Fördröjd förälskelse

Pianoplinkplönk, eftertänksamt köksbord, kaffekopp. ”Första gången… ja… det var som att hitta hem”. Suddiga bilder på intervjuobjektet som fem-tio-tjugo-trettio år yngre, med tidsenlig look och ordet känslig skrivet i blicken. Så brukar det se ut när opioidberoende avhandlas i media.

På sistone har jag hört ”de säger ju att man är fast efter bara en gång på heroin” papegojas i olika sammanhang av folk utan personliga erfarenheter, och med tanke på att annat än narrativet ovan lyser med sin frånvaro är det svårt att klandra dem.

Betvivlar inte intervjuobjektens förstahandsupplevelse – det går alldeles utmärkt att bli kär i en drog första gången, liksom det går att genast få totaldille på yoga, fallskärmshoppning, D&D eller vad fan som helst – men det är verkligen inte det enda alternativet.

Det finns en annan rutt in i opioidmissbruk som det inte talas om lika ofta, antagligen för att den är långt mindre sexig berättarmässigt. Jag vill påstå att snacket om en-enda-gång-så-är-du-fast som allmängiltig upplevelse har oväntade skadeverkningar på en viss typ av individ.


Jag-föll-för-drogen-direkt är nära släkt med resten-av-livet-jagar-man-känslan-man-fick-första-gången, och för en del är det så. För andra tar det emellertid ett tag att få upp smaken, och första gången kan vara en mestadels negativ upplevelse.

Av någon anledning har folk inga problem med att det ofta krävs upprepade exponeringar innan man lär sig gilla intensiva njutningsmedel som svart kaffe eller rödvin eller mörk choklad, men de har svårt att förstå hur receptor-inbankning med en tvåhandsslägga i form av ”tunga” droger kan vara något annat än 100 % najs från start.

Innan första gången på H (eller oxy, eller vad det nu kan vara) tror vissa att de ska få uppleva något i stil med ”tusen orgasmer på samma gång” (varifrån kommer det?), men läser man på Flashback till exempel är nedanstående upplevelse inte ovanlig:

Jahopp, var det allt? Klart att det var najs att ligga och nodda (halvsova, reds. anm.) och så, men det var varmt som fan och kliade som tusan över hela kroppen och så spydde jag två gånger. Känner inte någon större dragning till att göra det igen.


”young lonely man creative commons stock photo”

Låt oss kalla personen i mitt hypotetiska exempel… Andreas. Han fattar helt enkelt inte ”grejen” efter första gången, men det måste ju ändå finnas en orsak till varför drogen är både ökänd och romantiserad, eller?

Minnet av de fysiska bieffekterna falnar med tiden, och han bestämmer sig för att pröva igen, på folks inrådan en lite mindre dos denna gång. Slutsatsen blir dock ofta densamma – visserligen mys, men också illamående, klåda – ”inget för mig”.

De två första upplevelserna var verkligen inte katastrofala, kontentan var snarast bara en känsla av att herska eller oxy eller dylikt är ganska meh sist och slutligen och överskattat jämfört med hur det snackas om opioider i filmer och dokumentärer.

I bästa fall stannar det där. Dödsstöten är dock att något vars nettovärde ligger mellan meh och smånajs ändå trumfar total leda tio gånger av tio (kommer osökt att tänka på denna studie).


Andreas umgås i kretsar där det finns tillgång till starka opioider eller beställer från darkwebben, och är han på en plats i livet som lämnar mycket att önska är det alltså mer njutbart att ta opskis då och då och uppleva tvetydiga effekter än att uppleva den vanliga själamördande ledan och understimulansen. Möss som vistas i en givande miljö återvänder som bekant inte maniskt till koksrummet.

Upplever han himlastormande eufori eller ”tusen orgasmer”, verkligen inte. Han skulle antagligen inte ens uppge särskilt varma känslor inför drogen om han blev tillfrågad, det är inte som att han tänker ”fan vad gött ändå” när han ligger på soffan och kollar någon serie under ruset, och enligt det populära sättet att framställa beroende betyder detta att han inte ligger i någon särskild riskzon.

Det är inte vardagsrummet på bilden som har skrivit brevet.

Du kanske tänker fan vad man måste lura sig själv om man sitter med folien eller snortröret i handen och betygar ”jag gillar det inte ens särskilt mycket”, men det kan helt bra hända att Andreas är ärlig när han säger det – substansens objektiva meriter spelar inte så stor roll, det räcker med att han gillar den mer än alternativet.

Han har ju ändå konstaterat sin immunitet mot den mytomspunna förälskelsen eftersom han inte föll för drogen vid första ögonkastet, liksom alla andra tycks göra, så varför inte.


Andreas tutar och kör och fortsätter alltså ta opioider någon gång i veckan under en längre tid. Snart märker han att kroppen hanterar ruset bättre, och han lär sig också sätta fingret på vad det är som är så najs med substansen. En double whammy av mindre bieffekter och förhöjd lustkänsla, alltså. Samtidigt mår han inte dåligt fysiskt de dagar han inte tar dem, ”tycks ju kunna hantera skiten rätt bra, är väl något sorts unikum, haha”.

Stora doser stimulanter ger akuta avtändningar, och folk tror ofta att opioider har liknande verkningsmekanismer när de går ur systemet efter en enda användning. Kommer ledan att vara kvar efter tillnyktrandet ifall den fanns där innan, jao, men en enda användning ger inte fysiska utsättningssymptom i sig.

Att sakta återgå till normalnivå från att ha varit sänkt är helt enkelt en långt mindre dramatisk företeelse än att landa från att ha varit hög på stimulanter. Det är individuellt, men i regel krävs det veckor eller rentav månader av regelbunden exponering för att bygga tillräckligt med tillvänjning för att alls få fysiska avtändningar.


Till sist kommer morgonen när Andreas vaknar upp småsnuvig och öm i kroppen, kanske efter att ha kört fyra dagar i rad på en botten av tre-fyra gånger i veckan under fyra-fem månader. Nybörjarturen är över, och hans nöjdhet kring att vara ett vetenskapligt unikum förbyts till något annat.

Morning Sun, Edward Hopper, 1952

Han har gått från att vakna urlakad och ha tråkigt till att vakna urlakad med ett syfte: mota avtändningen i grind. Nu först uppstår romantiserandet av hans tragiska situation, något lil’ peepskt över det hela.

Samtidigt har han också fått en identitet och en tydlig orsak till varför han har svårt att klara sig i samhället som det ser ut idag. Folk hatar knarkare, men åtminstone är det svårt att avfärda konkret fysiskt substansberoende.

Det är däremot lätt hänt att få höra bah, på min tid!! vad beträffar depression/bipolaritet/borderline/ADHD/autism/obearbetat trauma/existentiell kris eller vad det nu kan vara som gjorde att han hamnade i situationen som föranledde missbruket.

Förstår att Andreas hellre blir hatad än avfärdad. Medkänsla har han någon gång lärt sig att inte finns på menyn.

Sverige, Sverige, fosterland?

En mer normal syn utanför fönstret igår, manchestersöndag modell klassiskt sval och regnig.

Om några timmar ska T ha två arbetsintervjuer, varav en gäller en tjänst i Manchester och den andra är förlagd till Sverige. Den sistnämnda arbetsgivaren betalar feta cashen och erbjuder betald lägenhet samt långhelger med betalda resekostnader tillbaks till hemlandet nu och då, vilket verkligen inte är illa pinkat.

Förra sommaren stod T vid ett annat vägskäl, Manchester vs. London, och vid det laget konstaterade vi att det var läge att jobba mot en flytt norrut. Nu står det alltså mellan norrut till mig och betydligt längre norrut än mig.


Måste ändå medge att tanken på att ägna mer tid i Sverige är synnerligen intressant. T skulle lära sig svenska och mer om svensk kultur, vilket vore berikande på många plan (samt en försäkring om jag blir dement om femtio år och bara häver ur mig saker som ja vill itt ha na osyöta mandelmjölk, e ska va sojamjöltchin!). Med en investering i en bra arbetsläppis kunde jag jobba varifrån jag vill, och det vore lättare att ta mig hem till Österbotten om jag redan är mycket i Uppland/Stockholm.

Dessutom är det lätt att hoppa på färjan till Åland där jag har både brorsan och gamla bekanta, och den svenska femdomscenen har intresserat ända sedan jag satt på Darkside som femtonåring. Manchester är fortsättningsvis staden jag har valt, mina rötter finns här och det kommer inte på fråga att rycka upp dem, men periodiska två-treveckorssjok i Sverige några gånger i året kan jag bra tänka mig. Det kunde mycket väl tjäna mig karriärmässigt också.


T fyller 22 och vi firar med en pint i hans och Brewdogs hemstad Aberdeen under min första visit. Oktober 2016.

Jag och T träffades vintern 2015 och har aldrig bott i samma stad. I själva verket tog det tills hösten 2019 innan vi ens bodde i samma land. Vårt nuvarande system där han kör 1.5 h upp till Manchester från Birmingham ett par veckoslut i månaden samt att jag tar bussen ner för femdomevents nu och då har länge känts som en ordentlig begränsning; det är inte praktiskt att bara kunna umgås på helgerna.

Innan jag flyttade till UK träffades vi typ en vecka i stöten var tredje-fjärde månad, högst, men det gjorde det också till en stor händelse när det väl skedde. Jag har dock länge känt att det vore en oerhörd befrielse att kunna ha en spontanitet i umgänget på ett sätt som endast funkar om restiden ligger på sisådär en halvtimme-fyrtiofem minuter från dörr till dörr med lokal kollektivtrafik eller till fots.

Flyttar han till Sverige blir det istället en återgång till att ses några gånger i året, men i längre sjok och med mer pengar. Rent principiellt är jag okej med det. Tror arbetsprojektet varar i två-tre år, så det handlar om en konkret tidsram, men dessa saker tenderar att bli mer stadigvarande. Hur ofta har man inte hört om folk som far någonstans för att jobba och gillar läget och inte återvänder, liksom.


Om resande begränsas igen eller det krisar ännu mer i samhället (eller på ett personligt plan, diagnoser, familjekriser, olyckor, vad fan som helst) finns det dock bara nackdelar med att inte bo i samma land. Jag vet ju också vad det innebär att flytta till en ny kultur helt ensam, men jag var en studerande på tjugofyra vårar som behärskade det holländska språket och var vrålhungrig på allt, och det är antagligen en annan grej att flytta som snart tjugoåttaårig enspråkigt engelsktalade company man utan kunskaper i landets språk.

En sista bild med min älskade bemu innan flytten till NL. Augusti 2014.

Får se hur intervjuerna går och ta det därifrån helt enkelt. Om båda ger honom ett erbjudande står vi inför ett intressant val.

Bara din tur

Lite socialrealism såhär i kristider. Har kidneybönor, kryddor och ris i skafferiet, så det är inte så paha som det ser ut. Om inte annat ett ypperligt tillfälle att torka ur kylen.


Städade redan allt förutom köket idag, och medan jag torkade och fejade drabbades jag för första gången av något som jag regelbundet hör yttras av redpill- och MGTOW-killar: She’s not yours, it’s just your turn.

Allt som krävs för att jag plötsligt ska ha två månader på mig att hitta nytt boende är att ett hypotetiskt vuxet singelbarn bestämmer sig för att flytta tillbaks till Manchester och behöver någonstans att bo. Det är inte min lägenhet, det är bara min tur. Inga hål i väggen för inramade planscher och tavlor, bara sinitarra.

Har bott på hyra i sjutton år men har aldrig förr upplevt känslan av att det är något prekärt kring det, antagligen för att jag inte har känt så starkt för ett ställe jag har bott på förr. Tolv olika lägenheter/houseshares innan denna, varav jag har trivts på de flesta enligt omständigheterna, men de har inte varit konkreta hem på detta sätt.

Jag har äntligen skapat min perfekta sensuella sperggrotta, och ur denna nöjdhet uppkommer en rädsla över att förlora den.


”She’s not yours, it’s just your turn” är ett cyniskt/”””realistiskt””” påstående kring ”””kvinnlig natur”””, men det kunde lika bra tolkas som en påminnelse om att vårda relationen och inte ta en annan individ för given.

Just nu upplever jag liksom manosfären en längtan efter något som inte går att uppfylla, det vill säga de absoluta, permanenta garantierna. Känslan av att ”bara det här är helt och fullständigt på det torra kan jag fokusera på annat”. Så funkar det ju dock inte.

Det går inte att garantera att en annan person kommer stå vid din sida livet ut, det är ett val som görs varje dag, och inte ens om du äger ditt boende kan du vara säker på att det kommer förbli så.

Hela vittus livet är ”bara din tur”. Inget att sörja över.

Svettigt värre

Det var idel oroade och nyfikna meddelanden på WhatsApp och Discord igår. Det nationella värmerekordet slogs liksom förmodat, i Manchester slapp vi lyckligtvis undan med trettiosex grader.

30.0 °C i lägenheten = morgonstretch modell bikramyoga (nånää, då ska det vara tio grader till). Musklerna tycker dock det är jätteskönt, de är varma och slappa och jag känner inte för att be första bästa förbipasserande trycka in armbågen och gräva omkring precis under mina skulderblad.

Äter mina mjuka tacosar som vanligt, men med 10 % ljummet kidneybönblafs, resten välkyld gurka, tomat, grön tabasco, jalapeñosar, srirachamayo, salsa, fraîche och kylskåpskallt ris. Dricker vatten som en kamel, men ovanstående diet är allt annat än saltfattig, så det torde vara lugnt.

Åtminstone måste jag inte stå påpälsad och posera för turister. Fotografen som var framme fick till en riktig pangbild.

Synnerligen tempererad kultur möter klimatförändringens verklighet.

Flera uppmärksammade drunkningsfall har förstås förekommit, men tonårskillarna fortsätter dyka från broarna och simma i vattnen vid Salford Quays ändå, bara meter från blommor och kondoleanskort.


I övrigt var Extinction Rebellion framme och pamade lite rutor till News UK:s huvudkontor i London:

De surnade till över att News UK kan sitta i ett luftkonditionerat kontor och sätta bikinitjejer på stranden och treåringar med glass i handen på löpsedlarna, som om det vore allt. Målgruppen är förstås boomers som hjölmar om värmeböljan som drog in över landet ’76 och att det bara är att styra kosan mot närmaste Mr. Whippy.

”Gee golly, unlicensed Disney characters, my favorite!”

På tal om det har jag också bokat tåg till Brighton på sydkusten för att träffa GB i slutet av månaden, då den värsta hettan lär ska ha passerat. Förhoppningsvis finns det någon räls kvar vid det laget.

Hetta och serbiska strapatser

Några dagars sweet spot förvandlades raskt till tal om en rekordvärmebölja som lär ska dra in med start idag. Jag har inte upplevt 40-gradig värme sedan jag var i Serbien i augusti år 2012, men om det vill sig kan det bli dags igen nästan exakt tio år senare.

Att temperaturen visar 104 grader Fahrenheit på sommaren i typ Phoenix, AZ är inga konstigheter, men Europa är som bekant inte särskilt luftkonditionerat. Har inte förberett mig annat än att jag har satt vatten i kylen och fyllt sprayflaskan jag vanligen blandar Lottabody i när jag väl orkar rulla upp håret med rent vatten och gjort detsamma.

I de flesta fall föredrar jag en varm bris framom att försöka stänga ute värmen, men i detta fall blir det nog stängda fönster och fördragna persienner hela vägen tills solen har gått ner. Den ligger på precis hela dagen i huvudrummet i min 1r+k, blir det outhärdligt flyttar jag fan ut datorn och jobbar i det relativt svala trapphuset.


Det jag minns av min en månad långa vistelse i Belgrad är i princip det följande:

  • skrammelorkestern till buss genom fertil landsbygd från Nikola Tesla Airport
  • de lågmälda rösterna från innergården vid inkvarteringen Dom Rifat om senkvällarna
  • syrsorna utanför fönstret på natten
  • laptopfläktens oåterkalleliga död första veckan, mitt i senaste episoden Breaking Bad
  • timmarna irrandes runt i industriödelandskapet nya Belgrad i försök att hitta laptopreparationsstället som sist och slutligen inte kunde hjälpa mig
  • ansamlade sandkorn från duschslangen på bottnen av badkaret efter dusch
  • dålig wifi-täckning på rummet
  • devedeset-devet, nittionio, i slutet på alla belopp i reklamerna på TV
  • smartphonereklamer riktade till urbana kvinnor på TV
  • olympiska spelen i London på TV
  • indiska såpoperor textade till serbiska med kyrilliska bokstäver på TV
”I am sorry to say but if you are a modern day human and you like this drama you are not from earth and you know what just admit it.” — IMDB top review, Sasural Simar Ka
  • svinbilliga tobakspaket
  • ortodoxa ikoner lite här och var
  • utbredd och accepterad svartåkning med kollektivtrafiken
  • konceptet trolley bus som mellanting mellan buss och spårvagn
  • spårvagnar som dök upp lite när de ville, samt arbetstider med en resulterande akademisk halvtimme
  • flertalet bombade byggnader i centrum
  • en diet som bestod till 90 % av glass, Radler, Plazma-shakes och Griotte-praliner
  • flertalet misslyckade försök att få ut kodein eller diazepam utan recept från diverse apotek
  • urinvägsinfektionen, för vilken apotekaren vid ”mitt” apotek gav mig antibiotika som egentligen var receptbelagd
  • de två turkiska tjejerna från Izmir som blandade billigt rödvin med cokis
  • hemlagad rakija som steg mig åt huvudet inom loppet av några sekunder
  • färgade lampor i ett fönster som sades tillhöra Belgrads enda svartbögklubb
  • holländska Anke från Utrecht, som saknade såväl streetsmarts som självbevarelsedrift
  • Anke som sjunger med i öppningsraderna till Rolling in the Deep och letar sig till mitten av dansgolvet på en boat club med skräniga högtalare
  • albumen Filth Pig av Ministry samt The Mamas and the Papas If You Can Believe Your Eyes and Ears på Nokia N900:ans internminne, och hur båda lät som hetta
PAAAA DAAAA PAAAA DAAA DAAA DAAA
  • fiskarna som körde oss till dagsutflykten på någon sorts ö i floden Danube, och på vars strand Bela stena jag såg kroppar jag bara trodde existerade med hjälp av Photoshop
  • öns enda lunchalternativ den dagen, dvs. fisksoppa med fiskhuvuden, som jag vägrade äta
  • salladen med bittra gurkor jag serverades istället
  • hur lugnt det var fastän folk satt och drack alkohol kring fästningen Kalemegdan i centrum varenda kväll
  • tappra men dödfödda försök att hitta en rock-, metal- eller gothklubb värd att kolla in via communityn Rock Serbia
  • tristessen när resten av utbytesapotekspraktikanterna åkte hem och jag hade tre veckor kvar
  • servitören vid strandcaféet i västra delen av stan som kom in med en till Radler utan att jag hade bett om det, och som jag därefter inte var säker på om nickade mot två kvinnor och två män som satt vid ett bord flera meter bakom mig
  • den resulterande stelheten som gjorde att jag satt kvar vid mitt bord i två timmar efter att ha druckit upp
  • mannen från sällskapet som kom fram när jag slutligen bestämde mig för att fara hem och undrade om jag var polsk (?)
  • min serbiske internetvän från 4chan som satt två timmar på en stekhet buss från en småstad för att träffa mig
  • servitören som inte vågade säga åt mig att jag hade råkat sätta mig på hans stol medan jag väntade, och som var oskäligt road över detta faktum när han väl kläckte ur sig det
  • det relativt dyra rödvinet min serbiske vän köpte och som hade en bismak av Belgrads kranvatten direkt ur flaskan
  • kvinnorna vid apoteket som satt i personalrummet och drack kopp efter kopp med turkiskt kaffe (men gjorde mig darrig efter en halv)
  • SMS:en med instruktioner om att jag är för blek för att gå ut och uppmaningar om att stanna inomhus
  • apotekarens omedelbara samarbetsvilja att skriva ett intyg att jag hade jobbat åttatimmarsdagar i en månad trots detta
  • hur vittus varmt 40 grader faktiskt är
lidande_tjej_90