Hummuspaddling och brormannen Bill

Finska kompisgänget planerar midsommaren i ett Google Docs-dokument så att de inte står i skärgården med 105 öl, två chipspåsar och ett paket länkkorv. Jag lade till ”gott humör” i bästa lågstadieutflyktsstil. Har inte kunnat ta mig till Finland till midsommar på flera år, så det fick bli min………… mitt bidrag (tog löjligt länge att håksa på vad vittu contribution är på svenska, trött).

Detta är den första ordentliga Manchester-sommaren sedan jag flyttade hit i september 2019, dvs. alla evenemang och grejer är igång, men jag måste medge att det inte riktigt känns någonstans. Antagligen för att jag har ytterst lite pengar att röra mig med nu, papperstunna marginaler (såg dock till att skaffa biljett till Brian Jonestown Massacre i februari, det är fanimig värt en vecka gröt – åtminstone torde du känna till den här låten).

En man som har gjort karriär på att vara svår och duktig.

Hyran gick kontraktsenligt upp 10 % fr. o. m. juli, vi vet alla hur diverse räkningar har skenat iväg, bla bla. Mina vänner i Manchester oroar sig över inflationen, de stigande levnadsomkostnaderna och/eller världsläget. Själv har jag haft ganska låg energi de senaste dagarna, undrar om det är utsättningssymptom från att i praktiken ha klippt Voxra cold turkey eller vad fan det är. Börjar på riktigt undra om paketet alls kommer komma fram, det har gått över två veckor nu.

I ett försök att motverka slöhet har jag rullat ut yogamattan för första gången på jag vet inte hur länge. Har även blåst upp pilatesbollen samt bosubollen som båda har legat ihopsäckade under sängen sedan jag flyttade hit. Under lockdown 3 hade jag ju tillgång till T:s garagegym och tränade relativt hårt och semimotvilligt, om du har varit med ett tag minns du kanske det. Sedan flytten har jag i praktiken donerat aderton pund i månaden till föreningen som driver mitt lokala gym och bara gått dit sporadiskt.

Mitt tydligaste minne av garageträningen är ändå hur kroppen liksom började kännas helgjuten, som att jag var ett enda enhetligt stycke istället för separata lemmar. Det skulle fan sitta fint hördu. Överlag känns det lite som att paddla i hummus på många fronter för närvarande (tack till STBL:s avgående chefred för den).

Moroten förstår. Bild på hummus med tacokryddmix lånad från denna kristna matbloggare (tack DuckDuckGo).

Inser att det inte är världens bästa timing att få ett enmansföretag att rulla nu, åtminstone inte inom mina områden, penningpungarna är lika ihopsnörpta som ett CBT-konstverk (och då snackar jag inte terapi). Får ta mig en funderare helt enkelt.

Åtminstone finner jag styrka i denna uppvisning i nonsenslåtskrivartalang från 420chan groupwatch-tiden som plötsligt dök upp i huvudet när jag rensade Matt-garderoben. Kommentarerna på Youtube består i princip bara av stoners som skriver hur många dagar i rad de har lyssnat på låten.

RA TA TA DA DA DA DAAAAAA

Artisten, en konspirationsinriktad man med tydliga sperg-vibbar från Staten Island i New York, fick för övrigt en hjärtattack och dog vid en ålder av 60 häromåret. RIP.

Lagens transatlantiskt långa arm, del 3

Jag är ensam i lisstugon med alla känslor och berättar vad fan som just hände åt typ alla mina vänner.

Rättelse: trodde det var motorväg baserat på mängden trafik, men det var som sagt landsväg.

Har förståeligt nog svårt att sova den natten men lyckas slockna till sist, som jag alltid gör oavsett omständigheter. Spelar ingen roll om jag har ett avgörande möte, om det har kommit en räkning jag inte kan betala eller om någon har dött, jag somnar alltid till sist. Sannerligen en superkraft. Har inga tendenser till insomni, lider verkligen med dig om du har det. Sömnbrist gör fan allt sju resor värre.

Följande dag skickar jag med jämna mellanrum meddelanden på Matts WhatsApp, men de resulterar bara en enda grå bock, vilket betyder att telefonen fortsättningsvis är död. Kan inte tänka på något annat än hur han mår och vad som händer nu.

Vet dock att jag kommer distraheras senare på kvällen eftersom det är den tionde augusti 2017, en torsdag, och det är Konstens natt i Vasa.


Har älskat Konstens natt ända sedan jag var liten. Det var en helt magisk stämning i stan, inget var som vanligt. Det kunde finnas grejer som typ skrotbilar ihoppressade till kuber i parken mitt i allt, random butiker hade öppet till kl. 21, fullt med folk i stan, varenda gata hade bilar parkerade i långa rader på båda sidor.

När jag blev tonåring uppskattade jag möjligheten att spöka ut sig, så jag brukade brassa på med smink och utstyrsel. Inte till samma grad som det traditionsenliga sambatåget, men tillräckligt för att se intressant ut när jag chillade till elektronisk musik med vänner vid teknolavan utanför stadshuset. Var dock fortsättningsvis för självmedveten för att våga dansa som tonåring, den biten tog jag itu med först i Åbo några år senare.


Möter iallafall upp med min sambo och våra tills vidare gemensamma vänner i stan på kvällen och jag ventilerar gårdagens händelser. Min sambo är märkbart irriterad, jag har insisterat att Matt bara är en vän hela vägen, men mitt känslomässiga tillstånd är så förhöjt att det är uppenbart att så inte är fallet.

Två kvällar senare, den tolfte augusti, är min sambo hemma hos föräldrarna och kollar My Little Pony på VHS med sina systerdöttrar. Jag är å andra sidan otrogen den natten. Insisterar att min sambo är okej med det åt personerna som närvarar, men säger åt dem att inte berätta, att jag kommer tala med honom om det sen när vi är ensamma.

Följande kväll hänger vi med vänner, samtliga inblandade är närvarande. Han uppfattar att något är fel, men alla parter – han själv inkluderat – håller god min. Kvällen därpå är vi slutligen ensamma i sängen på ovanvåningen i hans föräldrahem och han frågar vad fan som egentligen har hänt. Jag berättar.

Hans ansikte förvrids på ett sätt jag inte har sett förr och inte har sett någon göra sedan dess. Jag kan bara beskriva det som en kobra i stånd att spotta gift.


Ifall någon frågar dig vad det värsta du har gjort är, vet du då omedelbart svaret? är en klassisk lära-känna-på-djupet-fråga, och mitt svar är föga förvånande ja. Vårt förhållande hade haft livsuppehållande åtgärder ett rätt bra tag, men nu var stöpseln definitivt urknyckt. Jag var för feg för att bryta upp på ett vuxet och hälsosamt sätt. Vi flyttade isär tre månader senare men hade fortsättningsvis daglig kontakt på Skype i ett år, det var en långsam process.

Har svårt att förstå detta i efterhand, men när vi pratade i sängen var jag övertygad om att vad jag hade gjort inte var en så stor grej. Inte nog med det, jag insisterade att han borde känna det samma. Det sjönk dock sakta, sakta in att hej vittu, jag är en riktigt toxisk jävel som sprider allehanda skit omkring sig och har gjort det ett bra tag. Detta var ett så kallat hard to swallow pill.

Gick igenom alla faser från att skylla ifrån mig på uppväxt och bla bla till att ta ansvar och jobba mig igenom åratal av skit likt en hög med ansamlad smutstvätt. Började kolla YouTube-videor om narcissism och konstaterade check, check, check. Det var fan inte roligt. Det tog cirka tre och ett halvt år innan jag såg bottnen på tvättkorgen.

Självömkan-fasen. Augusti 2017.

Matt återvände efter några dagar och lyckades styra upp det som låg och hängde över honom. Som jag minns det fick han ett nytt datum i rätten och hans morsa hamnade att betala några hundra dollar.

Mer häng i privata chattrum, mer Dead, mer Surfers, välkommen distraktion var bara förnamnet. Han var väl mest bara glad att hans direkta konkurrent var undanröjd. Eftersom vi inte har haft kontakt på flera år finns det mer att säga om Matt, men det får vila ett tag.


Senast jag var i NL var för övrigt första gången mitt ex har tackat nej till att äta en matbit. Tidigare har vi träffats i mån av möjlighet, alltid på mitt initiativ. En kaffe i Vasa vid jul och på sommaren om vi råkar vara där samtidigt, typ så.

Jag såg alltid till att varken tjata eller pusha när jag föreslog att vi skulle träffas, men han verkar ändå ha gått med på det av någon sorts pliktkänsla. Jag trodde emellertid att han fick ut något av det.

Att han har lärt sig att sätta gränser nu innebär att jag inte får som jag vill. Det bästa jag kan göra är att lämna honom ifred. Min tradition att hålla småkontakt och vara på god fot med mina ex trumfas av hans vilja att det inte ska vara så. Det gör ont, men så ska det vara. Jag vill att han ska ha det bra.

Han förlät mig uttryckligen för flera år sen och hyser inget agg, men det betyder inte att han vill ha mig i bilden. Vi delar en hel del aspekter som inte representeras i någon annan jag känner, och därför tog det ett tag för mig att komma över hans ovilja att alls interagera.

Jag är fortfarande skyldig hans farsa ett par tusen, det var ju han som ställde upp med ett privatlån när mina studiestödmånader tog slut, men enligt planen är lånet helt avbetalt nästa år. Då är vi konkret helt färdiga med varandra.


Allt detta är ju mycket privat, men jag berättar det eftersom brytpunkten kramade ihop snöbollen som sedermera rullade i åratal och blev min räddning. Jag har läkt. Förespråkar numera att inte bara öppna dörren till skeletten i garderoben, utan också aktivt peka ut dem.

Det är så jävla befriande att konstatera att japp, så här var det, det här gjorde jag, och det kan jag inte förändra, men jag kan be om ursäkt och förändra mitt framtida beteende. Jag kan också prata om det och bidra till att andra inte gör samma sak.

Mitt ex kommer inte göra om misstaget att inleda ett förhållande med en person som uppvisar narcissistiska drag. Han har lärt sig sätta gränser och har hittat sin självkänsla. Jag har lärt mig hantera mina känslor och att se de toxiska mekanismerna jag hade för vad de var. Skillnaden mellan mitt dåtida och nutida jag är närmast religiös, men vittu vilken jobbig process det var.

Så är det. Ikonografin är valfri.

Har du tillräckligt med insikt för att veta att du har varit riktigt fittig mot någon går det att förändra. Har du tillräckligt med insikt för att veta att någon är riktigt fittig mot dig kan du lämna eller åtminstone sätta tydliga gränser. Jag skulle göra denna resa tusen gånger om. Kärlek är frågan och kärlek är svaret.

Spyor, seltzer och städning

Hördu. Hur i hela helvete har halva juni redan gått? Hur?????+++++ (ja ja omg I’m so busy bla bla, ingen behöver vittu den diskussionen så vi skippar det)

Har haft slut på Voxra i sisådär en vecka men märker inte någon dramatisk skillnad än, förhoppningsvis dyker paketet upp typ idag eller imorgon. Det har gått elva dagar, sist morsan skickade kom det fram på en vecka. Inb4 det har fastnat i tullen och jag måste kråta fram receptet eller nånting.

Natten till igår drömde jag att jag var i ett rum på ovanvåningen i mitt barndomshem och spydde och spydde och spydde. Kunde för en gångs skull inte skilja på om det var dröm eller verklighet, skräckslagen och förvirrad är bara förnamnet. Vaknade efter en timme, somnade igen, mer av samma, vaknade efter en timme till. Månne det är så WD’n yttrar sig.

Rummet i fråga. Maj 2003.

Igår visade sig dock bli en såndär idyllisk läsebokssommardag med gräsklipparljud och varm bris från fönstret. Jag ägnade den främst åt att fixa upp en hemsida. Masade mig iväg till butiken eftersom kylen gapade tom och hittade Bud Light Seltzer (amerikaner och deras jävla seltzer och pretzels och pepto-bismol, va).

Har aldrig testat hard seltzer förr men minns att de brukar göra reklam för en miljon olika märken när det är reklampaus under amerikansk fotboll-streamsen som T ibland kollar på. Ett sixpack fick följa med hem. Antagligen var faktumet att jag har varit och grävt i Matt-garderoben tungan på vågen.

Ska e nu va na ti ha hede nu tå?

Smakade kolsyrat vatten med svag, svag fruktsmak; jordgubb, lime och passionsfrukt utförda i akvarell. Kände knappt någon alkoholsmak heller för den delen.

Uppfriskande? Sjaanåhe. Smått intetsägande? Ja. Gott med en gurkskiva i när man är en hemmafru med minus tio procent underhudsfett som får naglarna fixade av vietnameser i modernt slaveri? Ja. Gott om man heter Mike och har blivit health conscious eftersom 35-strecket har passerats och ölmage plötsligt är en orosfaktor? Ja.


På kvällen grundstädade jag min lilla lägenhet med Aurikatariinas YouTube-videor på i bakgrunden. Det är i princip bara Ted & Kaj-podden som reppar hemlandet i mina mediekonsumtionsvanor, annars är det rikssvenskt och åter rikssvenskt, men jag har definitivt plats i mitt hjärta för en snäll finsk städerska som använder mycket direktöversättningar.

Om du inte är bekant med Aurikatariina kan jag påpeka att hon gratisstädar hem där folk av någon anledning har tappat kontrollen över smuts och skräp, om så pga. depression, rörelsesvårigheter, tvångstankar eller vad det nu kan vara.

En stor del av behållningen för mig är att det förstås är finländska hem hon är i. Det är något med typ K-Market-kassar, rödgröna Myllyn Paras-makaronförpackningar, TVMIX-godispåsar, Juissi päron och Rainbows blåbärssoppa (förlåt, ”blåbär soppa”) i tetrapak som känns någonstans in the feels.

Jag saknar tydligen halvdassiga svenska översättningar på förpackningar (ofta i åtminstone hälften mindre fontstorlek). Enspråkigheten på förpackningarna i UK är lite trist, i NL fick man iallafall ofta franska också eftersom många produkter även såldes i typ Belgien rakt av.

Stillbild från denna video.

Aurikatariinas videor fick mig också att minnas hur många lägenheter jag varit i som såg ut som de hon städar.

Hur många gånger har man inte haft svårt att ens komma innanför dörren på grund av berget med reklam? Hur många gånger har man inte beundrat samlingen tomma habanerotabascoflaskor, mikropizzaförpackningar, mjölkpaket och ständigt evolverande buddhistiska sandritningar i spilld Juhla-Mokka på diskbänken?

Hur många gånger har man inte sett blåa Pirkka-ölburkar i staplar som perfekt ramar in 24-tumsskärmar? Hur många gånger har man inte tagit sig an vardagsrumsgolv med rörelsemönster som senast exercerades på vattenbrynsstenar vid villan sommaren 1999?

Stillbild från denna video.

För övrigt har varenda jävla hem jag regelbundet gästar fortsättningsvis en samling tomma vessapappersrullar, antingen uppradade som en tyst klunga hattifnattar eller intråtade i varandra. Spelar ingen roll om resten av huset är relativt välstädat, det är vessapappersrullarna som avslöjar om det är Sperg Central.

Hemtelefoner och mat-cucks

Liksom nittionio procent av världens svenskspråkiga befolkning har jag blivit bombarderad med frågor om vad fan dealen med #swedengate är, samt huruvida barn i Finland också väntar på rummet medan kompisen de är hemma hos äter med sin familj.

Åtminstone i min österbottniska by var det så på 90-talet. Klagade man på hunger minns jag vuxenmunnar som snörptes och att man på sin höjd kunde få ett äpple eller en bit rågbröd med smör på. Åts givetvis på rummet. Fyra familjemedlemmar, fyra stolar, fyra kotletter. Minns bara att jag skulle ha ätit middag hos min barndoms-BFF en enda gång, och då kunde man skära stämningen kring köksbordet med kniv.

Var vi hos mig hade de flesta en viss middagstid att förhålla sig till och visste när det var dags att cykla hem. Jag ringdes oftast hem eftersom middagen kunde serveras lite när som helst mellan kl. 17 och kl. 20. Oftast var jag ju hos… vi kan kalla henne Emma, men ibland kunde det krävas tre-fyra samtal till diverse hemtelefoner innan jag lokaliserades. Du vaar kom häim å jiet nu.

En cykeltur på en och en halv kilometer. Ett oanvänt Duralex-glas, ett till med mjölkrester. En ensam oanvänd tallrik med ett blad isbergssallad, en halv tärnad tomat, några gurkskivor och en Multi-Tabs. En kallnad kastrull kokt potatis och en stekpanna innehållandes mårasåsin med skinn på.


Just spontaniteten i hela operationen är dock en aspekt som ofta verkar gå förlorad i en internationell kontext. Man beslöt själv att slå följe hem till någon efter skolan (”kan vi va ilag ida?”), och därför var det i regel omöjligt för föräldrarna att veta om det kommer finnas två-tre CRT-skärmupplysta ungar vid hemkomst eller om det egna barnet kommer vara någon annanstans.

Man ringde ju sin kompis på hemtelefonen själv med samma fråga utanför skoltid och på sommarlovet också. När jag tänker efter är det fan hedervärt att låta ungarna ha en helt egen relation på så sätt, ingen morsa som svarar att nä, de ska ha främand, är det hon som råkar svara ger hon luren till Emma och så får Emma säga det själv. E gaar itt ikvield. Nain anin da.

Varför i helvete skulle ens morsor prata ihop sig och arrangera någon sorts playdate? Antingen satt hemnyckeln i dörren, i fönstret, under mattan eller så hade ungen en kopia. Jag tyckte synd om ungarna som inte fick vara ensamma hemma och istället måste sitta och göra vittu grisar av ballonger, klister och tidningspapper på eftis. Det var fan den mest ovärdiga existens jag kunde tänka mig.

Förvisso en fisk. Mardrömsbränslet är snott av denna lågstadielärare från Maryland.

Har också en minnesbild av en samtida kompisfarsa som i middagssammanhang muttrar något passivaggressivt om ”ti buri försörj nain anins ong”. Var 50-talsmännen helt enkelt bara jävligt rädda för att bli cucked? Det är ju egentligen samma gökungenarrativ som råder inom den så kallade manosfären, men i detta fall en portion mat en eller två gånger i veckan snarare än aderton års uppehälle. Sak samma för en viss typ av österbottning.

Vid närmare eftertanke var det nog i den vevan jag lärde mig att jag tar upp Resurser, och gör jag det blir många vuxna konstiga. Överlag var den rådande känslan i många hem du är inte en del av oss. Ibland var den just passivaggressiv, ibland var den dold bakom leenden där ögonen inte rördes, ibland bestod den av neutral tolerans utan aktivt välkomnande. It takes a village to raise a child, men byn var fan inte alltid villig att göra det.

Minns pensionärerna som absolut mest tillmötesgående, de hade drösvis med tid och hade upplevt krig och ransonering, så ät, ät. Detta gällde dock inte grannarna.

Bild: Livsnjutarnas gourmetkök

Minns en gång när jag gick dit och frun hade lagat ugnspannkaka med grädde och sylt. Om nom nom. Försökte visa att jag ville ha genom att titta på den och slicka lite diskret på vänster mungipa nu och då, men hon insisterade på att inte ta hinten. Till sist började jag tjata och hon försökte fortsättningsvis avleda min uppmärksamhet, men gav till sist med sig ändå.

Om hon hade sagt ”väit du vaa, itt komber vi å jiet ti eder tå ni jeter vi helder” hade jag kunnat acceptera logiken. Överlag var det just det undvikande i kommunikationen kring att inte äta andras mat som var problemet, att avvisas utan att avvisas. På många plan var det öppna dörrar på pappret och kom inte hit i praktiken. Jävligt förvirrande att navigera.

Första maj etc.

Ja, glad första maj och sådär, va. Hoppas du åt en massa metrilaku. Meterlakrits skulle fan sitta fint, och såndär illgröna sura remmar som får hela käften att skrumpna ihop. Blir fan nästan lite nostalgisk nu. Folk skiter förstås i vappen och sånt här, jag har bara hamrat tecken på Stonehenge-juttun som jag vittu ska få färdig och skick in innan jag går och sov.

Morsan skickade en bild från villan och det var fortfarande lite is. Alltså vad satan. Förbannar never-ending November varje vinter sedan jag flyttade, men tjänar in det på en europeisk definition av vår. Is? På första maj? Hur ork den? Fick den int the memo?

Kan för övrigt inte tänka på första maj utan att denna scen från Tillsammans (2000) dyker upp i huvudet. Det är antagligen den film jag har sett flest gånger i mitt liv, älskar, älskar, älskar. Så välskriven och välregisserad och välcastad och välscenografuckingferad, de naturligaste interaktionerna jag har sett på film, citerbar in i oändligheten, passlig självdistans, vacker, allvarlig, varm, kunde inte bli mer Moodysson om han så skulle ställa sig och pissa på den.

Måste fan se den igen snart. Nu ska det färdigställas text.