Alltså. Varenda gång jag går till Sainsbury’s finns det minst en kundvagn vid slutet av tunneln för lätt trafik som går under stora vägen. Butiken är så liten att de inte ens har kundvagnar, så det är inte deras. Ibland är det bara en, ibland upp till fyra, gångerna det har varit helt tomt kan räknas på en hand. Vad är grejen? De kommer från olika matbutikskedjor varje gång, tas bort, och så dyker det upp nya. Kan nån upplysa mig?
Fick en otrevlig överraskning när det visade sig att det nyupptappade badet var iskallt imorse, gick ner och vidarebefordrade felkoden på boilardisplayen till disponenten. Det fick bli en så kallad raggardusch istället. Hör ofta att det predikas om kallduscharnas särdeles ymniga superdupermegaultravälgörande effekter numera, men alltså nä, den dag jag börjar sjunga deras lov kan du vara säker på att det är fråga om en doppelganger (31 HP, 420 XP, var beredd på haste och mirror image om den är greater).
Möte med gamestudion senare i eftermiddag, har ett par idéer samt en del nytt att visa upp. Imorgon blir det D&D-session via Roll20, något av en specialare (som jag inte har planerat ett skit inför än, måste göra det ikväll). Visning på lördag, en lägenhet med badkar (!), därefter min första session Delta Green med D och diverse folk jag inte känner så bra.
Söndag möjligen mer parkhäng om vädret tillåter. Inkommande måndag är en bank holiday i UK, så det är egentligen frågan om en långhelg. På tisdagen ska jag ha ett telefonsamtal med en kvinna från jobbcentret, vi ska fundera ihop en lösning så att jag gradvis kommer ut i arbetslivet igen på ett hållbart sätt. Redo för det nu. Är fortfarande förbluffad att den dagliga smärtnivån är LÄGRE sedan Lyrican avslutades, alltså.
Just precis nu trillade det in ett mail som glatt meddelar att tredje duden av fyra har levererat sin tape för Richard (se gårdagens inlägg), får ta och hoppa in i det med detsamma. Lekker bezig, skulle de säga i Holland. Betyder typ fullt upp på ett sätt som känns belönande, doing well, on a roll. Extremt holländskt att säga det sarkastiskt också, men jag menar det. Äntligen lite luft under vingarna, satan.
Då har processen kommit så långt att det var till att regga Fiverr-konto och leta upp en glad kanadensisk amatör för att göra rösten till Richard i Trevor Bock. Valde ut fyra dudes som vill bli röstskådespelare, tre infödda engelskspråkiga kanadensare och en amerikan som kan göra en kanadensisk accent. Skickade samma karaktärsbeskrivning åt dem alla, tillsammans med en stillbild, samt ett utdrag ur en representativ scen. Richard har problem med att hantera ilska, så jag vill försäkra mig om att den som får jobbet faktiskt vågar go all the way när han får spader titt som tätt.
De var så arma peppade att få sätta tänderna i en animerad karaktär, det smittade av sig. De flesta beställningsjobb innefattar nämligen läs detta med en förtroendegivande nordamerikansk accent till presentationsvideon på vårt företags hemsida. Tyckte det var rättvist att kompensera dem alla för att göra en liten audition, att lära sig kommunicera det man vill ha och diskutera revisioner fram och tillbaka är också viktigt, så det är värdefull träning för mig med. Kommer jobba med den som får rollen så länge serien pågår, och då ingår det att pejla skum grammatik och ordval som kunde vara mer genuina.
Har redan hunnit få in ett bidrag. Har hittills endast haft folk jag känner som röstskådespelare, så att höra en person man inte känner läsa ett manus man skrivit enligt sin tolkning av karaktären är 100 % totalt jävla surrealistiskt. Valet görs på söndag, middagstid, för att ge alla tillräckligt med tid att skicka in sitt bidrag och göra revisioner om det behövs.
EMDR-terapin gick alltså av stapeln som planerat igår. Var det någonting att hänga i julgranen nu då?
Sessionen kördes förstås över Teams. Innan vi drog igång sa terapeuten let whatever comes come, den inställningen känns ju igen från annan intensiv mental gymnastik man pysslat med då och då. Började med att fokusera på ett visst minne från två-treårsåldern. Hur jag reagerar på att skriva om det är antagligen en måttstock på hur väl den första sessionen funkade, så detta ska bli intressant.
Det fanns en mobil med diverse typ lövsågade platta figurer i trä som hängde i fönstret på ovanvåningen, vitmålade, fästa i en cirkulär konstruktion med rätt tjock bomullstråd. Tror inte den hade något speciellt affektionsvärde sedan gammalt, men jag visste att mamma tyckte om den (okej, där kom tårarna). Så jag tog helt enkelt en sax och knipsade ner en av dem, en fågel tror jag det var. En två-treåring ska väl inte ha sax inom räckhåll, men ja, min tankegång var att om jag tar denna till mammas arbetsrum blir hon glad. Hon tycker ju om den.
Minns att jag tassade fram till hennes skrivbord i hemmakontoret, dit dörren ofta var stängd. Vet att detta måste ha varit i början av 90-talet eftersom hon fortfarande hade det kvar. Hon jobbade heltid i stan och pendlade med bil varje vardag, skrev en bok på kvällar och nätter, och hade två småbarn hemma som slogs om hennes uppmärksamhet. Dessutom skötte hon också all tvätt och matlagning.
Pappa var oftast i verkstan på gården eller halvslumrade på golvet framför TV:n på senkvällarna, antingen tyckte han att det var en rättvis arbetsfördelning eller så hade han aldrig reflekterat över det. Vet inte om mamma hade försökt kommunicera sitt (extremt förståeliga) behov av avlastning, eller om hon malt på i tron att rollen som superkvinna är hållbar, eller om hon inte vågade uttrycka sina behov alls. Oavsett var det ju väggen nästa.
Nåja, detta är tankar i vuxen ålder, tillbaks till barnet. Jag öppnar dörren och tultar in, hon sitter med ryggen mot dörren som vanligt. Lilla jag går fram och ger henne fågeln (mer tårar, för nu snackar vi känslor och inte rationaliseringar) i tron att detta ska göra henne glad, men hon tittar knappt på mig. Märker dock besvikelsen i hennes anlete genast, det blev helt motsatt reaktion. Minns inte exakt vad hon sa, men kontentan var ett lågmält oj, har du klippt av den där fina, det var ju synd. Så nu har jag inte bara förstört något fint, jag har också gjort mamma mer ledsen.
Blir förtvivlad av detta, antar att jag börjar gråta, har liksom inget bättre sätt att kommunicera vid det laget. Hon försöker trösta mig, inte är det hela världen, men jag märker ju att det inte är genuint. Hon ser fortfarande trött och ledsen ut, så det måste ju vara mitt fel. Lämnar med dendär oroskänslan efter den ytliga överslätningen, och det finns ett antal liknande tillfällen från tidig barndom.
Det är ju klart som korvspad att det inte är barnets uppgift att trösta föräldern, har jag förstått i efterhand, men det tog länge, länge innan jag insåg att det inte är något fel på mig, det är upp till vuxenvärlden runtomkring att ta ansvar för barnets välmående. Aktivt. Uppmärksamma och förstå. Det var farmor som fyllde den rollen för mig, tack och lov, men det slog desto hårdare när hon gick bort (får återkomma till det). Är än idag benägen att vända ledsenhet inåt om jag inte ser till att motverka det, och absolut inte störa jobbar jag ännu på att hiva ut i diverse sammanhang. Min magisterutbildning led mycket av det, till exempel, och i delat boende är jag tyst som en mus.
Själva sessionens utformning är svår att beskriva. Upplevde nog någon sorts förlösning när mitt vuxna jag, i skrivande stund sju år yngre än min egen mamma var då, stod framför denna inre lilla flicka och visste precis vad hennes behov är. Att hon är trygg och bor inom en person som har klarat av allt möjligt. En person som menar vad hon säger, som agerar i enlighet med sina värderingar, som är djärv, som vill förstå, som bryr sig, som tar sig tid, som kan älska och försvara andra och sig själv när det blåser. Upp i famnen bara.
Första gången jag satte fot i Manchester var i november 2018. Landade vid flygplatsen, hoppade på tåget till York (cirka 1,5 h en väg) och hälsade på S som fortfarande studerade där. Fick mig en grundlig rundtur, minns stan som en blandning av Utrecht och Delft, men engelsk. Lite för pittoreskt för mig, men det var skoj att träffa S efter sju års internetvänskap. Därefter tåget tillbaks till Manc. A mötte upp mig vid Piccadilly, tågstationen som är mest central.
Reagerade genast på stämningen i stan när vi gick nerför gatan mot Piccadilly Gardens för att hoppa på bussen till hans studentkorridor. Klockan var runt 21 på en vardag. Tror inte på auror och skit, men jag är extremt känslig för omgivningen. Det var mörkt och kyligt, men trots det fanns det en myllrande energi och ett rejält självförtroende i luften.
Det är ju en storstad, störst i norr och andra eller tredje störst i UK (beroende på hur man räknar). Ibland när man kommer till en främmande storstad kan det vara överväldigande och förvirrande, kaotiskt. Istället märkte jag hur jag rätade på ryggen och saktade gångstilen till stadiga kliv. Det kändes som världens mest naturliga grej att gå där, trots att jag inte visste vart vi var på väg.
Dagen därpå tog vi en promenix genom Alexandra Park, ett stort grönområde som ligger precis utanför studentboendet i fråga. Hade inga handskar och endast fejkläderjacka + halsduk, så vi gick in till Coffee Cranks, ett kooperativ-kafé som ägs helt av arbetarna, och drack varsin kafi för att få upp värmen.
På vägen tillbaks genom parken fick jag plötsligt syn på en jätkä som stod vid en keyboard. Men inte som gatumusikant, det hade man kunnat förstå. Nä, han stod ute i gräset och hade ingen förstärkare, inga högtalare. Det hördes inte ett skit när han spelade och vi gick på gångbanan tio-femton meter från där han stod. Han kan i själva verket ha haft hörlurar på.
Duden hade alltså släpat ut en jävla 88-tangenterskeyboard plus stativ och helt enkelt ställt sig mitt på gräset för att spela i kylan en förmiddag. För sitt eget höga nöjes skull, som om det vore en gitarr. Blev förstås överförtjust av den insikten.
Blev också hype över hur välrepresenterade diverse subkulturer var i gatubilden, mycket onaturliga hårfärger. Väntar på bussen, jahapp, där har vi ett par crustpunkare + obligatorisk hund, dendär duden kör nån sorts 50’s greaser-/raggarstil, ett gäng typiska indiekids i jeansjackor och skinnpajer, nån sorts emo-revivalists, en cybergoth. Efter nästan ett år i välkammade och -artade Haag var det en frisk fläkt.
Visst fanns det kostymbeklädda yuppies med identiska fades (män) och ombres (kvinnor), men inte alls till samma grad som i centrala Birmingham, där det är yuppies, yuppies, yuppies så långt ögat kan nå. Det finns en större variation i gatumodet i Manc, det ska vara gediget men personligt och definitivt inte överstylat eller pråligt. Och så får man gärna ta ut svängarna med skorna.
Har besökt ett antal städer i UK, och att komma till Manchester är alltid som att äntligen stänga av köksfläkten och märka hur lugnt det blir. Ända sedan första gången. Kan inte förklara det, men accepterar att det är så. Vissa har tokdille på Helsingfors, andra London, Paris, New York, LA, Stockholm, Amsterdam, Berlin… för mig är det enkelt. Manchester, I’m mad fer it.
Madrona Silvander 