Bästa-sämsta, del 1

Hittade denna lista hos Sandra igår och överväldigades av lusten att fylla i. Blev längre än tänkt, säkert något outrett skoldagbokstrauma bakom, så delade helt sonika upp den i två.


Musikgenren?
Bästa: I princip musik från mitt födelseår plus minus tio år, föga förvånande. Engelska postpunkare och new wave-gossar, synth/goth/industrial från 80-talet, ecstasyexplosionens underverk vid skiftet 80-90-tal, samtida tidig black metal, de miljoner olika genres av elektronisk musik som skapades under resten av 90-talet, lite topplistepop från när jag gick i lågis/högis, samt sånt man svampade till som tonåring.

Shpongle – Artists
Ijjuäisch-an-go… hassh näu ji.

Sämsta: Har tyvärr svårt för sånt som rollspelare brukar lyssna på, alltså folkiga grejer med nån vän tjej som sjunger om drakar, alternativt power metal med falsettfrontman (som sjunger om drakar). Förstår mig heller inte på det autotunade midtempo-stoff som är så vanligt förekommande i dagsläget, jag behöver iallafall NÅNTING annat än vibes att ta fasta på.

Filmgenren?
Bästa: Är inte så stor på film, men typ absurda eller väldigt konceptuella grejer. Being John Malkovich (1999) var det första exemplet jag kom på som illustrerar vad jag menar. Gillar i allmänhet filmer som har ett eget uttryck sådär annars bara, typ Clerks (1994).

Sämsta: Superhjältefilmer, speciellt såna som ”inte är som andra superhjältefilmer”. Man kan argumentera för att det är en superkraft att vara John Malkovich, det om något är ett okonventionellt grepp. En (anti)hjälte vars alignment ligger söder om chaotic good är inte tillräckligt.

Stilstudie i filmplanschdesign.

Serien jag sett?
Bästa: Peep Show (2003) dök upp i huvudet först, så vi kör på det. MDE Presents: World Peace (2016) nämnde jag för inte så länge sen. Annars mycket som influerar Trevor, dvs. The Big Lez Show (2012), South Park (1997), Xavier: Renegade Angel (2007), Trailer Park Boys (2001)… samt givetvis Varan-TV (1997), voi vittu ändå.

Sämsta: Moderna Tider (2017) var välanimerad men lämnade en hel del att önska vad beträffar manusskrivning, karaktärisering och kontinuitet. Vidare har jag konstaterat att det inte finns något som tilltalar mig med Bob’s Burgers (2011).

TV-programmet jag sett?
Bästa: Gamla brittiska game shows, bevisligen (1, 2). Är också trogen flera långkörare i SVT som går att kolla i utlandet via SVT Play utan proxy-jox, däribland Antikrundan, På spåret, Uppdrag granskning, Babel och Antikmagasinet. De flesta av Filip och Fredriks program har jag också uppskattat mycket.

Sämsta: Har du hört den förut var ren misär. Ledmotivet försökte efterlikna en skrattsalva men var i själva verket kromatiskt mardrömsbränsle. Om vuxenlivet innebar det där hade jag svurit Pippi-eden och överdoserat direkt.

Box with pastilles “Squiggle pills”

Boken jag läst?
Bästa: Oj. Gillade Ett år av vila och avkoppling (2018) av Ottessa Moshfegh eftersom det var precis den sortens bok som jag bra kunde intala mig att jag skulle kunna skriva (men absolut inte förmå). Köpte den i Stockholm, Alva Dahls översättning höll verkligen måttet. Gillade också Illuminatus!-trilogin (1975), den var riktigt speciell. Jag är Domina (2021) och Penthesilea (2017) har förstås en speciell plats i hjärtat.

Böckerna som har gjort mig de största konkreta tjänsterna i livet är The Accursed Share (1949) av Georges Bataille samt Eroticism (1957) av densamme. Även Dale Carnegies How to Win Friends and Influence People (1936) och John Grays Men are from Mars, Women are from Venus (1992). Ingen länk där eftersom alla sammandrag jag kan hitta suttar och jag håller på med ett inlägg ändå.

Sämsta: Det skulle mycket väl kunna vara Maestra (2016) av L. S. Hilton. ”Fifty Shades med ombytta roller!!!!!” sa de. Jag lyckades ändå bli besviken.

Maträtten?
Bästa: Har varit galen i vegetariska birriatacos på sistone. Egentligen allt som bränner och tenderar att ha en överdos koriander (thailändskt, indiskt).
Sämsta: Hoppas jag aldrig mer måste artighetsäta undersaltad batatpurésoppa.

Det är inte soppan på bilden som har skrivit brevet.

Drycken?
Bästa: Mousserande vin, G&T, lonkero, kriek, citrusig IPA, absint, Yorkshire Tea och Dr. Pepper. Dricker för lite vatten.
Sämsta: Vissa sorters traditionell äppelcider smakar fan mögel.

Bakelsen?
Bästa: Prinsess, alltid.
Sämsta: Hoppas jag aldrig mer måste artighetsäta köpisjulstjärnor.

Godissorten?
Bästa: Salmiak, lakrits, trevligt ljusbruna saker som typ fudge, jättegärna med romrussin i. Vitchoko, mintchoko, sura godisar. Äter fortfarande Polly när jag är i Finland.

Kexet vill ha Polly.

Sämsta: Hoppas jag aldrig mer måste artighetsäta Gröna kulor (eller annat marmeladgodis som tänderna bara sjunker igenom).

Årstiden?
Bästa: Sen vår, typ maj, födelsedagsmånaden. Allt är illgrönt och sommaren står för dörren.
Sämsta: Tidig vår, typ slask i mars, även om jag har sluppit sånt i över sju år nu.

Djuret?
Bästa: Snipotipun (fåglar med sniper rifles, reds. anm.)

Free picture: snipe, bird, photo
Ej att förväxla med fågeln ”snipe”.

Sämsta: Alla sorters apor och primater och sånt. De är ena pinsamma jävlar, vill inte bli påmind om att vi är släkt.

Åldern hittills?
Bästa: 31.
Sämsta: 3, 13 och 23.

Nyåret som räknas

Nu blir det långt, retrospektivt och meta här, dock inte så blödigt som befarat.


För exakt ett år sedan, 11.1.2021, registrerade jag ett WordPress-konto och författade ett snitsigt introduktionsinlägg. Det sista inlägget i min fysiska dagbok skrevs samma dag och lyder såhär:

”Jag har sträckläst Caroline Hainers blogg och konstaterat att jamen, sådär vill jag ju leva (frilansare, skribent, reds. anm.). Men hur fan gör man.

Jag har valt att vara olycklig för att rättfärdiga min egen existens. RÄTTFÄRDIGA. I vilken ände ska man börja? Trevor Bock som finlandssvensk seriebok? Kulturfonden? Sevendays? Bloggoteket? Blogg anno 2021?!

Försöka just visualisera en dräglig framtid och ser mig själv vid ett ritbord eller kanske ett litet startupkontor. Definitivt inte på turné. Skribent med lätt arbetsläppis. Embrace:a internets bra sidor. Säljer hellre in my shit än säljer skit jag inte tror på.


Läser blogginläggen från januari-februari 2021 och slås av den utpräglade melankolin (samt de långa styckena, inga mobilläsare i åtanke). Var fortfarande fast i ursäkter och fixerad vid mina diverse diagnoser som något objektivt oöverstigligt. Tyckte till exempel att terapeuten var ”osympatisk” i början, antagligen för att hon inte köpte min självömkan.

De konkreta KBT-övningarna i arbetsboken var jag inte riktigt mottaglig för, och upplevde sist och slutligen inte att EMDR-terapin gav mig så jättemycket. Den grej hon sa som etsade sig in hårdast var your view of yourself and your competence is not realistic. Det var egentligen en bisats, inget starkt statement med paus efteråt, och kanske var det just därför det klingade rent som en stämgaffel i huvudet.

Tympanometri - Balanslaboratoriet
Typ såhär. Bild lånad från balanslaboratoriet.se.

I de tidiga inläggen uttryckte jag i regel oro och orkeslöshet och att jag mådde skit, men såg ändå alltid till att avsluta meningarna/inläggen med något tröstande, upplyftande eller tillförsikt, ens pikupikulite. Även om tanken på en ljusare framtid kändes skrattretande eller hopplös, även om känslan var bottenlös maktlöshet och desperation. Vilket den ofta var.

Såhär i backspegeln inser jag att det var av yttersta vikt att göra så. Det spelade ingen roll huruvida jag trodde på det eller inte. Fortsatte beklaga mig i inlägg efter inlägg efter inlägg, men avslutade med något annat gång på gång på gång på gång, och till sist sipprade det fan in ändå. Invoke often.

Kommer att tänka på låten 22 Going on 23, en becksvart psykedelisk mardröm om en kvinna som ringer in och berättar att hon inte kan sova efter att ha blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp för en tid sen. Låten skingrar dock molnen genom att sluta med en gitarrslinga i sjungande dur + en annan kvinna som beskriver en ohälsosam relation + råmande kor, som att partnerns nedsättande uttryck är att likställa med det. Eller att hennes tandlösa invändningar är att likställa med det. Antagligen båda.

Yeah, well, that’s just like, my opinion, man.

Jag var egentligen rädd att tappa min identitet om jag skulle börja må bättre, och innerst inne visste jag att det var just det som stod i vägen. Hade definierat mig själv genom depression i närmare tjugo år. Ponera typ elitidrottare som skadar sig och får lägga karriären på hyllan och plötsligt förlorar en stor del av sin identitet: några år senare har vissa halvt eller helt supit/knarkat ihjäl sig, medan andra uttrycker att det var det bästa som hänt dem.

Under lockdown 3 i Stourbridge uttryckte jag också att den ”verkliga uppförsbacken” var kring hörnet. Det stämmer. Det är svårt att slå sig fram. Skillnaden ligger i att det sårade, självömkande jaget inte kunde föreställa sig hur något annat känns, och därför antog att ett framtida jag kommer fortsätta harma sig över förlorad tid eller coulda woulda shoulda även när pendeln har svängt, som att det kommer vara en ryggsäck att släpa på oavsett. I själva verket upplöstes den som en drow-rustning i dagsljus.

Känner mig istället ungefär som en kvinnlig karaktär i ett arcade fighting game från 90-talet. Du vet, de som brukar vinka kom an med ett förföriskt, hemlighetsfullt leende och en ostig one-liner, typ ”let’s dance”. Rustad, med mig själv som väpnare.

Ännu viktigare: det får gå hur det vill. Jag är inte det jag gör, det jag känner, det jag tänker, jag är något helt annat, något som aldrig sätts på spel. Skulle uppskatta att min högkänslighet har skruvats ned med cirka 75 %. På ett rationellt plan vet jag att jag brukade känna SÅ JÄVLA STARKT ibland, men jag kan inte föreställa mig hur det var. Analysförmågan är intakt, med skillnaden att jag inte är utlämnad till den. Kan aktivera och inaktivera den i betydligt större utsträckning än för ett år sen.

Saker har dock en tendens att bita en i röven om man blir för stor på sig, är väl medveten om att vägen är lång än. Att fortsättningsvis stöda vänner som har det svårt utan att missionera eller predika, utan att underskatta, utan att bli en martyr, samt att fortsättningsvis sätta gränser är en del av vad som står på agendan.


På ett år blev slutsaldot 136 000+ ord fördelade över 365 inlägg. Knappt 3500 unika besökare hittade hit under 2021, och statistiken visar att folk som stiger på, ja, de stiger på: 450 själar har återvänt troget varenda månad sedan juni 2021, och utöver kanske tio pers har jag ingen vittus aning vem som läser. Skulle säga att det är den viktigaste faktorn av allt. Jag har absolut ingen kontroll över hur du tolkar orden.

Du kan vara en total främling eller någon jag beundrar. Du kan vara en nära vän, en bekant från Berusad-tiden, en flashbackare, en släkting, någon från Darkside eller en gammal högstadielärare, det spelar ingen roll. Jag vet inte huruvida du gillar det jag har att komma med eller hatläser, om du fascineras, äcklas, roas eller något annat. Alla som hittar hit presenteras med samma stoff, resten är upp till läsaren. Jag har noll kontroll.

Att vara chill med att hundratals människor i världen vet en massa om mig och jag inte vet ett skit om dem, det hade aldrig gått utan bloggen. O-tänk-bart. Är så glad att jag gjorde slag i saken den där januarieftermiddagen 2021, och att jag fortsatte tills det blev en vana.

Tack för att du läser.

Ursäkta mig medan jag groovear till Shaun Ryders oförklarliga bockskäggstubb.

The Dead: Tjusning och aktning

Drömde att jag hade chili sin carne med vita bönor på mina gummistövlar när Grateful Dead började spela Truckin’ i lågstadiets gymnastiksal. Jag utbrast YEEEAAAHHHH! på ett mycket amerikanskt sätt, sprang fram till scenen och började dansa och sjunga med.

Blev därmed påmind om att skriva klart nedanstående text, senast vidrörd 23:e oktober 2021. Hups.


Att jag älskar The Internet Archive (archive.org) kan inte ha gått någon förbi. Vad många inte vet, eller bryr sig om, är att de också har ett massivt jävla arkiv med liveinspelningar av Grateful Dead. Knappt 16 000 stycken, faktiskt, och då snackar vi inte individuella låtar, utan hela keikkor. Över 2300 spelningar hann de med under sina trettio år.

Vad är då tjusningen? Vad var det som fick folk att bokstavligen viga sina liv åt att följa efter turnébussen när det begav sig, och vad är det som gör att folk fortfarande bryr sig, mer än 25 år sedan Jerry Garcia dog? Låter ju som musik för gamla gubbar, kan någon förutom övervintrade hippies och deras numera medelålders barn gilla sånt här? Eller måste man ta syra för att uppskatta det?

Nå, alltså, det skadar ju inte.

Grejen med jam bands är att man vet ungefär vart de är på väg, men man vet inte hur de kommer ta sig dit. Det är som att följa med en AI som genererar en ny version av en låt varje gång, med skillnaden att det är en handfull mycket skickliga musiker som slår sina kloka huvuden ihop on the fly. Varje medlemsbyte ändrar på bandets sound eftersom ingen improviserar exakt som någon annan. Folk är inte utbytbara på samma sätt när poängen inte är att återge låtar så likt studioversionen som möjligt.

Jerry står helt enkelt där och svajar och pillar och verkar lika förvånad som du över vad som kommer ur förstärkaren. Det är fascinerande även om man så bara har ett mjölkglas framför sig. Jag gillar den urgamla brittiska TV-showen Bullseye av samma orsak, det är intressant att se på folk som koncentrerar sig på sitt eget lilla sätt.

Minns att jag kollade på en dokumentär om parking lot-scenen kring bandet och en kvinna sa något i stil med I’d LOVE to hang out with Jerry, with Bob it’s more… sexual. Gissa tre gånger vem Bob är.


Första gången ögonen föll på ordet lineage i kontexten av en keikka på archive.org kände jag något omedelbart och oväntat. Det stod SBD > Rm > Reel > DAT > CD > wav > SHN v3.

Någon har alltså suttit och spelat in det som kom från soundboarden år 1966, när Grateful Dead bara hade spelat ihop i cirka ett år, och sedan överfört till reel-band. Sen har någon fört över till DAT-kassett, sen har nån fört över till CD, sen har nån rippat till en .wav-fil och sen komprimerat till losslessformatet Shorten (en sorts föregångare till format såsom FLAC).

Tanken på att folk har sett till att varsamt föra vidare inspelningen till de nyaste formaten i flera decennier sedan killarna spelade sommaren ’66 gjorde mig fan rörd. Aktningen, heligheten i att det här är värt att bevara. Lever duden som spelade in soundboardens output ännu är han nog minst nittio år gammal.

Det finns hemsidor som headyversion.com där man kan rösta på sin favorit av de olika versionerna av samma låt, vilket betyder att det alltid finns något att förenas kring, men också utrymme att ha unpopular opinions och känna sig som en special snowflake.

Lyckan i att hitta en viss version i bättre kvalitet (eller sämre kvalitet med mer karaktär), alltså. Vissa låtkombinationer och datum känner varenda kotte till, skriver jag China Cat > Rider 5/3/72 vet alla vilken version som menas (den här som jag skrev om i oktober). Alltid amerikansk datumföljd med månaden först.

Ja, okej.

Att aldrig spela samma låt på samma sätt två gånger + främja bootlegs genom skilda taper’s sections visade sig vara en genialisk marknadsföringsstrategi, eftersom det genast ledde till ideell byteshandel med kassettband fans emellan, och detta har givetvis fortsatt ända in i den digitala eran. Jerry Garcia dog 1995, men Bob Weirs band Dead & Company gjorde en spelning i Morrison, CO för tre dagar sedan (i oktober 2021, reds. anm.), och givetvis finns det en torrent uppe.

Tresekundersporträtt av Jerry, augusti 2017.

En vit jul (?)

God jul på dig, kära läsare. Måste fan medge att jag har kommit i julstämning för första gången på kanske aderton år. Antar det är omgivningen som gör det – en gammal ombonad bondstuga i Aberdeenshire, vackert pyntad, med en familj där alla gillar att träffas.

Läser Flashback-tråden Ni med barn, ska ni dricka på julafton? och konstaterar att det är många som anser att julafton ska vara snövit sett till rusmedel eftersom det är ”barnens högtid”. Lika många anser att det är trams och att det är klart att man tar en julöl och en snaps till maten (+ smuttar whisky på kvällen).

Barn som har växt upp med alkisföräldrar och nu fått egna barn verkar vara känsligast, antar dylika erfarenheter sitter i länge. Vuxna som luktar sprit och (i bästa fall) blir pinsamma är ju ingen höjdare. Mina egna föräldrar dricker inte, är van med att det alltid har varit julmust och mjölk som gäller. Måste ändå påstå att socialt smörjmedel uppskattas som den sperglady jag är.

I denna familj dricks det lite i gången över lång tid och med mat emellan. Ingen blir personlighetsförändrad över huvud taget. Antar det är så det är om man är well-adjusted och inte är hämmad till vardags; det finns inget uppdämt att släppa ut, inga ”sanningens ord” som ska sägas. Kan man inte dricka utan att dra huvu fullt precis varje gång är det bäst att låta bli, men det är ju just precis storsuparna som aldrig skulle spola kröken.


Jag och Nemesis var ute på stan och filmade ett julpyntat Vasa för att göra videon till denna låt. Minns att det var smällkallt och fittigt, men vad gör man inte för konsten. Övriga delar är inspelade i extrarummet i min lägenhet på Skolhusgatan, potatiskvaliteten beror på att året var 2006. Nemesis älskade julen. Finner tröst i att låten alltjämt ljuder i många (ex-)flashbackares boningar i juletid.

Gläns, din jävel, gläns

Hördu. Nu tändas tusen juleljus och Bjällerklang och Jul, jul, strålande jul och Hosianna och Stilla natt och Det strålar en stjärna och allt satan kan kokk se.

För mig finns det bara en julsång som är värd sitt salt. Okej, två, men jag ska inte snacka om O helga natt idag, utan Gläns över madafakking sjö och strand. Rysningar och/eller tårögd varje gång.

Bästa versionen jag hittade, precis rätt 90-talsnivå på denna.

Om man senast försökte läsa noter någon gång i lågstadiet kanske det ser ut som kråkfötter, har själv svårt för att läsa handskrivna noter. Detta är iallafall Alice Tegnérs originaltonsättning i Ass-dur (Ab, A flat major) från 1893.

Förekommer ofta transponerad till något mindre krångligt, typ G-dur eller F-dur. Gillar dock att studera blyertsstrecken i originalnoterna, för att inte tala om alla förtecken och återställningstecken. De sistnämnda ser ut såhär:

I ytterst svepande drag kan man säga att ju fler sådana som förekommer, desto mer avvikelser rent musikaliskt, och därmed mer intressant och oväntat. Det är egentligen först när man börjar besjunga den strålande stjärnan på slutet som dur-karaktären framkommer med önskvärd tydlighet.

Ett annat sätt att illustrera hur mycket finlir som behövs är att kolla på en ackordlista:

Snäppet fler än fyra.
En tjej som kan sina sjuor och inversioner och dim och maj och sus.

Trolskheten i melodin slog mig med häpnad som barn och har inte lämnat mig sedan dess, speciellt i kombination med Rydbergs evokativa rader. En ensam stjärna som lyser upp svart vatten, tänd i österland, tilltalad som ett väsen. Fantasin går på högvarv.