Pink Flamingos (1972)

När jag gick i högstadiet var Rotten.com och Ogrish välkända hemsidor, och jag minns också när Flashback lanserade Mondo, gore och bizarre-forumet. Jag har även hunnit hänga en hel del på 4chan, i runda slängar åren 2006-2017, och har därför hunnit bli rätt luttrad.

Övervägde ändå, för första gången i mitt liv, att lämna biosalongen under en visning av John Waters Pink Flamingos (1972).

Om jag tycker att en film är allmänt meh tenderar jag att slumra till i det sköna mörkret och vakna när lamporna tänds. Pink Flamingos är definitivt inte meh. Fanskapet har varit en kultfilm i fem vittus decennier, och jag var beredd på filmens ökändhet redan innan jag nämnde åt A att jag och T skulle se den vid Manchesters fantastiska kulturkomplex HOME. De beskrev filmen så här:

Sleaze queen Divine lives in a caravan with her mad hippie son Crackers and her 250-pound mother Mama Edie, trying to rest quietly on their laurels as ‘the filthiest people alive’. But competition is brewing in the form of Connie and Raymond Marble, who sell heroin to schoolchildren and kidnap and impregnate female hitchhikers, selling the babies to lesbian couples. Finally, they challenge Divine directly, and battle commences…

Sure, sa A, som är väl bekant med verket. Let’s see how long T lasts.

Som uttalad könsrock-aficionado lät Pink Flamingos som något jag kunde tänkas gilla. ”A number of increasingly revolting scenes that center on exhibitionism, voyeurism, sodomy, masturbation, gluttony, vomiting, rape, incest, murder, cannibalism, castration and foot fetishism” verkade helt enkelt sevärt, så vi pallrade oss iväg till en av de två visningarna som erbjöds.

Visningen var i en av de snäppet mindre salongerna, kanske tolv rader med tjugo stolar styck, och när filmen drog igång uppskattade jag att publiken skulle rymmas på sisådär en tredjedel av totalytan om folk inte satt utspridda. Det var alltså typ åttio pers där, och alla tycktes ha jätteroligt åt filmen redan från början. Det hade inte jag.

Slängde en blick till vänster för att kolla T:s ansiktsuttryck nu och då, och i hans ansikte fanns för det mesta ett ganska neutralt intresse, men ett intresse likväl. Runt oss skrek folk av skratt. Jag satt främst i tankar om att det nog finns betydligt mer givande saker att göra med min lördagskväll, veckans eviga och förgängliga prime time-fönster, men det var ändå min idé att se filmen, så jag beslöt mig för att stå mitt kast. Någonstans ekade morsans röst: Man ska aldrig lämna en dålig fest för tidigt.

Under filmens gång kände jag snarast ja ja, det är höjden av camp och äckel och dålig smak och jättesubversivt och in your face och de hade säkert jätteroligt under inspelningen, jag fattar vad de försöker göra, men så jävla bra har humorn inte åldrats. Subversiv boomerhumor är fortfarande boomerhumor.

De teatraliskt dräpande kommentarerna, excesserna och den specifika varianten ironisk självgodhet som bland annat kännetecknar det svårdefinierade konceptet camp har jag dessutom aldrig riktigt förmått ta till mig, och jag hade svårt att förstå den ljudliga uppskattningen som ekade i salongen. Funderade att det måste bero på att publiken främst bestod av RuPaul’s Drag Race-generationen, som helhjärtat har anammat drag-kulturens uttryck och egenheter, och därför kunde ta till sig filmens shtick på ett annat sätt.

Ungefär halvvägs in i filmen hände det dock någonting jävligt skumt. Inte på duken, utan i mig – jag kom plötsligt på mig själv med att skrocka till nu och då. Till sist trillade polletten ner, och jag noterade med stor förvåning hur filmen hade vunnit mig till sin sida; detta utan att jag själv hade märkt det.

Mitt i allt var jag uppriktigt road ända till slutet, när jag liksom resten av salen brast ut i en spontan applåd. Vi lämnade biografen en smula omtöcknade, men med ett stort leende på läpparna, och tjattrade livligt på vägen ut.

Det var även väl valda biobesökare som fick säga sitt i den officiella trailern när det begav sig – inte en endaste ruta från själva filmen.

Stoned boomers galore.

Det är på något sätt sjukt att tänka sig att de allra yngsta skådisarna likväl föddes i slutet av 1940-talet. Min hjärna vill liksom inte ta in det. Mindre förvånande är kanske att ett flertal av dem inte levde särdeles länge. Tre av de medverkande gick bort i sextioårsåldern, en förblödde under ett PCP-rus vid en ålder av 32, en dog av AIDS vid 40 års ålder, och Divine själv trillade av pinn som 42-åring pga. sitt förstorade hjärta.

Har inte sett något annat av Waters, men det får det allt bli ändring på.

Gastkramande fantast

Under månaden bloggen har strösslats med snorbillig mat har jag hunnit med en hel del. Vid sidan av de vanliga slukhålen (Well of the madafaking Mind, Trevor-projektplan i finansieringssyfte) har K:s födelsedag, T:s födelsedag och A:s födelsedag dragit förbi, liksom en upplaga Heart of Glass vid Peer Hat, femdomeventet Femme Evolutions höstupplaga, samt stans första femdommunch vid New York New York i Gay Village (vars lounge på ovanvåningen ser ut som en MAC Cosmetics-julreklam anno 2004).

Dessutom hade jag några intervjuer för ett intressant jobberbjudande, som dessvärre evaporerade med anledning av totalt anställningsstopp. Crossbreed som egentligen skulle gå av stapeln imorgon har även det gått upp i rök pga. anklagelser riktade mot grundaren, men även om så inte vore fallet skulle jag nog inte ha pallrat mig dit – drog på mig en förkylning direkt efter att jag kom hem från en ljuvlig långhelg med GB i NL sent på måndagskvällen.

T:s devis vid temporära sjukdomstillstånd är throw calories at it until it goes away, och det brukar funka. Nyste dock halvtuggade apekoppen över heltäckningsmattan för en stund sen. Så kan det gå.

Lakrits + banan i kompakt skumgodisform. Inte så pjåkigt.

Jag har också badat en hel del badkar denna månad, främst för att läsa Gormenghast-böckerna av den brittiske författaren Mervyn Peake (1911-1968). Det var förstås D som ploppade tegelstenen på knappa tusen sidor i mina händer, och redan det härligt Photoshop 5.0:iga omslaget räckte för att väcka min uppmärksamhet.

På svenska Wikipedia står det att det är en ”fantasybokserie med gotiska inslag”, och det är det väl, men här finns inga jävla alver eller orcher eller magiker, inga krigsintriger med intilliggande riken, i själva verket inget utvidgat världsbygge över huvud taget. Det lika delar groteskt överdimensionerade + förfallande slottet/grevskapet Gormenghast, styrt av släkten Groan i sjuttiosex generationer, är ett mikrokosmos som räcker mer än väl.

Jag får en del bilder från Hexen II (1997) i huvudet, men det är vid närmare eftertanke snarare ödsligheten, spretigheten, ambiensen och färgschemat i Quake (1996) jag känner. Slottet Gormenghast och dess omkringliggande landskap tänker jag mig snarast som en ö som gradvis flyter ut till opacitet 0 % i någon sorts parallell dimension-soppa – hade fan inte varit förvånad om man skulle se Quake 1-himlen flyta förbi om man täcktes lyfta blicken.

Yup, Hexen II was a good game. *sips monster zero*

Huvudkaraktären Titus Groan är även titeln på den första boken (1946), som dock börjar när han föds och slutar när han är ett år gammal. Det är först i andra boken, Gormenghast (1950), som han har något desto vidare att säga till om, och personligen tycker jag att han är den minst intressanta karaktären i persongalleriet. Pelaren består snarare av kökspojken Steerpikes resa, och eftersom han har ett finger med i spelet lite allstans är det även han som knyter ihop trådarna. Och vilka trådar.

Författaren har helt enkelt en jävla fantasi – bråddjup men fokuserad, och aldrig någonsin utsvävande när den inte behöver vara det, samt ett mycket personligt sinne för humor. Har fan inte drabbats av beskrivningar eller framför allt karaktärer på detta sätt sedan världen filtrerades genom det blodiga allvar som hör tonårens hormonstormar till. Peake slår rakt genom min nedskruvade mottaglighet, och jag kommer bära med mig slottets stenar och dess invånare i en liten ask. Gormenghast är det enda stället från vilket jag skulle vilja ha en kylskåpsmagnet.

Har ingen aning om huruvida den svenska översättningen från slutet av 1970-talet håller måttet, men det engelskspråkiga originalet kräver en del av läsaren. I de fall där orden var totalt obekanta fick jag dock känslan av att Peake skulle ha använt ett vanligare ord om det bara dög, eftersom texten i sig inte alls är svårläst eller tillkrånglad. Mina tillkortakommanden, inte hans.

Läste ut den andra boken igår, och den tredje har jag valt att inte röra, eftersom den lär ska göra en skarp sväng som jag inte är så snål på. Kollade alla fyra episoder av miniserien som BBC gjorde baserat på de två första böckerna år 2000 istället, men kände inte igen särskilt mycket av boken i den alls. Tiden och tekniken är mogen först nu. Det har snackats om att Neil Gaiman jobbar på en ny serieversion sedan 2018, men det har varit relativt tyst sedan dess. Hoppas att projektet inte har skrotats.

Äta snorbilligt, sista delen

Förnöjsamheten som kommer från fett är grymt värdefull, särskilt om maten i övrigt är småtorftig. Märker genast om jag har fått i mig för lite fett, någon sorts diffus känsla av svaghet och utarmning, en känsla av att vara barskrapad på riktigt; internt torr. Steker därför i redigt med rypsolja, sätter en generös klick margarin i gröten, etc. Om en vara med fullständigt fettinnehåll finns att tillgå är valet också givet, speciellt eftersom många lightprodukter är dyrare eller bara vittu utspädda.

I många större städer finns det också initiativ som minskar matsvinn genom att laga mat av fullt ätliga råvaror som annars skulle ha kastats, ofta gratis, mot frivillig donation eller pay-as-you-feel. Jag bodde på fem minuters gångavstånd från ett dylikt i Haag (bilden ovan) och hann även besöka en liknande grej i Utrecht ett antal gånger.

I vissa fall handlar det om frivilliga som hämtar avtalade och välfriserade leveranser från matbutiker, i andra fall är det fråga om privatpersoner eller organisationer som roskisdyker (dvs. ”dumpstrar” på högsvenska, ett ord som upptogs i SAOL år 2015), ibland är det en salig blandning.

Foodsharing Stockholm tycks ordna liknande evenemang, men i övrigt verkar det som att det är vanligast med så kallade ”solidariska kylskåp” i Norden, däribland ett antal i Göteborg och Keru i Helsingfors. Folk skäms över mathjälp och brödköer, men eftersom fokus ligger på samhörighet istället för envägsutdelning och klimatgärningsfaktorn istället för desperation smakar konceptet hippt snarare än beskt. Food saving, food sharing, anti food waste dinners och community fridge är vanliga internationella söktermer för företeelsen.

Sen kan det förstås finnas perioder när det på riktigt bara handlar om att fylla magen i väntan på bättre tider. Popcorn kostar 2,90 €/kg opoppade och typ 30 g kärnor blir till en liter popcorn = 33 liter poppisar ur ett kilo kärnor, alltså kring 9 cent per liter. En tortilla med ett lager tomatkross blir en fattigmanspizza, en tortilla med sylt blir fattigmansplätt. Alternera salt ris (ris + sojasås + margarin) och sött ris (ris + havremjölk + margarin + ljus sirap) till lunch och middag funkar också ett tag. Överlever gör man, men risken för fysisk och psykisk utarmning ökar förstås ju längre kosten ser ut så.

Det finns också en risk i att kvantifiera för mycket. Hur många ätstörningar har inte fått sin början i välmenat kaloriräknande? Hårda prisprioriteringar matmässigt kan även de spåra ur till tvångstankar, och om allt i butiken plötsligt blir cent per portion i huvudet en längre tid är det perfekt grogrund för ett så kallat scarcity mindset (och då snackar jag inte om think and grow rich-entreprenör-bro-självhjälpsgrejen, utan om rent neurokemiska förändringar).

Upplevd brist och att konstant ställa nödvändigheter mot varandra är en grav beskattning vad beträffar självkontroll och viljestyrka, och så är den onda cirkeln igång. Har det dessutom gått så långt att ett förhoppningsvis åtminstone semi-frivilligt ”är det här verkligen nödvändigt?” övergår till ”förtjänar jag verkligen det här?” när man står och tummar på en vara som inte är det absolut jävla snorbilligaste i världen, ja, då har bollen varit i rullning länge. Farligt det där.

Äta snorbilligt, del 4

Jag bodde 24 år av mitt liv i Finland utan att bry mig om varken kaffe eller té annat än sporadiskt kaffedrickande i korta perioder, och i NL drack jag bara en kopp svart kaffe på morgonen, men något slog slint i skallen när jag flyttade till Nordengland.

Att på landsmännens vis tillsätta en skvimpel (växt)mjölk i starkt, svart té visade sig vara en total gamechanger, förnöjsamheten som sakta sprider sig inifrån är svårslagen en regnig och fittig dag. Med en så kallad tea cosy håller man tékannan rykande varm länge, och därmed sitt inre varmt och trevligt.

Varken kaffe eller té har några riktigt bra surrogat så vitt jag vet, och i den frågan är jag personligen beredd att prioritera och undvika de nedersta hyllorna… såvida det inte gäller Finland, tydligen.

I denna hylla har det ordnats efter popularitet, inte pris. Vittu LIPTON ovanför TWININGS, med sina svindyra infusioner under, och YORKSHIRE intråtat mellan Pirkka och K-menu?????++++

När det kommer till sötsaker är godis, glass och sånt oftast svindyrt, och det som inte är det tenderar att vara kvalitetsmässigt undermåligt till en sådan grad att det bara gör mig sur och inte tillfredsställd någonstans… förutom gelatinbomben Click Mix, med anledning av stenade rosenfärgade nostalgiglasögon.

Lösgodis är dock absolut mest prisvärt när det kommer till snask. Ibland har de större affärerna erbjudanden som pressar ner priserna till 4-6 ege per kg, alltså mellan hälften och en tredjedel av kilopriset för färdiga påsar.

Problemet är dock att det iallafall för mig är stört omöjligt att ansamla ett godislager. Out of sight, out of mind stämmer för det mesta, men i fallet godis hjälper det inte ett skit. Finns det godis i huset pockar det fan på uppmärksamhet var tionde minut tills hotet är eliminerat, och allt jag köper hem i den vägen konsumeras oundvikligen samma kväll. I sin helhet. Om det så är ett kilo. Eller ja, ett lager med hårda godisar kan finnas kvar på bottnen av påsen till nästa dag, men det är typ det.

Att hitta balansgången mellan att känna sig totalt barskrapad/deprived och totalt frosseri/tröstätning har därför varit svårt. Lösningen skulle gärna få involvera något som inte har samma dragningskraft till skåpet, och gärna något med högre tröskel än att bara gå dit och öppna det för omedelbar tillfredsställelse; något som kräver åtminstone ett visst mått ansträngning innan belöning… och gärna ännu billigare än lösgodis.

Följande ingredienser är definitivt inget jag skulle äta med sked:

specialvetemjöl 0,59 €/kg
strösocker 0,89 €/kg
kakaopulver 9,95 €/kg
potatismjöl 1,98 €/kg
havregryn 1,35 €/kg
florsocker 2,70 €/kg
vanillinsocker 9,94 €/kg
ljus sirap 2,99 €/kg
mörk sirap 3,00 €/kg
majsstärkelse 6,48 €/kg
rypsolja 4,43 €/l
kokosflingor 9,95 €/kg
kanel 11,25 €/kg
bakpulver 9,50 €/kg
matsoda 4,99 €/kg

Tillsammans blir de dock bakningsmagi. Därtill tillkommer kikärtsspad (aquafaba) som tillagningsbiprodukt av dito, eller ägg om du äter det, (växt)mjölk, margarin och jordgubbssylt från kylen.

Notera bristen på hushållschoklad, vittu chokladkross och chocolate chips och grejer, marsipan, mandelmassa och annat som går att äta rakt av – de är dyra i sammanhanget och skulle framför allt inte överleva. Om gottatanden värker riktigt akut brukar jag typ göra varm choko (växtmjölk + kakaopulver + socker) för just den där varma förnöjsamheten, förvånansvärt mättande.

Om du inte är van vid att baka föreslår jag att du tar en ouija-bräda (24,90 € men betalar av sig över tid) och kanaliserar en österbottnisk fammo, så ska du få se att det blir åka av, inte har hon något bättre för sig. Med ovanstående ingredienser kan hon till exempel hjälpa dig att svänga ihop:

plättar
söta pajer, typ äppelpaj
ugnspannkaka
chokladmuffins
kladdkaka
bananbröd, om du har mogna bananer
vittu cupcakes (florsocker + margarin = frosting)
vittu maräng
vittu kex
chokladkräm
saftkräm av din favoritsaft
kokosbollar
sodabullor
mockarutor
tigerkaka
allehanda ”faktiskt godis”, typ femminuterskola

Allt som innefattar jäst ork jag dock int med, så att baka faktisk bulla, längder och sånt gör jag aldrig.

Men Madrona, hur vet jag att jag har lyckats få kontakt med andra sidan?

Vet int jag. Typ nå sånt här sku jag tro.

Äta snorbilligt, del 3

Det är relativt lätt att hålla kroppen vid liv på billiga ingredienser, men det gäller ju att hålla själen vid liv också, och att äta saker med grytkonsistens dag ut och dag in kan leda till torftig moral. Biffar, pulled pork, kebab, korv, kycklingbröst, panerade filéer eller vad fan som helst med mer intressant format berikar helt enkelt livet.

Jag tycker inte det är najs att berika sitt liv genom att beröva ett annat, så det är uteslutet, men köttsubstituten är minst lika dyra som äkta vara… såvida man inte gör dem själv. Av vittu vetemjöl.

Huehuehue seitan låter som s– WE GET IT.

Har du celiaki eller är glutenkänslig är detta tyvärr inget för dig, eftersom seitan per definition är en glutenbomb. Det tar också ganska länge att laga, men största delen av arbetsmomenten är passiva – vattenbad, vilotid i kylen, marineringstid och sånt – och så går det ypperligt att frysa in. Vid knådningen kan man dessutom passa på att få ut inneboende aggressioner.

Elias Lacanne, AKA Awesome Vegan Dad, har gjort en hel del seitan i sina dagar. Här följer ett kollage av några grejer han har svängt ihop under åren (recept här):

Dessa recept är gjorda med rent glutenmjöl (typ 9,50 €/kg), och ett recept tar oftast 300±100 g av den varan i anspråk. I övrigt tillkommer en tesked eller matsked av både det ena och det andra för kryddning, färg och i vissa fall konsistensfinlir, men det är fråga om rediga satser färdig produkt. För vissa av recepten måste jag också påpeka att det är uteslutande matberedare med degkrokar som gäller för att det ska bli bra.

Men Madrona, vem vittu har en matberedare?

Har du tur kan det hända att morsan fick en till julen 1983 och använde den hela två gånger, en företagsamhet som hon ska ha kredd för, och då är det ju bara att skrapa bort de fossila degresterna och sätta igång. Om du inte är så lyckligt lottad är det dock verkligen inte något att sörja över, de vackra bilderna ovan är snarast att betrakta som sådant man kan göra anspråk på med tiden.

Absolut billigast blir det nämligen att göra en stor, fin klönt med allroundseitan genom att tvätta bort merparten av stärkelsen från VVV – vanligt vittus vetemjöl. Ingen matberedare krävs, och ingredienskostnaden landar på 96 cent. Sen ska fanskapet ångas i 75 min, vilket med någon sorts genomsnittlig jävla elspis och Vasa Elektriskas nuvarande elpris på 30 cent/kWh blir typ 86 cent i tillagningskostnad = 1,82 €. Du får betala dubbelt mer än det för en fyra gånger mindre mängd butiksköpt naturell seitan.

Instruktioner finnes här. Elias har rentav svängt ihop en ytterst pedagogisk video:

Stillbild: Ett stycke itudragen, marinerad klönt.

Det tillhörande soundtracket ger mig för övrigt flashbacks till en storytime jag har suttit och filat på. Lol.

När jag studerade i Åbo brukade jag ibland äta kycklingslimsor i färdig honungsmarinad. Det kostade typ tre och nånting för ett paket på typ trehuntti gram och räknades som ”billigt kött”. Att en honungsmarinerad produkt kostar mindre än naturell dito, vilket den alltid gjorde och fortsättningsvis gör har ju en förklaring, men nåja; Pirkkas dito kostar iallafall 9,09 €/kg i skrivande stund, proteininnehåll 16 g/100 g otillagad, medan hemgjord naturell seitan har någonstans kring 20-21 g protein per 100 g otillagad, och detta för den trevliga kostnaden 2,28 €/kg.

Men Madrona, brukar de inte juba nånting om fullvärdiga proteiner och skit?

Jå. Vad beträffar gluten är det endast den förhållandevis låga mängden lysin som gör att det inte kvalar in som fullvärdigt, så att leva endast på seitan rekommenderas inte. Genom att fortsättningsvis äta kikärtor och linser och svarta bönor och annat vegeblafs på regelbunden basis är det dock bara att tuffa på.