Lush + kush = sant

En gång när morsan hade varit till Stockholm i slutet av 90-talet berättade hon om en butik som hette Lush. Därifrån hade hon köpt med sig underbart doftande tvålar, något helt annat än farmors fåriga persikoyoghurtsfärgade tvålbitar.

Dessutom kom hon hem med något som kallades för en badbomb. Bara namnet var ju roligt. Hon frågade om jag ville testa och ploppade i den i badet.

Den brusade så trevligt och gjorde badvattnet TURKOST! Åttaårigt mind = blown. Tropiclandia? Hemma?!?!?!?!?!? Stirrade som en stenad tonåring framför Milkdrop.

Shoutout till the original OG’s som var med.

Min andra brush med Lush kom först tjugo år senare i NL, när jag hjälpte J att katalogisera och donera en jävla massa överbliven Lush-tvål som hen hade fått av en bekant som jobbade där. I samma veva var jag hemma hos någon och använde en Lush-schampokaka som handtvål i misstag. Var jag stenad? Jo. Skulle samma grej hänt utan den faktorn? Tja, är en handtvålsformad grej placerad i samma position på lavoaren där en handtvål kan förväntas ligga avskriver jag mig allt ansvar.


Lush Snow Fairy candle is FINALLY released – and fans are in a frenzy

Har faktiskt aldrig satt foten i en Lush-butik, de luktar alldeles för starkt. Fick dock diverse Snow Fairy-doftsatta produkter i julklapp, doftar bubbelgum + sockervadd + sursockrat godis. Gillar i allmänhet söta dofter, men det känns som falsk marknadsföring (vilket jag fick till svar när jag som barn frågade morsan varför hon inte är nöjd med sitt naturligt raka hår). Värk i gottatanden kommer dessutom som ett brev på posten. Har hört folk säga att söta dofter hjälper dem att inte äta godis – för mig obegripligt.

I övrigt har jag bara erfarenhet av två Lush-dofter: Dear John och Karma.

Dear John Perfume | Lush

GB bar Dear John i somras. Sirapsaktigt träig med en twist av lime, den passade honom riktigt bra. Kollade just upp noterna och hittade följande beskrivning:

”Evoking memories of reading old books and Sunday morning coffee, Dear John whisks you back to childhood. Whether sitting in your grandfather’s lap by an open fire or walking in the forest with your dad, this woody, spicy and moreish scent will leave you feeling safe and sentimental.”

Jaha… alltså… näe du, de där associationerna klarar jag mig utan, kthx.

Karma | --Greatest Hits | Lush Fresh Handmade Cosmetics UK

Karma doftar psytrancefestival och tigerglass, mungiporna går uppåt när jag doftar på den. Hade den som fast parfym ett tag, men tyvärr hatar jag fast parfym. Alla såndär små pots som man ska smeta fingertoppen i kan dra åt fanders. Pekfingernageln sjunker in i skiten och förvandlas till en skopa om man har långa naglar, no bueno. Alternativet är att hålla nageln utanför burken och liksom böja fingertoppen till en slutparentes och knappt få något på fingret (har något sorts lip butter i min ägo just nu, använder helt sonika knogen, fuck it).


A step-by-step guide to successful brand positioning ...

Tycker Lush har en del gemensamt med MAC (kosmetikföretaget). Började som små uppstickare, kvalitetsrykte med pris därefter, enhetligt utseende som sällan ändras, stilrena svarta förpackningar till det mesta, återvinningsprogram med produkter till godo som tack sedan länge, social responsibility-projekt innan vareviga jävla företag stack upp fingret i vädret och kollade vartåt det blåste.

Dock är Lush förstås mycket medvetna om vartåt det blåser (vad fan hette företaget som gav ut 2-in-1-produkten blotting paper till fejset + rullpapper för ett antal år sen?). I hemlandet UK kör Lush denna kampanj på förstasidan:

I NL såg jag CBD marknadsföras åt husdjur samt på apotek som kosttillskott. I UK gör Lush en produktserie med CBD som inte kunde vara mer direkt i sin referens till regelrätt stonerkultur. Om du har följt bloggen ett längre tag vet du att jag sist och slutligen inte är särdeles förtjust i röka, men fascineras ändå av den mark som har brutits vad beträffar gräsets rumsrenhet.

Mörkgrönt och ufogodisrosa är dock en av de färgkombinationer jag har allra svårast för, den får mig att klia som ett unket mommotäcke, men det är jag det. Huvudsaken är att den som vill kan ta en bonghit och kolla på en badbomb med 25 mg CBD som spritter runt och gör vattnet mossgrönt.

#vibes

I Norden försöker man å andra sidan bryta associationen CBD/THC till varje pris (det är inte samma saaaak, man blir inte höööög, vilket stämmer). Med tanke på att Läkemedelsverket skriver att THC har hallucinogena egenskaper förstår jag vikten av att betona skillnaden och inte bunta ihop dem, även om det är synd att det måste vara så. Hallucinogen, deliriant, dissociativ, psykedelisk och enteogen är för övrigt inte synonymer. Mer om det på kommande.

Himmelskt åt änglarna?

By Kilian är ett nicheparfymmärke som skapades av Kilian Hennessy (ja, precis den släkten) år 2007. Det finns inget lättåtkomligt födelseår på nätet, antagligen en medveten strategi. Har för mig att bilden ovan är från när märket lanserades, alltså sisådär fjorton år sedan, så gissar att han torde vara kring 45-årsstrecket i dagsläget. Mindre fagra exemplar än sådär har man ju nog sett, va.

Körsbärstobak- och honungsbomben Back to Black (2009) är en unisexklassiker och antagligen husets mest kända doft, följt av Love (2007), en kvinnligt könskodad doft med noter av kanderade vita blommor. Tvåhundra euro får man punga ut med för en flaska… på 50 ml… styck (!). Är det totaljävla galet? Ja. Har hittills inte träffat på en enda doft som jag anser vara värd det priset, och då har jag ändå testat de mest underbara ting.

Närde dock en skräckblandad förhoppning om att Angels’ Share (2020) skulle kunna leverera till en sådan grad. Inte för att jag behöver något svindyrt att tråna efter för att känna mig komplett som kvinna – är relativt befriad från besatthet över Vuitton-väskor och Louboutins. Nej, för att det vore en stor upplevelse att med handen på hjärtat kunna säga att jag helt förstår varför folk payar mer än det jag har kvar efter hyra och räkningar månatligen för en liten flaska.

Angels’ Share åsyftar alltså den andel cognac (och whisky, till exempel) som avdunstar vid tillverkning. Med ett efternamn som detta är det klart att det passar märkets profil med lite noter av finsprit (som ändå balanserar på rätt sida alkisandedräkt). Ändå inget att spruta på sig innan man släpper av lille Oliver vid skolan, precis.

Angels' Share By Kilian for women and men
Kanske också något att lägga utom synhåll innan rödnäste farbror Krister kommer på besök.

Med noter av kanel, vanilj och pralin kan man möjligen höja ett ögonbryn åt unisexklassningen, men så balanseras kompositionen också upp med ek, sandelträ och tonkaböna. En österbottnisk karl som högst sprayar på lite Brut vid tillfällen då fiinstjoorton kommer fram skulle nog kalla det en damparfym. Själv kan jag lätt föreställa mig denna doft på till exempel en holländare (med tjusiga vågor i håret, som de ofta har).

En ytterst trevlig parfym, men för mig inte fullt lika himmelsk som för många andra.

Man, enligt Dior

Vackrare mansdoft får man leta efter.

Valentindagen inföll för lite över en vecka sedan. Inget som uppmärksammas som så, men tog tillfället i akt att ge en ny flaska Dior Homme EdT åt T, då det börjat sina i den förra som köptes år 2016. Gav just den flaskan åt honom första gången jag hälsade på i Skottland. Det var en otrohetsaffär varsamt inlindad i svepskäl, och det visste vi båda två. Han fyllde 22 när jag var där, själv var man 26 och för omogen för att avsluta det ordinära (sambo)förhållandet. Det skulle dröja ännu ett år innan den oundvikliga kraschen, men det visste man ju inte då.

Speta så satans med att hålla ihop allt: en dyr utbildning som sist och slutligen inte fångade intresset, samboskap med konflikter som pyrde under mattan, slut på studiestöd och tvungen att ta lån av sambons välbeställda far, dött sexliv, medicinbyten, studiepaus på ett halvår, hur socialisera på internship i väletablerad forskningsgrupp, ångest och självsabotage, förälskelse i T tillsammans med en vägran att erkänna det som egentligen stått klart sedan första pojkvännen: jag är inte monogam.

Fragrantica is life. Fragrantica is love.

Hittade parfymvärlden kring denna tid och doftade igenom allt jag kom över. Kring åttahundra parfymer har nått min näsa i skrivande stund. Skrev oftast små anteckningar på Fragrantica i hopp om att de skulle vara av värde åt någon annan, och får ibland meddelanden från folk som köpt eller låtit bli att köpa en doft efter att ha läst något jag skrivit. Alltid trevligt.

Nåväl. Av de manskodade dofterna är Dior Homme EdT (2011) en av de ljuvligaste jag vet. Den utkom egentligen år 2005, men har aldrig lyckats få tag på den första formulan. Dior lanserade en tredje formula förra året, och 2011-versionen finns numera kvar under namnet Dior Homme Originale. Snappade lyckligtvis upp detta nånstans och såg till att beställa rätt version, för om en flaska av den nya versionen hade dykt upp hade man inte blivit nådig, alltså. Den är förskräcklig.

Mig lurar du inte, din jävel.

Efter att ha jämfört Dior Homme (2020) med Originale och den gamla flaskan undrar man varför de inte bara hittade på ett nytt namn åt den tredje formulan. Originale och flaskan som köptes år 2016 är mycket lika, tiden har fördjupat kakaonoten i den gamla flaskan och den har definitivt mer närvaro, men det är ändå samma doft. Homme (2020) är en helt annan kreation. Menlös. Doftar generisk mansparfym. Irriterande anonym.

Överdos cashmeran, en doftmolekyl som sägs dofta lite träigt och strävt men lent och hudaktigt. Refereras ofta till som blonde woods, en fanasinot som inte existerar i verkligheten. Homme (2011)/Originale är kakao och läder och iris, ljuvlig iris, gentlemannamässig, romantisk, beläst. Var är romantiken? Varför uppenbarar sig en sliskig, sportbilsägande hypebeast med militärsnagg och ”skarp kostym” i huvudet när jag doftar på den nya versionen? Vart tog den finlemmade och finstilte unge gentlemannen vägen? Blir att bunkra upp med Originale nu alltså. Det här går ju inte för sig.

Fear and Loathing in Ibiza

Vaknade imorse, steg upp och kokade té som vanligt. Ögonen föll på en lila burk på köksbänken, Cadbury chokladdryckspulver (i princip O’boy, men löser sig sämre i kall mjölk). Cadbury är ungefär motsvarigheten till Marabou i Sverige eller Fazer i Finland, men påminner mer om det förstnämnda. Riktigt sliskiga mjölkchokladplattor förblir deras främsta produkt. Chokladdryckspulvret innehåller dock ingen komjölk, vilket man intuitivt kunde tro, men det är inte alls poängen här.

Nej, nämner skiten eftersom det plötsligt dök upp ett minne av hur jag köper en identisk lila burk vid Thomas Green’s British Supermarket i San Antonio på Ibiza i augusti 2018. Tog kratom varje dag på den tiden och hade förstås begett mig ut efter blandverk: sojamjölk och chokladdryckspulver.

Orsaken till att jag befann mig på Ibiza till att börja med var en man jag träffade på en utekväll i Rotterdam. Minns att jag var en släng hypomanisk den kvällen, for ut nykter och osminkad. Tog en spårvagn till Den Haag Centraal och hoppade på metron mot Rotterdam. Det var någon sorts 90’s-00’s nostalgikväll vid en klubb som hette Rotown, medelåldern var kanske 23 år. Mycket Blink 182, Papa Roach och dylikt, man får ta det som serveras.

Hade precis blivir klar med att scouta ut stället (var finns vessorna, finns det nån garderob, hur funkar barservicen) när en mansperson anländer och börjar prata med mig. Han köper alla mina ölstop under kvällen, vi dansar, jag röker. Vid slutet av kvällen ser han till att jag kommer hem välbehållen genom att följa med mig på nattåget och sedan från stationen Hollands Spoor till dörren (tre kilometer gång i hällregn klockan fem på morgonen). Lämnar honom förstås vid dörren och spottar i hans mun. Han älskar det och traskar hem.

Under månaderna som följer far jag ibland till hans lägenhet i Voorburg (fyrtio minuter med spårvagn), dricker Bacardi med cokis hela kvällen till progressive house (mer meningslös elektronisk musik finns inte) och röker L&M blå. Förstås ligger två maxipaket alltid på bordet redan när jag anländer. Det lackar mot min födelsedag, han köper två parfymer som länge varit på önskelistan (Chanel Coromandel EdP och Etat Libre D’Orange True Lust). Han säger vid någon point att han alltid är i Ibiza en vecka på sommaren, jag säger halvt på skämt att om han betalar kalaset följer jag med. Det gör han förstås, så två månader senare sitter vi på flyget från Schiphol. Jahapp.

Vi bor en vecka på Hotel Neptuno i San Antonio, högst upp på sjätte våningen med en hörnbalkong med vy över bukten. Mer Bacardi, mer cokis. Om förmiddagarna och kring middagstid är det för överjävla varmt för att jag ska orka gå ut, ligger oftast på extrasängen och läser Trainspotting. Lyssnar på musiken från PA:n tillhörande dagklubben bredvid, nu-disco från millennieskiftet är på modet (typexempel: Moloko – Sing It Back). Jag är förstås trettio år för sen till partyt, tänker mig Ibiza år 1988 då acid house föddes, vilket jävla drag. Nåja. Alltid en kratomshake till frukost, både lunch och middag äts ute. Jag lever på vegetarisk pizza och någon trött vegeburgare (just ett sånt där friterat fanskap med majsbitar i) med franskisar ibland.

Vårt favoritställe att hänga vid på eftermiddagarna när solen är lite mer medgörlig heter Tulp (tulpan på holländska) och ligger i mitten av strandpromenaden. Förbi svischar instatjejer i strandklänningar över högt skurna bikinis, highlightern glänser som metall på kindbenet. Brittiska ynglingar far fram i gäng om tre till sju personer, trendriktiga sneakers och dramatiska fades i håret, antagligen en och annan ecstasytablett i fickan på adidasshortsen i väntan på kvällen.

Givetvis askkopp på varje bord, jag röker som en skorsten. Vi gör också en del utflykter, tar taxi till norra delen av ön med sina dramatiska klippor och smuggelgrottor. Går runt i gamla delen av Ibiza Town med sina fästningar, kullerstensgator och vyer. Tar också en simtur i havet och smörjer genast in mig med mer solkräm efteråt. Överlag är jag täckt med kläder från topp till tå, de skyddar bäst. Lyckades faktiskt inte bränna mig nämnvärt.

De vita taxibilarna servar oss mycket väl även på kvällen. Det är skönt att bara hoppa in i baksätet på en luftkonditionerad bil som doftar gott och spelar olika sorters elektronisk musik med bra ljud beroende på förarens smak. En höjdpunkt är Café del Mar, känt för de samlingar med ambientmusik som bär ställets namn. Såg i princip ut som en klädbutik från gatsidan men väl förbi ställningarna med merch förstår jag vad grejen går ut på.

Café del Mar – ej överskattat. Jävlar i min låda vad stället är E-kompatibelt.

Vi far till Club Hï och ser först tranceduon Above and Beyond och senare i veckan housenissarna i Basement Jaxx. Inträdet går på fyrtio euro per person per kväll. En Vodka Red Bull kommer i highballglas med en tjock stapel is i mitten och kostar femton euro. Inga konstigheter, han halar fram kortet. Hela klubben är definitivt doftsatt med något jag associerar med Mandorlo di Sicilia av Acqua di Parma, en söt men frisk mandelaktig doft med medelhavskänsla. Endast en gång blir vi tillfrågade om vi ”behöver nåt”. Nä, inte denna gång.

Grejen är den att efter dag två inser jag att det i själva verket inte finns särdeles mycket som tilltalar mig med denna man. Han verkar mer klängig och efterhängsen för varje dag. Det verkar heller inte finnas särskilt mycket mer till denna person än just undergivenheten, och det räcker inte för mig. Trodde att det skulle uppenbara sig ett djup med tiden, men det verkar inte finnas. Jag får kalla fötter i Ibiza, med vetskapen om att jag kommer bo med denna dude tills slutet av veckan och sedan sitta bredvid honom på samma flyg hem. Vad gör man? Man håller tyst och ser glad ut. Spelar med i rollen, halvhjärtat. Är ju beroende av honom för att komma hem och ha tak över huvudet. Hur skulle han reagera om jag sa sanningen?

Förväntningen är ju att jag är skyldig honom någonting nu. Parfymerna, alla drinkar och tobakspaket, flygbiljetten, hotell i en vecka, mat, inträde, literflaskorna Bacardi, duden har plöjt ner åtminstone tvåtusen euro bara på mig. Då är han inte heller en höginkomsttagare precis, en kille med vanligt jobb som sparar för att bränna krutet en gång i året.

Jag vill inte ha sex, attraktionen finns inte där. Låtsas somna fort på kvällarna i dubbelsängen. Han försöker röra vid mig men slutar när jag inte dras med. Mitt i veckan, efter Above and Beyond, slutar han inte tafsa trots att jag låtsas slockna. Vid den pointen övergår känslorna till avsky. Sista natten är förväntningarna höga, vi flyger tillbaks dagen efter, nu kommer resans klimax. Jag lägger fötterna på hans ansikte där han ligger på golvet och låter honom runka. En kompromiss.

Månaderna efter har vi mycket sporadisk kontakt, verkar som han fattat galoppen en smula. Tre månader senare, i november, skickar han dock ett meddelande då jag råkar befinna mig i Manchester för första gången. Han skriver att hans födelsedag är i december och att jag gärna får komma och slå honom utan nåd då klockan slår midnatt. Svarar inte på meddelandet vid tillfället. Svarar i själva verket aldrig. I princip är jag för raka rör i kommunikationen när jag får kalla fötter, men självbevarelsedriften säger att det är bäst att låta det rinna ut i sanden i detta fall. Vet ju inte vad han kunde ta sig till om han skulle bli arg, han vet var jag bor och så vidare. Kanske han inte skulle acceptera ett nej. Parfymen jag bar under vistelsen, Emporio Armani Lei, får jag för övrigt lov att swappa vidare. Tål den inte längre.

Vad lär vi oss av denna historia? Ett andra besök till Ibiza i annat sällskap hade inte varit dumt, ön är inte fullt sönderturistad som jag befarade, åtminstone delar av den. Jag skulle dock inte hålla måttet som lyxprostituerad, alltså. Det här med att byta sex och/eller dominans mot prylar och resor är inte min grej. Får bli en annan karriär.

Fler dofter av Finland

Bois Farine (2003) av L’Artisan Parfumeur – träslöjdsal. När jag gick i lågstadiet på 90-talet hade flickorna syslöjd och pojkarna träslöjd, man fick inte välja enligt intresse. Förstås hade ingen pojke täckts medge att träslöjden inte lockade och att han hellre hade lagat ett förkläde åt morsan, men en och annan flicka kanske hade snickrat ihop något i julklapp hellre än en väggbonad med korsstygn. Bois Farine doftar fint sågspån, mjöligt, kallt som en ouppvärmd slöjdsal och en hint impregneringsmedel (eller dylikt, fan vet jag, satt och bläddrade i en katalog för ”inspiration” under hela terminen med obligatorisk träslöjd på sjuan i högstadiet och lyckades väl såga ut ett ankh i trä och måla det svart till sist, tonårsgoth som man var). 130 euro för 100 ml.


Dolce & Gabbana Pour Femme (2012) av Dolce & Gabbana – muminlimsa. En av mina pojkvänner under tiden i Vasa lämnade hemmet under oroliga omständigheter som 18-åring och fick tag i en lägenhet i Olympiakvarteret, som på den tiden ännu hade en Siwa (och förstås Olympiakiosken med sin billiga öl). Minns att jag brukade kila ner till Siwa och köpa en flaska muminlimsa var och någon glass på sommaren medan han spelade World of Warcraft. Muminlimsan var dyr, två euro för en halvlitersflaska, men vad betalar man inte för en smak av barndomen. Saknar inte byn jag växte upp i, men saknar Vasa, staden där jag blev jag på riktigt. Mina utländska vänner skrattar när jag berättar att en helt ny värld öppnade sig med flytten till regioncentret, en metropol med sextiofem tusen invånare. Jåå. Kring 80 euro för 100 ml.


Encre Noire (2006) av LaliqueSisu-pastiller. Doften är baserad på vetiver, en gräsart som tycks sakna svenskt namn. Artikeln på Wikipedia går under det latinska Chrysopogon zizanioides (fräsigt). Rötterna torkas och destilleras och luktar jordigt och träigt med inslag av kåda och sötsur rökighet enligt någon svensk parfymsida, själv tycker jag doften främst påminner om Sisu (eller Gifu som man sa som liten). Vad fan består pastillerna av, annars? Tydligen en industrihemlighet. De sponsrade också killarna i Sturm und Drang när det begav sig. Ser man på. Svinbillig på Notino just nu, 25 euro för 100 ml.


21 (2007) av CoSTUME NATIONAL – glögg. Copyn skräder minsann inte orden: Created to celebrate the 21st anniversary of the maison, 21 is a harmony of pure and mysterious elements blended to create a strong, energetic and sensual character. Perfect mix of luxury and simplicity, 21 is a balance of white pureness and deep mystery, the most intriguing contrast. Jasså du. Luktar bara glögg enligt mig. Inget vitt och inget mystiskt, såvida man inte menar snön. Möjligen ”lyxen” och enkelheten i en lillajulfest i hyrd lokal med firman (innan spyorna). 104 euro för 100 ml.


Bonus:

Gloria (2002) av Cacharel – kvinnornas omklädningsrum på Tropiclandia i Vasa på 90-talet. Våta träbänkar, aromatisk olja som sipprar ut från dörren till bastun, ett sammelsurium 90-talsparfymer och deodoranter, hårsprej, varmluft från en armé hårfönar, en hint av klorerat vatten. Fick tag i ett prov av denna för några år sen, själva parfymen är ur produktion sen länge och mycket saknad på Fragrantica. En oerhört evokativ parfym. Blev förvånad när jag var dit i mitten av 10-talet, de har spikat upp en trävägg i sambastun så man kan bara prata med den mansperson man är där med, inte basta tillsammans. Vad satan. Är folk så pryda nuförtiden? Har för övrigt ett helt inlägg på kommande om just Tropiclandia, närmare bestämt en psykedelisk tripp som ägde rum där. Vänta bara.