”


Då klickar det. Aj jaa (för svenska läsare: AHAA), språkvård är helt enkelt viltvård utan bössor. Man följer med beståndet, tillåter viss förökning, det är ju trevligt med diversitet så länge de håller sig på sin kant. Några måste vi skjuta av för att förhindra (kultur)krockar, så är det bara. Språket ska tuktas.

Finlandssvenskan får helt enkelt inte avvika för mycket från rikssvenskan, detta som överlevnadsstrategi förespråkad av nån jätkä som var lektor i svenska vid uni i Hesa i en herrans massa år kring sekelskiftet och gav ut boken Finlandssvenska år 1917. Skitintressant egentligen, ska se till att förkovra mig (s. 103-104).

Jag är ju i allra största grad lekman. När jag läser runt i arkivet på sprakbruk.fi tycker jag mig ofta skönja en tydlig distinktion mellan språkvårdare/forskare och oss vanliga dödliga. Följande ingress är talande: ”Ordboken Ordklok. Svenska ords släktskap och ursprung fungerar trots sin lättillgängliga populariserade utformning också som en uppdatering av forskningsläget.”

Haha, trots var det ja. Inte beröm för gediget arbete i ett utförande som är lätt för en bredare grupp att ta till sig, utan ja, alltså, boken är ju inte skriven på vårt fina, invecklade akademiska språk som vi annars använder oss av för att inge förtroende åt varandra, men den är någorlunda legitim ändå.


Ponera att du träffar en schweizare som talar italienska (~8 % av befolkningen). Tycker du det är rimligt att hen gladeligen kan använda sina specialord och tysk-/franskinspirerade konstruktioner med en annan från samma minoritet, men i övriga fall bör förhålla sig till den italienska som talas i Italien?

Eller tycker du att det är klart som korvspad att de ska spela i samma liga men på egna villkor, det är ju i praktiken olika varianter av samma språk? Säljer personen sin själ åt djävulen och säkrar minoritetens undergång om hen inte putsar bort alla tysk-/franskinspirerade aspekter från sin italienska?

Skillnaden mellan finlandssvenskan och regionala tungomål i Sverige är att svenskarna är väl förtrogna med regionerna inom landets gränser och nu doftade det JÄTTEGOTT av typ potatis-purjolökssoppa plötsligt, det kom en waft från fönstret, men ja, min poäng är att okunskapen om finlandssvenskhet är stor i vårt västra grannland, och att stympa vårt språk och prata deras kommer inte ändra på det. Byri på svensk? Byri på finlandssvensk.

Tycks fan ha gått och blivit lite redpilled kring den finlandssvenska språkvården. Det medför antagligen att jag läser som fan läser bibeln, krävs nog lite nyans här. Är man språkvårdare, språkgranskare, översättare eller insatt sådär annars bara (för svenska läsare: I STÖRSTA ALLMÄNHET), finlandssvensk, rikssvensk, finsk, får man hemskt gärna ta kontakt om man känner sig manad att påpeka vad jag har fått om bakfoten (antagligen ett och annat), och så följer jag upp det.


Limmy opens up on how moving from TV to Twitch saved his life - Dexerto

Avslutar med ett stycke ur Limmys självbiografi. Han är en skotsk komiker + vacker själ, främst känd för sketchkomediserien Limmy’s Show, som jag älskar så jävla mycket. Första säsongen sändes endast på BBC Scotland, men inför andra säsongen blev han inbjuden till ett möte i London för att diskutera huruvida serien skulle sändas i hela UK eller inte.

Skottland har samma befolkningsmängd som Finland, kring 5,5 miljoner, vilket är mer än Wales och Nordirland kombinerat, men bara en tiondel av Englands ~56 miljoner. Det var alltså en hel del som stod på spel.

‘Now, I have to ask you, and please forgive me if this is offensive in any way. I showed your series to some of the people on the floor here to see what they thought, and for some of them, due to your dialect and your accent – and again, forgive me if this is offensive – but due to that, some of the words and punchlines went over their head. Just some wordings they weren’t familiar with.

Afterwards, they were able to work out what had been said, but timing is important in comedy, as you know, so they missed the joke at the crucial time. I suppose I’m saying this because I’m wondering how you feel about that.

I thought about how to answer it, because I didn’t want to fuck things up. But I said to her:

‘Well, I get what you’re saying. I don’t find it offensive. If they can’t understand some of my words, then they can’t understand them, they’re unfamiliar with them, I get that.

But the reason they’re unfamiliar with them is because, well, they don’t hear people like me on the telly. They only hear people like themselves, or they might hear somebody from a region in northern England.

I’m familiar with all those accents, and familiar with certain words and phrases, like ”Come ‘ed” in Brookside, or even Fair dinkum in Neighbours. Neighbours is Australian.

It can’t be right that I know words and phrases from the other side of the world, but words and phrases from another UK nation are an issue. I know the Glaswegian dialect is a bit harder to crack, but I think the solution is to have more accents and dialects on the telly, rather than fewer.

[…] Except that’s not what I said.
It’s what I wish I’d said.

When she asked how I felt about my accent, what I really said was, ‘I see, I see. Well, I mean, there are ways to maybe, I don’t know, tone down the dialect a bit. Ways to tone it down without it looking like I’m speaking all properly.’

I sold my soul.
Because when I got back home, I got told a while later that the second series wouldn’t be going out UK-wide. I don’t know why.
So not only did I sell my soul, but I sold it for fuck all.

Bockska språkfrågan

Finlandssvensk ordbok | National Repository Library | Oamk

Har förkovrat mig i finlandssvensk språkvård de senaste dagarna, ska försöka färdigställa inlägget imorgon. Det blev… hetlevrat. Idag ska jag prata om resonemanget kring språket i Trevor Bock, webbserien jag har hållit på med i knappt ett år.


Grundtanken var att svenska Österbotten skulle fylla samma roll i Trevor Bock som Australien i the Big Lez Show. Har alltid velat låta omgivningen ta så stor plats att handlingen inte skulle kunna äga rum någon annanstans i världen.

Big Lez handlar inte om Australien, men serien är Australien, helhjärtat. Skaparen Jarrad Wright bor precis på gränsen mellan territorierna NSW och QLD, typ på mitten av Australiens östkust, söder om Brisbane. Han tonade inte ner ett skit för en internationell publik. Om något är det hur showen fullständigt dryper av ‘Straya som tilltalar, även när man inte fattar vad fan de snackar om. Det är fräscht, något man inte sett tidigare, och för australiensare är det förstås guld.

Problemet är att vi inte talar engelska i svenska Österbotten, och tanken är att kunna nå fler än bara svensktalande österbottningar/nylänningar och en rikssvensk/norrman eller två. Det är frestande att fnissa generat och säga nå, int räknar ja nu med att nå många kommer si på det sen sist och slutligen, som för att skydda sig själv om serien inte får luft under vingarna, men man ägnar inte ett år av sitt liv åt att producera någonting om man faktiskt tänker så. Det vore lögn. Jag vill nå ut.


Detta faktum gör det ju lite knepigt. Hade kunnat köra Vikings-stilen och ha karaktärerna att snacka engelska med skum österbottnisk accent, eller förlägga showen till en region av USA som befolkas av ättlingar till österbottniska utvandrare, men nä, det kändes inte rätt. Svenska ska det vara.

Jag hade kunnat förlägga showen till norra Sverige istället. Hade kunnat släta över finlandssvenskan för att inte sticka ut i ett rikssvenskt öra, undvika finlandismer och dialekt, men nä, det kändes verkligen inte rätt. Ska det vara svenska ska det inte vara några halvmesyrer.

Jag vill helt enkelt att folk som faktiskt bor i svenska Österbotten ska få höra sitt modersmål representeras så som det är, i en animerad show, förlagd i vad som omisskänneligt är den österbottniska landsbygden/småstaden. Det händer fanimig inte ofta. Kan helt enkelt inte tumma på det. Redan att höra finlandssvenska i Mumin Visar Allt var en fröjd.


Således hade jag kunnat köra finlandssvenskt tal med engelska undertexter hela vägen, men det orkar en obekant publik inte med på samma sätt, plus att det tar fokus från visual gags, för att inte tala om tajmingen. Lyckligtvis hade handlingen börjat ta form på allvar vid det här laget, och iochmed det var lösningen uppenbar: den gyllene medelvägen. Något familjärt, något nytt, för såväl internationella tittare som österbottningar.

Kanadensaren Richard, spelad av Ben Howes från Hamilton, Ontario, flyttar till Asdunga i pilotavsnittet. Han funkar på ett sätt som avlastning för folk som främst är vana vid att höra nordamerikanska accenter. Trevors farsa är frånskild engelsman från the Midlands och pratar engelska med brittisk accent. Hans son från ett tidigare förhållande har engelska som modersmål, men var ung nog för att lära sig svenska i skolan.

Trevors morsa är finlandssvensk, grannen är centralamerikan, bästisen snakker norsk, arbetskompisen är finsk/tvåspråkig, chefen är finlandssvensk… det blev helt enkelt en salig blandning, där folk som inte är svenskspråkiga inte måste sitta och koncentrera sig på att läsa undertexter någon längre tid. Delarna som går på svenska respektive engelska är noggrant portionerade.

Tänker inte texta de engelskspråkiga delarna till svenska, utgår från att målgruppen har engelskkunskaperna i skick. Det blir förstås oundvikligen en utmaning att översätta de finlandssvenska scenerna på ett vettigt sätt i undertexterna, krävs en del fingertoppskänsla. Ordvalen måste ha likadan valör, stavelserna måste överensstämma nästan exakt för att det inte ska bli klumpigt. Det är ändå den minst sämsta lösningen. Ska fanimig få det att funka.

Gubben på stranden

Sommaren 2016 var jag och senaste exet på semester i Finland. Han hade bott i NL ett år, jag två.

En fin julidag beslöt vi oss för att fara till en småbåtshamn och använda grillplatsen där. Sagt och gjort. Sojakorv, ketchup, senap, potatissallad, gurksallad, bröd och limsa packades ner hastigt och lustigt, sen hoppade vi in i exets metallicblågröna 90-talsvolvo.

Det var knappt någon där när vi kom dit. Perfekt. Typ bara en äldre herreman som sakteliga spatserade med händerna bakom ryggen. Fram och tillbaka, ut och kolla bryggan, ner till stranden, ut till udden, stå och kolla en stund, tillbaks.


Vi försöker få upp eld ett tag, 10-15 minuter kanske. Veden är torr, men det blåser rätt ordentligt. Håller nästan på att ge upp när jag plötsligt ser att gubben styr stegen mot vårt håll. Jaahas, tänker jag, nu kommer gåbbin och ska gör narr av ”stassboan” för att di int får opp ieldin. Blodet rusar till kinderna.

Han visar sig vara finskspråkig. Både jag och exet har lämnat landet inte endast för att slippa finskan, men faktumet att vi gör det i NL är en fet bonus. I egenskap av kvinna + mer kompetent i finska språket blir det förstås jag som motvilligt får ta det sociala.

Mumlar korta, undvikande svar på gubbens försök till småprat, i den mån jag förmår tolka vad han säger. Undviker ögonkontakt, inväntar gliringen och erbjudandet att visa hur det ska gå till any second now. Är frestad att försöka förmedla att både jag och exet minsann är från landet och en massa defensivt skit på förhand, men blir osäker på en grammatikalisk bagatell och håller käften.

Gubben tycks fatta vinken, vänder om och lämnar oss. Jag stirrar efter honom i några sekunder, förstår inte riktigt vad som händer. Var jag nyss korthuggen och snarstucken för säkerhets skull, i övertygelsen att han var ute efter att förlöjliga och tillrättavisa? Var det min egna jävla osäkerhet som nyss fick mig att avvisa en gammal man, garanterat ensam så satans, som bara ville ha en pratstund?

Lyckades få upp eld kort därefter, men det blev en skamsen korvgrillningssession. Själväcklet var totalt.


Tycker synd om 26-åringen i fråga så här fem år senare. Hon hade erfarenhet av att andra försökt förminska henne närhelst tillfälle visat sig, oavsett hur obetydligt sammanhang, och detta hade till sist blivit ett antagande med därtillhörande försvarsreaktion. Tycker också det är sorgligt att hon sitter där och straffar sig själv för att ha reagerat på ett fullt naturligt sätt med detta i åtanke.

Man måste inte ens vara inställsam mot finska gubbar som kommer och vill prata när man själv bara vill sitta ifred och grilla med sin 24-årige pojkvän en vacker julidag under den korta tid man är i Finland. Gubben har själv varit i den åldern, nog vet han hur det är. Inte grät han sig till sömns över att vi inte var pratsamma den kvällen, inte skulle han komma ihåg oss efter en vecka, så att tortera sig själv över detta fem år senare är befängt.

Häshtäg progress.

Vittu höstlista satan

Ja, då är det alltså den sista augusti, sommarens sista dag. Hög tid att funtza vad hösten ska bjuda på. Ellen snodde en ”höstlista” av en rikssvensk bloggerska idag, blev rätt inspirerad av detta, därmed dags för bloggens första vittu lista satan.


Yras.

Vill fokusera på vänner och relationer av alla slag. First, last and always, som Sisters of Mercy sa. Mm, Andrew Eldritch. Var var jag?

Har redan tagit några steg mot lite spännande grejer med de mina, men det håller jag nog privat. Överlag vill jag knyta nya kontakter i stan, söker främst folk att gå på keikkor med. Vill verkligen hitta en gitarrist, tror inte det kommer gå vägen på nätet, så bara att ge sig ut och leta.

Underskattade annars gravt hur svårt det är att upprätthålla kontakten med folk från andra städer här. Flyttade ju hit från NL, där det bara var att hoppa på tåget vart som helst. Utan bil och med den ständiga malen i plånboken var det bara att glömma folk ens i grannstaden här. Har mina kontaktsökarprofiler inställda på 10 mile radius, alltså sexton kilometers radie, och redan det är knepigt.

Givetvis vill jag också fokusera på Trevor Bock, bloggandet och att håva in frilansjobb.


Fatin på fate.

Vill ha mer av pengar. Pengar pengar pengar. Det är inget liv att leva på £25 (~30 euro) i veckan efter hyra och räkningar. Det är bokstavligen existensminimum, det man behöver för att upprätthålla livsnödvändiga funktioner och tak över huvudet. Tacksam att bidrag ens är en grej förstås, så satans, annars hade det varit total misär.

Är man riktigt jävla fattig en längre tid börjar det oundvikligen tära att allt annat är utom räckhåll, och det suttar att inte kunna göra saker för/med sina vänner utan att de ska behöva stå för fiolerna. Lyckligtvis verkar det som att det äntligen kommer rassla in lite mer cash under hösten. Småpotatis jämfört med ens en skitlön, men ändå, man måste börja någonstans. Det kommer lossna.


Nå voi vittu ändå.

Vill ha mindre av både internetbrus och gnäll om internetbrus. Måste väl börja nå peak smartphone/algoritmklagas snart, och den kören hör jag minsann också till. Någonting händer i huvudet när jag stänger av routern och världen inte längre sipprar in i min dator. Fokus flyttas genast till nuet, till den omedelbara omgivningen, en känsla av att vara frånkopplad. Stå utanför. Den är så jävla skön.

Mindre stressätande hade också varit skönt. Halkar fortfarande in i det periodvis, även om det inte på långa vägar är lika paha som när jag hetsåt i tidiga 20-årsåldern. Är inte bekväm med min nuvarande vikt, den känns inte som jag, för mycket att släpa på. Vissa svälter sig när de är stressade, jag tenderar att bli mer stadig för att bevisligen ha något att hålla fast vid. Har iallafall börjat röra på mig dagligen igen, det går framåt.

Vill titta på höstlövens utveckling från gröna till gula till röda till bruna på marken i parken. Har en hypotes att det möjligen kunde grunda mig i tidens gång på ett annat sätt. Verkar ha fått in vanan att faktiskt ta en runda på morgonen, tar sisådär 25 minuter, så det är i princip dagens hjärtrytmhöjande aktivitet säkrad heti. Bra skit. Är en lyx att ha den möjligheten på så nära håll, vill göra det bästa av det.

Vill också titta på tindrande ögon mittemot med två stop öl emellan.


Blandad kompott.


Vill lyssna på CD-skivor. Har haft som projekt att reparera en CD-spelare som är del av en stereo från slutet av 80-talet. Jag är en albummänniska, spellistor kan dra åt fanders. Vill lyssna på en enhetlig om än spretig grej på sisådär 35-60+ minuter som helhet, tänkt att konsumeras i en viss ordning. Vill också gå och botanisera i skivbutiker mer, Manchester är en bra stad för det.

Har lyckats hålla mig från vinyler hittills, men vet mycket väl att jag är en plötslig holy grail-skiva på vinyl i handen bort från att trilla dit. Det har jag verkligen inte råd med. En beroendeframkallande och dyr hobby räcker gott och väl.


Vill läsa intressanta biografier, som vanligt. Musiker, excentriker, konstnärer, dylikt. Femdomlitteratur. Saker som bekräftar att man kan leva på det sätt jag vill känns förstås alltid bra att läsa. Random loppisfynd för £0.50. En miljon grejer i D:s bokhylla, måste börja beta mig igenom dem. Bästa lässtället är fortfarande badkaret, fy fan vad det är najs.


Utspökad i Utrecht, oktober 2017.

Vill ha på mig nya fejkläderjackan med fejkpälskrage + utsvängda svarta jeans och chelsea boots + hästsvans och osminkat ansikte. För två år sen var det hatt + marklång yllekappa utan knäppning + brett midjebälte + klackaskoan (mormorskängor med stolpklack) som gällde, Manchester har sipprat in i mig mer nu. Vill också gå på gothkvällar och spöka ut mig riktigt ordentligt.


Vill lära mig After Effects, som vägrar installera på min sju år gamla laptop, trots att jag testat varje trick i boken. Som det är nu sätter jag ihop Trevor Bock ”frame by frame”, vilket givetvis tar en miljon timmar i anspråk.

Prio ett är att spara ihop till en ordentlig skrivbordsdator, komponenterna torde gå loss på fem-sexhundra pund, varav en gammal grafikkortsmodell står för en tredjedel. Marknaden är totalgalen fortfarande. Tack till alla cryptominers där ute.

Vill också lära mig mer poledancetrick. Hela den grejen har varit på paus i evigheter. Tror de har börjat köra lektioner igen, men har förstås inte råd just nu, kanske senare i höst. En pole i lägenheten hade varit guld, men har absolut inte utrymme för det.


Your guess is as good as mine.

Vill hänga på YES, Night & Day, Band on the Wall, Deaf Institute, Flour & Flagon, V-Rev, Thirsty Scholar, The Salisbury, The Old Abbey Taphouse, Electrik, etc. etc. etc. etc. etc. etc. Även stadsbiblioteket, de har en hel sektion med musikhistoria från Manchester. Vore najs med busskort. #goals


Bra bilunderhållning.

Vill dricka prosecco, gratischampagne, G&T, Newcastle Brown Ale, syltiga rödvin, Yorkshire Tea, vallmoté, absint och andra klichébohemdrycker. Och så lite Dr Pepper nu och då.

Hummus i Den Haag, fy fan vad gott.

Vill äta annat än linssoppa. Det mättar och är trevligt, men det skulle fan inte skada med mer soul food nu och då. Hade hemskt gärna lagat diverse recept men har fan inte råd med annat än torkade proteinkällor, grönsaker och potatis. Dyrt bensinstationsgodis tycks det dock alltid finnas pengar till. Suck.


Utrecht, på väg från unibibban i centrum.

Utflykter och resmål blir väl onekligen Finland + Åland någon gång i höst. Vill jättegärna till NL också, Utrecht/Haag, höra lite holländska, checka ut från världen med GB i en AirBnb. Berlin med GB också antagligen, typ oktober. Vore roligt att fara till Stockholm med T, tanken var att fara till Köpenhamn redan i februari 2020, så det är fortfarande på listan. Pedestal i London vore skoj och helt genomförbart. Glasgow/Edinburgh. Hänga på till T:s föräldrar i Aberdeen. Typ så. Om inte världen imploderar igen.