Tre rymdmän och en sköldpadda

Det blev tal om pub senare igår kväll, så jag åt… kvarlevor tänkte jag nästan säga, rester!, med soja-schnitzel som proteinkälla. Inget fancy, bara såndär vanliga slimsor som köps i torkad form. Finns utbrett i Finland, med stor sannolikhet även i din bya-Sale i torrskaffningshyllan dit du aldrig går, under namnet Soyappétit Soijapalat (nu föga förvånande med Oatly-fierad estetik, tydligen).

Slimsorna gifte sig riktigt fint med en kokosmjölkbaserad broccoli- och körsbärstomatsås (se till att förkoka dem bara). Lagerblad, icke att förglömma. Man får plocka ut dem när man stöter på dem, men det är det lätt värt. Sriracha på allt. Pannlapp från Jupiter i Vasa sommaren 2005 (skulle länka men tydligen nerstängt sedan 2017, va?!).

BestSelf-plannern är tröttsamt namngiven men tillräckligt neutral för att inte skrika YOU GO GIRL! YAAAAS QUEEN och är sist och slutligen guld värd, schemalägger allt så det blir gjort. Och en tjuvstartad lonkku slank det ju nog ner där då jo. *host*

Såsen inmundigades iallafall på risbädd som hade värmts skilt i ugnen och därför hade en trevlig yta. Förra hyresgästen tog mikron med sig, och jag har hunnit fundera på om jag ska skaffa en eller inte, men tror fan inte det. Tar mycket plats, och jag har inga självklara associationer till att det ska finnas en mikro i ett kök.

Morsan litade aldrig på dem. Logiken var något i stil med att mat ju inte kan värmas upp sådär snabbt utan att det är något onaturligt och ohälsosamt med det, och så handlar det ju om strålning. Det sistnämnda förde väl tankarna till 1986, som vid tillfället bara var drygt ett decennium sen.

Are Microwave Ovens Safe?
Jadu, denna stock photo-bild verkar ha några år på nacken. Tippar att den en gång i tiden har varit i formatet gif. Eller scannats från en tidning på 90-talet.

Nåväl. Tänkte leka proffsbloggare och knäppa en outfitbild innan utgång, och ställde mig således i någon sorts contrapposto-grej, som jag har sett folk göra. Bilden blev bevisligen suddig, och det märkte jag först vid uppladdning. Jahapp.

Blev häng med A och hans housemate i nya huset istället, så bytte klackarna till sneakers. Hade faktiskt inte varit dit än, och det var en trevlig upplevelse (om man bortser från blickarna och det catcall jag fick på väg dit till fots, det är ett knepigt område, så alternativen är sova över/uber/eskort hem efter mörkrets infall).

Sköldpaddan heter tydligen Mr. Fingers. Vi hade lite väl roligt åt kombinationen av houseklassikern Can You Feel It (1986) med artisten Mr. Fingers + sköldpaddan Mr. Fingers rörelser, speciellt under det berömda talet som var söndersamplat redan innan 90-talet var ett faktum, för att inte tala om nu.

Han ska tydligen vara en rätt sällsynt art, och kommer doneras till lämplig instans så snart som möjligt, så han slipper ut ur det karga akvariet. Han tillhörde nämligen mannen som A bor meds ex, och blev kvar i huset när hon stack. Hon hade i sin tur fått honom av en vän. Vet inte storyn där.

3 VALEO JAMESONS RASPBERRY RUFFLES Vegetarian Gluten Free Chocolates  Sweets🍬🥥 | eBay
Vet iallafall att dessa är som Bounty fast med mörkchoko och hallon. Inte ens nåt jävla smörfett i chokon = kosher!

Drack en massa vitvin alla tre, och jag flög upp ur stolen när mannen gick för att sätta på musik och jag hör sida två av The Perfect Prescription rulla igång med Feel So Good. Har ju lovat att inte bli någon vinylnisse, men att se pojkarna uppfläkta på ett stort omslag i en glossig plastficka på det där sättet fick det fanimig att klia lite granna, va.

Spacemen 3-nörd som man är kollade jag ifall det var första utgåvan på Glass från ’87, men nä, det var andra från ’89 på Fire Records. När mannen i fråga alltså var femton år och gick och köpte den. Kommer i allmänhet bra överens med sjuttiotalister, av förekommen anledning.

The Perfect Prescription – Peckhamsoul
Skåd nu på pojkan, nå voi voi.

Kinks, kökshaul och #justspergthings

Haha, verkar fan som universum verkligen inte vill att brunchen ska bli av. K fick mess av chefen att hon måste göra ett PCR-test, och det med fart, eftersom hon är schemalagd att arbeta imorgon och en arbetskamrat har testat positivt. Det kan ta ett tag innan resultaten kommer, även om de numera stoltserar med same day, så räknar med att ställa in.

For ändå till Asda. Det är något med typografin och den gröna nyansen som avskräcker, och det gör Asda till matbutik-/varuhuskoncernen jag gillar minst i UK (hur fan översätter man supermarket?). Far helst till en Tesco (helg) eller en Aldi (vardag), och hellre Sainsbury’s än Morrisons. Aldi brukar inte ha så starka lampor, man kan svansa runt utan att bli bländad, och inga grälla färger heller. Sånt gillar sperg-hjärnan serru.

Is Asda morphing into Walmart? – Marketing Week
Ja, glömde säga att Asda alltså i praktiken är Walmarts arm i UK. Kanske det har något att göra med saken. Litar inte på de där bokstäverna alltså, de är sluga.

De spelade bland annat dendär jävla vissellåten från Sverige som jag har sett en episod av Hitlåtens Historia om, men också All Day and All of the Night med The Kinks som är en så jävla bra låt att jag bakar in den här och nu.

Många hakar upp sig på solot (som kan ha spelats av Jimmy Page), gitarrtonen, eller kraften i hackiga power chords, men det är för fan trummisen, skrålet och sångarens småudda delivery som gör hela skiten. Tydligen var den egentliga trummisen ny i bandet, så det är en erfaren sessiontrummis som spelar, och det märks ju. Och när Ray Davies sjunger att den enda gången han mår fint är vid min sida, ja, då tror jag honom. Antagligen för att jag har fått det sagt till mig en gång, öga mot öga, och vetat att det är sant.

Svårt att översätta ”feel alright” för övrigt, bokstavligen är det ju att må ihan ok så att säga, men alright har konnotationen att allt är som det ska vara. ”Må bra” är inte helt rätt. ”Enda gången det känns bra”…? Näe, inte riktigt där än. Tips?

Ja, här är alltså haulen. Tékannan har jag haft i ett år redan, den är gjord i Stoke, som är en gudsförgäten stad lite söderut. Flat stekpanna för plättar och annat som behöver stor yta (bara haft wokpanna hittills, hur fan får man plats med grönsaker annars?), rivjärn, ugnsform, tre skålar (kolmonoxidlarmet kikar fram, skitviktigt att ha när man kör med gas), och en ordentlig diskborsta. Fuck svampar, ärligt talat. Kanske till teflonyta, men annars ska det fanimig va ett handtag. Speciellt när naglarna börjar närma sig centimeterstrecket.

Har som synes också förvärvat en tésamling. T dricker chokokaffe, så det ser jag till att ha hemma. Yorkshire Tea-lådan försökte jag som synes täcka över lite. Orsak: ville inte att bokstäverna skulle skrika åt mig när jag steg upp och lagade té klockan fem på morgonen. Spritpennan tog slut, men åtminstone fick jag bort hälften.

Vid närmare tanke kanske jag borde nämna detta på diagnosmötet i september.

Välkommet avbrott

Det finns en grej som de absolut smartaste människorna jag någonsin känt har gemensamt.

Högskoleutbildning? Vissa har, andra gick yrkes.
Bra jobb? Vissa har, andra har skitjobb eller är långtidsarbetslösa (vilket för övrigt inte kan förutspås om man bara tittar på utbildningsgraden).
Depression? Mjo, åtminstone i perioder, men vissa har lyckats klå skiten med åren, andra är fortfarande labila.

Nä, jag talar förstås om en odödlig uppskattning för könsrock. Internationell läsare? Sammanfattning.

Top könsrock artists | Last.fm
Mannen, myten, legenden. RIP.

De fullkomligt älskar Onkel Kånkel, Tunnan och Moroten, Binnike Bengt och Röy Rövmuns Orkester, DH Pamoash, Snorleifs, Mongolidos, Slarvingarna (Österbotten represent!), The Kristet Utseende, Bengt Andersson, Cp Gubben och otaliga one hit wonders inom genren.

Antar det inte fanns så mycket att göra i småstäder och obygd förr i tiden. Sannolikheten att en ”modern” aficionado även uppskattar Mongo från yttre rymden samt Kalle Anka tar syra och tänker på bajs är stor. Det behövs väl en motvikt till att gå runt och vara så jävla smart hela tiden.

Musiken tenderar att dra mot punkhållet, men det finns också mycket dansband, elektronisk musik samt trackerlåtar och chiptunes inom genren. Kollar man på klientelet som dök upp till denna spelning med elektronisk könsrock syns en överrepresentation av klädstilar man kanske mest skulle förknippa med gitarrbaserad musik.

Merparten av könsrockklassikerna producerades innan internet och spreds via avbandade kassetter, sedan hembrända skivor, LAN-partyn och peer-to-peer-fildelning. Trots att det är lättare än någonsin att länka en låt åt en kaveri är det onekligen svårt att se att könsrock skulle bli en grej om stilen uppstod nu.

Lilla Lovis Photos (2 of 9) | Last.fm
Hon skulle rädda könsrocken, men riktigt så blev det inte, va.

Generationsindelningar är ovetenskapliga bla bla, men det känns som att Gen Z skulle tycka genren är stötande och allmänt… omogen (vilket förvisso är sant, men bevisligen inte hindrade fanbasen millennials och Gen X:are). Inte super de och inte knullar de runt. Vad är det för fel på ungdomen nuförtiden??!=!=!?!?!

Invisible Eurovision

Det var tydligen Eurovisionen igår. Ofta betyder dylika uttalanden ”se hur lite jag bryr mig om kommersiellt skräp, se nu hur blasé jag är” (inte sällan rotat i faktumet att man visst kollade, om det så var fråga om hatewatching). Minns att KrishianBerusad.org hade ett riktigt giftigt livereferat från ESC i sin dagbok ett år på 00-talet, sjukt underhållande.

Utan att ha kollat svenska.yle.fi idag hade tävlingen dock inte krusat ytan. Har läst nyheter i UK nästan dagligen sedan jag kom hit, skiten har ändå inte dykt upp på radarn. På The Guardians framsida får man scrolla äääääända ner till kultursektionen innan ESC dyker upp, trots att landet tydligen var det enda som lyckades med konststycket att säkra noll poäng både från juryn och publiken. Om det beror på bidraget i sig självt eller andra orsaker kan man spekulera i, har inte bemödat mig att lyssna.

De digitala spaltmetrarna har istället tagits upp av ett inhemskt musikevenemang, det livestreamade Glastonbury 2021: Live at Worthy Farm, som tyvärr plågades av tekniska problem med drivor av sura biljettinnehavare som följd. Ingen av artisterna tilltalade riktigt, tillbringade lördagen på pubben istället. Saldot för födelsedagshelgen blev två flaskor bubbel och några pints. Småsliten idag, men inte så paha. Har egentligen bara en grej på programmet denna mulna, blåsiga söndag, och det är att ta sig djupare in i Watcher’s Keep.

Kraft i skogen

Det börjar bli så arma länge sedan man varit på festival i Finland, ens innan pandemin. Brukade åka till Kosmos Festival i östra Finland med en mindre grupp varje år, men det blev slut med den saken när det sprack med senaste exet 2017.

Det började dock riktigt värka i festivaltanden när jag blev påmind om detta klipp häromdagen. Den finska elektrogruppen Imatran Voima kör ett improviserat set vid Konemetsä 2009 och killen i Tool-paitan har ganska… intressanta moves. Önskar det fanns mer material från denna show, men så vitt jag vet är detta allt som finns.

Hann tyvärr aldrig se dem live själv. Perttu Häkkinen, AKA Randy Barracuda, gick bort i sviterna av en cykelolycka år 2018 efter att ha uppträtt med Imatran Voima på Flow Festival i Helsingfors kvällen före. 39 år, holländskfödd fru, två barn. Mycket tragiskt.

Livet som bya-goth

Ett argt och ledset tidigare jag våren 2004, alltså snart fjorton.

Det här med att vara goth i början på 00-talet, i en by med några hundra invånare och flera mil till närmaste småstad, minns jag mest som en pina. Det var knappast alltid så roligt för mina nätkompisar att vara alternativa i sina respektive rikssvenska småstäder heller, förringar inte det. De upplevde också att de var fast någonstans där de inte ville vara. Rent konkret hade de iallafall pengar och transportmedel, och ett visst försprång i ålder och självständighet. Det fanns dock en tydlig trend hos oss alla: vi som bodde på minst ort och hade längst till storstäderna mådde i regel sämst.

Själv var jag för ung för moped, och det var för långt för mig att cykla ens till grannbyn. Det fanns en buss, den gick mot stan på morgonen och tillbaks på eftermiddagen. Det hjälpte dock inte ett skvatt, för den gick aldrig på helgerna, och på vardagarna var man ju i skolan. I själva verket var det samma buss man tog till skolan varje morgon som fortsatte till Vasa efter att chaffisen försäkrat sig om att ha släppt av alla elever vid högstadiet och gymnasiet. Det skulle alltså inte ens ha gått att skolka för att obemärkt fara till stan och kolla på bändtröjor vid RockJet en vardag. Alla kände alla, skulle pulpeten gapa tom fast varenda kotte sett en stiga på bussen vore det enkel matematik.

Det är ingen tävling i hur skit man mår, hur litet ställe man bor på och eller hur fastlåst man känner sig, men när jag hörde folk från ställen med (tio)tusentals invånare gnälla över att alla känner alla och håller koll på varann ville jag ändå bara skrika FÖRSÖK VA FAST MED FEMHUNDRA PERS DÅ SATAN, UTAN MOPO, KOLLEKTIVTRAFIK ELLER BIL.

Tretton år, nyss börjat åttan. En längre tids dåligt mående har övergått till en djup depression som aldrig helt har lämnat mig sen dess.

Nå, nog med mörker och frustration, vilka fönster fanns det? Internet, först och störst. Det krävde att man satt vid en dator, så det gjorde jag nästan varje ledig timme, när jag inte kollade på MTV Europe (som då fortfarande mest visade musikvideor bla bla bla). Häftiga goth-kläder fanns det gott om online, men det var ännu svårt att hitta utländska shoppar som skickade till Finland, ens från Sverige (och om de gjorde det var frakten minst sagt magstark).

Punk- och rock-kläder, patronbälten, nitar, Alchemy Gothic-smycken och sånt kunde man dock beställa med postorder från Stuntmans lilla katalog, den var alltid lika spännande att bläddra i. Kollade nyss och ja, företaget finns tydligen fortfarande. Det värmer hjärtat.

Man kunde också ligga i sängen inom de samma fyra jävla väggarna varje kväll och lyssna på Nine Inch Nails och fantisera om Trent Reznor.

Joråsåatteh.

Mavalas nagellack fanns i alla möjliga färger på Anttila i stan, men inte svart. Man fick hålla till godo med en mörklila aubergine-färg eller fylla i dem med svart spritpenna (vilket såg för jävligt ut). Svart läppstift fanns givetvis inte heller, det var den mörkrödaste nyansen eller fylla i läpparna med smetig kajal som gällde (såg också för jävligt ut). ”Extrema” hårfärger som rosa, blått, lila, grönt etc. fanns inte i hyllorna, det mest extrema var en svart färg som drog lite i mörkblått eller morots-/klarrött.

I Helsingfors, alltså fem-sex timmar bort, fanns det dock en hel del intressanta butiker. Dit, till morsans gamla studiestad, bar det högst en gång i året. Namnen jag minns är Morticia, Nana Star och Shop Tetuan. Sparade alltid en del av födelsedags- och julklappspengarna i detta syfte och såg till att införskaffa smink, nitar, smycken, lackkläder, kängor o. dyl. när det gällde.

Skoaffären Kenkämarski i centrala Hesa var definitivt inte en gothbutik, men hade ett ganska stort urval raffiga skodon att kolla på. Svängde alltid förbi där för att se skomodeller jag ofta sett online i verkliga livet, förundras över platåerna, spegla mig i lacken och drömma. Drömma, eftersom de gick för cirka 200 euro per par.

I övrigt kunde man ibland hitta en svart satinkorsett, svart spetsbrynja eller så i de större kedjornas festkollektioner för höst/vinter, även i Vasa.

En Hesa-haul. Kängorna kommer figurera i en framtida historia.
Dricker äppeljuice hos morsans väninna i Hesa iförd följande års nyinköp: mesh-paita, äkta svart nagellack och ett riktigt extremt nithalsband. Definitivt djärvare blick än i hemmamiljön. Skaffade också en sista grej, nämligen…
Lila hårfärg! Färgat inför åttans skolavslutning för att matcha sömmarna i mesh-paitan på föregående bild.
Cool man var, satan.

Upplever inte att jag blev mobbad i högstadiet fastän jag var, ja, en ö som på rasterna mest satt i ett avlägset hörn i lång, sliten läderrock och lyssnade på musik och/eller ritade. Antar att det åtminstone delvis berodde på min stil. Det fanns förstås en stolthet i att sticka ut, att bära sånt som var riktigt svårt att få tag på hemma, och sköta mitt. Rita skumma symboler. Vara mystisk.

Det fanns en handfull personer i skolan på 300 pers med någon sorts alternativ stil, men ingen av dem intresserade mig tillräckligt för att jag skulle försöka närma mig (utom en, men det blev det inget av… får ta den storyn i framtiden). Inte ens punkarna från byarna närmare stan intresserade mig tillräckligt. Minns jag tyckte det var extremt onödigt och barnsligt att hålla på med anarkist-A:n, förstöra roskisar och supa varje helg, men också en underförstådd, ömsesidig respekt i korridorerna oss emellan – du vågar också sticka ut, coolt.

Vet inte vad fan det är som händer genast man träder över kommungränsen, men det har alltid känts lite, lite enklare att andas i Malax. Avundsjukan mot malaxungdomarna fanns definitivt där. Det kan bra hända att jag skulle ha blivit vän med några av dem om det hade varit mindre än tjugo kilometer emellan.

Hembyn är dock en helt annan historia.

Avslutar med en liten anekdot, för att illustrera.


Länge dreglade jag över gothstövlarna nummer ett, Demonia Transformer-800. En vacker dag var det dags, och jag gick till lokala andelsbankskontoret med födelsedagspengar för att fylla i ett utlandsbetalningsformulär till Tyskland. Att jag lämnade huset på fritiden hände knappt, jag hade utan överdrift inte satt foten i byabutiken på flera år, men så kom stövlarna.

Tänkte att nu ska de fan få se på nånting i denna sömniga jävla by. Föräldrarna var borta och kunde därmed inte hindra mig, så jag snörde stövlarna och anpassade alla remmar och spännen tills de satt perfekt. Därefter gick jag en runda genom byn med hunden, fan vet när det sist hade hänt. Någon bil for förbi, men mötte varken cyklister eller fotgängare. Dagen efter, i skolan, kom dock en byabo i min klass fram och sa:

”Hödu, tå du va ut me hondin, va va e fö skoar du hadd pådde? Tyckt e så ut som slalomskoan?”

Demonia Transformer-800.

Det hade varit en sak om det var retsamhet i rösten. Retsamhet hade jag kunnat hantera, bära stolt, fuck you right back. Men det var något ännu värre.

Det var till min fasa äkta förbryllning. Denna person hade noll referensram för vad den hade sett mig bära, och alltså dragit till med slalomskor.

Minns inte vad jag svarade, om något. Det gick tydligen inte ens att göra ett statement. Stövlarna var för out there för att ens förstå sig på.

Och det, om något, var jävligt deprimerande.

Concubine

Drömde om en bild som långsamt veks i mindre och mindre bitar till Butthole Surfers – Concubine innan jag vaknade av blåsten. Det var fortfarande mörkt och ingen trafik ute. Märkte att T sov lite oroligt, så jag strök honom över handen tills han kvicknade till. Frågade honom på morgonen vad han drömde om och han sa att han argt försvarade en pojke från en påträngande folkmassa (you leave him alone! he’s just a kid! let him be a kid!). Det lät dock snarare som han var ängslig än arg när han sov.

Fick även erfara en totaldoxxning på 4chan under nattens gång. Länge sen man var så lättad över att vakna. 400+ posts i en tråd med en massa gamla bilder som till min vetskap endast finns på hårddisken, hemadresser, metadata från gamla konton som sammanställts. Folk som påstod sig ha talat med mig och att jag är en total bitch, folk som klagade på skräp på golvet i tonårsrummet, I bet her bed is full of hair, total druggie, these are her parents btw LOL.

Sedan skrikmatch med morsan, något som aldrig har hänt i verkliga livet.

Kanske var för lite av den sorten när det begav sig.

Hawkwind

En fredag i november 2019 hade jag precis återvänt till Manchester från Birmingham och märkte att Hawkwind var i stan på sin 50-årsturné och skulle spela vid Albert Hall senare på kvällen. Det fanns otroligt nog ännu biljetter, men de var förvisso kring £40 styck och jag visste inte när det skulle rassla in pengar nästa gång. Visste också att det skulle bli en oerhört stark upplevelse om jag pallrade mig dit, det var min framlidne första pojkväns favoritband och Hawkwind-playlisten var default när det vankades tripp.

Tänkte nä, det är för fan nu eller aldrig, köpte biljett, sket i att sminka mig, for dit. Var verkligen inte förberedd på att den indiske mannen bakom disken vid mitt sedvanliga fyllefranskisar-ställe skulle sätta sig mitt emot och be om mitt nummer när jag slafsade i mig mina fränäre efteråt. Vad satan. Fick hitta ett nytt ställe efter det.

Nåväl. Konserten började, snart 80-årige Dave Brock kom fram och gjorde peace-tecken. Då brast det. Tror jag grät genom precis hela keikkan sen. Det var så många känslor, bara tanken på att se någon som gjort detta med samma band i femtio år, rakt nedstigande led. Någon som faktiskt var med när det begav sig på peace and love-tiden som likförbannat fortfarande stod för samma sak, trots de bundsförvanter som stupat eller kammat till sig under färden.

Att jag äntligen fick se några av gubbarna som skrivit och uppträtt med de låtar som spelats i bakgrunden under alla dessa trippar faktiskt framföra dem, livs levande. Motorway City, Spirit of the Age, Assault and Battery/Golden Void, Master of the Universe. Att Nemesis, detta Hawkwind-fan nummer ett, trots sin ringa ålder gått bort långt innan.

Kan inte lyssna på Hawkwind på skiva längre och har inte kunnat det på ett bra tag, för smärtsamt, men har inte kunnat ta bort filerna från hårddisken heller. De finns alltjämt kvar, i memorabiliamappen. Kadu Flyer, Down Through the Night, Children of the Sun, Valium Ten, Silver Machine, Seven by Seven, Dangerous Vision, Sword of the East, Virgin of the World, Psi Power, D-rider, Images, Damage of Life, High Rise

Stenad och uppfylld av skönhet, hjälplöshet och sorg på golvet klockan fyra en sommarmorgon, världens vågmästare på syra i en studentlägenhet i Brödfabriken, noddandes med alarm på Nokia-telefonen för att inte slockna ifrån det härliga. Får lägga mig platt inför sorgen, igen.

The show must go on

Linda (född Karl-Johan) pressar bemun.

Det är tydligen Rhino Entertainment som basar över Grateful Deads katalog. Om man ska använda deras material på Youtube måste man skicka en länk till videon via email och man får förstås inte tjäna pengar på den. Är helt okej för mig så länge låten är helt clearad. Sen vet jag ju inte om en animerad show om sonen till en goth-transkvinna och en djävulsdyrkande historielärare som utspelar sig på något i stil med österbottnisk landsbygd kring år 2006 är något som går under Community Guidelines. Och det är innan man beaktar våld, sex, svordomar och förekomsten av knark. Jåå.

Lyssnar ofta på podden Flashback Forever när jag ritar. På forumet Flashback hängdes det långt, långt innan man uppnådde 18-årsgränsen, men det får väl anses vara preskriberat. Forumet har utvecklats rätt mycket genom åren och fått sin beskärda del negativ uppmärksamhet i gammelmedia, ibland förtjänt, men jag förblir ändå en vapendragare. Det skär lite i hjärtat varje gång de råkar läsa ett inlägg av Nemesis1, men det tar vi en annan gång. Lunch -> gym -> veckans shopping -> pizza.

Där kylig vind ej blåser

Nu är det som så att det lackar mot våren, kände det för första gången idag. Vår innebär nerförsbacke på ett sätt. Tänker på morsan och hennes klasskamrater som rutschade nerför skolbacken på sina inplastade läroböcker vid skolårets slut när det begav sig. Tjohej, nu sticker vi, dra åt fanders. Den energin har man ännu i sig. Seasonal affective disorder så det sjunger om det, på gott och ont. Får bli en måtta på det här med att slänga sig med diagnoser, för övrigt. Det alienerar lika mycket som det förklarar om man viftar med dylika flaggor för ofta.

Mer oroande är att Nordirland nyss förlängde sin lockdown till första april, men lågstadieelever ska återgå till vanlig skolgång åttonde mars. Vet inte vad England kommer göra. Innan flytten förekom UK som en enhet i sinnet, men det har klarnat att det faktiskt rör sig om fyra länder som inte alltid drar åt samma håll. Kanske det är en del i varför en knapp majoritet tyckte att man klarar sig utan EU, det är liksom inte bara en ö mot fastlandet utan fyra unika nationer, the Home Countries.

En knapp majoritet ansåg att de kan och ska sköta sig själva. Nationalromantisk tanke med katastrofala följder förstås, behöver inte gå in på den fars det blev. Råkar ju vara tillsammans med en mycket EU-positiv skotte så ingen konflikt i den frågan. Majoriteten av Skottlands befolkning vill som bekant inte gå ur. Skottlands First Minister har pratat om en ny självständighetsomröstning, nej-sidan vann nippa nappa sist om ni minns, får se hur det blir med det.

Nåja. Blir det en månad lockdown till ända in i april kan det gå lite som det vill med psyket alltså. Har dock tagit saken i egna händer och rustat upp. Fler soltimmar på eftermiddagarna hjälper också, samt 100 µg D-vitamin om dagen (4000 IU). Rita, rita, rita. Är glad att det perfekta öppningsspåret uppenbarade sig i en hög med tusen MP3:or från en samling som tillhör en person som inte är i bilden längre. Måste skriva ett inlägg eller två om Grateful Dead annars, en del historier på lut där.