Fångarna på färjan

Kollade på Fångarna på Fortet med morsan första fredagen efter att jag dök upp, farsan sov på soffan. Precis som om det var 1993, tänkte jag säga, men då hade han sovit på golvet med en Manhattan-chipspåse framför sig.

Damn right.

Det har snackats mycket om hur Keanu Reeves är en vampyr, men Gunde Svan åldras fan inte heller. La Boule vet jag att strök med för ett tag sen, men var är gong-gongen?!?!? Var är simsegmentet?!?!? Var är dramatiken i att ställa sig på bokstäverna och skrika lösenordet och invänta att guldpengarna förhoppningsvis börjar rassla ner?!?!??! Var är dramatiken i porten som stängs?!?!?! Var är top-down-vyn av när de tömmer ut alla guldpengar och förväntan innan beloppet dyker upp på skärmen?!?!?!

Framför allt, var är tigrarna?!?!? Och var är Monique?!?!?!

Vid närmare eftertanke något att specifikt lägga till på listan.

På tal om 90-talsteve har jag sett alla tjugo säsonger av Rederiet (1992) en sommar med B när jag var typ aderton, och nu när jag sitter och ser ut över östersjövågorna förs tankarna onekligen till långkörarens kännspaka intro, komponerat av Anders Neglin.

Det är en masterclass i introkomposition. Böljande vågor i den stolta inledande takten och åtminstone åtta olika stämningar medelst stråkar, piano, saxofon och oboe (?), och så slutar det som det börjar + en resolved not för att knyta ihop säcken.

Låter som en komposition helt gjord med synthar i mina öron, men kvaliteten gör det svårt att bedöma. En Yamaha DX7:a är iallafall med i mixen – patch 11 hörs tydligt (det där silkeslena, småbjällriga pianot i valfri 80-talspopballad av Whitney, Phil, Mariah…).

Temat ska ju liksom funka oavsett vilka intriger som för närvarande pågår och har pågått i serien, alltså måste det vara ståtligt, liksom anstår en stor färja; glamoröst, romantiskt, spännande, mystiskt, melankoliskt, hoppfullt och uppsluppet.

Allt detta lyckas Neglin klämma in på en minut. Det finns betydligt fler lager i mixen än det verkar, en massa små övergångar som gör att temat känns flytande och sömlöst liksom havet. Jävligt snygg ljudbild överlag också, stråkarna sitter precis där de ska, som en semitransparent gardin i bakgrunden, och pianoplönket har precis rätt mängd reverb, 10/10 och papukaijamerkki.


En gammal kvinna med rollator satte sig ner bredvid mig för att kolla på havet och pratade med mig som det var den mest självklara saken i världen. Jag tog ut mina earbuds och sa ”aj va?”, vilket fick henne tro att jag var finskspråkig, men verkligheten klarnade ju fort.

Hon pratade i princip svenska med norsk accent och sa att hon ska ha en hytt i skärgården i nästa liv, det är lite väl sent för det nu. Jahopp. Hon frågade om jag hade klocka och svarade själv på sin fråga när hon tittade på mina bara handleder, men jag satt ju med läppisen framför mig, så jag upplyste henne om att den var halv tio svensk tid. Sen visade hon mig en vit sandstrand i Norrland i en broschyr. Trevlig tant.

Sen har tre rikssvenskar på glid upplyst mig om att om man sätter duschen och kranen full fjong på kallt kan man röka i badrummet i sin hytt, #lifehack om man är en odräglig jävel antar jag. I övrigt slank en ung asiatisk kvinna in på toaletten som jag stod och sminkade mig i och slank ut lika fort, hörde att hon sa ”maybe we wait, it’s not comfortable” och en mörk nordamerikansk mansröst sa ”let’s just find another one” medan Eros Ramazotti skvalade från högtalarna.

Det är rätt skumt att sitta och passivt höra ”ameh, du måste ju se dig för, nu skvätte du ju kaffe på min datorväska hära!” med samma intonation som om det vore en TV4-sketch. Har man tittat tillräckligt länge på havet som drar förbi och tittar någon annanstans påminner det lite om när ytor ”andas” på syra, billigt roligt.

Proina, råg och studielajv

Det är en jamsession som väntar i Vasa denna fredag bara mina kaverin slutar jobbet. Vet inte när en tidig eftermiddagsbusstur in till stan har tillkommit på vardagar, men jag klagar verkligen inte – det var bara att stega iväg till busskuren, som jag för övrigt också har baserat Trevors hållplats på.

Tidig skiss från december 2020.

Kände någon sorts abstrakt samhörighet och förundrade mig över lönsamheten medan jag tittade på ”CONNY” som var klottrat på busskuren (säg ett mer perfekt namn i sammanhanget), men det klarnade när det var en minibuss som dök upp.


Vägen gick via Petalax, den krokiga vägen som antagligen typ var en jävla kostig back in the day och sedermera blev asfalterad. Det Teboil som jag hänvisade till i recensionen för STBL existerar tydligen inte längre, jag hade för det första helt missat att Petalax-barin hade brunnit, och för det andra att byborna iallafall lyckades rädda bränsletillgången genom Petalax proina.

Bild: Vasabladet

Proina är annars ett av mina dialektala favoritord och betyder alltså oftast sprit eller brännvin. Ibland kunde någon av farmors vänner ha proinakaramellren, alltså typ Liqueur Fills eller Lakka, som man ju egentligen inte skulle äta som barn, men förstås var nyfiken på och tiggde om, för att sedan konstatera att de smakade skit. Varje gång.

ovärt.jpg

Hoppades att proina skulle vara typ ett ryskt låneord i stil med butka eller något, det låter ju lite så, men enligt Ordbok över Finlands svenska folkmål kommer det från finskans roina, alltså skräp, ursprungligen ett ord för dåligt brännvin. Man kan ju inte få allt här i världen.

Chaffisen hade iallafall två snus- eller nikotinpåsdosor intråtade i ett fack under stereon framtill och droppade av ett litet paket vid Sandströms, som till synes har haft samma skylt sedan 60-talet, och jag noterade att affären också är ett servicställe (sic) för Malax apotek. Charmigt.

Never change.

Väl i Vasa gick jag med råg i ryggen eftersom jag hade ätit memma med Alpros rågmjölk (som tydligen existerar) samt två Ruispalat till morgonmål.

Till lunch åt jag en vegeburger med franskisar, cokis och peppar i ketchupen (alltid peppar i ketchupen) vid Hese, och flanerade därefter på stan.

Trevor-faksimil. Sommaren 2006 var det, ja.

Har annars glömt hur vittus många frissor Vasa har. Jumppatossor av modell som jag senast såg när det var dags för innebandy i skolgymnastiken är helt okej att gå runt med, men vasaborna är fan välfriserade alltså. Intressant det där.

Lajvar för övrigt studerande som bäst eftersom jag skriver detta från Tritonia, det vill säga biblioteket för Vasas universitetsstuderande. Morsan brukade fara till Tritonia för att låna böcker när hon studerade i mitten av 00-talet, och ibland var jag med in till stan, så jag kom ihåg att det ligger i någon av byggnaderna där vid stranden efter Brändöbron.

Har ju ägnat åtta år av mitt liv åt universitetsstudier, dock aldrig i Vasa, men tänkte att jag lär passa in här om jag kommer gåendes med bråda steg och ryggsäck. Kan fan inte dra mig till minnes att jag skulle ha suttit på ett universitetsbibliotek och studerat typ någonsin, jag hade vittu noll studiedisciplin och -teknik när det begav sig, så jag lär väl ha en och annan fredagseftermiddag att ta igen.

Rikssvenska oskuldsoaser

Det rullar på här, va. Lyssnar och kastar ett getöga på Antikmagasinet i bakgrunden och minns hur mycket jag älskar SVT-program om design och antikviteter och skit. Alltid gjort.

Det är fan peak comfy att kolla på lite svepande svartvita foton av något bruk i Mellansverige som gjorde nånting på 50-talet och så nån arkivintervju från millennieskiftet med någon som var gammal redan då och så nån (oftast kvinnlig) sperg som har snöat in sig på skiten och berättar om det extatiskt. Det är min happy place.

Möjligen har det att göra med att Fråga om gamla ting och dylikt var min favoritspalt i farmors veckotidningar. Det var alltid nån vittus porslinsfigur som nån gammal människa har fått av sin farfar och den är alltid vittu tillverkad i Tyskland på slutet av 1800-talet och värdet rör sig omkring 100-200 kr, men vad gör det, nästa vecka kanske det skickas in en riktig dyrgrip.

Spalterna med synska kärringar var också intressanta att läsa. Sol-Brith och framför allt Saida!, häshtäg iconic. Nyckeln eller vigselringen låg alltid i nåt skåp bakom nånting annat och barndomsvännen hade det alltid bra och två barn. Ser nu att Sol-Brith är Saidas dotter förresten, wtf, plot twist.

Har du tappat din leguan är det kört. Sorry pysen.

Gynekologspalten var alltid nå det låter nu som vestibulit. Advokaten alltid arvsfrågor, uuuuuh, jag vill int att den där satungen som jag bara är halvsläkt med ska ärv nånting, va kan ja gör?!. Relationsspalten min kaar skådar bara tievie, känder me så osedd, men int ha ja sagt nainting åt an om e int.

Oho, nån nioåring i Tomelilla har byggt ett slott av 1500 glasspinnar. Sen nån vittus hund som börja skäll när det börja brinn och får nå sorts guldhjärta, som om den sku bry sig skit.

wat

Det, det är trygghet för mig.

Koffeinpina

Jag har på riktigt fortfarande inte återhämtat mig helt från den med mina mått mätt enorma mängd koffein jag hävde i mig på torsdag kväll.

Effekterna var fan identiska med bieffekterna av en starkare stimulant, det vill säga total aptitlöshet, darrningar, hjärtklappning och käkspänningar. Trillade rentav i den klassiska fällan – inta medlet för att jobba, ägna sig åt självbefläckelse istället – och skrev en erotisk novell på 20k+ tecken istället för det jag egentligen tänkte skriva. Lol.

Kanske jag publicerar en antologi sen när jag är i medelåldern och slipper undan med tantsnusk. Vem vet.

Det här, nä, det är inte porr, det är konst, se nu på de utsökta grankvistarna…
(”In Paradise”, Max Švabinský, 1918)

Skillnaden från typ en låg dos tjaque var närmast att det riktigt utpräglade välmåendet saknades, och att jag blev trött samma tid som vanligt oavsett. Vid 02:30 hade jag redigerat och färdigställt hela fanskapet, men när jag gick och lade mig kunde jag förstås inte sova för fem öre.

Wakefulness promoting är tyvärr inte samma sak som fatigue preventing. Vore det en roligare stimulant skulle jag ha gjort något intressant och/eller skoj, men vad fan skulle jag göra liksom, var ju trött och hade ingen energi kvar och därav inte lust med någonting.

Är vanligen en person som somnar snabbt så fort jag lägger mig ner med syfte att sova, och att liksom en person med insomni ligga och stirra på en blinkande digital klockdisplay var inte en trevlig upplevelse. Välsigne dig om du lider av det på regelbunden basis.

Bild från arkivet, fotad av någon fransk-kanadensisk yngling på LiveJournal och nersparad av mig år 2005.

Hämtade till sist telefonen och textade GB, som jag antog skulle vara vaken. Denne kaffe–, Fritz-kola–, Club-Mate– och Red Bull Sugarfree–aficionado satt mycket riktigt fortfarande vid läppisen och körde på, denna natt från Spanien.

Vid typ 03:30 lyckades jag äntligen glida iväg, men vaknade vid niosnåret som vanligt, och sömnkvaliteten hade varit totalt skräp; kändes som jag hade sovit i två timmar snarare än fem och en halv.

Men lol Madrona, välkommen till verkligheten när man jonglerar heltidsjobb 8-17 med pendling, hushållsarbete och barn och ska klämma in sina egna intressen också…

Jao, jag har privilegiet att kunna lägga upp mitt liv på ett sätt som gör att jag kan undvika konstant koffeintillförsel för att orka med skiten. Dricker en hel enliterstékanna innehållandes typ fyra femtedelar Yorkshire och resten sojamjölk under morgonen och förmiddagen, det räcker gott och väl för mig. Caffeine: only the once.

Vore fan farligt om jag skulle börja laborera med det, starka grejer det här. Vaknar utvilad nio dagar av tio och har en jämn energinivå under dagen, och den odrägliga gudagåvan tänker jag fan skydda med näbbar och klor. Har lärt mig min läxa.

Sen har vi ju faktumet att jag i praktiken vittu är dopad med en daglig depottablett av en dopamin- och noradrenalinåterupptagningshämmare. Det är som att trycka på tilde-tangenten (~) och gå in i console. Jag fuskar.


Avslutar med en samling folk som är trogna big caff in i döden och producerar skämtteckningar med boomerhumor kring saken. Inget går upp mot lite all-american caffeine addiction.

Det är något med denna synnerligen gammaldags serietecknarstil som väcker associationer till typ de solgula datorrelaterade manualerna i ”For Dummies”-serien på 90-talet och gör mig glad.