STBL, Shining och kataklysm

Sent på eftermiddagen idag blir jag vaxxad för andra gången. Räknar med möjligheten att bli rätt krasslig, så har inte planerat in något annat för helgen (förutom recension imorgon).

Månadsbytet innebär att STBL-redaktionen är tillbaka från sommaruppehållet, och jag tänkte helt sonika slidea in i deras DM:s (eller ja… email) med orden ey bb, hörde ni vill ha frilansare, för det vet jag att de vill.

Våren 2011 gjorde jag ett försök att sälja in en text om det svenska depressive-suicidal black metal-bandet Shining, som då skulle spela på Nosturi i Helsingfors, till just STBL. Tidningen hade dock precis bytt chefredaktör och redaktionssekreterare. Borta var de två jätkän som flög gonzo-fanan högt under sin tid vid rodret, och nu satt det till mitt förtret ett par städade tjejer där istället. Förstås fick jag inget svar trots att jag försökte mer än en gång.

Jag som trodde att homoerotiskt laddat självskadebeteende till extrem metal är varje kvinnas dröm att bevittna. Tji fick jag.

Dejtade den holländske utbytesstuderanden vid tillfället, och han var ordentligt insyltad i den europeiska BM-världen, så jag hade säkert kunnat fixa backstagepass för intervjuändamål genom honom. Utan journalistrollen att gömma sig bakom fanns det dock inte en chans att jag hade vågat.

Duden bredvid mig tycks ju ha roligt, jag är tydligen del av en samkönad + moloken tripp-trapp-trull-struktur. Holländaren ville inte trängas längst fram.

Jag har ändå gjort en (1) grej för STBL hittills i mina dagar, detta under de förstnämnda killarnas tid. En oerhört tidstypisk kolumn från slutet av 2010 som jag fortfarande har i behåll i memorabiliamappen, och därför tänkte återge nedan.


Slutet är kommet

Den 7 december förändrades verkligheten som vi känner den mer än den någonsin har gjort. Miljontals människor världen över förberedde sig genom att lägga undan 34,99 € av lönen, studiestödet eller veckopengen för att vara rustade för denna nya tid. Vissa var så hugade att de tog fram tältet och sovsäcken för att umgås med andra initierade natten innan dagen D. När tiden väl var inne stod världen i lågor, och förstörelsen var ofattbar.

Märkte du inget speciellt? I sådana fall lever du inte i samma värld som tolv miljoner andra världen över.

För en oinsatt kan det tyckas märkligt att uppståndelsen kring tilläggspaketet Cataclysm till onlinerollspelet World of Warcraft är så stor, men för den som föredrar Azeroth framför Tellus är det årets händelse. Även undertecknad är förstås en av dessa tolv miljoner som har fastnat för spelet. Som en bit fosterländsk kuriosa kan det nämnas att lilla Finland har lyckats imponerande väl: Paragon, en samling finskspråkiga spelare, har för närvarande slagit alla andra i hur löjligt snabbt det är möjligt att plöja igenom allt nytt innehåll som släpps.

Jag och mina vänner ligger ungefär åttahundra platser lägre ner på världstopplistan, och redan det har tagit så så pass många timmar i anspråk att jag är rädd för att ta reda på exakt hur många det rör sig om. Ett ännu mer plågsamt faktum är att allt börjar om från början i samband med att Cataclysm släpps. Hade jag satt lika mycket tid på att lära mig spela gitarr skulle jag nu vara en virtuos av hendrixska proportioner.

Mycket kan man säga om WoW – “World of Warcrack” har det talande kallats på grund av sin beroendepotential – men lika dyrt som crack är i månaden är det inte. Inte för att jag har någon aning, givetvis. Jag har ändå en känsla av att det fanns synbara glep i föreläsningssalarna och skolbänkarna morgonen den sjunde december. Om din pojk- eller flickvän inte svarar eller ringer tillbaka på en tid sitter han eller hon antagligen och skriker i en headsetmikrofon. Ta inte illa upp om han eller hon inte öppnar dörren heller, sånt hinner man inte med.

För rökare är det ett utmärkt tillfälle att göra sig av med ett beroende och ersätta det med ett annat, de fem minuter som krävs för att underhålla nikotinnivån är alldeles för mycket att begära. Den som dras med extrakilon behöver inte skaffa ett dyrt gymkort, när ett nytt tilläggspaket släpps finns det så mycket som ska göras att man knappt hinner äta (och ännu mindre gå till butiken). Om någon mot förmodan känner tillräckligt med pliktkänsla för att dyka upp till en föreläsning får du ha överseende med odören som långsamt sipprar in i dina näsborrar – det är svårt att hinna med att sköta hygienen också.

Som tur är finns det fortfarande hederliga människor som håller igång de viktigaste samhällsfunktionerna även efter Cataclysm. Tack, alla ni 6 872 900 000 som inte spelar WoW.

Eldigt och Elsa

Vet inte riktigt vad som har hänt, men något slog helt klart slint sommaren 2018. Det var en ytterst varm sommar, med kvalmiga inomhustemperaturer som följd. Tror det var då jag första gången märkte att jag fann någon sorts… pervers njutning i det.

Det eldade på temperamentet, och då menar jag inte HUR SATAN E DE TÄNKT MAN SKA SOV???????, utan sådär stereotypiskt sydländskt lidelsefullt. Kanske var det kratomet som spökade, eftersom det bokstavligen används för att förbättra arbetsförmågan i gassande sol på vissa håll i sydostasien. Kolla in knappnålspupillerna.

Nåväl. Med anledning av det ovanstående tycker jag på något skevt sätt att det är lite najs att inomhustemperaturen har snittat på 27 grader de senaste dagarna (denna gång utan kratom). Med söderläge i huvudrummet blir det växthusvarning trots försök att stänga ute värmen med persienner och stängda fönster, så har förlikat mig med korsdrag istället. Tål värmen, men inte när det är kvavt. Har lyckligtvis inte panikångestsyndrom, men två panikattacker har jag haft i mitt liv, och kvavt har det varit båda gångerna.

Idag dök det också upp ett paket som innehöll salmiak och två virkade dukar. Det förstnämnda tack vare morsan, och det andra tack vare farmor Elsa.


När jag var i yngre tonåren frågade hon mig vilken färg jag skulle vilja ha på de dukar hon tänkte virka åt mig, och jag svarade väl ”röd” rätt ointresserat. Hon sa att hon vet att jag inte kommer sätta värde på dem nu, men nog när jag är äldre och hon inte längre finns till. Det var konstigt att höra henne tala så. Ögonen började tåras, men jag motade bort det.

Dagen hon slutade finnas kom två månader innan jag skulle fylla sjutton (vilket jag i sin tur gjorde i häktet, men det är en helt annan historia). Inte gav jag fan i några virkade dukar som nästan sjuttonåring, inte ens fastän jag hade bott i en egeninredd lägenhet i ett och ett halvt år. Inte ens fastän jag är en allmänt sentimental person och uppfostrades av henne istället för att gå i dagis.

Näe. Det är väl först nu, när jag hyr eget ställe i en stad jag valde för stadens skull (och inte på grund av ett universitet eller ett jobb), en stad där jag aktivt vill förbli, i en lägenhet jag aktivt vill bo i, som det började bli dags att fråga efter farmors virkade dukar.


När hon dog gav jag i själva verket fan i det mesta som rörde mitt liv. Därmed inte sagt att jag var apatisk; det blev ett antal benson på begravningen eftersom jag inte visste hur jag skulle ta mig igenom den. Tidigare samma år hade jag beslutit att ge livet tio år. Tankegången var alltså något i stil med är det inte bättre vid det laget blir det 27-klubben.

Det blev bevisligen bättre. Det var den andra av oss som halkade dit istället, och nu, nu stockar det sig i halsen här (och det är inte en bit Merkkari-mix).

Filtens kraft, milt sagt

Bild lånad från en utgången Findit-annons, sorry not sorry.

Ordet filt väcker ovanligt mycket känslor i mig. Det är ett väldigt mjukt ord. Betydligt mer ändamålsenligt än blanket, till exempel.

Filt associerar till heldagar på stranden, fullpackad med liv. Eurodancehittarna dånar från bergsprängare över öar av filtar på gräset och sanden. Småbarnsmorsorna har bihang som krånglar av sig pyttesmå simdräkter och gräver kanaler vid vattenbrynet för att lura dit spigg. Tonårsflickorna har en egen solbadande domän (vad är cancer?), tonårspojkarna spanar lojt i en kasa med cyklarna bredvid och en handduk på tork hängd över en av dem.

MATPAUS skrålar en nittonåring vars sommarjobb är simlärare för Folkhälsan, och för femåringar är hon 100 % vuxen. Dags för smörgåsar med prickig korv och charmoffensiven som ska leda till en glass. Morsan lunkar över sanden i vit topp och ljusblåa korta jeansshorts med den stora svarta läderplånboken i handen, sprängfylld med gamla kvitton. En tiomark ger två stora bollar bollaglass i våffelstrut. De sommarjobbande tonåringarna som lassar ihop glassen är oftast generösa, så generösa att man måste skynda sig för att hinna äta upp skiten innan nästa simlektion börjar.


Bild: @Brand_Sofi

Det ovanstående låter ju som en sommaridyll, och det är det, men smärtan finns där när jag tänker tillbaka. Det är inte den typiska nostalgiska smärtan (ἄλγος = álgos = smärta) och förhärligandet av en enklare tid, den hade jag känt igen och rationaliserat bort.

Filten var en trygghet, en base of operations, ett HQ att återvända till och en stadig borg som utomstående inte invaderade hur som helst. Där fanns en morsa som läser damtidning eller bok och säkert nå mariekex eller Hobnobs. Man kommer givetvis aldrig filtlös till stranden, då är man en drivande spillra och kan lika bra ge upp direkt.

En gång var jag till stranden med bara brorsan, som alltså är sex år äldre än mig. Han kan ha varit kring femton, så jag måste ha varit nio. Det var inte tal om att vi skulle vara på stranden tillsammans, filten placerade han i ett näste med sina jämnåriga, vilket förstås resulterade i att jag snabbt blev utfryst. Kände mig otrygg bland tonåringarna som irriterat blängde på mig, så jag tog till sist min väska och gick.

Det finns helt säkert tonåringar som sådär förnöjt vuxet hade känt ansvarskänslor inför ett så pass mycket yngre syskon och insett att det inte är rätt tillfälle att hänga i grupp, men sådant var min bror inte kapabel till vid tillfället. Hittade några snälla främlingar som jag fick dela filt med, och när jag berättade det åt morsan senare blev hon ordentligt arg på brorsan och sa ifrån på skarpen.

Det var mycket av den sorten, men väldigt få försök att förstå, så inget förändrades. Det agerades på beteenden, men inte alls på orsakerna. Den oförståelsen bär med sig en hel del uppdämd ilska fortfarande. Bakom den står ett barn och känner sig sviket.


Vid någon point, många månader sen nu, gick jag igenom något känslomässigt svårt hos K och D. Minns inte exakt vad det handlade om, men jag minns att K erbjöd mig en filt, och att den automatiska reaktionen sa åt mig att det är en victim blanket och att det inte är något som tjänar mig.

Märkte att K blev lite sårad. Inte av att jag sa nej till hennes omtanke, utan för att hon verkligen gillar den där filten och tog lite illa vid sig att den nu hade blivit stämplad som en offerfilt. Märkte detta och redde ut det. Det är fan svårt att ta emot en omtänksam filt. Kan själv!, som den treåring som lärt sig att själv göra tröstande ljud med huvudet tryckt mot en ihopvikt liten pyramid av täcket. Want it done right, do it yourself.

Hemstaden är livet?

En kvinna går på en gata med trähus med armarna utsträckta.
Bild: Linus Westerlund/YLE

Har lyssnat igenom serien Hemstaden är livet på YLE Arenan. Först undrade jag om de inte hade kunnat hitta några österbottningar att intervjua, men så föll ögonen på YLE Västnyland. Okej, det förklarar saken.

Sju personer redogör alltså för varför det är huippu att som relativt ung ändå bo där man kommer från. Historierna skiljer sig givetvis åt på ett personligt plan, men det är i slutändan samma nyckelord som dyker upp gång på gång. Tryggt, lugnt, släkt, naturen, huspriser, språket, sammanhang, stödnätverk. Samt alla känner alla.

Småler åt uttrycket alltsedan jag fick nys om ungdomsledaren som yttrade det uppmuntrande inför en skock beklämda pojkar, vilka verkligen inte var haj på att diskutera svåra saker inför varandra. Det var ju precis det som gjorde att det blev extra pinsamt. Utebliven anonymitet + tonårigt tuffhetstvång = man kunde bara förlora, och då blev det vinnande draget att inte spela och hålla käften.

Intervjuaren insinuerar ett par gånger att alla känner alla upplevs ligga en till last som tonåring, men att det som vuxen blir något man snarare ser fördelarna med. Den fullständiga frasen brukar som bekant lyda vuxen och skaffar barn. Man känner föräldrarna till ungarna som ens egna barn umgås med, och kan därmed dra upp gemensamma linjer för hemkomsttider och motverka men alla andra får ju.

Man kan be grannen om tjänster, och är olyckan framme blir man stöttad med det som krävs. Talko vid UF-lokalen, gemensamma krafter. Storstan framställs som en kaotisk enhet där man inte hälsar på grannen och är anonym i matbutiken. Skillnaden är väl att man i storstan kan välja till vilken grad man engagerar sig i sin omgivning, det är helt och hållet opt-in.

Samtidigt kan känslan av trygghet leda till itt ha ja nainsin sitt eller hört om na knark sjenn int eller he e no en bra pojk hede, ja känder papp hans, int tror ja an sku jär na som int on vila. När ett brott av en viss kaliber sker i ett litet samhälle är det alltid samma visa i pressen, inte trodde vi att hen skulle kunna göra nåt sånt, inte trodde vi nånsin att det skulle hända här.


Det kan kanske tyckas konstigt att jag på denna blogg med namn och bild öppet diskuterar saker som autism och knark och altsex, men att tanken på att flytta tillbaks till hembyn ändå gör mig kallsvettig. Jag har väl inget behov av att smussla, så vad spelar det då för roll? Inte är det som att jag är en byabög i garderoben (antalet öppet homosexuella elever i mitt högstadium år 2002-2005 uppgick givetvis till noll av trehundra).

Men Madrona, folk har väl fullt upp med sitt och annat att tänka på än vad du har för dig, så arma intressant är ingen! Är du säker på att det inte bara sitter i ditt huvud? Och varför ens bry sig från första början?

Mjo, har onekligen en inneboende neurotiker. Dock är ju min upplevelse den samma oavsett om det finns verklighetsförankring eller om saker ”bara sitter i huvudet”, så det är ingen förmildrande omständighet alls sett till det subjektiva. Det går liksom inte att trolla bort vanföreställningar genom att hjälpsamt påpeka att de är vanföreställningar. Eller jo, det är väl i princip det som är KBT (semi-sarkasm), men det räcker inte med att göra det en gång.

Den som har bott i en by på högst några hundra pers vet nog att folk håller koll på varandra. Jag har ju hört hur snacket går, att tänka att jag inte skulle bli föremål för samma behandling är naivt. Tänk att till exempel vara poly på Bergö (som alltså nås med bilfärja, reds. anm.), vilken mardröm. On har fläir, honde. Att jag är öppen med det betyder inte att jag vill att vem som kommer och går ska bli en följetong. Att inte bry sig om vad folk tycker och tänker om en har jag blivit bättre på, men att inte få integritetsbehovet uppfyllt är en dealbreaker.


Ändå är det uppfriskande med en serie om unga vuxna och förstagångsköpande trettioplussare som tar småstäderna och landsbygden i försvar. Skildringar av baksidorna finns det helt tillräckligt av redan. Den under uppväxten missförstådda tonåringen som flyttar bort och vid någon point börjar skriva uppgörelser med det lilla samhället är en välbefolkad trope, och där står jag också och trängs.

Sommarfin Catrin pratar sant

Bild: Ålands Radio

Lyssna för all del på Catrin Janssons eminenta sommarprat om autism i Ålands Radio. Samlat, genomtänkt och kraftfullt.

Relaterar förstås till skulden och känslan av utdragen barnslighet, att få ett ”nåjåå alla är trötta efter jobbet”, att prestera utan att fungera, att folk som har det värre är ”sjuka på riktigt”, en partner som börjar kalla en aspig, att inte lyssna på sin kropp, att känslor och vilobehov är inbillning, att inte orka annat än jobb ens deltid, och kampen i att tillåta sig själv att vara autistisk.

Att vara en min-maxad karaktär med kronisk medvetenhet, inget går på automation. Närmast maskinell social interaktion, analysera. System. Intryckskänslighet som inte går att ”fixa”, blir inte bättre av utsättning. Aspie-meltdowns. Att maskera, hela livet är en arbetsintervju. Känslan av krav på motprestation för att väga upp autismen. Argumentet att diagnostisera barn, alltid. Att trots svårigheterna inte vilja byta bort autismen… och så Devin Townsend. Har jag träffat en enda autist som inte gillar Devin? Nä.

Första raden: Time is a human construct. I rest my case.

Långväga lonkero

Det känns som att det finns en polski sklep på varannan gata, afrokaribiska matbutiker är också vanliga, och förstås har alla möjliga folkslag från mellanöstern sina egna bodar. Nordisk mat… näe, man får tjata på släkt och vänner att skicka det man vill ha mot svindyr frakt, eller se till att spara utrymme i väskan så man kan bunkra upp när man väl åker hem.

Ja, vad hade man gjort utan ScandiKitchen.co.uk? Försmäktat utan salmiak på denna ö, till exempel. Visst kliar det infernaliskt att tondövt förklara skillnaden mellan Norden och Skandinavien när man får ett ”Finland? Oh, I love the Scandi countries!” i fejset, men att agera på det hör det förflutna till. Tack och lov.

Det hade också varit torftiga jular utan vegan-gotta som Wienernougat (och Gröna Kulor om man är lagd åt det hållet, men de ger jag dock bort om jag får dem, soz. Att slippa tristessäta Juhlapöydän vittus konvehtit är annars min favoritgrej med att vara vegan).

ScandiKitchen fixar självklart även lonkero till messomaren. För en 24-päck med export-lonkku, som att man vore nyss hemkommen från båtin (valfri större östersjöfärja, reds. anm.), får man betala £53.99. Det blir cirka £2.25 per burk. Borde jag orka skriva belopp i euro på bloggen också? Ja, det borde jag nog. Kring 2,60 €.

De sålde burkar med just exportlonkero i större Albert Heijn-butiker i NL för… kring samma belopp, kanske lite mindre, hittar dem dock icke på deras hemsida längre. Burkarna ser ju ut som motsvarigheten till en blek finne i ingenjörsskjorta bredvid färdigblandad Malibu-cola och Bacardi-mojitos och Passoã-jus d’ orange, så de sålde väl inte så bra.

Tre språk, inget passar

Lyckades boka om första vaccindosen till lördag. Det fanns ett litet glapp i bokningarna där, annars hade det blivit att vänta långt in i juni. Andra dosen blir i mitten av augusti, NHS har bestämt att det är elva-tolv veckor emellan som gäller om man inte tillhör en riskgrupp. Vackert så.

Finska ambassaden i London har fortfarande inte tid att fixa nytt pass åt mig, man måste boka tid och dyka upp personligen, och de har begränsat med tider på grund av skiten vi alla känner till. Var dit och förnyade passet för mindre än ett år sen, faktiskt, i augusti 2020. Kändes lite onödigt eftersom jag visste att det skulle bli att skaffa nytt vid namnbyte, men tvingades ha det i kraft på grund av nån myndighetsgrej eller vad det nu var. Minns att det överlag såg rätt ljust ut då, Rishi Sunak och hans Eat Out to Help Out-scheme liksom (här är en lång och läsvärd grej om ett resulterande öde).

Finska ambassaden i London, augusti 2020. Rätt anspråkslös exteriör faktiskt.

Visste inte riktigt vilket språk jag skulle tala vid ambassaden, hade ju tre att välja på och ingendera kändes korrekt. Beslöt mig till sist för att inleda på engelska, men tanterna svarade konsekvent på finska, så det blev att damma av finskan ändå. Orkade inte vara jobbig finlandssvensk vid tillfället, men skickade precis ett mail åt dem på svenska. Tihi.

Huruvida det blir Finland i sommar beror alltså på om jag får utkrånglat ett nytt pass till sist. De har mycket att göra, så jag bidar min tid. Hade det handlat om en nödsituation skulle de givetvis få ett resedokument till hemlandet fixat, men det gäller ju (tack och lov) inte min situation. Ska bara hem på semester om det går, jag, inte fixa någon kris eller flytta tillbaks. Back of the line, och det är okej.

Hat i blick och paita

Hittade och fotade denna bild när jag började reda upp på vinden i barndomshemmet efter uppbrottet med senaste exet sensommaren 2017. Den är tagen på kamarin hos mormor på Brändö i Vasa. Ser ut som julpapper i bakgrunden, men det är inte julafton, för det var bara jag och morsan där. Möjligen var vi i färd att slå in några nyinhandlade julklappar. Tröjan jag har på mig samt hårfärgen daterar iallafall bilden till 2003, alltså är jag tretton år. Det var definitivt mormor som tog bilden.

När jag tolkar ansiktsuttrycket ser jag en kombination av sorg, äckel, hat och försvarsställning. Det är för mig klart som korvspad. När morsans ögon föll på bilden medan jag städade på vinden, fjorton år efter att bilden togs, sa hon spontant ”oj vilken fin bild på dig!” och jag tänkte are you fucking serious right now. Tänker rätt ofta på engelska när oväntad ilska väller upp.

Har konstaterat att det i princip finns två alternativ om man under uppväxten är van vid att bli misstolkad, missförstådd, ifrågasatt, bortviftad eller annars bara ej respekterad. Nu snackar jag alltså inte om något jävla teini NI FATTAR INGENTING!!!! *smäller i dörren för utebliven skjuts till Åminne/Fagerö*, utan om grejer som utan överdrift angränsar till psykisk misshandel, om så i rent oförstånd.

Antingen slutar man lita på sin egen upplevelse och antar att andra vet bättre/att det är något fel på en, eller så tar man upp svärd och sköld och antar att man kommer få slåss för sin sak med precis alla man möter. Själv gick jag från ledset barn och det första alternativet till arg postpubertal tween och därmed det andra alternativet. Jobbar fortfarande på att slipa ner taggarna, och då är jag alltså trettioett år fyllda.

I båda fallen är det vanligt att bli rörd när någon faktiskt fattar. Det kan till exempel handla om att man äntligen får en diagnos när omgivningen och även tidigare läkare har varit totalt oförstående. Förvåningen i att plötsligt bli bemött med ett jamen det är ju självklart istället för att bli ifrågasatt är en chock i sig. Ren förlösning.


Vad står det då på paitan?

Något jag faktiskt kan skratta åt i backspegeln. Lät trycka upp denna tröja hos ett litet tryckeri i nejden eftersom Avril Lavigne var ett av mina stora hatobjekt. Det var viktigt att ta ställning mot hennes poppiga försök till skejtpunk. Minns också att bandet Good Charlotte gjorde mig vansinnig, och jag måste ha ägnat timmar åt att svara i varenda tråd med titeln ”Är GC punk?????” på SVT-communityn Spinn, det var nämligen ett ämne som återkom ofta. Lyssnade själv mycket på en bränd MP3-skiva med Asta Kask och annan svensk 80-talspunk vid tillfället, vilket givetvis gjorde mig till en bättre människa.

Jolt Cola-burken är definitivt arrangerad för bildens skull, de sålde dem vid simhallen i Vasa av alla ställen, så det var svårt att få tag i. Mina svenska datakompisar snackade dock regelbundet om Jolt, och drycken nämndes ofta i låtar av skämtgruppen (?) mIRCwar med Perrra i spetsen i samma andetag som LAN, Quake, MMX, mIRC, warez, nukes, takeovers och andra självklarheter. Svinhög koffeinhalt så man orkar programmera hela dagen och lira Quake natten lång. Y2K-nostalgin har ju varit ett faktum ett tag, kanske man borde försöka få tag i en burk?

Digialternativ, del 2



Men Madrona, det är ju så dyyyyyyrt att köpa enskilda verk istället för att betala några tiolappar i månaden för obegränsad tillgång till film, musik och ljudböcker att konsumera när och var som helst!

Ptja, är det faktiskt så dyrt som man skulle kunna tro? Får väl göra en kalkyl.

I mitt fall är WhatsApp är den enda orsaken ha 4G aktiverat. Videosnuttar och större filer skickas/laddas endast ner via wifi, och det drar knappt någon data alls att texta på språng, skicka en spontanbild från stan eller ringa samtal nu och då. Har ett SIM only-abonnemang som dessutom är prepaid, sätter jag in en tiolapp räcker den i tre-fyra månader. Telefonen (Xperia XA2) köpte jag skilt, den kostade £100 oanvänd i öppnad förpackning. Kör Sailfish OS på den (mer om det i nästa del), licensen för operativsystemet kostade 50 euro. Båda förstås engångskostnader.

Jämfört med att betala av en iPhone 12 med tillhörande 24-månaderskontrakt, något många tycker är fullt normalt och rimligt, sparar detta £800 på två år. Lågt räknat. Utöver det, inget Spotify Premium? £240 sparat på två år. Inget Netflix? £216 sparat på två år. Totalt: över £1250 att lägga på konserter, bio, utställningar, poesiläsningar, muséer, open mic nights, teater, utflykter och loppisrundor under loppet av två år. Pengar som annars skulle ha ätits upp i månadsavgifter som vanligt, och som alltså inte känns någonstans.

Framför allt: pengar som skulle gå till mediekonglomerat med tveksamma ersättningsmodeller och teknikjättar, men nu istället har förstahandsmottagaren <din lokala biograf>, <ditt lokala konstgalleri>, <ditt lokala kulturkafé>, <dina lokala kreatörer>, <dina lokalhistoriker>, <dina lokala eldsjälar>, <din lokala teater>, <dina lokala småföretag>, <dina medmänniskor i nejden> och <välgörande ändamål>.


”Men Madrona, det är lätt för dig att säga som bor i en metropol, jag har ju 40-50 kilsa in till närmaste tätort en väg, och inte ens där händer det nånting!”

Ryck tag i närmaste 50-plussare och fråga hur det såg ut i byn på 80-talet. Kan garantera att det fanns en aktiv UF-lokal, byafester, flera bybutiker, lokal-TV, körsång, bokcirklar, modevisningar, instrumentkurser, matlagningskurser, pardans, sportklubbar, mammagrupper och kulturevenemang vid biblioteket. Ofta ideellt/gratis/lågt inträde. Om inte i just din miniby, så åtminstone i kommunens kyrkby. Vissa hade rentav en egen liten biograf.

Medborgarinstitutskurserna finns ju kvar, det är typ det. Klart att det blir betydligt jobbigare och stressigare att ta sig ut på något evenemang om det innefattar att ta sig in till tätorten och minst en timmes körande på en vardagskväll. Speciellt om man har barn, kan jag tänka mig. Kan iallafall garantera att motivationen till att dra igång en verksamhet på närmare håll inte ökar om folk ändå mest fastnar i soffan framför Netflix.


Men Madrona, mitt liv har bara blivit bättre av smartphones och streamingtjänster! Det är ju praktiskt att kolla senaste avsnittet på bussen och skönt att scrolla Insta på kaffepausen!

Ja, då är det inte dig jag vänder mig till helt enkelt. Vänder mig till folk som har märkt ökad irritation och stress i vardagen. Vänder mig till folk som upplever brist på motivation inför personliga mål som inte innebär omedelbar tillfredsställelse. Folk som upplever sig vara överstimulerade, som har svårt att stänga av tankarna. Folk som har märkt att de numera har svårt att läsa en text utan att skumma.

Folk som inte kan slå sig ner och läsa en bok, även om de skulle vilja, på grund av koncentrationssvårigheter som inte funnits i bilden tidigare. Folk som finner att den abstrakta to do-listan i huvudet, den som består av allehanda grejer att pejla på internet, pockar på mer uppmärksamhet än den jobbrelaterade. Folk som känner sig rastlösa om de försöker se en film utan att också ha smartphonen i handen. Folk som har märkt att också i sängen på kvällen lockar telefonen mer än partnern bredvid. Folk som finner det outhärdligt att vänta på bussen utan underhållning.


Det absolut bästa med att inte ha klivit på tåget för ett decennium sen är att koncentrationsförmågan är intakt. Hands down. Det finns så många fördelar med det, både i arbetslivet och privat. Att kunna närvara och koncentrera sig på en grej fullt ut är fan en superkraft. Det är också arma skönt att brist på stimulans inte får det att krypa i skinnet. Att vara okej med att ha direkta sinnesintryck och sina egna tankar som enda input.

När jag gjorde mitt andra internship i Amsterdam och pendlade från Utrecht medelst tåg höll jag till sist på att halka in i scrolla Flashback-fällan i kollektivtrafiken. Bara det var tillräckligt för att jag, som aldrig haft problem med sömnen i mitt liv – om något snarare för sävlig – fann att det tog mycket längre att somna om kvällarna. Slutade tvärt när jag märkte det, och lo and behold, somnade inom fem minuter igen. Där tog scrollockelsen slut.

Egen famn = trygg hamn

EMDR-terapin gick alltså av stapeln som planerat igår. Var det någonting att hänga i julgranen nu då?

Sessionen kördes förstås över Teams. Innan vi drog igång sa terapeuten let whatever comes come, den inställningen känns ju igen från annan intensiv mental gymnastik man pysslat med då och då. Började med att fokusera på ett visst minne från två-treårsåldern. Hur jag reagerar på att skriva om det är antagligen en måttstock på hur väl den första sessionen funkade, så detta ska bli intressant.


Det fanns en mobil med diverse typ lövsågade platta figurer i trä som hängde i fönstret på ovanvåningen, vitmålade, fästa i en cirkulär konstruktion med rätt tjock bomullstråd. Tror inte den hade något speciellt affektionsvärde sedan gammalt, men jag visste att mamma tyckte om den (okej, där kom tårarna). Så jag tog helt enkelt en sax och knipsade ner en av dem, en fågel tror jag det var. En två-treåring ska väl inte ha sax inom räckhåll, men ja, min tankegång var att om jag tar denna till mammas arbetsrum blir hon glad. Hon tycker ju om den.

Minns att jag tassade fram till hennes skrivbord i hemmakontoret, dit dörren ofta var stängd. Vet att detta måste ha varit i början av 90-talet eftersom hon fortfarande hade det kvar. Hon jobbade heltid i stan och pendlade med bil varje vardag, skrev en bok på kvällar och nätter, och hade två småbarn hemma som slogs om hennes uppmärksamhet. Dessutom skötte hon också all tvätt och matlagning.

Pappa var oftast i verkstan på gården eller halvslumrade på golvet framför TV:n på senkvällarna, antingen tyckte han att det var en rättvis arbetsfördelning eller så hade han aldrig reflekterat över det. Vet inte om mamma hade försökt kommunicera sitt (extremt förståeliga) behov av avlastning, eller om hon malt på i tron att rollen som superkvinna är hållbar, eller om hon inte vågade uttrycka sina behov alls. Oavsett var det ju väggen nästa.

Nåja, detta är tankar i vuxen ålder, tillbaks till barnet. Jag öppnar dörren och tultar in, hon sitter med ryggen mot dörren som vanligt. Lilla jag går fram och ger henne fågeln (mer tårar, för nu snackar vi känslor och inte rationaliseringar) i tron att detta ska göra henne glad, men hon tittar knappt på mig. Märker dock besvikelsen i hennes anlete genast, det blev helt motsatt reaktion. Minns inte exakt vad hon sa, men kontentan var ett lågmält oj, har du klippt av den där fina, det var ju synd. Så nu har jag inte bara förstört något fint, jag har också gjort mamma mer ledsen.

Blir förtvivlad av detta, antar att jag börjar gråta, har liksom inget bättre sätt att kommunicera vid det laget. Hon försöker trösta mig, inte är det hela världen, men jag märker ju att det inte är genuint. Hon ser fortfarande trött och ledsen ut, så det måste ju vara mitt fel. Lämnar med dendär oroskänslan efter den ytliga överslätningen, och det finns ett antal liknande tillfällen från tidig barndom.


Det är ju klart som korvspad att det inte är barnets uppgift att trösta föräldern, har jag förstått i efterhand, men det tog länge, länge innan jag insåg att det inte är något fel på mig, det är upp till vuxenvärlden runtomkring att ta ansvar för barnets välmående. Aktivt. Uppmärksamma och förstå. Det var farmor som fyllde den rollen för mig, tack och lov, men det slog desto hårdare när hon gick bort (får återkomma till det). Är än idag benägen att vända ledsenhet inåt om jag inte ser till att motverka det, och absolut inte störa jobbar jag ännu på att hiva ut i diverse sammanhang. Min magisterutbildning led mycket av det, till exempel, och i delat boende är jag tyst som en mus.

Själva sessionens utformning är svår att beskriva. Upplevde nog någon sorts förlösning när mitt vuxna jag, i skrivande stund sju år yngre än min egen mamma var då, stod framför denna inre lilla flicka och visste precis vad hennes behov är. Att hon är trygg och bor inom en person som har klarat av allt möjligt. En person som menar vad hon säger, som agerar i enlighet med sina värderingar, som är djärv, som vill förstå, som bryr sig, som tar sig tid, som kan älska och försvara andra och sig själv när det blåser. Upp i famnen bara.