Du ska inte tro det blir sommar

Ifall inte nån sätter fart. Och det är fan du som gör det, för ingen annan kan.

Men Madrona, vad vittu snackar du om?

Okej, låt mig förklara.


Nyligen hörde jag lite av Idas sommarvisa (1973), den välkända visan från en film baserad på Astrid Lindgrens berättelser om Emil i Lönneberga. Den sjungs (eller sjöngs, fan vet jag) ofta på skolavslutningar och dylikt i Sverige och i det svenskspråkiga Finland.

Jag har haft noll ärende till avslutningar och sånt sedan jag själv gick ut lågstadiet, och därmed hade jag inte inte hört visan på tjugo år. Försökte mig på en snabb översättning som antagligen gör ett bättre jobb än Google Translate om du är en engelskspråkig läsare:

Du ska inte tro det blir sommar / Summertime sure won’t come around
Ifall inte nån sätter fart / unless someone does make it so
På sommarn och gör lite somrigt / Someone has to make it all summery
Då kommer blommorna snart / that’s when the flowers will grow

Jag gör så att blommorna blommar / I make all the flowers blossom
Jag gör hela kohagen grön / I make all the pastures green
Och nu så har sommaren kommit / And summer has finally come around
För jag har just tagit bort snön / ‘cause I’ve just thawed the ground clean

Jag gör mycket vatten i bäcken / I make lots of water flow down the creek
Så där så det hoppar och far / you know, so it goes here and there
Jag gör fullt med svalor som flyger / I make swallows that fly through the sky
Och myggor som svalorna tar / and mosquitoes they catch in the air

Jag gör löven nya på träden / I make all the leaves spring from the trees
Och små fågelbon här och där / and small bird’s nests here and there
Jag gör himlen vacker om kvällen / I make the sky real pretty at nightfall
För jag gör den alldeles skär / for I make it pink and fair

Och smultron det gör jag åt barna / I make wild strawberries for the kids
För det tycker jag dom kan få / ‘cause that’s what I think they should get
Och andra små roliga saker / and so many other small delights
Som passar när barnen är små / for they’re still children yet

Och jag gör så roliga ställen / and I make joyful places
Där barnen kan springa omkring / where the kids can run to and fro’
Då blir barna fulla med sommar / I’ll fill them all with summer
Och bena blir fulla med spring / so their legs will want to roam


Det var ju en fin visa, kanske du tänker, om en liten flicka med det magiska tänkande som hör barndomen till. En klok liten flicka dessutom, med metatänkande kring hur det är att vara barn, samt en värmande stor skopa välvillighet gentemot andra.

På pappret är det ändå något som är lätt att avfärda med jasså, det är du som gör så blommorna blommar? Jamen vad bra, det visste jag inte, det var ju snällt av dig. Klapp klapp + charmat vuxenleende.

Läser man texten bokstavligen är det ju snarast en önskan om sommaren. Snön har precis smält, det är alltså vår, och hon drömmer om den sommar hon vill ha, samt att den ska komma snart. Låt gå att den vanligtvis tolkas som en konkret ode till sommaren, det är inte min point.

Pointen är att Ida har fattat någonting som många vuxna inte har förstått, eller snarare har glömt.

Du gör vittu hela kohagen grön.

Förstår du?

Du gör hela kohagen så SATANS grön. Speciellt om du tror att du inte gör det.

Jag kan intyga att det är just de personer som aldrig skulle tro att de kunde göra det som gödslar min kohage mest. De är givetvis inte orsaken till att min kohage är grön från första början, det är bara jag som kan se till att så är fallet, men den vore minsann inte lika #00FF00-grön utan dem.

Innerst inne vet de vilka de är, för jag försöker se till att klargöra det åt dem, även om de inte tror på det själva. Rent krasst gödslar deras skit min hage, för det gör dem mänskliga, och jag är lyckligt lottad nog att älska dem och finnas där för dem utan att ta mig an deras problem som mina egna.


Bild lånad från ”Ingas tankställe”.

Blommorna kan liksom vittu blomma och kohagarna vara så satans gröna att det bränner i näthinnan, men det kan mycket väl hända allt det frammanar i dig är alltings meningslöshet och förgängligheten i att det kommer förgås, eller en avundsjuka över att din hage är full med ogräs. Att se avslutningsklädda barn och föräldrar och släkt gå med blombuketter på stan och känna antingen ingenting eller bara stor, malande sorg, det är depression.

Depression är som en grå punkt någonstans långt bort i synfältet, en punkt som manar till tunnelseende och leder till en oförmögenhet att se bortom skygglapparna. Om du upplever det finns det en orsak till varför så är fallet, men att göra tolkningen att du förtjänar det bara för att det är en grej är ett gravt misstag. Det är inte sakers grundtillstånd.

Grundtillståndet är extas över att existera. Helt på riktigt. Jag visste att depressionen hade släppt när jag svarade ”i helvete heller” på frågan om det skulle ha varit bättre att inte födas, en fråga som jag konsekvent hade svarat ”ja” på i över femton år.

Ibland har tunnelseendet fortgått så länge att du kanske inte kan särskilja på vad som är du och vad som är depressionen, vilket gör att tanken på att bli fri från den är skrämmande. Det är en sorts död. Det är en sorts pånyttfödelse. Det är ett svårt steg att ta, inte att underskatta. Självbevarelsedriften är stark. Jag var rädd för att inte vara mig själv på andra sidan, men i själva verket är jag mer mig själv.


Ängsö kohage av Sniper Zeta.

Pointen är att hon gör så att blommorna blommar, hon gör hela kohagen grön. Sommaren har kommit för att hon just har tagit bort snön. Hon gör mycket vatten i bäcken, och det kommer minsann hoppa och fara hit och dit på de mest oberäkneliga sätt. Precis så ska det vara. Precis så vill hon ha det. Hon kan hantera det.

Hon gör vackra svalor som flyger, men hon gör också myggor, för hon vet att svalorna både måste ha dem och kommer ta dem. Hon gör löven nya på träden och skapar plats för fågelbon, det vill säga det hon tycker om. När det kvällnas och dagen lider mot sitt slut är himlen ändå skär.

Det är något med smultron i barnhänder som kan få den mest tillknäppta att vilja fälla en tår, antar hur små smultronen är men hur stora de verkar i barnhänder förstärker effekten. Hon gör också andra grejer som barn förstår att uppskatta. Hon skapar platser där barnen fylls med sommar, där de kan springa runt. Hon bejakar det fullt ut.

Idas omtänksamhet gentemot andra barn är också så jävla vanlig hos barn som inte har fått sina egna behov tillgodosedda, det verkar vara en motorväg mot att bli inriktad på att göra saker så bra som möjligt för andra. Om du inte är redo att acceptera att du förtjänar det samma ännu är det helt okej.


Vattnet i bäcken kommer dock inte bara fara och hoppa som det behagar, till sist kommer det torka ut. De nyutsprungna löven kommer falla till marken, det är oundvikligt. Både svalorna och myggorna har sin tid till låns, så även barnen. Precis så ska det vara. Det är perfektion. Endgame är att vara tillfreds med det. Döden är fan inte slutet, vilken bisarr jävla tanke.

Dåligt med grundvatten – även i Sjuhärad och Göteborg” sommaren 2017, tydligen.

Ikväll är det midsommarafton. Kanske ska du till någons villa ute på skären, kanske har du en liten bjudning hemma, kanske firar du inte midsommar alls eftersom du inte är nordbo och inte bryr dig, kanske njuter du av ditt egensällskap, kanske lider du i din ensamhet. Allt du har förlorat kan du få åter och mer därtill. Gäller speciellt om det sistnämnda är fallet.

(This post was brought to you by the Dead i bakgrunden, vad vittu ska man annars lyssna på när man är i totalt livsbejakande hippie-mode.)

Hummuspaddling och brormannen Bill

Finska kompisgänget planerar midsommaren i ett Google Docs-dokument så att de inte står i skärgården med 105 öl, två chipspåsar och ett paket länkkorv. Jag lade till ”gott humör” i bästa lågstadieutflyktsstil. Har inte kunnat ta mig till Finland till midsommar på flera år, så det fick bli min………… mitt bidrag (tog löjligt länge att håksa på vad vittu contribution är på svenska, trött).

Detta är den första ordentliga Manchester-sommaren sedan jag flyttade hit i september 2019, dvs. alla evenemang och grejer är igång, men jag måste medge att det inte riktigt känns någonstans. Antagligen för att jag har ytterst lite pengar att röra mig med nu, papperstunna marginaler (såg dock till att skaffa biljett till Brian Jonestown Massacre i februari, det är fanimig värt en vecka gröt – åtminstone torde du känna till den här låten).

En man som har gjort karriär på att vara svår och duktig.

Hyran gick kontraktsenligt upp 10 % fr. o. m. juli, vi vet alla hur diverse räkningar har skenat iväg, bla bla. Mina vänner i Manchester oroar sig över inflationen, de stigande levnadsomkostnaderna och/eller världsläget. Själv har jag haft ganska låg energi de senaste dagarna, undrar om det är utsättningssymptom från att i praktiken ha klippt Voxra cold turkey eller vad fan det är. Börjar på riktigt undra om paketet alls kommer komma fram, det har gått över två veckor nu.

I ett försök att motverka slöhet har jag rullat ut yogamattan för första gången på jag vet inte hur länge. Har även blåst upp pilatesbollen samt bosubollen som båda har legat ihopsäckade under sängen sedan jag flyttade hit. Under lockdown 3 hade jag ju tillgång till T:s garagegym och tränade relativt hårt och semimotvilligt, om du har varit med ett tag minns du kanske det. Sedan flytten har jag i praktiken donerat aderton pund i månaden till föreningen som driver mitt lokala gym och bara gått dit sporadiskt.

Mitt tydligaste minne av garageträningen är ändå hur kroppen liksom började kännas helgjuten, som att jag var ett enda enhetligt stycke istället för separata lemmar. Det skulle fan sitta fint hördu. Överlag känns det lite som att paddla i hummus på många fronter för närvarande (tack till STBL:s avgående chefred för den).

Moroten förstår. Bild på hummus med tacokryddmix lånad från denna kristna matbloggare (tack DuckDuckGo).

Inser att det inte är världens bästa timing att få ett enmansföretag att rulla nu, åtminstone inte inom mina områden, penningpungarna är lika ihopsnörpta som ett CBT-konstverk (och då snackar jag inte terapi). Får ta mig en funderare helt enkelt.

Åtminstone finner jag styrka i denna uppvisning i nonsenslåtskrivartalang från 420chan groupwatch-tiden som plötsligt dök upp i huvudet när jag rensade Matt-garderoben. Kommentarerna på Youtube består i princip bara av stoners som skriver hur många dagar i rad de har lyssnat på låten.

RA TA TA DA DA DA DAAAAAA

Artisten, en konspirationsinriktad man med tydliga sperg-vibbar från Staten Island i New York, fick för övrigt en hjärtattack och dog vid en ålder av 60 häromåret. RIP.

Saville – värd sitt salt

Hittade för övrigt också en kopia av New Order – Blue Monday (1983) med svart inneromslag i fint skick vid Cavern Records i Aberdeen, men pantade på det en smula för att kunna ägna ett helt inlägg åt att sjunga den oförskämt begåvade designern Peter Savilles lov.

Han fascinerades av en 5 1/4-tumsdiskett vid första anblick och gjorde omslaget ovan. Det har precis som en diskett inte mindre än sex stycken hål som allså skulle skäras maskinellt. Produktionskostnaderna skenade iväg, och enligt legenden förlorade skivbolaget pengar för varje kopia som såldes, men vissa påstår att vinstmarginalen i själva verket var 1p.

Att Saville var en av grundarna till Factory Records hjälpte sannerligen hans karriär, men jag är övertygad om att han skulle ha nått stora framgångar oavsett. Han är helt enkelt sjukt jävla duktig.


Saville började med att göra omslag för bland annat Joy Division. När jag tänker på Joy Division får jag först sångaren Ian Curtis bleka blick i sinnet och sedan de svartvita albumomslagen. Jag har uppriktigt talat aldrig varit ett särskilt stort fan av bandet rent känslomässigt, men jag gillar den biografiska spelfilmen Control (2007).

Kan inte tänka mig att den skulle ha filmats i annat än svartvitt. Bandets musik är i princip tonsatt gråskala, de låter precis som omslagen ser ut.

Att gå från detta till explosioner av form och färg var dock ingen konst för Saville. Han är stundom en väldigt grafisk grafiker och jag gillar det skarpt. Om jag hade studerat dylikt skulle jag antagligen kunna hänvisa till hans influenser vid namn, den här och den där strömningen, men nu är jag en självlärd bastard så jag kan inte det. Vet bara att jag har sett hans referenser förr.


I början av 80-talet gjorde han en massa omslag med samma teknik som Blue Monday-disketten, de var alltså die cut, vilket plötsligt ger vilken grafisk bild som helst en 3D-dimension. Se omslagen längst ner till vänster och höger som exempel. Notera hur jävla balanserade kompositionerna är, vilsamma så satans trots att de är högljudda. Klicka för att förstora.

En annan favorit:

Här är ett antal andra omslag han gjorde åt New Order, det vill säga de kvarvarande medlemmarna i Joy Division + Gillian Gilbert:

Spretigt värre. Hur i hela friden gör man då ett omslag till en samlingsskiva med bandets alla singlar fram tills 1987?

Lätt som en plätt. Ett minimalistiskt omslag som både är tidlöst och tydligt uttrycker vilken tidpunkt det tillhör, som ett ingraverat årtal på en bro. Självsäkerheten i ett samlingsalbum som vid släpp är ödesbestämt att bli en pelare i modern musikhistoria framkommer i typografin. Låtarna har redan bevisat sig själva, det finns ingen orsak att brassa på.

Mannen uppfann föga förvånande också vaporwave-estetiken redan när den retrostil som vaporwave refererar till fortfarande var samtida:

New Order – Run (1989)
New Order – Round and Round (1989)
Gjord av nån dude som heter Alan Formentini trettio år senare.

Död, bedövning och tacksamhet

Igår kväll hade jag en lång Dead-sesh och kom oundvikligen att tänka på Matt igen. USA är fullt med dudes som delar hans arketyp, stoners som bor hemma med sina unga singelmorsor och som högst ströjobbar, tydliga autismdrag, tydliga schizoida drag.

Obligatorisk Grateful Dead bumper sticker i fönstret på Matts gamla merca. Augusti 2017.

De är förstås hyperintelligenta och samtidigt ytterst missanpassade + starkt rotade i sina små samhällen. Ofta en kurs eller rentav hel termin community college som inte funkade av diverse orsaker i bagaget. Deras liv gick i princip i stå efter att de krånglade sig ut från high school, de klarade liksom inte av övergången från en rigid struktur till vuxenlivet.

Man hittade dem i drivor på 420chan på 00- och 10-talet. De fanns i Ohio och de fanns i North Carolina och de fanns i Indiana och de fanns i Virginia och de fanns i Pennsylvania. Då var de i tjugoårsåldern, nu är de trettio plus. Vissa blev opioidkrisstatistik, andra tog livet av sig, andra städade upp sig, en vet jag fick magcancer, vissa lever fortsättningsvis i limbo.

Jag har ingen aning om till vilken skara Matt sällar sig, har inget sätt att komma i kontakt med honom, men jag vet att han var extremt viktig för min livsbana. Detta trots att han var åtta timmar bort med flyg och vi aldrig träffades. Jag vet också att han fyller trettio i juli. Hoppas han mår bra.


Bedövad och utled. Maj 2017.

När vi träffades våren 2017 skulle jag fylla tjugosju och han tjugofem. Jag hade använt upp alla mina studiestödsmånader i januari 2017 efter att ha studerat kontinuerligt sedan augusti 2010, också på sommaren (dvs. inget sommarjobb), så jag tog ett privatlån med låg ränta av min dåvarande sambos farsa för att klara sista biten.

Hade dock inte studerat på sisådär tre månader vid det laget, hade haft en slutpresentation vid mitt andra internship i februari som jag fann katastrofal. Jag skämdes så satans. Hade fortfarande på mig någon sorts leather armor som var cursed, den drog till sig pilar med +2 to hit och +2 damage dessutom, och jag visste inte ens om det.

Distraherade mig själv som bekant genom att skriva hundratals inlevelserika parfymrecensioner på doftcommunityn Fragrantica + tramski eller fent, åtminstone kratom. Hemmasituationen med sambon var i praktiken totalhavererad under ett lager av tillgjord normalitet, det var som att bo i ett getingbo, och jag gjorde inte någonting åt det.

En krycka.

Träffade Matt på 420chans så kallade groupwatch, det vill säga någon passionerad jävel kodade ihop ett enkelt chattrum med videoplaylistfunktion och moderatorer. Vem som helst kunde lägga till videor från Youtube eller Vimeo eller Dailymotion eller rentav Google Drive med ett visst script och så kunde man rösta för att skippa en viss video om den var tråkig eller störande.

På dagen var det oftast européer, nordamerikanerna började droppa in på kvällen vår tid och kunde fortfarande vara igång när man vaknade. Det fanns några verkliga unikum bland besökarna, herregud, men det får allt bli ett eget inlägg.

Matt blev genast intresserad av mig som nykomling utan att veta ett skit om mig och skickade en länk till en Spacemen 3-playlist något av det första han gjorde. Jag blev paff. I LOVE SPACEMEN 3!. Alright, listen to this. I LOVE WEEN!. Sådär höll det på, han fyrade av flera av mina favoritband på raken och jag blev uppriktigt nyfiken på vem fan det är som matchar min musiksmak så exakt.

Matt, nyss hemkommen från frisören och apoteket. Maj 2017.

Till sist uppdagades det förstås att jag var kvinna och vi föll för varandra genast, en riktig psykosförälskelse. Hemma var det som sagt iskallt och jag kunde inte vara mer mottaglig för en onlineromans. Fick flashbacks från när man var tonåring och bara väntade på att någon skulle komma online, dopaminkicken när de väl loggade in var inte att leka med.

Ägnade timtal åt att hänga i en privat kanal med bara oss två och det var i den vevan som Grateful Dead kom in i bilden. När vi chattade var det antingen Dead som spelade, eller Butthole Surfers, eller föreläsningar med filosofen Pierre Grimes, eller Off the Left Eye, en youtubekanal som utforskar olika teman från ett swedenborgianskt perspektiv. Ja, den svenska teologen och mystikern.

Denna flod av en jävla massa udda och intressant stimuli samt insyn i hans något dissocierade men älskvärda världssyn och egenheter var en underbar tillflykt i flera månader. Mitt liv hade gått i stå och Matt var ett element som rörde om i grytan ordentligt.

Matt och Jerry (Garcia). Är ens morsa deadhead så är hon. Januari 2018.

Min sambo märkte förstås vad som var på gång men uttryckte sig bara i form av pikar. När jag säger att relationen var körd menar jag verkligen totalkörd. Det krävdes dock en viss indicent med Matt för att polletten skulle trilla ner, men det tar vi en annan gång.

Födelsedagsveckan

Hejsan. Känns som en evighet sedan jag har tilltalat dig direkt, hela fyra jävla inlägg blev det bevisligen om Berlin-strapatserna.

Kom hem till Manchester tisdagen den 17:e, spelade lite Age of Empires II: Definitive Edition (2019) samt Quake II-modden Action Quake II (1998) på brorsans födelsedag onsdagen den 18:e. Blev förvånad över att AoE2:DE ser ut som en dålig mobilspelsklon av originalet i menyerna – sanslöst fult.

Knapp-presets i FrontPage 98?
*eye bleach*

AQ2 förvånade mig inte alls med hur jävla roligt det är varje gång, det var fan den mest wholesome spelupplevelsen jag har haft på åratal. Numera består ju spelarbasen av en handfull mestadels nordiska 35+:are som klämmer in en timme efter att barnen har nattats.

Fanskapet släpps för övrigt på Steam under namnet AQtion (2022) den 1:a juni, antagligen kommer det locka lite gamla spelare till att ta fram handcannon + stealth slippers eller knives + bandoiler ur garderoben.

RATATATATATATA

Torsdagen den 19:e ledde jag en D&D-oneshot IRL i lägenheten, något jag inte har gjort förr, så min tänkta setup var experimentell. Fyra spelare plus mig själv visade sig rymmas helt bra, två vid bistrobordet, två i soffan. Vände min skärm 90 grader och hade en DM-instans Roll20 på den, sen en spelar-instans på TV:n, funkade fint. Bjöd på mat och snacks, folk verkade ha jätteroligt.

Döpte sessionen till Bad Times at Fort Morninglord och baserade den till hälften på en nerkortad version av Well of the Mind och hälften improvisation. Berättade det åt J som blev förbluffad över hur många gånger jag har lyckats återanvända just WotM, som hen alltså skrev. Hen tyckte att vi kan renovera scenariot en smula och publicera det tillsammans, 50/50 royalties, jag sa givetvis ja.

See hole. Wat do.

Fredagen den 20:e hade jag tänkt som den stora party-dagen, men typ alla utom jag råkade ha låg energi. Sånt som händer. Såg filmen De Uskyldige (2021) vid HOME, den visade sig slå an en kraftig emotionell sträng för typ alla mina vänner, jag var den som var absolut minst berörd. Vet inte riktigt varför. Kanske känner jag ena riktigt empatiska jävlar, kanske var jag inte mottaglig just då, antagligen både och.

Hade alltså egentligen hoppats att vi skulle ta oss till D för vidare fest liksom diskuterats tidigare i veckan, men han förvarnade mig samma dag att det var ytterst osäkert. Föga förvånande var han i ett zombie-stadium vid filmens slut, så L körde hem dom båda. Jag, T, A och C drack öl och lyssnade på random musik hemma hos mig istället.

Har velat ha en ordentlig birthday bash ända sedan jag fyllde 30 under lockdown 1, i själva verket tidigare än så, men jag har liksom inte haft en vänkrets på ett sånt avstånd att de skulle kunna komma på fest tillsammans, och förra året fick man bara träffas sex pers inomhus. Better luck next year antar jag.

Lördagen den 21:a fyllde jag 32, ett tal jag alltid har gillat.

I’m 32-hooo-hooo… got a bit of a patina on me.

Vissa skulle se Mayhem och Mortiis på kvällen, jag var länge i valet och kvalet men beslöt mig för att skippa. Jag och T skulle ändå stiga upp kl. 10 morgonen efter för att göra oss färdiga och köra två timmar till en femdomfest, så det hade inte varit någon idé att möta upp med resten efter keikkan kl. 23:30 som tidigast.

Mortiis. Norrmän, alltså.

Ville ändå göra något speciellt på tu man hand med T med anledning av min födelsedag, och eftersom jag är jag stod valet i princip mellan att dissa, denna brittiska nationalsport, eller kolla på lite vackra bin. Valde det sistnämnda och lyssnade på Orbital. Vaknade i bra skick och hade förstås så jävla roligt på söndagseftermiddagen med samma par som sist, verkligen ett värdigt crescendo.

Idag är det fredag och L fyller… 41, tror jag, ska med nå folk på en keikka med Church of the Cosmic Skull tidigare på kvällen (aldrig ens hört men D sa att de är dead good live). Sen blir det tydligen någon sorts bjudning, har faktiskt inte varit dit förr fastän de bor på femton minuters gångavstånd, så det ska bli roligt.

Guds bästa barn.

Det har också visat sig att jag och GB råkade ha något så ovanligt som en helg utan program samtidigt och på kort varsel, han pga. ändrade planer och jag pga. kravlös marginal helgen efter födlaren, så han kommer faktiskt vara i stan ikväll. Nu tar vi revansch, skulle vittu inte orka med Storytime: Manchester clusterfuck, del 1 på måndag.