Tog en slurk hårt bubbelvatten och blickade ut över lapptäcket av rågblonda, havreblonda, mörkblonda, mellanblonda, askblonda, rödblonda, platinablonda och blondblekta kalufser, som i sin tur bevittnade någon sorts indie-/iskelmätjej (?) på huvudscenen.

Hon betedde sig lite busigt sådär, scenvant, med en massiv keps som tronade ovanför luggen, högt uppdragna shorts och uppriktig uppsyn. Kvinnan som spelade klaviatur och sjöng backing vox satt ovanligt nog längst fram på scenen, med ett imponerande hårsvall under en såndär klassiskt gaykodad läderkeps. Gyllenblont.

Frågade duden som stod bredvid mig ”sorry, do you know what these guys are called?”, och han fick upprepa sig två gånger innan jag låtsades förstå vad han sa – något tvåstavigt och trestavigt [Litku Klemetti, reds. anm.] – ihan ok, men inte riktigt min sorts musa, så jag slank in till inomhusscenen bredvid, där New Ro spelade.

På namnet lät det som det skulle kunna vara någon 80-talsgrej, kanske en referens till New Romantics av någon sort, men det visade sig vara en ung tjej [ickebinär, reds. anm.] i tjugoårsåldern [fyller trettiotvå, reds. anm.] som gick fram och tillbaks på scenen i påsabyxor och koketterade med sina issues. Inte heller min juttu, så jag satte mig i gräset och åt en rågbottnad pide istället.

Därefter snubblade jag över Detalji, en glad gestalt vars ansikte knappt syntes under allt The Ring-hår, klädd i en heltäckande röd tvådelad läderdräkt, petandes på lite synthar och grejer och en gitarr ibland. Riktigt dansvänligt – 909:orna visste var de tog, och det gick hem till en sådan grad att axelväskan fick förpassas till väggen för maximal rörelsefrihet, tills det äntligen var dags för kvällens höjdpunkt.

Min bild av Business City innan jag såg dem live kan summeras som följer:

• De är från Lahtis
• De är typ tre-fyra pers
• De är anonyma och maskerade
• De flirtar med black metal-estetik
• De gör happotekno, dvs. acid techno

Tycker de är som bäst när de lindar in sig i det egna uttrycket – det obestridligt finska – såsom att rimma nuorisotalo med Ville Valo, referenser till Skidförbundet (Hiihtoliitto maksaa), samt illa förtäckta serenader till Kosmos Festival (hippifestarit Itä-Suomessa).

Förväntade mig ett gäng sammanbitna personer i balaklava, mystiska och ouppnåeliga, hyperfokuserade på att leda spurgutechno-seansen inför sin församling, och det började lovande – den kännspaka Business City-rösten raljerade kring Helsingfors i ett meddelande som avslutades med mä meen Lahteen. Sen bara.

Därefter… njae, vet int riktigt.

De var totalt tre pers på scen, och till min förvåning var det bara själva duden som skötte musiken som var maskerad – i övrigt nån jätkä som gick fram och tillbaks och ställde sig och stirrade ut i intet nu och då, lite gym bro-vibbar på något sätt, samt en solig, rödlätt tjej som hoppade runt så dreadsen flappade omkring. Ofta i osynk på mikrofonerna, och ljudbilden var förvånansvärt platt.

Hitsen rev de av iallafall, däribland Yks yö Lahes, ett erkänt kärleksbrev till acid techno-evergreenen One Night in Hackney (och med kalatognummer BC001 också någon sorts mission statement), samt Rivakka, en cover av Electric med svenska Leila K.

Av en slump hade jag, N, O och M cruisat runt och lyssnat på just Electric i O:s SAAB nyligen, tack vare ett loppisfynd för femti cent i Gerby, och därmed var den inre monologen igång.

Cirka tolv timmar innan Business City klev upp på scen hade jag i praktiken inlett min hemresa, och det hade med facit på hand nog en rätt stor inverkan på hur jag upplevde keikkan. Eftersom dåliga saker ibland händer åt bra människor, och ibland på samma gång, var ingen riktigt på humör att veva igång en expedition till Hesa. Men jag skulle ju tillbaks till Manchester, och därmed dit iallafall.

Avståndet mellan Lahtis och centrala Helsingfors är dock inte mycket längre än Vasa-Seinäjoki, och till Ristiina, där Kosmos skulle ordnas helgen efter jag stack, slipper man från Lahtis med bil på 1,5 h. Uppfylldes av någon sorts abstrakt avundsjuka, blandat med Kosmos- och Metsä-minnen från de gamle gyldene tider, blandat med skuldkänslor över att ännu ett år kommer ha gått innan jag får chansen att uppleva sommar-Finland med folk jag bryr mig om igen, och kände mig plötsligt mest trött.

Relativt nytt för detta år är att melankolin explicit inkluderade mina föräldrar, eftersom polletten äntligen har börjat trilla ner att de nu är Gamla med stort G.

Däremot har jag sett en hel del personer som påminner om medlemmarna i BC på förfester och efterfester, och i stunden kändes det ungefär lika exotiskt som en möglig disktrasa i en ungkarlsetta. Tomma ölkartongcase:ar i staplar, bongvatten på mattan. Dysterbotten-livet. Skulle aldrig byta ut den erfarenheten, men jag kände – och känner – inget behov av att lägga mer grejer på den högen. Been there, done that.

Medan jag själv främst identifierade mig med ordningsvakten, som även han såg ut att utvärdera sina livsval (bara att med mer uppgivenhet), dansade Hki-hipsters efter happoteknopipan som om det inte fanns någon morgondag. I aningen för genomtänkta outfits, och med alldeles för rent hår.

Det fanns knappt utrymme att röra sig, och det var kvavt så satans, men inte var det ju deras eller bändets fel att jag inte var på humör – jag var mest förvånad över att inte vara så haj på saken som jag trodde. Då stod jag ändå där i gruppens bändipaita, som jag hade fått av B, personen som tipsade mig om Bisnes C till att börja med.

Beslöt mig för att slippa rusningen och påkallade en Uber innan keikkan ens var slut, och en kvart senare var jag tillbaks vid vandrarhemmet på elfte våningen, där bordsfläkten fortfarande flyttade runt varm luft… i varm luft.

Sori, Bisnes C. It’s not you, it’s me.

Efter Joensuu 1685 hade jag närmare fem timmar att slå ihjäl i vimlet, som jag rent demografiskt skulle uppskatta bestod av 90 % folk i åldrarna 22-42-ish, med tyngdpunkt på 30+.

Som framkommer av de officiella bilderna ovan var det idel mustascher, hockeyfrillor, tillplattade loppiskepsar, shorts i kulörta färger, instoppade säckiga skjortor, platta mansrövar i Levi’s 501:or, kvinnor i pannlugg, enbies i tunna guldbågar, stora jeansjackor, maxiklänningar, brokiga mönster, fjädrar, ryggsäckar, tygkassar, fiskehattar, hängselbyxor, grafiska örhängen, wayfarers, Vans som har hängt med sedan högstadiet, ironiska sockor i sandaler, och givetvis ironiska paitor: Aurinko-Jaffa, Spice Girls, småstadssportevenemang.

Sammantaget blev detta till en distinkt kollektiv stil: en blandning av ekomedvetenhet, övervintrad boho chic från 00-talet, nytolkningar av föräldragenerationens 80-tal + nytolkningar av det egna 80-talet, dvs. dagis, med hipstrighet från 10-talets början som övergripande lim.

Var och varannan såg ut att jobba med grafisk design, reklam, digital marknadsföring, kommunikation, media eller kultur, samt kanske en och annan IT-konsult, i regel med den sorts tillbakalutade miner som bara föds av stabilitet i livet: man cyklar, man är vege, man återvinner, man röstar Gröna eller V; man har jobbat ett tag och har pängan så man klarar sig, inte minst eftersom man har sambo, men hund istället för barn.

Jag pratar en för det mesta flytande finska som nog får anses fullt förståelig. Ändå öppnade jag konsekvent på svenska i alla situationer som involverade kundservice, ända från att jag anlände till Järnvägstorget, som ett experiment – ärrän, butiken, baren, lunchstället, vandrarhemmet, allstans.

Reaktionerna var ungefär som jag förväntade mig: som värst irriterade, med svar på engelska, och som bäst förlägna eller neutrala, med svar på engelska. Med tyngdpunkt på det senare, lyckligtvis, men irritationen är förstås intressantast att prata om.

På pappret har jag full förståelse för att om man i herrens år 2023 är så extremt rantahurri att man inte klarar sig behjälpligt på finska, ja, då får man fan prata engelska, som alla andra icke-finskspråkiga som kommer till stan. Såvida man inte är min 71-åriga farsa, som alltså knappt ens pratar högsvenska, för att inte tala om finska eller engelska, och skulle få hanka sig fram med enstaka ord och gester om det inte var för morsans Kokkola-formade tvåspråkighet.

Nu är jag ju ändå inte min farsa, utan en kvinna på 30+ som är uppväxt på 90-talet och framåt, och rimligtvis utsätter sig för åtminstone ett hörn av det engelskspråkiga internet dagligen. För mig finns det noll orsak att öppna på svenska i största delen av stan, annat än principiella skäl såsom TVÅSPRÅKIGT LAND I GRUNDLAGEN!!!!!! eller något mer filosofiskt ideal om levande tvåspråkighet.

Det sistnämnda är förvisso behjärtansvärt, men i en internationaliserad stad, där den svenskspråkiga bubblan i regel har utmärkta kunskaper i såväl finska som engelska, har jag svårt att se något annat än gg wp no re för horisonten.

Jag skulle dessutom också bli sur om någon skallade mig med sin käpphäst.

Men Madrona, int kan vi väl bara ge upp sådär?

Om du är svenskspråkig och bor i Helsingfors får du hemskt gärna höra av dig och berätta hur du upplever saken. Jag valde mina strider till sist när jag skulle ha en till öl på festaren, och kön ringlade sig evighetslång till bryggeriet Fat Lizard. Däremot stod det fyra pers och idlade i företagspikéer bakom disken till vagnen mitt emot – ingen som helst kö.

Tänkte att jag var nu skåd vad det är fö slaa, gick fram och frågade en av dem hej! vad säljer ni?.

Han var den första som inte förstod ett smack, och svarade på finska. Produkten han representerade hette Nålla. Bokstaven å utläses ruotsalainen oo – svenskt å – och förekommer inte i finskan. Där och då ställde jag in mig på att leka turist.

Det fanns en liten scen och en massa bänkar och bord vid vattnet, och DJ:n spelade habil house, så jag anslöt mig till en handfull kvinnor som hade vågat sig upp på dansgolvet. Fem karar i båt cruisade förbi låååååångsamt – man måst väl pass på att skåd – men ett större problem var att DJ:n inte ”läste golvet” öht, så jag lämnade i protest, och träffade två blonda lesbon precis vid vattnenbrynet istället.

Insåg till en början inte att de var ett par, tänkte att de kanske var (halv)systrar och den yngre en sladdis, men näe du. De hade i själva verket någon sorts klassisk butch/femme-dynamik, där den äldre kvinnan i paret bar mycket mascara, och den yngre hade bred hållning och kepsen bakochfram.

De var båda infödda helsingforsare och på glatt humör. Pratade engelska med dem i början, men bekände ganska snabbt färg som finlandssvensk från Vasatrakten. Butchen visade sig ha helsvenskt namn, trots att hennes svenskkunskaper enligt egen utsago sträckte sig till hei hyr måår du jak måår bra.

Eftersom jag kände att det fanns en ömsesidig respekt dammade jag till och med av min finska för första gången på länge, vilket i sin tur fick butchen att utbrista det gåår jy bra!, och så pratade vi om Hesa, om Vasa, om ”det andra inhemska” i skolan, och om relationen till Sverige, såväl i nutid som historiskt, på tre språk, med femme-kvinnan som tolk vid behov.

Bjöd dem på tobak och kände mig förutom salongs även betydligt mindre cynisk i språkfrågan. Egentligen ett spontant möte av precis den typ som ens finsklärare förgäves önskade skulle hända bara man sammanförde språkgrupperna; lite som när M spelade StarCraft på battle.net och blev kompis med en finne, som bara frågade 1. vilket land vi höll på i hockey och 2. bad oss räkna upp tre finska kaljamärken. Klarade vi det var vi liksom okej.

Diskursen vid vattnet mynnade iallafall ut i att Finland i grund och botten är eget land för oss alla tre. Det är svårt att beskriva vad exakt det är som överensstämmer, någon sorts grundton i basen – kanske är det den känslan folk menar när de pratar om ”folksjäl”. Eller så är det att man får Fazers blå i Hangö och Nuorgam, i Ilomants och Vasa, och våra faffor och moffor var i kriget likförbannat.