Livet som bya-goth

Ett argt och ledset tidigare jag våren 2004, alltså snart fjorton.

Det här med att vara goth i början på 00-talet, i en by med några hundra invånare och flera mil till närmaste småstad, minns jag mest som en pina. Det var knappast alltid så roligt för mina nätkompisar att vara alternativa i sina respektive rikssvenska småstäder heller, förringar inte det. De upplevde också att de var fast någonstans där de inte ville vara. Rent konkret hade de iallafall pengar och transportmedel, och ett visst försprång i ålder och självständighet. Det fanns dock en tydlig trend hos oss alla: vi som bodde på minst ort och hade längst till storstäderna mådde i regel sämst.

Själv var jag för ung för moped, och det var för långt för mig att cykla ens till grannbyn. Det fanns en buss, den gick mot stan på morgonen och tillbaks på eftermiddagen. Det hjälpte dock inte ett skvatt, för den gick aldrig på helgerna, och på vardagarna var man ju i skolan. I själva verket var det samma buss man tog till skolan varje morgon som fortsatte till Vasa efter att chaffisen försäkrat sig om att ha släppt av alla elever vid högstadiet och gymnasiet. Det skulle alltså inte ens ha gått att skolka för att obemärkt fara till stan och kolla på bändtröjor vid RockJet en vardag. Alla kände alla, skulle pulpeten gapa tom fast varenda kotte sett en stiga på bussen vore det enkel matematik.

Det är ingen tävling i hur skit man mår, hur litet ställe man bor på och eller hur fastlåst man känner sig, men när jag hörde folk från ställen med (tio)tusentals invånare gnälla över att alla känner alla och håller koll på varann ville jag ändå bara skrika FÖRSÖK VA FAST MED FEMHUNDRA PERS DÅ SATAN, UTAN MOPO, KOLLEKTIVTRAFIK ELLER BIL.

Tretton år, nyss börjat åttan. En längre tids dåligt mående har övergått till en djup depression som aldrig helt har lämnat mig sen dess.

Nå, nog med mörker och frustration, vilka fönster fanns det? Internet, först och störst. Det krävde att man satt vid en dator, så det gjorde jag nästan varje ledig timme, när jag inte kollade på MTV Europe (som då fortfarande mest visade musikvideor bla bla bla). Häftiga goth-kläder fanns det gott om online, men det var ännu svårt att hitta utländska shoppar som skickade till Finland, ens från Sverige (och om de gjorde det var frakten minst sagt magstark).

Punk- och rock-kläder, patronbälten, nitar, Alchemy Gothic-smycken och sånt kunde man dock beställa med postorder från Stuntmans lilla katalog, den var alltid lika spännande att bläddra i. Kollade nyss och ja, företaget finns tydligen fortfarande. Det värmer hjärtat.

Man kunde också ligga i sängen inom de samma fyra jävla väggarna varje kväll och lyssna på Nine Inch Nails och fantisera om Trent Reznor.

Joråsåatteh.

Mavalas nagellack fanns i alla möjliga färger på Anttila i stan, men inte svart. Man fick hålla till godo med en mörklila aubergine-färg eller fylla i dem med svart spritpenna (vilket såg för jävligt ut). Svart läppstift fanns givetvis inte heller, det var den mörkrödaste nyansen eller fylla i läpparna med smetig kajal som gällde (såg också för jävligt ut). ”Extrema” hårfärger som rosa, blått, lila, grönt etc. fanns inte i hyllorna, det mest extrema var en svart färg som drog lite i mörkblått eller morots-/klarrött.

I Helsingfors, alltså fem-sex timmar bort, fanns det dock en hel del intressanta butiker. Dit, till morsans gamla studiestad, bar det högst en gång i året. Namnen jag minns är Morticia, Nana Star och Shop Tetuan. Sparade alltid en del av födelsedags- och julklappspengarna i detta syfte och såg till att införskaffa smink, nitar, smycken, lackkläder, kängor o. dyl. när det gällde.

Skoaffären Kenkämarski i centrala Hesa var definitivt inte en gothbutik, men hade ett ganska stort urval raffiga skodon att kolla på. Svängde alltid förbi där för att se skomodeller jag ofta sett online i verkliga livet, förundras över platåerna, spegla mig i lacken och drömma. Drömma, eftersom de gick för cirka 200 euro per par.

I övrigt kunde man ibland hitta en svart satinkorsett, svart spetsbrynja eller så i de större kedjornas festkollektioner för höst/vinter, även i Vasa.

En Hesa-haul. Kängorna kommer figurera i en framtida historia.
Dricker äppeljuice hos morsans väninna i Hesa iförd följande års nyinköp: mesh-paita, äkta svart nagellack och ett riktigt extremt nithalsband. Definitivt djärvare blick än i hemmamiljön. Skaffade också en sista grej, nämligen…
Lila hårfärg! Färgat inför åttans skolavslutning för att matcha sömmarna i mesh-paitan på föregående bild.
Cool man var, satan.

Upplever inte att jag blev mobbad i högstadiet fastän jag var, ja, en ö som på rasterna mest satt i ett avlägset hörn i lång, sliten läderrock och lyssnade på musik och/eller ritade. Antar att det åtminstone delvis berodde på min stil. Det fanns förstås en stolthet i att sticka ut, att bära sånt som var riktigt svårt att få tag på hemma, och sköta mitt. Rita skumma symboler. Vara mystisk.

Det fanns en handfull personer i skolan på 300 pers med någon sorts alternativ stil, men ingen av dem intresserade mig tillräckligt för att jag skulle försöka närma mig (utom en, men det blev det inget av… får ta den storyn i framtiden). Inte ens punkarna från byarna närmare stan intresserade mig tillräckligt. Minns jag tyckte det var extremt onödigt och barnsligt att hålla på med anarkist-A:n, förstöra roskisar och supa varje helg, men också en underförstådd, ömsesidig respekt i korridorerna oss emellan – du vågar också sticka ut, coolt.

Vet inte vad fan det är som händer genast man träder över kommungränsen, men det har alltid känts lite, lite enklare att andas i Malax. Avundsjukan mot malaxungdomarna fanns definitivt där. Det kan bra hända att jag skulle ha blivit vän med några av dem om det hade varit mindre än tjugo kilometer emellan.

Hembyn är dock en helt annan historia.

Avslutar med en liten anekdot, för att illustrera.


Länge dreglade jag över gothstövlarna nummer ett, Demonia Transformer-800. En vacker dag var det dags, och jag gick till lokala andelsbankskontoret med födelsedagspengar för att fylla i ett utlandsbetalningsformulär till Tyskland. Att jag lämnade huset på fritiden hände knappt, jag hade utan överdrift inte satt foten i byabutiken på flera år, men så kom stövlarna.

Tänkte att nu ska de fan få se på nånting i denna sömniga jävla by. Föräldrarna var borta och kunde därmed inte hindra mig, så jag snörde stövlarna och anpassade alla remmar och spännen tills de satt perfekt. Därefter gick jag en runda genom byn med hunden, fan vet när det sist hade hänt. Någon bil for förbi, men mötte varken cyklister eller fotgängare. Dagen efter, i skolan, kom dock en byabo i min klass fram och sa:

”Hödu, tå du va ut me hondin, va va e fö skoar du hadd pådde? Tyckt e så ut som slalomskoan?”

Demonia Transformer-800.

Det hade varit en sak om det var retsamhet i rösten. Retsamhet hade jag kunnat hantera, bära stolt, fuck you right back. Men det var något ännu värre.

Det var till min fasa äkta förbryllning. Denna person hade noll referensram för vad den hade sett mig bära, och alltså dragit till med slalomskor.

Minns inte vad jag svarade, om något. Det gick tydligen inte ens att göra ett statement. Stövlarna var för out there för att ens förstå sig på.

Och det, om något, var jävligt deprimerande.

Concubine

Drömde om en bild som långsamt veks i mindre och mindre bitar till Butthole Surfers – Concubine innan jag vaknade av blåsten. Det var fortfarande mörkt och ingen trafik ute. Märkte att T sov lite oroligt, så jag strök honom över handen tills han kvicknade till. Frågade honom på morgonen vad han drömde om och han sa att han argt försvarade en pojke från en påträngande folkmassa (you leave him alone! he’s just a kid! let him be a kid!). Det lät dock snarare som han var ängslig än arg när han sov.

Fick även erfara en totaldoxxning på 4chan under nattens gång. Länge sen man var så lättad över att vakna. 400+ posts i en tråd med en massa gamla bilder som till min vetskap endast finns på hårddisken, hemadresser, metadata från gamla konton som sammanställts. Folk som påstod sig ha talat med mig och att jag är en total bitch, folk som klagade på skräp på golvet i tonårsrummet, I bet her bed is full of hair, total druggie, these are her parents btw LOL.

Sedan skrikmatch med morsan, något som aldrig har hänt i verkliga livet.

Kanske var för lite av den sorten när det begav sig.

Hawkwind

En fredag i november 2019 hade jag precis återvänt till Manchester från Birmingham och märkte att Hawkwind var i stan på sin 50-årsturné och skulle spela vid Albert Hall senare på kvällen. Det fanns otroligt nog ännu biljetter, men de var förvisso kring £40 styck och jag visste inte när det skulle rassla in pengar nästa gång. Visste också att det skulle bli en oerhört stark upplevelse om jag pallrade mig dit, det var min framlidne första pojkväns favoritband och Hawkwind-playlisten var default när det vankades tripp.

Tänkte nä, det är för fan nu eller aldrig, köpte biljett, sket i att sminka mig, for dit. Var verkligen inte förberedd på att den indiske mannen bakom disken vid mitt sedvanliga fyllefranskisar-ställe skulle sätta sig mitt emot och be om mitt nummer när jag slafsade i mig mina fränäre efteråt. Vad satan. Fick hitta ett nytt ställe efter det.

Nåväl. Konserten började, snart 80-årige Dave Brock kom fram och gjorde peace-tecken. Då brast det. Tror jag grät genom precis hela keikkan sen. Det var så många känslor, bara tanken på att se någon som gjort detta med samma band i femtio år, rakt nedstigande led. Någon som faktiskt var med när det begav sig på peace and love-tiden som likförbannat fortfarande stod för samma sak, trots de bundsförvanter som stupat eller kammat till sig under färden.

Att jag äntligen fick se några av gubbarna som skrivit och uppträtt med de låtar som spelats i bakgrunden under alla dessa trippar faktiskt framföra dem, livs levande. Motorway City, Spirit of the Age, Assault and Battery/Golden Void, Master of the Universe. Att Nemesis, detta Hawkwind-fan nummer ett, trots sin ringa ålder gått bort långt innan.

Kan inte lyssna på Hawkwind på skiva längre och har inte kunnat det på ett bra tag, för smärtsamt, men har inte kunnat ta bort filerna från hårddisken heller. De finns alltjämt kvar, i memorabiliamappen. Kadu Flyer, Down Through the Night, Children of the Sun, Valium Ten, Silver Machine, Seven by Seven, Dangerous Vision, Sword of the East, Virgin of the World, Psi Power, D-rider, Images, Damage of Life, High Rise

Stenad och uppfylld av skönhet, hjälplöshet och sorg på golvet klockan fyra en sommarmorgon, världens vågmästare på syra i en studentlägenhet i Brödfabriken, noddandes med alarm på Nokia-telefonen för att inte slockna ifrån det härliga. Får lägga mig platt inför sorgen, igen.

The show must go on

Linda (född Karl-Johan) pressar bemun.

Det är tydligen Rhino Entertainment som basar över Grateful Deads katalog. Om man ska använda deras material på Youtube måste man skicka en länk till videon via email och man får förstås inte tjäna pengar på den. Är helt okej för mig så länge låten är helt clearad. Sen vet jag ju inte om en animerad show om sonen till en goth-transkvinna och en djävulsdyrkande historielärare som utspelar sig på något i stil med österbottnisk landsbygd kring år 2006 är något som går under Community Guidelines. Och det är innan man beaktar våld, sex, svordomar och förekomsten av knark. Jåå.

Lyssnar ofta på podden Flashback Forever när jag ritar. På forumet Flashback hängdes det långt, långt innan man uppnådde 18-årsgränsen, men det får väl anses vara preskriberat. Forumet har utvecklats rätt mycket genom åren och fått sin beskärda del negativ uppmärksamhet i gammelmedia, ibland förtjänt, men jag förblir ändå en vapendragare. Det skär lite i hjärtat varje gång de råkar läsa ett inlägg av Nemesis1, men det tar vi en annan gång. Lunch -> gym -> veckans shopping -> pizza.

Där kylig vind ej blåser

Nu är det som så att det lackar mot våren, kände det för första gången idag. Vår innebär nerförsbacke på ett sätt. Tänker på morsan och hennes klasskamrater som rutschade nerför skolbacken på sina inplastade läroböcker vid skolårets slut när det begav sig. Tjohej, nu sticker vi, dra åt fanders. Den energin har man ännu i sig. Seasonal affective disorder så det sjunger om det, på gott och ont. Får bli en måtta på det här med att slänga sig med diagnoser, för övrigt. Det alienerar lika mycket som det förklarar om man viftar med dylika flaggor för ofta.

Mer oroande är att Nordirland nyss förlängde sin lockdown till första april, men lågstadieelever ska återgå till vanlig skolgång åttonde mars. Vet inte vad England kommer göra. Innan flytten förekom UK som en enhet i sinnet, men det har klarnat att det faktiskt rör sig om fyra länder som inte alltid drar åt samma håll. Kanske det är en del i varför en knapp majoritet tyckte att man klarar sig utan EU, det är liksom inte bara en ö mot fastlandet utan fyra unika nationer, the Home Countries.

En knapp majoritet ansåg att de kan och ska sköta sig själva. Nationalromantisk tanke med katastrofala följder förstås, behöver inte gå in på den fars det blev. Råkar ju vara tillsammans med en mycket EU-positiv skotte så ingen konflikt i den frågan. Majoriteten av Skottlands befolkning vill som bekant inte gå ur. Skottlands First Minister har pratat om en ny självständighetsomröstning, nej-sidan vann nippa nappa sist om ni minns, får se hur det blir med det.

Nåja. Blir det en månad lockdown till ända in i april kan det gå lite som det vill med psyket alltså. Har dock tagit saken i egna händer och rustat upp. Fler soltimmar på eftermiddagarna hjälper också, samt 100 µg D-vitamin om dagen (4000 IU). Rita, rita, rita. Är glad att det perfekta öppningsspåret uppenbarade sig i en hög med tusen MP3:or från en samling som tillhör en person som inte är i bilden längre. Måste skriva ett inlägg eller två om Grateful Dead annars, en del historier på lut där.

Förbannade bananbröd

Varför ska det vara så lätt att svänga ihop? Både jag och T tycks ”undermedvetet” ha undvikit att äta bananerna på köksbänken, skänkt fruktskålen en blick på eftermiddagen och låtit bli att knäcka en, för att efter några dagar oundvikligen konstatera åhå, nu var de visst brunfläckiga ja, blir väl att göra bananbröd då. Så lätt är det att lura sig själv. Kalorierna behövs verkligen inte, men med nollvision i svinn får midjemåttet tåla lite uppbackning. Solidaritet, satan.

Garnering (och ren spis) överlåter jag till matbloggarna.

Kanske ett recept är på sin plats också?

  1. Sätt på ugnen, 175 grader.
  2. Smöra (”margarina” har inte samma klang) och bröa en lämplig form.
  3. Mosa en 3-4 övermogna bananer i en bunke. Häll i 1-2 dl socker (beroende på om det är tänkt som frukostverk eller kaffebröd), 0,75 dl olja och 1 dl växtmjölk. Blanda med fancy visp eller gaffel.
  4. Häll i 4,5 dl vetemjöl, 1 tsk baksoda, 1 tsk kanel och 1 krm salt och blanda precis till den grad att det är en jämn smet, inte mer.
  5. Häll smeten i formen och grädda i mitten av ugnen tills det doftar gott och brödet är passligt brunt (en halvtimme kanske). Testa med gaffel eller sticka om brödet är torrt i mitten om du är pinko.
Satyr har minsann inte gett upp. Fin kedja du har där, karl. Bild: SVT

Förmiddagen gick åt till att se Helvete – Historien om norsk black metal (2020) på SVT Play. Blev så glad att något dylikt äntligen gjorts. Måste ha tagit evigheter att göra. Genomarbetat, researchat som fan, straight from the horse’s mouth och med ett minimum musikjournalister. Scenen har varit föremål för otaliga böcker och skandaliserande dokumentärer genom åren, ofta med faktafel och rena fantasier. Klart att kyrkbränningar och mord är journalistiskt sprängstoff, men det har skrivits nog om det. Därför så uppfriskande att se åldrade musiker ta sig an backspegeln med ett nyktert perspektiv. Att de får göra det på det norska modersmålet gör också sitt. Varg Vikernes, som för övrigt fyller 48 år idag, nekade förstås till medverkan. Antar han har fullt upp med att säkerställa den vita rasens överlevnad med sin franska fru.