Man, enligt Dior

Vackrare mansdoft får man leta efter.

Valentindagen inföll för lite över en vecka sedan. Inget som uppmärksammas som så, men tog tillfället i akt att ge en ny flaska Dior Homme EdT åt T, då det börjat sina i den förra som köptes år 2016. Gav just den flaskan åt honom första gången jag hälsade på i Skottland. Det var en otrohetsaffär varsamt inlindad i svepskäl, och det visste vi båda två. Han fyllde 22 när jag var där, själv var man 26 och för omogen för att avsluta det ordinära (sambo)förhållandet. Det skulle dröja ännu ett år innan den oundvikliga kraschen, men det visste man ju inte då.

Speta så satans med att hålla ihop allt: en dyr utbildning som sist och slutligen inte fångade intresset, samboskap med konflikter som pyrde under mattan, slut på studiestöd och tvungen att ta lån av sambons välbeställda far, dött sexliv, medicinbyten, studiepaus på ett halvår, hur socialisera på internship i väletablerad forskningsgrupp, ångest och självsabotage, förälskelse i T tillsammans med en vägran att erkänna det som egentligen stått klart sedan första pojkvännen: jag är inte monogam.

Fragrantica is life. Fragrantica is love.

Hittade parfymvärlden kring denna tid och doftade igenom allt jag kom över. Kring åttahundra parfymer har nått min näsa i skrivande stund. Skrev oftast små anteckningar på Fragrantica i hopp om att de skulle vara av värde åt någon annan, och får ibland meddelanden från folk som köpt eller låtit bli att köpa en doft efter att ha läst något jag skrivit. Alltid trevligt.

Nåväl. Av de manskodade dofterna är Dior Homme EdT (2011) en av de ljuvligaste jag vet. Den utkom egentligen år 2005, men har aldrig lyckats få tag på den första formulan. Dior lanserade en tredje formula förra året, och 2011-versionen finns numera kvar under namnet Dior Homme Originale. Snappade lyckligtvis upp detta nånstans och såg till att beställa rätt version, för om en flaska av den nya versionen hade dykt upp hade man inte blivit nådig, alltså. Den är förskräcklig.

Mig lurar du inte, din jävel.

Efter att ha jämfört Dior Homme (2020) med Originale och den gamla flaskan undrar man varför de inte bara hittade på ett nytt namn åt den tredje formulan. Originale och flaskan som köptes år 2016 är mycket lika, tiden har fördjupat kakaonoten i den gamla flaskan och den har definitivt mer närvaro, men det är ändå samma doft. Homme (2020) är en helt annan kreation. Menlös. Doftar generisk mansparfym. Irriterande anonym.

Överdos cashmeran, en doftmolekyl som sägs dofta lite träigt och strävt men lent och hudaktigt. Refereras ofta till som blonde woods, en fanasinot som inte existerar i verkligheten. Homme (2011)/Originale är kakao och läder och iris, ljuvlig iris, gentlemannamässig, romantisk, beläst. Var är romantiken? Varför uppenbarar sig en sliskig, sportbilsägande hypebeast med militärsnagg och ”skarp kostym” i huvudet när jag doftar på den nya versionen? Vart tog den finlemmade och finstilte unge gentlemannen vägen? Blir att bunkra upp med Originale nu alltså. Det här går ju inte för sig.

Fear and Loathing in Ibiza

Vaknade imorse, steg upp och kokade té som vanligt. Ögonen föll på en lila burk på köksbänken, Cadbury chokladdryckspulver (i princip O’boy, men löser sig sämre i kall mjölk). Cadbury är ungefär motsvarigheten till Marabou i Sverige eller Fazer i Finland, men påminner mer om det förstnämnda. Riktigt sliskiga mjölkchokladplattor förblir deras främsta produkt. Chokladdryckspulvret innehåller dock ingen komjölk, vilket man intuitivt kunde tro, men det är inte alls poängen här.

Nej, nämner skiten eftersom det plötsligt dök upp ett minne av hur jag köper en identisk lila burk vid Thomas Green’s British Supermarket i San Antonio på Ibiza i augusti 2018. Tog kratom varje dag på den tiden och hade förstås begett mig ut efter blandverk: sojamjölk och chokladdryckspulver.

Orsaken till att jag befann mig på Ibiza till att börja med var en man jag träffade på en utekväll i Rotterdam. Minns att jag var en släng hypomanisk den kvällen, for ut nykter och osminkad. Tog en spårvagn till Den Haag Centraal och hoppade på metron mot Rotterdam. Det var någon sorts 90’s-00’s nostalgikväll vid en klubb som hette Rotown, medelåldern var kanske 23 år. Mycket Blink 182, Papa Roach och dylikt, man får ta det som serveras.

Hade precis blivir klar med att scouta ut stället (var finns vessorna, finns det nån garderob, hur funkar barservicen) när en mansperson anländer och börjar prata med mig. Han köper alla mina ölstop under kvällen, vi dansar, jag röker. Vid slutet av kvällen ser han till att jag kommer hem välbehållen genom att följa med mig på nattåget och sedan från stationen Hollands Spoor till dörren (tre kilometer gång i hällregn klockan fem på morgonen). Lämnar honom förstås vid dörren och spottar i hans mun. Han älskar det och traskar hem.

Under månaderna som följer far jag ibland till hans lägenhet i Voorburg (fyrtio minuter med spårvagn), dricker Bacardi med cokis hela kvällen till progressive house (mer meningslös elektronisk musik finns inte) och röker L&M blå. Förstås ligger två maxipaket alltid på bordet redan när jag anländer. Det lackar mot min födelsedag, han köper två parfymer som länge varit på önskelistan (Chanel Coromandel EdP och Etat Libre D’Orange True Lust). Han säger vid någon point att han alltid är i Ibiza en vecka på sommaren, jag säger halvt på skämt att om han betalar kalaset följer jag med. Det gör han förstås, så två månader senare sitter vi på flyget från Schiphol. Jahapp.

Vi bor en vecka på Hotel Neptuno i San Antonio, högst upp på sjätte våningen med en hörnbalkong med vy över bukten. Mer Bacardi, mer cokis. Om förmiddagarna och kring middagstid är det för överjävla varmt för att jag ska orka gå ut, ligger oftast på extrasängen och läser Trainspotting. Lyssnar på musiken från PA:n tillhörande dagklubben bredvid, nu-disco från millennieskiftet är på modet (typexempel: Moloko – Sing It Back). Jag är förstås trettio år för sen till partyt, tänker mig Ibiza år 1988 då acid house föddes, vilket jävla drag. Nåja. Alltid en kratomshake till frukost, både lunch och middag äts ute. Jag lever på vegetarisk pizza och någon trött vegeburgare (just ett sånt där friterat fanskap med majsbitar i) med franskisar ibland.

Vårt favoritställe att hänga vid på eftermiddagarna när solen är lite mer medgörlig heter Tulp (tulpan på holländska) och ligger i mitten av strandpromenaden. Förbi svischar instatjejer i strandklänningar över högt skurna bikinis, highlightern glänser som metall på kindbenet. Brittiska ynglingar far fram i gäng om tre till sju personer, trendriktiga sneakers och dramatiska fades i håret, antagligen en och annan ecstasytablett i fickan på adidasshortsen i väntan på kvällen.

Givetvis askkopp på varje bord, jag röker som en skorsten. Vi gör också en del utflykter, tar taxi till norra delen av ön med sina dramatiska klippor och smuggelgrottor. Går runt i gamla delen av Ibiza Town med sina fästningar, kullerstensgator och vyer. Tar också en simtur i havet och smörjer genast in mig med mer solkräm efteråt. Överlag är jag täckt med kläder från topp till tå, de skyddar bäst. Lyckades faktiskt inte bränna mig nämnvärt.

De vita taxibilarna servar oss mycket väl även på kvällen. Det är skönt att bara hoppa in i baksätet på en luftkonditionerad bil som doftar gott och spelar olika sorters elektronisk musik med bra ljud beroende på förarens smak. En höjdpunkt är Café del Mar, känt för de samlingar med ambientmusik som bär ställets namn. Såg i princip ut som en klädbutik från gatsidan men väl förbi ställningarna med merch förstår jag vad grejen går ut på.

Café del Mar – ej överskattat. Jävlar i min låda vad stället är E-kompatibelt.

Vi far till Club Hï och ser först tranceduon Above and Beyond och senare i veckan housenissarna i Basement Jaxx. Inträdet går på fyrtio euro per person per kväll. En Vodka Red Bull kommer i highballglas med en tjock stapel is i mitten och kostar femton euro. Inga konstigheter, han halar fram kortet. Hela klubben är definitivt doftsatt med något jag associerar med Mandorlo di Sicilia av Acqua di Parma, en söt men frisk mandelaktig doft med medelhavskänsla. Endast en gång blir vi tillfrågade om vi ”behöver nåt”. Nä, inte denna gång.

Grejen är den att efter dag två inser jag att det i själva verket inte finns särdeles mycket som tilltalar mig med denna man. Han verkar mer klängig och efterhängsen för varje dag. Det verkar heller inte finnas särskilt mycket mer till denna person än just undergivenheten, och det räcker inte för mig. Trodde att det skulle uppenbara sig ett djup med tiden, men det verkar inte finnas. Jag får kalla fötter i Ibiza, med vetskapen om att jag kommer bo med denna dude tills slutet av veckan och sedan sitta bredvid honom på samma flyg hem. Vad gör man? Man håller tyst och ser glad ut. Spelar med i rollen, halvhjärtat. Är ju beroende av honom för att komma hem och ha tak över huvudet. Hur skulle han reagera om jag sa sanningen?

Förväntningen är ju att jag är skyldig honom någonting nu. Parfymerna, alla drinkar och tobakspaket, flygbiljetten, hotell i en vecka, mat, inträde, literflaskorna Bacardi, duden har plöjt ner åtminstone tvåtusen euro bara på mig. Då är han inte heller en höginkomsttagare precis, en kille med vanligt jobb som sparar för att bränna krutet en gång i året.

Jag vill inte ha sex, attraktionen finns inte där. Låtsas somna fort på kvällarna i dubbelsängen. Han försöker röra vid mig men slutar när jag inte dras med. Mitt i veckan, efter Above and Beyond, slutar han inte tafsa trots att jag låtsas slockna. Vid den pointen övergår känslorna till avsky. Sista natten är förväntningarna höga, vi flyger tillbaks dagen efter, nu kommer resans klimax. Jag lägger fötterna på hans ansikte där han ligger på golvet och låter honom runka. En kompromiss.

Månaderna efter har vi mycket sporadisk kontakt, verkar som han fattat galoppen en smula. Tre månader senare, i november, skickar han dock ett meddelande då jag råkar befinna mig i Manchester för första gången. Han skriver att hans födelsedag är i december och att jag gärna får komma och slå honom utan nåd då klockan slår midnatt. Svarar inte på meddelandet vid tillfället. Svarar i själva verket aldrig. I princip är jag för raka rör i kommunikationen när jag får kalla fötter, men självbevarelsedriften säger att det är bäst att låta det rinna ut i sanden i detta fall. Vet ju inte vad han kunde ta sig till om han skulle bli arg, han vet var jag bor och så vidare. Kanske han inte skulle acceptera ett nej. Parfymen jag bar under vistelsen, Emporio Armani Lei, får jag för övrigt lov att swappa vidare. Tål den inte längre.

Vad lär vi oss av denna historia? Ett andra besök till Ibiza i annat sällskap hade inte varit dumt, ön är inte fullt sönderturistad som jag befarade, åtminstone delar av den. Jag skulle dock inte hålla måttet som lyxprostituerad, alltså. Det här med att byta sex och/eller dominans mot prylar och resor är inte min grej. Får bli en annan karriär.

Fler dofter av Finland

Bois Farine (2003) av L’Artisan Parfumeur – träslöjdsal. När jag gick i lågstadiet på 90-talet hade flickorna syslöjd och pojkarna träslöjd, man fick inte välja enligt intresse. Förstås hade ingen pojke täckts medge att träslöjden inte lockade och att han hellre hade lagat ett förkläde åt morsan, men en och annan flicka kanske hade snickrat ihop något i julklapp hellre än en väggbonad med korsstygn. Bois Farine doftar fint sågspån, mjöligt, kallt som en ouppvärmd slöjdsal och en hint impregneringsmedel (eller dylikt, fan vet jag, satt och bläddrade i en katalog för ”inspiration” under hela terminen med obligatorisk träslöjd på sjuan i högstadiet och lyckades väl såga ut ett ankh i trä och måla det svart till sist, tonårsgoth som man var). 130 euro för 100 ml.


Dolce & Gabbana Pour Femme (2012) av Dolce & Gabbana – muminlimsa. En av mina pojkvänner under tiden i Vasa lämnade hemmet under oroliga omständigheter som 18-åring och fick tag i en lägenhet i Olympiakvarteret, som på den tiden ännu hade en Siwa (och förstås Olympiakiosken med sin billiga öl). Minns att jag brukade kila ner till Siwa och köpa en flaska muminlimsa var och någon glass på sommaren medan han spelade World of Warcraft. Muminlimsan var dyr, två euro för en halvlitersflaska, men vad betalar man inte för en smak av barndomen. Saknar inte byn jag växte upp i, men saknar Vasa, staden där jag blev jag på riktigt. Mina utländska vänner skrattar när jag berättar att en helt ny värld öppnade sig med flytten till regioncentret, en metropol med sextiofem tusen invånare. Jåå. Kring 80 euro för 100 ml.


Encre Noire (2006) av LaliqueSisu-pastiller. Doften är baserad på vetiver, en gräsart som tycks sakna svenskt namn. Artikeln på Wikipedia går under det latinska Chrysopogon zizanioides (fräsigt). Rötterna torkas och destilleras och luktar jordigt och träigt med inslag av kåda och sötsur rökighet enligt någon svensk parfymsida, själv tycker jag doften främst påminner om Sisu (eller Gifu som man sa som liten). Vad fan består pastillerna av, annars? Tydligen en industrihemlighet. De sponsrade också killarna i Sturm und Drang när det begav sig. Ser man på. Svinbillig på Notino just nu, 25 euro för 100 ml.


21 (2007) av CoSTUME NATIONAL – glögg. Copyn skräder minsann inte orden: Created to celebrate the 21st anniversary of the maison, 21 is a harmony of pure and mysterious elements blended to create a strong, energetic and sensual character. Perfect mix of luxury and simplicity, 21 is a balance of white pureness and deep mystery, the most intriguing contrast. Jasså du. Luktar bara glögg enligt mig. Inget vitt och inget mystiskt, såvida man inte menar snön. Möjligen ”lyxen” och enkelheten i en lillajulfest i hyrd lokal med firman (innan spyorna). 104 euro för 100 ml.


Bonus:

Gloria (2002) av Cacharel – kvinnornas omklädningsrum på Tropiclandia i Vasa på 90-talet. Våta träbänkar, aromatisk olja som sipprar ut från dörren till bastun, ett sammelsurium 90-talsparfymer och deodoranter, hårsprej, varmluft från en armé hårfönar, en hint av klorerat vatten. Fick tag i ett prov av denna för några år sen, själva parfymen är ur produktion sen länge och mycket saknad på Fragrantica. En oerhört evokativ parfym. Blev förvånad när jag var dit i mitten av 10-talet, de har spikat upp en trävägg i sambastun så man kan bara prata med den mansperson man är där med, inte basta tillsammans. Vad satan. Är folk så pryda nuförtiden? Har för övrigt ett helt inlägg på kommande om just Tropiclandia, närmare bestämt en psykedelisk tripp som ägde rum där. Vänta bara.

Söta droppar

Okej, vissa dyra också, men kostar det så smakar det som bekant. Här följer ett urval dofter som påminner mig om skandinaviskt gotta!


Snowmint Mallow (2013) av Solstice Scents – Marianne, originalet, de hårda karamellerna invirade i rödvitrandigt papper. Har av någon anledning tråkstämpel på sig eller ligger i någon vacker liten kristallskål på en 50-talsmöbel hos far- och mormödrar landet runt utan att se särskilt inbjudande ut, som om de vore en del av inredningen. Själv tycker jag de är trevliga att sutta på eller krossa i munnen, fick en helt ny uppskattning för dem eftersom de faktiskt är veganska. Det har varit svårt att hitta en ersättare utomlands, kombinationen hårt, räfflat pepparmintskal och porös chokladfyllning tycks helt enkelt inte finnas. Snowmint Mallow utkommer i amerikanska Solstice Scents vinterkollektion varje år, kostar omkring 15 euro för 5 ml roll-on parfymolja.


04 Musc Maori (2005) av Pierre Guillaume Paris – romerska bågar, den mörka varianten. Hög tråkfaktor på dessa också, förstår inte varför. Kombinationen choklad och apelsin går ju inte av för hackor, speciellt i juletider. Cloetta har tydligen dragit in bågarna av mörk choklad för några år sedan, sorry alla allergiker och veganer, nu finns bara sliskversionen med mjölkchoklad kvar. En sak mindre att köpa med sig från båten eller svenska fastlandet, alltså. Bu! Buuuuu! I Storbritannien gäller Terry’s Chocolate Orange, mjölkchoklad med apelsinolja som kommer i form av en naturtrogen apelsin gjord av choklad. Man får banka den i bordet några gånger för att chokladklyftorna ska lossna, har sett T utföra den ritualen många gånger. 102 euro för 50 ml.


Black Sugar (2013) av Aquolina och Framboise Noire (2015) av Shay & Blue London – hallonlakritsdöskallar. En mycket specifik produkt, kan man väl säga, både i smak och utformning. De har helt enkelt inte dille på att kombinera salmiak och lakrits med allt under solen så fort man beger sig ut i världen. Obegripligt. Hade en flaska Black Sugar som jag använde friskt innan läggdags när jag bodde i Haag, speciellt på vintern. Associerar därför doften till att slå mig till ro på madrassen i hörnet i rummet med svindlande takhöjd och det enorma fönstret med färgat glas, som förstås läckte värme som ett såll, men vad gjorde det. Black Sugar får man numera fiska efter på eBay och dylikt, pris runt 44 euro för 100 ml. Den mer raffinerade varianten Framboise Noire är fortfarande i produktion och kostar runt 62 euro för 100 ml.


Cherry Cordial (2011) av Solstice Scents – Da Capo. Älskar fan Da Capo, helst i stångform. Kan nog slinka ner när man är i Finland, är 99 % vegan och två stänger Da Capo om året hör till procenten undantag. Hade en utdragen (antagligen stenad) argumentation med en studiekamrat från tiden i Åbo som gick ut på inbördes rangordning av stängerna Jim, Pätkis och Da Capo, vi kom inte alls överens. För mig är ettan solklar. Cherry Cordial har ingått i Solstice Scents Valentine’s Collection flera gånger och kan tänkas komma tillbaka i år, om den inte gör det får man dyka in i andrahandsmarknaden (som för övrigt är enorm vad beträffar indie-/nicheoljor). Kommer ibland ut som annat än parfymolja, till exempel bad-/kroppsolja och whipped soap som förra året. Som roll-on parfymolja brukar den kosta runt 15 euro för 5 ml.


Chocolate Greedy (2007) av Montale – kaffedoppade jaffakex. Nu kommer förstås Jaffa cakes från Storbritannien så det är verkligen inte brist på den sorten här, känns som det finns en miljon olika tillverkare. McVities som uppfann kexet har faktiskt hela sin produktion i Stockport, Greater Manchester fortfarande. De inhemska jaffakexen åtnjuter ändå en stark ställning i Finland. Chocolate Greedy doftar som jaffakex doppade i svart, finskt kaffe. Förstås både ägg och mjölkfett i ingredienserna, så skippar äkta vara till förmån för doften. 90 euro för 100 ml.

Beskydd

Går nerför backen till Tesco Express vid bensinstationen. Har skrivit inköpslista: bröd, färska grönsaker, tamponger, frukt, sojamjölk, ibuprofen och någon sorts mocha-pulver som T prompt ska ha. Kanske en vecka sen man lämnade huset sist. Murar på bägge sidor, kapslar in.

Upplevde redan innan pandemin en stark känsla av sårbarhet då och då, men den har blivit värre. Världen känns hotande, det är svårt att gå utanför dörren. Mindre här än hemma i Eccles dock. Vågar inte tänka på hur dyrt det blev med all hämtmat när det tog emot för mycket att ens gå ner till det gemensamma köket och riskera att behöva småprata med någon av de sex personer som figurerar där. Det handlar dessutom om den bästa uppsättningen människor jag har delat hus med hittills, ingenting att frukta egentligen. Trots det figurerade känslan av att vara ett skadat djur, att slicka sina sår och stanna i boet. I imperativ.

Åtminstone har jag två sprayningar Eau de Protection av Etat Libre d’Orange (2009) till sällskap där jag går. Bytte till mig en 50 ml-flaska just innan flytten till UK och bar den en hel del första året här. En dramatisk rosdoft som är gjord i samarbete med den spanska skådespelerskan Rossy de Palma. Får aldrig någon reda på hennes ansiktsproportioner, och då målade man ändå personporträtt där ett tag. Doftar blodröda rosor med törnen och allt, pelargoner, ingefära och peppar, lite bergamott (tänk Earl Grey-té) och patchouli. Inget för en blyg viol. Doftar samlad kraft, en röd drake som bidar sin tid. Tog ett tag innan jag började uppskatta doften, den hamnade nästan i swap-högen, men nu har den en självklar plats i samlingen. Ryggrad i en flaska. Kom an.

Dyra droppar

Jag har bott utomlands i över sex år nu och har alltid lyckats ta mig till Finland två gånger i året. Herrens år 2020 var det förstås inte möjligt, fick skippa både sommaren och julen. Man får göra vad man kan för att upprätthålla banden. Turligt nog har både vänner och familj skickat paket med finländskt gotta och snacks, alltid uppskattat, men man kan också använda sig av andra sinnen för att få sin fix.

Har under ett flertal år intresserat mig för nischparfymeri, det vill säga parfym som inte görs för att tilltala den breda marknaden. Inget man hittar på Cittaren, Kicks, Sokos Emotion eller så, man får gräva lite djupare. Niche-parfym rymmer allt från svårsmälta parfymkonstverk till lekfulla experiment och udda, väldigt specifika kompositioner. Här följer ett urval som på något sätt påminner mig om Finland och Österbotten. Man får googla dem själv vid intresse för att undvika döda länkar.


Cuir Eternel (2016) av Jardin de France – tervaleijona. Berättar man som finländare att man är förtjust i tjärarom som smaksättare brukar det bli skojiga reaktioner i internationellt sammanhang. Cuir Eternel tycker jag doftar tjära och lakrits, semisöt, väldigt nära tervaleijona-pastiller. Man får punga ut 125 euro för 100 ml men prov finns att tillgå.


Heliotrope (2013) av Reminiscence – prinsesstårta. Denna frasiga, underbara skapelse. Har ett minne av att mormor blir irriterad när jag som femåring är med henne i Vasa och endast äter marsipanen på tårtan då vi sitter på Othello i Brändö. Bakade en vegansk variant åt mig själv till hennes begravning och den blev av misstag ställd med resten av kakorna vid begravningskaffet. Fick mig nätt och jämnt en skiva, den gick åt i rasande fart, och inte fick jag tillfälle att oklädsamt påpeka att den var vegansk heller (buhu). Bakade för övrigt ett experiment med kokoskräm och fikon till min 30-årsdag baserat på denna parfym. Priset tycks ligga på strax över 50 euro för 100 ml.


Saaliiisssiimo (2008) av Hilde Soliani – salmiak. Letade länge, länge efter en parfym som bokstavligen för tankarna till ammoniumklorid och hittade den till sist hos Hilde Soliani, en underbar italiensk konstnärinna med stor doftrepertoar. Doftar Fazers salmiak och klassikern Kvilla, speciellt i öppningen. Parfymen är baserad på en dessert hon komponerade inför en festival, så vitt jag förstår. Skickade ett mail en gång och förväntade mig standardsvar från en kundtjänst men fick till min förvåning svar från henne personligen och ett mobilnummer. Sånt gillar man. Brukade bära denna till black metal-gigs förr, känns passande. 130 euro för 100 ml.


Embers (2013) av Rouge Bunny Rouge – stockbastu. Hela faderullan med vedeldad kamin, insuttna träbänkar, sjövatten i ett ämbar, kopparskopor, kåda som rinner. Helt annat än de gymbastur och hotellbastur som man får nöja sig med utomlands, oftast torra och värmda till 50 grader. Bodde i samma byggnad som en gymkedja med bastu i Utrecht, NL ett tag och lekte med tanken att gå ner dit invirad i en handduk med en öl i handen en lördagskväll, men stannade förstås som en rolig grej i huvudet. 136 euro för 100 ml från Bloom (ingen brittisk moms utanför UK), men då tillkommer 26 euro frakt till Finland. Prov finns att beställa.


Tea for Two (2000) av L’Artisan Parfumeur – krydd-/téskåpet på villan. Gammalt virke, instängd mustighet, svart té omkringstrött i lösa påsar. Pirkka-kryddpepparburk från 1996 med pris i mark. 130 euro för 100 ml.