Tillbaks i The Midlands efter två dagar i Manchester. T fick nycklarna till nya stället idag, blev uppriktigt chockad när jag klev in. Nu kommer det en rant här, va.

En totalt charmlös lägenhet bestående av ett litet sovrum och avlångt kök (slash ”vardagsrum”, dvs. sju kvadratmeter yta med heltäckningsmatta) med ett minimalt inträngt badrum i ändan. Delarna förbinds av ett genomgångsrum med två trappsteg i mitten så att man absolut inte ska kunna använda det till något vettigt.

Badrummet har skjutdörr, men handtaget tar i väggen om man försöker stänga dörren tätt, så för att få den helt stängd lämnar det en femcentisglipa till väggen = stril o. dyl. ekar ut i köket. Betackar mig dylikt i egenskap av allmänt pryd jävel. Dörrarna överlag är så billiga att jag först trodde det var fråga om temporära plywoodskivor.

Köket har elspis med rostiga jävla plattor, uttagen finns inte där man vill ha dem, minimalt med förvaringsyta, ingen köksfläkt, ett batteri positionerat precis så att man inte kan flytta köksbordet för att få mer ”vardagsrum”. Väggarna är KRITVITA och heltäckningsmattan en kall mörkgrå färg, men skåpluckorna och vitvarorna har varm underton. Resultatet blir att det kalla känns kliniskt och det varma bara fulgulnat.

Det är uppenbart att sovrummet har varit en study och resten en del av en utility building i markplan. Detta viktorianska townhouse har, som så många andra, styckmördats och förvandlats till tre separata lägenheter vid någon point. Det är något oerhört beräknande i att tvinga ett opraktiskt utrymme att bli en usel conversion för att kunna uppbära mer hyra. Det känns i väggarna.

Åtminstone är det inte jag som ska bo här. T har själv valt att skriva på kontraktet efter att ha sett stället IRL, däremot tyckte han det var bättre innan de ”fräschade upp” inför hans inflytt. Lel. Nu när den första chocken har lagt sig är det dags för fas 2: cope, vilket inleds med Operation Myspys. Tufft uppdrag, men det ska gå. T vill ha 60-talsgardiner, låter som en bra idé – det kommer man långt med.