Hemfärd: inledd

Så här såg det ut när jag satt i Viking-terminalen vid Åbo hamn och väntade på färjan till Långnäs igår. Hittade stövlarna på kallvinden, fotlästet är för smalt för morsan nuförtiden, så jag tänker ge dem lite TLC och sedan nytt liv på gatorna i Manchester.

Innan jag hoppade på buss 1 till hamnen drack jag två öl med en gammal kompis som lämnade i Åbo efter studietiden. Han är den där sortens kompis där samtalen inte har någon som helst förväntad struktur, inga artighetsfraser, inget garanterat prat om jobb och det praktiska, bara sånt som är roligt och/eller intressant, ordvrängeri och oväntade associationer utan tillgjordhet. Ser till att träffa honom varje gång jag har vägarna förbi Åbo, alltid lika skoj.

Väl på båten var jag i princip i ett katatoniskt stadium när ölen gick ur kroppen, energin tog slut. Vred musten ur den österbottniska trasan de sista dagarna och var redan elva timmar på resande fot, så parkerade arslet på en bekväm bänk nära infon och rörde mig inte ur fläcken tills ankomst, satt bara och stirrade på blinkande spelautomatlampor som reflekterades i fönstret.

Stippklubb eller finlandsfärja?

Tog därefter transferbussen till Västra hamnen i Mariehamn, min andra minibussfärd under denna resa. Två eftersläntrare som inte hade bokat rymdes nätt och jämnt med, nån dude med Harley-väst och hans rödblommiga tjej, båda gissningsvis i 35-40-årsåldern.

När duden småsluddrande utbrast ”JA DET BLIR VÄL ATT SITTA LÄNGST BAK MED DE COOLA KILLARNA” med ölstinkande andedräkt fick jag plötsligt en flashback till att sitta på en buss på väg bort från en folkpark på natten som 15-16-åring, den där sortens påklistrat alkoholinducerat självförtroende är det ett tag sedan jag har bevittnat.

När de väl satte sig ner hörde jag hur de tyst räknade till tre och därefter hostade till skithögt för att täcka över ljudet när de knäppte varsin öl till. Om jag inte skulle ha suttit precis framför dem, på näst sista raden, hade jag antagligen inte märkt något ljud, men lukten sprider sig ju genast i en liten minibuss.

Klockan var 01:20 och resten av bussen verkade vara trött och nykter, våra hjärnor hade redan snabbspolat fram till en hägrande säng. Jag hoppade av vid ändstationen och gick några hundra meter till hotellet, checkade in, tvättade bort sminket jag hade applicerat i tåget till Tammerfors, och åt min sista medtagna alufolieinlindade ruis-kana-smörgås. En råg-puikula med margarin, paprika, smält veganost med goudasmak, gurka, tabasco, sallad och ärtproteinbiffar satt fan riktigt fint som kvällsmat.

”apetit chicken pihvi vege”. Bra business.

Imorse vaknade jag emellertid upp med Pommern i fejset.

Släpade mig upp klockan 9 för att gå och äta frukost, dvs. fyra hårda små skivor rågbröd med smör, ost, paprika, tomat och gurka + en tallrik 50-50 vittu hyvä perussuomalainen cheap-ass arkijogurtti med fruktsmak/naturell yoghurt och 50-50 cornflakes/müsli, detta nersköljt med blaskig äppelsaft.

På TV:n i restaurangen stod BBC på, oförklarligt nog, och jag såg rubriken nånting nånting IMF nånting nånting UK tax cuts nånting increasing inequality. Alltid skoj med något att se fram emot.

Brisiga Brighton, del 3

Lördag. Vaknar på eftermiddagen och drar oss en smula. Té med sojamjölk åt mig, PG Tips, men vad kan man. GB dricker sitt kaffe och far ut på ärenden och egentid medan det är tänkt att jag ska blogga ikapp.

Halar upp läppisen och skapar därmed två envisa fläckar med pulveriserad mörkbrun ögonskugga på det vita påslakanet. Sidan som vilade mot bottnen av ryggsäcken ser ut som om någon har siktat kakao över den. Jahopp.

MAC Embark * 2016 † 2022 – Älskad, saknad.

Läppisen vill inte ansluta till husets wifi. Den är kräsen, det är sen gammalt. Försöker dela ut mobilnätet till läppisen, men även telefonen tappar sändningen lite hur som helst. Efter en halvtimme av denna jävla exercis bestämmer jag mig för att nä, nu är det som så att jag får ta itu med det här när jag kommer hem. Därav totaltystnaden. Möjligen oläglig med tanke på temat för onsdagsinlägget, men vad kan man.


Jag sminkar mig och vi fortsätter flanera. Solen är betydligt starkare än i norr, jag är totalt täckt av kläder och SPF 50+. Hör otaliga accenter och dialekter från varje hörn i UK susa förbi, Brighton är en populär hemesterdestination.

Brighton är också en tillflykt för homosexuella och har varit det i ett par hundra år. Regnbågsflaggor överallt. Enligt ONS (2020) identifierar sig tre procent av britterna som LGB (samt typ en halv procent ”other”, vilket jag förmodar rymmer en del asexuella och queert folk), men i Brighton uppskattas femton procent av befolkningen tillhöra en sexuell minoritet.

Pride i Brighton är föga förvånande den största tillställningen av sitt slag i hela landet och pågår som bäst när jag skriver detta. När vi var där hade de redan satt upp planscher om att stationen kommer vara extremely busy etc. Om vi hade råkat planera in resan en helg senare hade vi alltså haft en mycket annorlunda upplevelse, typ 450k firare tenderar att dyka upp. Var i behov av lugn och ro så jag är grymt nöjd med mindre folk och mer chill.


Jag noterar dessutom att mod-kulturen lever kvar i stadsbilden. Ser flertalet småbutiker och barer med dylikt tema, många blåvitröda RAF-rundlar blir det. Vet inte om baren Kuka (”vem” på finska) i Åbo finns kvar, men den hade också fin inredning enligt stilens alla regler.

För sisådär sextio år sen blev det sammandrabbningar mellan mods och rockers på stranden, då såg det ut såhär:

Viktigt det där med vilka band man lyssnar på och vilken typ av mopo man kör, tydligen.

På den sista bilden ser du tydligt att gatuplan är så högt uppe att det nästan inte är i bild, det är fyra nivåer totalt, och därmed tre uppsättningar trappor från gatan till stranden. Varje nivå har restauranger, caféer, nattklubbar, gatukök och småbutiker, jättevackert och jättemysigt.


Slår oss därefter ner vid en restaurang på en innergård. Jag äter en god, eldig vegansk pide som har klickar med ‘nduja, vilket jag har sett på menyn vid YES också och trodde kanske var någon exotisk honung, men nä, det visar sig vara typ syditaliensk smörbar BREDBAR salami. Ihan ok. Har absolut ingen aning vad den var gjord av, men hej, om något är veganskt kan det inte vara alltför äckligt.

Det sitter för övrigt ett större sällskap och en typ två-treårig kille med plusglasögon vid bordet bredvid, och han är väldigt intresserad av oss. Det är helt sant att det finns mycket hår och helskägg och intressanta kläder och mörkt smink att titta på vid vårt bord. Säger hejdå åt honom när vi går, resten av sällskapet gör den artiga småleende tack-för-att-du-inte-stör-dig-på-vår-unge-minen. Ingen fara.


När kvällen till sist sänker sig sitter vi på en bänk på nivån innan stranden och dricker vin med en trevlig mjuk bris i bringan. Det känns fan inte som England, staden har något unikt. Skejtarna som har börjat droppa in en efter en ser ut som de just steg ut ur en portal från Kalifornien, det känns mer som idén av Venice Beach från Tony Hawk’s Pro Skater 2 (2000).

Till sist förstår vi att de har med sig två små ljudsystem med mikrofoner och att de kommer börja rappa eller beatboxa eller dylikt. Åh nej.

En svada om rollspel, och varför det är så najs

Skriver fortfarande på Made to Fade: The Last Days of Starmantle’s Well of the Mind som besatt. Det är mitten av juli ändå och alla mailkonton har spottat ur sig autosvar sedan midsommar. Vet inte när det kommer in pengar nästa gång. Trololololo.

Jao.

Har också kollat lite relaterade youtubevideor om kvällarna. Mest 40-åriga DM:s med TV-mässigt sätt och Patreon-konton, de sitter alla i sina hus någonstans i USA med sexiga träbord i bakgrunden. Älskar sånt.

J har ett, K+D har ett, jag har teoretiskt sett ett (om du har varit med i svängen minns du när jag hämtade det på den judiska sabbaten med den oförglömlige Pawel), men det fungerar som skrivbord/ritbord/TV-taso/synthställning. Jag och exet hade ett i lägenheten i Utrecht, men vi täckte av någon anledning över det med en vaxduk i gult, rosa och lila paisley-mönster, och inte hade vi några vänner att samla runt det heller.

Fota någon sorts vegansk specialfranska kunde man dock göra. Januari 2017.

Det är roligt att jag närmast uppfattas som en elitistisk old school surkärring i vissa D&D-kretsar, men när jag nämner D&D i andra kretsar går tankarna till fjantiga alver med öron och trikåer och lightning bolt! lightning bolt! lightning bolt!. Det förstnämnda stämmer precis, det sistnämnda är en beklaglig missuppfattning.

Uppskattar du Game of Thrones eller Vikings eller Lord of the Rings eller The Witcher eller The Wheel of Time eller vad annat det nu finns för fantasy/medeltidsskit att kolla på och är intresserad av människor har du allt inom dig som krävs för att uppskatta D&D. Det har rentav mer att göra med att skriva än att spela om du har en DM som är av samma kaliber.

Jag vill helt enkelt inte att du ska gå vilse i det barnsliga narrativ som D&D kanske har presenterats inom ifall du har stött på det någon gång (varför har svenskan ingen distinktion mellan childish och childlike?). Ibland kan våra sessioner bli childlike på ett sätt som är en källa till livsbejakande och glädje, men aldrig childish som i ooh, you get to be heroes and defeat the bad guy and do all these awesome, epic things with your friends, yay!.


Vi sammankommer varannan vecka och utforskar egentligen olika Teman lika mycket som underjordiska grottsystem, levande småstäder och skogar. Forgotten Realms är en värld som har varit under utveckling sedan 70-talet, det finns hur mycket material som helst att behandla. Som en vittus bokklubb egentligen, men utan torrma. Bara för att det luktar mikrobryggeriöl och Cool Original Doritos istället för surt rödtjut och lumpen kofta betyder inte att det inte är kultur (även om det händer att jag bejakar det sistnämnda också).

Påminner mig också osökt om Viktor Malm, Expressens kulturchef (till höger nedan), som utöver att vara jämnårig med mig har beklagat sig över att unga män 1. inte läser och 2. inte ger sig in i kulturbranschen utan bara sitter och ”spelar data”. Den vikarierande kulturredaktören Jimmy Håkansson (till vänster) skrev en bra svar-på-tal-grej i Arbetet om saken relativt nyligen.

Bild: Arbetet
Jag såg ett klipp där han [PewDiePie] pratade sig varm om John Williams ‘Stoner’ och Dostojevskijs ‘Brott och straff’. Sedan såg jag ett klipp där han slarvade bort sin häst Jörgen i Minecraft.”

För övrigt är videoessäer fortsättningsvis essäer. Jag må tidvis vara en surkärring, men så sur och bakåtsträvande är jag inte.


Blev också nästan lite ledsen i ögat när jag kollade en video där en seafoam green-hårig kvinna hade frågat över sjuhundrafemtio D&D-spelare på Twitter vad de önskar att deras DM skulle göra. Fick snarast känslan av ouppmärksammade barn som helt enkelt vill bli sedda och mjukt ledda på olika sätt.

Att vara DM är fan att anta en föräldraroll egentligen, betydligt mer än diktator eller historieberättare.

Se till att alla får uppmärksamhet. Bjud in de tystlåtna aktivt (och dra in tyglarna en smula för spelare som tenderar att ta mycket plats när det behövs). Bry dig. Stå på spelarnas sida. Var rättvis. Låt dem göra sina egna val och hjälp dem att övervinna svårigheter utan att curla eller helikoptra. Ha roligt. Lita på dem.

Har för närvarande förvisso lyxen att endast spela med folk som jag känner väl och vet att är ena kreativa, finurliga, smarta, roliga jävlar, som både kan bete sig och agera på intressanta infall. Jag kan inte bärga mig inför att få veta vad de hittar på.

Det gör mig fan nästan upprörd att det är så många spelare därute som sitter och accepterar att karaktärerna de har plöjt ner tid och energi på att skapa i praktiken är marionetter bara för att någon inte hade vett att skriva en fantasynovell istället för att ploppa dem i en mine cart där de passivt följer en berättelseräls. Vad satan.

Bild: Final Fantasy, tydligen.

Agens och empowerment är en av mina hjärtefrågor, det framkommer tydligt i Trevor Bock också. Gör saker. Ta plats. Det är okej. Folk får tycka vad de vill, ingen viljestark self-absorbed jävel ska vittu komma och sätta stopp för det. Om du är högkänslig är det svårt att armbåga, det adrenerga systemet skriker att världen går under, men du har lika mycket rätt att existera som någon annan. Det är mer än okej att sätta gränser, det är hälsosamt och vackert.


Självhjälpspapegojande åsido är jag helt enkelt allergisk mot saker som tyder på ett utpräglat ointresse från DM:ens sida. Hur vittu ska man göra det bra om man inte är intresserad av spelarna? Känslan av att det här är min värld, min historia, ni är bara folk jag kan projicera berättelsen jag har i huvudet på är för mig totalt obegriplig.

Behållningen kommer ju från att följa med hur spelarna interagerar med varandra och lära känna dem bättre som personer genom hur de spelar sina karaktärer. Att spela någon annan säger fan mer om en själv än att vara sig själv.

Många har en typ de dras till, arketyper som tenderar att återkomma i olika former. Är sällan spelare numera, men jag tenderar att skapa smånaiva, tåliga fighters med tunga rustningar, så gott som aldrig magiker (är ju en sorcerer, varför skulle jag vilja spela mig själv :>).

Vissa skapar för det mesta nån exotisk ras eller skum accent eller annan tydlig gimmick. Vissa skapar Hermione-besserwisser-wizards. Vissa skapar charmanta spjuvrar, ofta i form av bards eller rogues. Vissa skapar högtravande älskvärda idioter. Vissa skapar half-orcs med sunt förnuft och tydlig känsla för moral. Vissa skapar Aragorn-Snusmumriken-rangers. Etc.

Funkar utmärkt. När D&D är som bäst för mig är det fan en sorts terapi.

Mätt på tartelett

Under lockdown tre skrev jag om mat mest hela tiden tycker jag, men så var jag också förste matlagare då, både lunch och middag. Numera sköts maten enligt principen 1. stek grejer 2. skär grejer 3. värm kolhydraterna som också fungerar som tallrikar 4. lassa på eller i fyllning 5. ät av samma i en vecka.

Kan inte minnas sist jag lagade nånting åt mig själv som skulle kräva en faktisk tallrik, det är bara tacosar och tortillor och pitabröd som gäller. Intas förslagsvis på stående fot vid spisen. Rester som inte räcker till en portion förvandlas med fördel till tarteletter, om det är det de kallas.

Vetemjöl, salt, margarin/smör, lite vatten, knåda ihop till deg, platta ut i formor, förgrädda i 5-10 min, på med resterna, garnera med överbliven sallad och (havre)fraîche (ska i:et ha hatt? circumflex?), sriracha och svartpeppar på. De lossnar så fint från formen och håller ihop förvånansvärt bra, det går att äta hela lasset utan att fanskapet faller sönder.

Ingen sa att du kommer hit för food porn.

Fick också fiilis och blev snål på något sött framåt kl. 02-tiden, det vill säga när jag skriver detta. Hade inge socker, bara en Lyle’s Golden Syrup-klon från Aldi, men blandade ändå ihop havregryn, nämnda sirap, kanel, lite smält margarin, lite sojamjölk och en hel del salt och smetade ut det över äppelklyftor i en form. Gräddade tills det uppstod en trevlig yta (drick en shot varje gång jag nämner yta i matsammanhang).

Tog ut… ”pajen” (?) när den var gyllenbrun och testade med en gaffel som inte gick rätt igenom, det vill säga ihan ok. Idealet är ännu hårdare, men riktigt knäckigt blir det ju inte med sirap, så vad fan, den var tillräcklig.

~*you are enough*~

Gillar när det är salt i sött (salted caramel med eller utan mandel, salmiak, havssaltflingor i choko), men inte när det är sött i salt. Vill inte ha nån jävla vattenmelon i min sallad som äts till typ sojaköttbullar, vill inte ha äpple eller vindruvor i annat än fruktsallad heller, och definitivt ingen ananas på pizza. Söt frukt ska överlag hålla sig jävligt borta från annat än desserter, och hör sen.

Mindes nyss en mardröm jag hade när jag var cirka fyra år, fick en flashback till gardinerna i drömmen när jag såg denna styggelse. Märk väl att $ÅSIKT_ANANASPIZZA inte är ett personlighetsdrag på dejtingsidor.

Glutenfri äppelpaj

Här följer ett recept på glutenfri äppelpaj utan vetemjöl. Du behöver:

Rullade hela havregryn
Äpplen
(Växt)mjölk
Smör/margarin
Lönnsirap
Kanel
Salt
Nötsmör (om du har)

Skär äpplen i bitar och lägg på bottnen av en ugnsfast form. Låt havregrynen dra i en måttlig mängd upphettad (växt)mjölk, rör ner kanel och salt. Häll smeten över äppelbitarna och grädda i ugn tills det uppstår en trevlig yta.

Smält en klick smör eller margarin ovanpå pajen direkt ur ugnen och garnera med lönnsirap och nötsmör. Servera med växtmjölk om du vill och njut av din gröt. Kom nu vittu int och säg att det smakar kartong.

Mikro och kastrull kan dra åt helskotta, Myllyn Paras pika-sågspån likaså. Vill du lära dig äta gröt är ugn ohotad etta.