Varken barnens eller morsans Trip

Idag står det gammal hederlig snark på menyn. Senaste nytt från avdelningen alonement och dylikt: TRIP, en dryck för stressade millennials.

Snackar tyvärr inte om lågstadieutfärdsklassikern (apelsincola är kung).

Det är fråga om CBD-infused dryck och droppar i pastellrosa och pastellblått, dvs. precis som 90-talsmorsan klädde målgruppen beroende på kön. De har rentav snott densammas snack om något njutbart som är guilt-free.

Något med *~lugnande pasteller~* gör mig stressad, typ som *Sökarna* (1993): HAN ÄR LUUUUGN, OKEJ!!!

Sloganen ”take a trip” och målet att ”bring millions of people their first experience” var det, ja. Kunde fan inte ha förutspått att tech bros och Goop-tjejer skulle komma att göra ayahuasca household till en sådan grad att man kan marknadsföra en dryck på detta sätt. Min kärlek för både 60-talshippies och 80-talsyuppies kan knappast ha gått någon förbi, men avkomman som tågade in på 10-talet är a different beast.

Rusmedelsliknande marknadsföring av drycker som har försökt tuta i kidsen att det är jättehäftigt med referenser till typ koks eller gräs har vi sett förr:

Åt vuxna har jag sett droginspirerad marknadsföring en miljon gånger inom parfym, ofta med referenser till opioider:

Etc. etc. etc. Att rikta sig till en köpstark andlighetsintresserad marknad med dylika fasoner har jag dock inte sett förrän CBD gjorde intåg på riktigt under förra decenniet. Skrev om Lushs CBD-kollektion för inte så länge sen, de var dock rätt sena på bollen (och ”inte så länge sen” var tydligen de första dagarna i januari, dvs. två och en halv månad sen. Wat.)

TRIP som dryck är lightly sparkling och kostar £14 för ett sixpack (16,65 euro). Ett alkoholalternativ även prismässigt, alltså, men utan psykoaktiva ingredienser. Förutom CBD är det fråga om ginseng och gurkmeja och kamomill och L-teanin och sånt, summerat med termen adaptogens, vilket ska ge en vetenskaplig air och för tankarna till grejer som empathogens och entheogens, två grejer som målgruppen gillar (som Carl L. Hart spetsade till det, gillar andliga vita professionals med flis en viss drog – typ molly – är det en psykedelie, allt annat är bara knark).

Liksom alonement säljer konceptet egentid åt stressade millennials har jag i övrigt svårt att se TRIP-droppar som annat än en mindre mossig reboot av konceptet Rescue Remedy drops.

90-talsmorsornas TRIP, hopplöst i sin oinstagramvänlighet.

Enligt brandets alltid så viktiga story skapade Dan och Liv TRIP efter att Dan hade skadat sig under en fotbollsmatch bara veckor innan deras bröllop – ”nightmare”. Efter att ha upptäckt CBD återhämtade han sig mot alla odds och var rentav den siste på dansgolvet. De fortsatte använda CBD i vardagen men hatade smaken, och år 2019 bestämde de sig därför för att utveckla en bättre produkt och lämna sina karriärer inom… ja, vad?

*betänketidsmusik*

Ding ding ding! Finans och juridik. Och på den vägen är det.

Blev nyfiken och tog en titt på deras företag i de brittiska myndigheternas rullor, de växer så det knakar. Beundrar alla som hoppar av ett stabilt tåg till förmån för det okända och sina passioner. Varumärket är genomarbetat in i minsta detalj, instaflödet är kurerat till tusen, även små detaljer som att företagsbloggen på hemsidan är benämnd journal är on point, målgruppskännedomen är total.

Läkemedelsverket i Sverige står benhårt fast vid att CBD som ska inhaleras eller förtäras är läkemedel, så något intåg på svenska marknaden lär det inte bli inom en överskådlig framtid. Det är fortsättningsvis skumt hur CBD marknadsförs med millennialpasteller i ett land, vid disken på apotek typ som salmiak i ett annat, medan man i Sverige rättar till glasögonen och hänvisar till det godkända läkemedlet Epidyolex. Men bara om du har en jävla massa svårbehandlade epilepsianfall. Å andra sidan kan jag älska ”jamen, om ni säger det har en massa medicinska effekter och skit så är det faaaaan ett läkemedel, hur ska ni ha det?????!?!?!?!?!!?”.

Tro fan att jag har blivit nyfiken på dryckerna bara genom att skriva ett raljant inlägg också. Om två veckor återkommer jag kanske med hej det här TRIP är faktiskt ganska najs. Om jag efter ytterligare två veckor börjar snacka om att your vibe attracts your tribe och go with the slow har vi bekräftat inkörsportteorin en gång för alla.

*She who fights TRIP should look to it that she herself does not become TRIP… when you gaze long into the abliss, the abliss also gazes into you…*

Salmare-sjö

D hade födelsedagsfest i lördags. Nöjer mig med att säga att jag mådde som jag förtjänade dagen efter.

Det må se ut som att jag kurerade min krapula genom att bada i salmiak-kossu, men boven i dramat är i själva verket Lush-badbomben Black Rose (£6 i UK, 8,95 ege i Finland, 85 kr i Sverige). Doftar pelargon, ros och lite citron tillsammans med den typiska Lush-noten som bas. Funkar också som de där rosa tabletterna som visar var man har slarvat med tandborstningen; den svarta färgen klamrar sig fast vid vanligtvis osynlig smuts efter dränering.

Black Rose - bomba de baño vegana | Lush

Saftigt pris för en enda användning? Jao. Samtidigt finns det många som slentrianmässigt lägger samma belopp på ett stop vid krogen eller en krapulapide, så det beror på vad man prioriterar.

En salmiak-badbomb hade dock varit något. Svart och rombformad som klassisk Fazers salmiak, typ som att bada i Kvilla. Hade säkert sålt bra i Norden, NL och Tyskland men floppat totalt all annanstans. A girl can dream.

Lush + kush = sant

En gång när morsan hade varit till Stockholm i slutet av 90-talet berättade hon om en butik som hette Lush. Därifrån hade hon köpt med sig underbart doftande tvålar, något helt annat än farmors fåriga persikoyoghurtsfärgade tvålbitar.

Dessutom kom hon hem med något som kallades för en badbomb. Bara namnet var ju roligt. Hon frågade om jag ville testa och ploppade i den i badet.

Den brusade så trevligt och gjorde badvattnet TURKOST! Åttaårigt mind = blown. Tropiclandia? Hemma?!?!?!?!?!? Stirrade som en stenad tonåring framför Milkdrop.

Shoutout till the original OG’s som var med.

Min andra brush med Lush kom först tjugo år senare i NL, när jag hjälpte J att katalogisera och donera en jävla massa överbliven Lush-tvål som hen hade fått av en bekant som jobbade där. I samma veva var jag hemma hos någon och använde en Lush-schampokaka som handtvål i misstag. Var jag stenad? Jo. Skulle samma grej hänt utan den faktorn? Tja, är en handtvålsformad grej placerad i samma position på lavoaren där en handtvål kan förväntas ligga avskriver jag mig allt ansvar.

Lush Snow Fairy candle is FINALLY released – and fans are in a frenzy

Har faktiskt aldrig satt foten i en Lush-butik, de luktar alldeles för starkt. Fick dock diverse Snow Fairy-doftsatta produkter i julklapp, doftar bubbelgum + sockervadd + sursockrat godis. Gillar i allmänhet söta dofter, men det känns som falsk marknadsföring (vilket jag fick till svar när jag som barn frågade morsan varför hon inte är nöjd med sitt naturligt raka hår). Värk i gottatanden kommer dessutom som ett brev på posten. Har hört folk säga att söta dofter hjälper dem att inte äta godis – för mig obegripligt.

I övrigt har jag bara erfarenhet av två Lush-dofter: Dear John och Karma.

GB bar Dear John i somras. Sirapsaktigt träig med en twist av lime, den passade honom riktigt bra. Kollade just upp noterna och hittade följande beskrivning:

”Evoking memories of reading old books and Sunday morning coffee, Dear John whisks you back to childhood. Whether sitting in your grandfather’s lap by an open fire or walking in the forest with your dad, this woody, spicy and moreish scent will leave you feeling safe and sentimental.”

Jaha… alltså… näe du, de där associationerna klarar jag mig utan, kthx.

Karma | --Greatest Hits | Lush Fresh Handmade Cosmetics UK

Karma doftar psytrancefestival och tigerglass, mungiporna går uppåt när jag doftar på den. Hade den som fast parfym ett tag, men tyvärr hatar jag fast parfym. Alla såndär små pots som man ska smeta fingertoppen i kan dra åt fanders. Pekfingernageln sjunker in i skiten och förvandlas till en skopa om man har långa naglar, no bueno. Alternativet är att hålla nageln utanför burken och liksom böja fingertoppen till en slutparentes och knappt få något på fingret (har något sorts lip butter i min ägo just nu, använder helt sonika knogen, fuck it).

Tycker Lush har en del gemensamt med MAC (kosmetikföretaget). Började som små uppstickare, kvalitetsrykte med pris därefter, enhetligt utseende som sällan ändras, stilrena svarta förpackningar till det mesta, återvinningsprogram med produkter till godo som tack sedan länge, social responsibility-projekt innan vareviga jävla företag stack upp fingret i vädret och kollade vartåt det blåste.

Dock är Lush förstås mycket medvetna om vartåt det blåser (vad fan hette företaget som gav ut 2-in-1-produkten blotting paper till fejset + rullpapper för ett antal år sen?). I hemlandet UK kör Lush denna kampanj på förstasidan:

I NL såg jag CBD marknadsföras åt husdjur samt på apotek som kosttillskott. I UK gör Lush en produktserie med CBD som inte kunde vara mer direkt i sin referens till regelrätt stonerkultur. Om du har följt bloggen ett längre tag vet du att jag sist och slutligen inte är särdeles förtjust i röka, men fascineras ändå av den mark som har brutits vad beträffar gräsets rumsrenhet.

Mörkgrönt och ufogodisrosa är dock en av de färgkombinationer jag har allra svårast för, den får mig att klia som ett unket mommotäcke, men det är jag det. Huvudsaken är att den som vill kan ta en bonghit och kolla på en badbomb med 25 mg CBD som spritter runt och gör vattnet mossgrönt.

#vibes

I Norden försöker man å andra sidan bryta associationen CBD/THC till varje pris (det är inte samma saaaak, man blir inte höööög, vilket stämmer). Med tanke på att Läkemedelsverket skriver att THC har hallucinogena egenskaper förstår jag vikten av att betona skillnaden och inte bunta ihop dem, även om det är synd att det måste vara så. Hallucinogen, deliriant, dissociativ, psykedelisk och enteogen är för övrigt inte synonymer. Mer om det på kommande.

Himmelskt åt änglarna?

By Kilian är ett nicheparfymmärke som skapades av Kilian Hennessy (ja, precis den släkten) år 2007. Det finns inget lättåtkomligt födelseår på nätet, antagligen en medveten strategi. Har för mig att bilden ovan är från när märket lanserades, alltså sisådär fjorton år sedan, så gissar att han torde vara kring 45-årsstrecket i dagsläget. Mindre fagra exemplar än sådär har man ju nog sett, va.

Körsbärstobak- och honungsbomben Back to Black (2009) är en unisexklassiker och antagligen husets mest kända doft, följt av Love (2007), en kvinnligt könskodad doft med noter av kanderade vita blommor. Tvåhundra euro får man punga ut med för en flaska… på 50 ml… styck (!). Är det totaljävla galet? Ja. Har hittills inte träffat på en enda doft som jag anser vara värd det priset, och då har jag ändå testat de mest underbara ting.

Närde dock en skräckblandad förhoppning om att Angels’ Share (2020) skulle kunna leverera till en sådan grad. Inte för att jag behöver något svindyrt att tråna efter för att känna mig komplett som kvinna – är relativt befriad från besatthet över Vuitton-väskor och Louboutins. Nej, för att det vore en stor upplevelse att med handen på hjärtat kunna säga att jag helt förstår varför folk payar mer än det jag har kvar efter hyra och räkningar månatligen för en liten flaska.

Angels’ Share åsyftar alltså den andel cognac (och whisky, till exempel) som avdunstar vid tillverkning. Med ett efternamn som detta är det klart att det passar märkets profil med lite noter av finsprit (som ändå balanserar på rätt sida alkisandedräkt). Ändå inget att spruta på sig innan man släpper av lille Oliver vid skolan, precis.

Angels' Share By Kilian for women and men — Kanske också något att lägga utom synhåll innan rödnäste farbror Krister kommer på besök.

Med noter av kanel, vanilj och pralin kan man möjligen höja ett ögonbryn åt unisexklassningen, men så balanseras kompositionen också upp med ek, sandelträ och tonkaböna. En österbottnisk karl som högst sprayar på lite Brut vid tillfällen då fiinstjoorton kommer fram skulle nog kalla det en damparfym. Själv kan jag lätt föreställa mig denna doft på till exempel en holländare (med tjusiga vågor i håret, som de ofta har).

En ytterst trevlig parfym, men för mig inte fullt lika himmelsk som för många andra.

Man, enligt Dior

Valentindagen inföll för lite över en vecka sedan. Inget som uppmärksammas som så, men tog tillfället i akt att ge en ny flaska Dior Homme EdT åt T, då det börjat sina i den förra som köptes år 2016. Gav just den flaskan åt honom första gången jag hälsade på i Skottland. Det var en otrohetsaffär varsamt inlindad i svepskäl, och det visste vi båda två. Han fyllde 22 när jag var där, själv var man 26 och för omogen för att avsluta det ordinära (sambo)förhållandet. Det skulle dröja ännu ett år innan den oundvikliga kraschen, men det visste man ju inte då.

Speta så satans med att hålla ihop allt: en dyr utbildning som sist och slutligen inte fångade intresset, samboskap med konflikter som pyrde under mattan, slut på studiestöd och tvungen att ta lån av sambons välbeställda far, dött sexliv, medicinbyten, studiepaus på ett halvår, hur socialisera på internship i väletablerad forskningsgrupp, ångest och självsabotage, förälskelse i T tillsammans med en vägran att erkänna det som egentligen stått klart sedan första pojkvännen: jag är inte monogam.

Fragrantica is life. Fragrantica is love.

Hittade parfymvärlden kring denna tid och doftade igenom allt jag kom över. Kring åttahundra parfymer har nått min näsa i skrivande stund. Skrev oftast små anteckningar på Fragrantica i hopp om att de skulle vara av värde åt någon annan, och får ibland meddelanden från folk som köpt eller låtit bli att köpa en doft efter att ha läst något jag skrivit. Alltid trevligt.

Nåväl. Av de manskodade dofterna är Dior Homme EdT (2011) en av de ljuvligaste jag vet. Den utkom egentligen år 2005, men har aldrig lyckats få tag på den första formulan. Dior lanserade en tredje formula förra året, och 2011-versionen finns numera kvar under namnet Dior Homme Originale. Snappade lyckligtvis upp detta nånstans och såg till att beställa rätt version, för om en flaska av den nya versionen hade dykt upp hade man inte blivit nådig, alltså. Den är förskräcklig.

Efter att ha jämfört Dior Homme (2020) med Originale och den gamla flaskan undrar man varför de inte bara hittade på ett nytt namn åt den tredje formulan. Originale och flaskan som köptes år 2016 är mycket lika, tiden har fördjupat kakaonoten i den gamla flaskan och den har definitivt mer närvaro, men det är ändå samma doft. Homme (2020) är en helt annan kreation. Menlös. Doftar generisk mansparfym. Irriterande anonym.

Överdos cashmeran, en doftmolekyl som sägs dofta lite träigt och strävt men lent och hudaktigt. Refereras ofta till som blonde woods, en fanasinot som inte existerar i verkligheten. Homme (2011)/Originale är kakao och läder och iris, ljuvlig iris, gentlemannamässig, romantisk, beläst. Var är romantiken? Varför uppenbarar sig en sliskig, sportbilsägande hypebeast med militärsnagg och ”skarp kostym” i huvudet när jag doftar på den nya versionen? Vart tog den finlemmade och finstilte unge gentlemannen vägen? Blir att bunkra upp med Originale nu alltså. Det här går ju inte för sig.