Droney does America ’23: del 3

Bussen brummar iväg och syrsorna får spela ostört. Asfalten är dålig. Det är fortfarande ljummet i luften.

Framför mig finns en minimal bensinmack och tillika convenience store, som ser extremt stängd ut.

Jag känner dock igen den från ~~Clerks~~ Google Maps, och är därför 90 % säker på att jag har hoppat av vid rätt hållplats. Mycket riktigt hinner det inte gå mer än två-tre minuter innan en gestalt kommer gåendes på vägen bakom macken. Det är Tim.

Sorry, I didn’t think you’d beat me here, säger han, med ett ansiktsuttryck som indikerar 1. trött och 2. nervös men 3. snäll. Själv är jag så övertrött att jag inte orkar vara nervös, och blir bara sjukt glad av att se ett så kallat friendly face. Försäkrar honom att det inte är någon fara, och vi börjar den lilla promenixen till hans morsas hus, där han har bott sedan pandemin.

Betalade nio ege för denna bildlicens (samt förmånen att inte slippa en watermark).

Förklarar att jag är så mätt på intryck efter resan att allting känns som en dröm, för det gör det verkligen när vi passerar trafikljus som hänger över gatan som giraffer och vittu lektrisledningar kors och tvärs och framför allt, en sidewalk som faktiskt består av platta efter platta efter platta, som man har sett tusen gånger i tecknad film. Givetvis ritar de trottoarerna så eftersom de ser ut så och inte tvärtom, men säg det åt treåringen som kollar på när brorsan spelar Nintendo.

Well äckshuälly e dehe SNES *pushes up glasses*

Tim är inte särskilt pratsam medan vi går, men jag lyckas nippa nappa hålla igång en habil konversation, mest tack vare att jag har en stor säck med småpratsstoff från resan. Hajar dock till av ett hus som fullständigt stinker röka ut på gatan – vet inte om jag någonsin har fått korn på något så dänk.

Oh yeah, that’s my neighbour. He grows.
Det får man göra här i krokarna.

TRUEEEEE PATRIOOOOT LOOOOOOVE (i princip fallfrukt)

Vi kommer fram till ett litet tvåvåningshus, som jag också känner igen från the-karttjänst-that-must-not-be-named, och blir glad när jag märker att ytterdörren innefattar en så kallad screen. Vetefan varför jag tycker att sånt är så charmigt – kanske är det associationen till comfy mid-budgetfilmer som var vanliga på 90-talet, men numera är utrotningshotade.

När vi går in tar jag i egenskap av finländare givetvis, givetvis av mig skorna vid dörren.

When we first moved to Canada, one of the things that surprised me was that very few people wear their shoes in the house. Go into someone’s home, and you leave your shoes by the door. I’ve tried to find the origin of this custom, but no one seems to know for sure how it started.

Jadu, int vet jag.

Sup ladies… lemme put some pep in that step 😉 😉 😉 — törstig limsalastbil
Bild: The Globe and Mail

Försöker extrapolera min samlade kunskap om att gå i gamla knarriga trappor när Tim visar mig upp till rummet där jag ska sova: en byrå, en träsäng, ett nattduksbord, och en såndär liten walk-in-garderob där tonåringar i USA brukar smygrunka.

Oh yeah and by the way, the door is not very good at being a door, säger Tim, och demonstrerar att den inte hålls stängd utan en hasp, som mycket riktigt lämnar en glipa på ungefär tre centi. Jag tackar så mycket, vi säger godnatt, och han går och lägger sig nånstans. Fy fan vad skönt med en dörr att (nästan) stänga.

Bomullslakanet är tartanmönstrat och aningen strävt mot huden, men inte fan börjar prinsessan skåda en given säng i munnen och klaga på låg thread count; nä, det är nog alltför bra, som mommo bruka säga.

Det första DuckDuckGo serverade på sökningen ”sträng mommo”. Neuroticismen är on point iallafall.

Noterar också att jag egentligen är rätt pissträngd, men håksa det så pass sent att jag nog int börjar känna på nå rändom dörrar för att hitt vessan. Orkar heller inte fundera ut hur fan man stänger av nattduksbordslampan, så jag textar alla som bryr sig att jag är framme, och drar helt kallt ur stöpseln och slocknar kl. 03.

På morgonen skiner solen in genom gardinen, som vid närmare titt nog är ett lakan. Det står nånting nånting poultry på en kartongskiva i taket. Klockan är 12. En lapp med wifilösenordet har uppenbarat sig under dörren.

Jag uträttar mina internetärenden, sveper in mig i något anständigt som kom med från NL och följer ljudet av Philip DeFranco eller vad fan han heter (dendär Youtubern med apjäveln som har hållit på i 10000 år).

Ljudet leder till ett litet vardagsrum, vägg i vägg med rummet där jag sov. Tim har bokat ledigt från sitt day job mitt besök till ära, och har radat upp äppelklyftor och röda vindruvor. På bordet står även en massiv bong. Jag tycker den är remarkably clean. Det tycker inte han.

Samtidigt som jag slår mig ner i soffan slår det mig att jag och Tim egentligen inte känner varann särskilt väl alls. Vi har gjort lite Trevor-grejer förstås, och frågar varann hur det står till en till två gånger i månaden, men är liksom inte buddy-buddies. Vet i princip att han är en gräsrökare i min ålder och en college dropout av något slag, dvs. har jobbat på lager och inom retail (brrrrr), och att han har flera grävmaskinskopor med talang som röstskådis, vilket är drömmen att kunna leva på helt och hållet.

Det är inte Graeme Barrett som har skrivit brevet.

Särskilt mycket mer vet jag inte. Fan vet vad han själv känner inför att nån goth chick från andra sidan Atlanten sitter i hans soffa iklädd designermorgonrock och silvertejpade glasögonskalmar en tisdagseftermiddag i september.

Tim packar bongen, och jag tackar nej. Förklarar att jag blir världens mest stereotypiska stoner när jag röker, riktigt sådär kolla på händerna, äta folk ur huset, endast vilja prata om WHAT IF DINOSAURSE WERE JUST LYKE, A SIMULATION, MYAN eller andra gånger jag har varit hög, medan de mer vana rökarna ger mig blickar som vore jag ett barn; en kombination av endearment och inte helt väldold irritation.

häshtäg literallyme

Sträcker mig lite förstrött efter en äppelskiva istället, stoppar den i käften, och stannar mitt i rörelsen.

Oh.
my.
fucking.
god.
dude.

Smakexplosion. Synfältet blir gyllengrönt. Det platoniska äppelidealet; sött och syrligt och krispigt, med ett smakdjup som stupar rätt ner, så komplext att jag känner smaken i mina fingertoppar när jag instinktivt gnider dem mot varandra.

Jag bryter ut i en svada som sjunger äpplets lov och betygar att det är det bästa äpple jag någonsin har ätit. Tim får ur sig ett really?, som om han förväntar sig att jag ska säga NÅNÄÄÄ SKOJA BARA och dissa det totalt. Det är tydligen bara nå perus inhemska äpplen.

Jag testar en vindruva, och visst fan är det mind = blown igen. Herregud vad goda vindruvor. Små bomber med smak, sött och syrligt och tredimensionellt; en miljon små molekyler i CSS-färgerna darkmagenta och lime.

Jag vill ju inte vara sämre, och har tack och lov ett ess i rockärmen – halar fram de till synes menlösa stroopwafelsarna, och visst fan får de Tim att uppgå i en religiös upplevelse från första tuggan.

Vi pratar om ditt och datt, och mina ögon faller på en glasskulptur på TV-bänken. Den är formad som en curlingsten. Bra conversation piece tänker jag, och ställer en artig fråga om dess utformning.

Oh, that’s my dad.
That’s… your dad?
Yep.
As in, literally?
Yeah. He loved curling.
…
And that’s grandma, säger han, och pekar på en mer droppformad historia.
Han reser sig upp för att hämta dem, och jag tittar artigt, men aldrig i livet att jag skulle täckas ta i dem.
That’s cool. We, uh, we don’t do that, säger jag, och tackar fan för att jag inte tog en bonghit.

Vår konversation har ett soundtrack som låter chirp chirp konstant, och det tar ett tag innan jag fattar att det kommer från nedanvåningen, där Tims morsa har fyra undulater i en gigantisk bur. Dvs. en på var för husets fyra katter.

Morsan själv lämnar oss mestadels ifred under dagen, men sticker till sist in huvudet för att meddela att hon far någonstans. Hon är i princip döv, men läser på läpparna, och hörs säkert bra över restaurangsorlet i jobbet som servitris. På sättet och utseendet konstaterar jag att det rör sig om ett typexemplar av Mommus americaseptentrionalis. Själv lär hon i efterhand ha kallat mig the finch, dvs. finken, vilket jag tyckte var både fyndigt och jättegulligt sagt.

Den förskräckliga Fringilla cervisilumenensis. Juni 2023.

Vi går till en närliggande gata av den sort som i UK skulle kallas high street och viker in på ett hak som har en stor uteservering. Det blåser en trevlig bris, och det är riktigt behagligt att sitta ute fast det är en höstmånad. Nordeuropa-skadad som man är.

Jag har vid det här laget hunnit bli snäppet rund under fötterna av att sitta i Tims ständiga weedmoln, så jag är hungrig som fan, och vi beställer en pizza med svamp och oliver, samt varsin pint med red ale. När drickorna kommer in konstaterar jag att en icke-imperal pint är ungefär 20 % mindre än en pint i UK, men nåja, man får ta sejdeln dit man kommer HÖHÖHÖHÖ (trots att det alltid är roligt att greppa grova stop).

Första smutten smakar som a fall-themed desktop background. Tim håller med.

”1024×768 ought to be enough for anyone.”

Alkoholen gör iallafall sitt, och vi tjattrar på över slice efter slice, som jag givetvis äter med kniv och gaffel. Inser att min extas över kvaliteten på maten i landet börjar bli lite tjatig, men kan ändå inte låta bli att ösa beröm över pizzan, som förutom att smaka hemlagad på bästa möjliga sätt även är mättande så in i helvete.

Medan vi pratar har jag en core i hjärnan enkom för att definiera vad Tims dealio är, för nånting är det nog. Jag är ingen sekolog, men odiagnostiserad ADHD är en lågoddsare. Hans uppmärksamhet flänger än hit, än dit; han är impulsiv och OH LOOK A SQUIRREL personifierad. Jag är ungefär så långt ifrån det man kan komma, och insisterar därför på att styra in konversationen på huvudspåret igen med jämna mellanrum. Av någon anledning känner jag också på mig att Tims ansiktsmimik talar för ett par slängar av the ‘tism-sleven.

Jag har tidigare noterat ett ärr som sticker fram under hans V-ringade paita, och kommer mig slutligen för att fråga varifrån han har fått det. Open heart surgery, säger han, och visar hur ärret löper längs med hela sternum. Jesus fucking christ, utbrister jag, för det ser ganska vittus brutalt ut; inte frånstötande per se, men som om det instinktivt inte borde sitta på en levande kropp. Man vet fan aldrig vad folk har gått igenom.

Vi beställer ett par öl till på var och orkar sist och slutligen inte ens äta upp hela pizzan (!). Istället vandrar vi hemåt, passligt rusiga med doggybag i handen, funderandes på kvällsprogram. Tim har aldrig spelat D&D förr, men jag anar att han skulle vara en fröjd att DM:a för, så jag hjälper honom skapa en karaktär till en solo-playtest av Well of the Mind. Nytta + nöje.

Hade så jävla roligt medan jag hotboxades av ändlösa bong rips i det lilla vardagsrummet till typ kl. 02, när ögonlocken slutligen började trilla ner och jag kände mig manad att kasta in handduken.

Följande dag hade jag planerat att fara och kolla in Toronto, eftersom första etappen på bussresan till Providence skulle avgå därifrån kl. 21. När dag 2 väl gryr känner jag dock inte för att hasta iväg på morgonen – stannar hellre och chillar vid Tims hus i några timmar till medan jag väl kan.

Vi har därför gott om tid att slutföra gårdagens D&D-session, samt kolla in hans VO-setup, som är inklämd i en skrubb täckt med sånadär skumplattor för akustikens skull. Trevor-arbete är förstås en no-no eftersom jag är i landet i leisure-syfte, och jag vill tro att vi höll oss på rätt sida om saken.

Även denna dag är vacker, med följd att det börjar värka i min öltand igen, och Tim erbjuder sig att springa ner till en närliggande liquor store för att hämta mer red ale. Inte mig emot.

Det kan möjligen ha varit denna, bara att i rödvita tall cans.
Bild: Danny som drack den vid Rustico Lobster Shack på Prince Edward Island den 5:e augusti 2018 (den fick tri av fem)

Vi spånar, flummar runt, improviserar, beställer burritos till lunch, visar gamla bilder, ja, helt enkelt hänger på ett sätt som inte inträffar särskilt ofta som 30+. När jag regisserar hans improv, dvs. ett fint verb för ”fäller diverse kommentarer”, läser han mitt ansikte som en öppen bok. Inget går honom förbi. Minsta skiftning i färg eller klang, mikrorörelser i ögonen, tonläge, pauser, allt satan har han koll på. Folk som är sådär 120 % inkännande brukar ha en viss sorts livserfarenheter, och jag anar att Tim inte är ett undantag.

Tims vän Jen (kan hända att hon faktiskt heter det, minns inte lol) undrar om hon kan komma förbi, och det dröjer ett tag innan hon dyker upp, men när hon väl gör det är det med flera påsar chips med ketchupsmak, vilket tydligen är en stor grej i Kanada, samt en lönnsirap som är mörk som synden. Den smakade ~~ganska perus~~ OERHÖRT JÄVLA KOMPLEXT förstås. Konsistensen var trögflytande men lite tunn samtidigt, och smaken hade tydliga noter av det som engelsmännen kallar treacle (tror det motsvarar melass), nötaktighet, rostade toner, störat hö och torkade höstlöv i hög.

Kom nu int och säg att du int ha lärt dig nå på den här bloggen (mmm, jpeg artifacts, my favorite)

Hinner tyvärr varken snacka med henne särskilt länge eller hugga in på chipsen (fortfarande löjligt burritomätt) innan det är dags att dra, och när Tim följer mig till busshållplatsen känns det lite udda att avrunda hela faderullan redan. Det känns som att jag sticker precis när vi har börjat bli bekväma med varann på riktigt, men det kan inte avhjälpas – jag har en Ween-keikka att fara till. Med buss. Genom USA. What even is life.

Precis innan bussen dyker upp drabbas jag av akut smålullig sentimentalitet och föreslår att vi tar en bild.

Försöker hålla i hatten för att inte smusha in den i fejset.
Det gick sådär.

Tror fan det råkar vara samma söta knubbiga krullhåriga jätkä som kör GO-bussen denna gång (eller möjligtvis hans tvillingbror). Det är i varje fall så pass sent att den värsta rusningstrafiken är över, och det finns plats att sitta själv. Hinner se en del av själva staden genom fönstret, och konstaterar att centrala Hamilton till viss del påminner lite om delar av Manchester, bara att betydligt renare och glesare; lite som en Action Quake 2-bana.

Efter ett kort stopp vid busstationen susar vi iväg norrut på motorvägen bredvid allehanda SUV:ar, sleek sedans, pickups av diverse årsmodeller, samt lastbilar med typisk glamorös boxerhundnos, vilket kanske är en holdover från 1920-talet, fan vet jag. Oavsett bär alla registerplåtar ett löfte.

Räknade med en rejält tilltagen tidsbuffert för allt möjligt som har en tendens att hända när det inte får hända, men resan förlöper som den ska, och jag anländer till Toronto Union Bus Station i god tid, fyller på min vattenflaska, slår mig ner vid rätt zon och dubbelkollar min itinerary. Restiden till Providence är cirka 12 timmar, och jag har bokat sista turen för kvällen för att kunna sova igenom delar av upstate New York och vakna passligt tills bytet i Scranton, PA kring kl. 07.

THE OFFICE!!!!!!!!!! var det första som de flesta skrek när jag nämnde mina resplaner – tydligen är den amerikanska serien förlagd dit – men sånt är jag tyvärr för cool för att veta något om sori nu bara.

Har satt mig med god uppsyn över en tavla med avgångar och får vänta så länge att jag hinner bli nyfiken på den lilla påsen med ketchupchips som jag mot alla odds lyckades få nertråtad i handväskan. Smakar typ chips + pulveriserad söt tomatsoppa + rödvinsvinäger + en hint kanel. Definitivt acquired taste-vibbar, men inte så pjåkigt faktiskt, och moreish på ett lite udda sätt.

När det är fem minuter kvar till avgång tittar jag upp mot tavlan, och hinner se hur Zone D byts ut mot en annan uppsättning bokstäver, som lyser lika röda som påsen.

Cancelled.

Droney does America ’23: del 1

Det var indiansommar i Maastricht, och en kille i brandgul väst stod och delade ut vattenflaskor utanför min tågersättande snelbus till Sittard. Very dangerous journey, flinade chauffören. Tro fan det – vet inte hur länge jag hade velat stryka runt i Countryslavens hemtrakter – men en småparanoid tågresa senare kunde jag pusta ut i Eindhoven, eller ”landets femma”, som det hade hetat i På spåret.

Tyvärr marknadsförs regionen under namnet Brainport. Vem fan kom på det, Dries van der Baarts?

It loeks lijk a streit lijn… but it is an illoesjon.

Sprang iallafall in och köpte stroopwafels vid Albert Heijn eftersom 1. det vore kriminellt att inte förse en kanadensisk stoner med dylikt och 2. hade ingen lust att betala typically Dutch-skatt; därefter buss till trevliga Eindhoven Airport. Hade betydligt hellre suttit där och ugglat över natten, men nu var det ju Stansted som var den lycklige… förlåt, London Stansted, nästan 60 km norr om centrala London, och därmed närmare centrala Cambridge. Drivs av MAG, som även driver Manchester Airport. Say no more.

Ett litet skutt över Engelska kanalen senare stod sexton timmar mellan mig och planet till Island. GET AN AIRPORT HOTEL skrev GB i all caps, men näe du – har gjort det en (1) gång i mitt liv, faktiskt vid just Stansted våren 2012, och höll nippa nappa på att missa planet tillbaks till Åbo. Jinxa hela skiten – nej tack.

Seriöst var tanken främst att spendera minimalt med cäsh för att ha en så stor nödbudget som möjligt, och oavsett kan man definitivt ha roligare för pengarna än en säng i sin ensamhet och en dörr att stänga i några timmar. Dålig sömn natten innan avfärd ökar dessutom chansen att teleportera. Fönsterplats säkrad både till Reykjavik och Boston = Zzzzzzzz.

Det var bara jag och två kinesiska boomers som hade lyckats missa att det är USB-C till USB-C som gäller numera, och de sistnämnda somnade dessutom sittandes, med följd att de hoggade det enda fungerande uttaget med USB-A hela natten. Beslöt mig för att låta dem sussa sött och utövade den ädla sporten people watching istället, dvs. vittu skåd på folk. Hade egentligen inget emot detta utfall – lyssnar man t. ex. podd är tiden linjär, simmar man runt i skallen kan det plötsligt ha gått en timme.

När jag till sist kände mig mätt på att betrakta vakten som stod och flirtade med två fnissiga tjejer bakom valutaväxlingsdisken kl. 03, automatvapen i hand, lade jag mig ner på golvet. Det blev någon spretig timme shuteye med ryggsäcken som kudde och hatten som skydd för hyn och mot ljus. Hatt – don’t leave home without it.

Den här Nosferatu-käringen från sommaren 2019 förstår nånting iallafall.

Under det första dygnet sedan jag lämnade GB med bananbröd i ugnen i Maastricht hade jag lyckats förflytta mig 400 kilometer, men nu skulle resan sparka igång på riktigt. Pepp!!!, som en rikssvensk kanske skulle ha sagt.

Eller en holländare på jakt efter tjack.

Början gick som smort – för att hitta gaten till Keflavik på måndag förmiddag var det bara att följa lämmeltåget med ytterst blonda och ytterst bleka människor som pratade ett språk som lät absurt (men inte var estniska).

ASSÅ HA NI NÅN GÅNG TÄNKT PÅ VAFÖR GRÖNLAND HETER GRÖNLAND Å ISLAND ISLAND???????? SKU INT DET BORD VA TVÄRTOM???? LMAO ROLFE

I non-prioritykön hamnade jag bakom en grupp brittiska män i min ålder, en isländsk familj med lågstadiebarn, samt en asiatisk man som såg ut som att han skulle på polarexpedition. De fem männen hade varsin ryggsäck i typ samma storlek som min, och tänkte bevisligen också försöka slippa undan med att räkna dem som personal item.

Jag hade dessutom kört en fuling och tagit med mig ett till kolli, en icke helt oansenlig crossbodyväska, eftersom 1. kvinnokläder inte har fickor och 2. man medelst en platt packningsteknik, rätt längd på remmarna samt jackan knuten runt midjan kan låtsas ha en så kallad badonkadonk.

Kvinnan vid gaten synade grabbarna upp och ner och tvingade varenda en att kolla väskorna i spacern. Ingen av ryggsäckarna passade. Några av dem var garanterat mindre än min. Aj aj aj.

När jag stegade fram och sköt välvilliga laserstrålar från ögonen i hopp om att få det samma tillbaks hade jag redan förlikat mig med att gå samma öde till mötes, men så skedde inte. Have a nice flight, sa hon, och gav tillbaks passet. Kanske hon gillade min vibe, kanske hon var manshatare, inte vet jag – vet bara att jag inte var tillräckligt principfast för att påpeka dubbelmoralen, och slank igenom.

Mitt tidigaste minne av konceptet Island torde liksom mycket annat härstamma från Hjärnkontoret (1996), närmare bestämt en tjej som stod i duschen och sa att det luktar ägg när man duschar på Island. Det fick jag ingen personlig klarhet i, så här är en AI-rekonstruktion:

Däremot vaknade jag precis när den glittrande gråblå presenningen byttes ut till sydvästra Island, som åtminstone i september såg ut som en motocrossbana uppifrån. Förvisso har jag alltid haft svårt för karga landskap – ser bara depression och melankoli och jå hej här är det svårt att överlev lol – men jag tyckte inte det var någon höjdare. Säkert annat om man sitter i en bubbelpool, AKA heitur pottur (jå, på riktigt).

Det här sku kun va en heit pått, tycker nu jag.

Landade i tid och tog mig till gaten till Boston, där en spergig kille i tjugoårsåldern gick från person till person i kön och kollade bagaget. You have another bag there, sa han i ett tonläge precis mellan fråga och konstaterande, och pekade på min axelrem. Jag bekräftade, bröstade upp mig lite, spände blicken i honom och frågade om han ville se den. Han släppte saken och gick vidare. So far, so good.

Den isländska tanten vid gaten säger ”kiitos” när hon ger tillbaks mitt pass, och jag är så pepp!!!!!! att jag ler tillbaks med hela ansiktet och inte bara munnen, liksom vanligtvis händer när folk ska vinna poäng eller roa sig själva genom att säga något på landets majoritetsspråk och tillika inte mitt modersmål.

När jag scannar boardingpasset blippar det dock till en gång för mycket.
Seek assistance. Lolwut.
Jag blir hänvisad till en annan kö med kanske fem pers i, och får därefter en gul lapp med svart tusch i handen.
På boardingpasset står det 42A.
På lappen står det 29B.

FUUUUUUUUU.

De har av någon anledning bytt till ett mindre plan, och jag är en av ett fåtal som måste byta plats. Försöker tänka att det är bättre än att inte komma fram alls, men faktum är att tanken på att sitta inklämd mellan två främlingar i en bevingad tub i vad som motsvarar en arbetsdag får mig att kallsvettas. Säkert vittu karma för min bagagefuling, bara att tacka och ta emot.

Vid gången på min rad sitter en kepsbeprydd skotsk man, tjurnackad, skäggig, tatuerad, Glasgowaccent; vid fönstret sitter en synnerligen tillbakadragen indier. Det tar en stund innan jag lyckas sätta mig till rätta, och jag får knappt väskan att rymmas under sätet framför. Jag är van att pruta ordentligt på min benkomfort, men då är det på villkoret fönsterplats, och vare sig jag vill eller inte är det sardinlivet som gäller i x antal timmar nu.

Skotten frågade om jag var alright. I don’t know, man, flying makes me nervous, svarade jag. Kaptenens meddelande gick in genom ena örat och ut genom andra, och när skotten frågade vad det var de sa om flygtiden kunde jag inte svara. Han mumlade bara något överslätande (och lät som Limmy).

Visdomsord.

Med skräpsömn natten innan och noll stimuli, alltså verkligen noll, samt en position som var precis bekväm nog att låta musklerna vila, tog det lyckligtvis inte särskilt länge innan jag somnade. Jag tror att jag varken lutade mig mot eller dreglade på någon av dem. Rörde mig inte ur fläcken på sex timmar och fyrtiofem minuter – sori nu om du som satt vi fönstre måsta piss, men du sku ha påta på axeln då satan.

På väg ut ur planet anmärker skotten på min totala inaktivitet. Oh yeah, I was alright once the Valium kicked in, skojar jag, och märker till min förtjusning att han tar mig på allvar, när jag klockan 17:40 lokal tid kliver ur planet för att för första gången beträda amerikansk mark.

Adelskapet förpliktar

För några kvällar sen satt jag av någon anledning och surfade på både rikssvenska och finländska Riddarhuset.

Finländska Riddarhusets hemsida tog mig genast tillbaks i tiden, men inte hundratals år, snarare ett och ett halvt decennium – den kändes bekant, nästan lite nostalgisk. Kom fram till att det doftade gymnasielärobok från Söderströms, såväl i språk som grafisk utformning, och det till en sådan grad att jag började undra var de har gömt streckkoden och ISBN-numret nånstans.

Kände historiens vingslag i fettfläckarna från tonårsfingrarna som kom före – gymnasieböcker, ett arv att förvalta.

Föga förvånande är det rikssvenska Riddarhusets hemsida en betydligt sexigare produkt. Min första association var till den pampiga Livrustkammaren, som jag och GB besökte när vi var i Stockholm: djupblått och guld och varma toner av mörkt trä.

Medan det finländska Riddarhuset blygsamt kallar sig självt en del av Finlands historia basunerar dess rikssvenska storebror ut att det rör sig om adelns palats i Gamla stan, en del av berättelsen om Sverige, komplett med behändiga länkar att anmäla sina nya avkommor på förstasidan (man får dessutom gärna registrera döttrarna i Vadstena jungfrustift).

Stoltheten flödar över den personhistoriska skattkammaren som återfinns i stamtavlorna, världens förmodat största sköldebrevssamling, och förstås själva palatset, som utan omsvep kallas ett av landets främsta arkitektoniska verk. Känner man för att bidra till den omfattande renoveringen som pågår för närvarande kan man givetvis swisha sitt bidrag.

Till sist började jag klicka mig runt på ätterna och lärde mig begrepp som svärdssidan (män) och spinnsidan (kvinnor), samt begreppet utslocknad, som närmast frammanar bilder av en stearinljusstump i gråskala.

Att födas in i en adelsätt som man innebär ju ett visst ok kring halsen från dag ett. Tänker man på saken som att jao, det här ljuset har brunnit sen 1626 eller 1784 eller 1859 blir det ju outhärdligt att vara den som inte lyckades hålla lågan vid liv.

Tänk dig nu en enda hundratals år lång grå och bister rad med spöken som alla bär ansiktsuttrycket ovan, ända tillbaks till jätkän som gjord nånting bra för en mäktig person i nå krig nån gång, och därför anses vara den som tände ljuset (stamfadern).

Att det fortfarande finns kvinnliga ättlingar i liv när svärdssidan är utslocknad är per definition närmast en parentes, lite som att fortsätta spela en match ända till slut när motståndaren redan har gg’at tillbaks till lobbyn. Se nu alltså till att inte råka vara homo eller impotent eller psyksjuk eller dö i nå krig eller få fem flickor i rad. Hårda bud.

I skrivande stund finns det drygt 650 fortlevande introducerade adelsätter i Sverige, och eftersom det sedan år 1974 är omöjligt att bli adlad finns det också en manufactured scarcity-aspekt i det hela – antalet kan bara minska, det trycks inga nya ~~första upplagans pokémonkort~~ adelsätter.

I vissa fall kan adelskapet tydligen gå sidledes, om det är riktigt paha med ättlingar, men Riddarhuset är extremt noggranna med att poängtera att det inte går att checka ut från alltsammans:

Det går inte att avsäga sig sitt adelskap. Det är ett arv som man föds eller gifter sig till och det går att påverka lika lite som det går att påverka att ens far eller svärfar skulle härstamma från exempelvis Öland eller Sundbyberg.

Kände mig plötsligt tacksam över att vara ytterst vanlig och ha noll koll på något längre bak än nån vag detalj om mormorsmor och farfarsfar… tills jag hittade sektionen med Riddarhusets medlemstidskrift Arte et Marte, som utkommer två gånger i året.

Marianne Wiiburg Setterblad står för omslag och grafisk form – grymt snyggt.

Personligen kan jag ju inte avsäga mig att jag är en österbottnisk finlandssvensk, född och uppvuxen på landet, och togs om hand av folk födda på 1920-talet istället för att gå i dagis. Från noll till sex års ålder uppfostrades jag alltså av människor som på sin tid var tvungna att ta en buss som gick på gengas och ringlade runt i byarna i tre timmar innan den nådde ändstationen Vasa. Det gick sisådär en timme snabbare på cykel.

Betänk därför hur salig jag blir av att det i Arte et Marte oironiskt används ord som gagnelig, vördsam, onjutbar, onåd, förfång och att yvas över fädrens ära. Är det månne det här som folk känner när de utbrister ”I feel so seen”?

I Arte et Marte nr. 2/2022 läser jag till exempel med behållning om Eva Ehrensvärd (1864-1947), som under sin bröllopsresa till Paris passade på att skaffa en snitsig hatt med en uppstoppad kattunge (s. 22), samt om Eva Ekeblad, som år 1748 var den första kvinnan att bli invald i Vetenskapsakademien med anledning av uppsatsen Försök at tilverka Bröd, Brännvin, Stärkelse och Puder af Potater (s. 28).

Efter det följer en artikel om ärkespergen Christopher Polhem (1661-1751), som enligt utsago hade skapat ett automatiserat gruvband så at ingen tilhielp av folkz händer var nödig. Jätkän ville i praktiken industrialisera Sverige redan i slutet på 1600-talet, eftersom han noterade att wattudriften behöver eij maat och löön som människior. Han monterade färdiga urverk som såldes på postorder och noterade också att urmakaren kunde montera delarna själv, IKEA-style – en riktig visionär (s. 30).

When you gaze into the adel, the adel also gazes into you.

En gammal hederlig (stulen) blogglista, del 2

Hur många kuddar sover du med?

Två. Har en ”””””””dubbelsäng””””””” (en brittisk double är bara 135 cm bred) och det ser fan tragiskt ut med en enda kudde. Däremot sover jag bara på den ena, och alltid på ytterkanten.

Äter du några vitaminer eller kosttillskott?

Två. Tuggar i mig 1000 µg B₁₂ en gång i veckan och 100 µg/4000 IU D₃-vitamin per dag. Våren 2018 hade jag tuggat 20 µg D₃ dagligen i sex månader och var ändå strax under referensvärdet, så jag brassar på.

Vad läste du för språk i gymnasiet? Vilka språk kan du?

Lol, gymnasiet. Gick två (kaotiska) år på IB-linjen först, och eftersom undervisningsspråket var engelska hade vi engelsklektioner i stil med modersmålstimmarna, dvs. vi läste böcker och skrev essäer, diskuterade stilgrepp etc. ”Det andra inhemska”, alltså finska i mitt fall, var obligatoriskt.

Gick även en Arbis-kurs i ryska medan jag ännu bodde i Vasa, sen två kurser holländska i Åbo innan jag flyttade till NL. Av ryskan finns det inte mycket kvar, typ enstaka fraser samt det kyrilliska alfabetet, men holländska kan jag flytande.

Hav eller pool?

Jadu, när var det pool-läge senast? Ibiza?

Föredrar alternativet man inte ens måste vara i för att njuta av.

Tycker du det är värt att lägga mycket pengar på fina smycken?

Billiga smycken som kliar och blir bronsfärgade och som man måste smeta ett lager genomskinligt nagellack bakpå för att de inte ska bli gröna och sånt har jag växt ur. Däremot förstår jag mig inte på att lägga flera hundra euro på ett smycke heller, känns extremt ovärt. Skulle bara noja över att tappa eller repa det.

Överlag har jag försökt få in vanan att bära smycken till vardags flera gånger utan att lyckas. Speciellt ringar kan kokk se, de är fan bara i vägen vad än jag gör.

När man sätter i örhängena blir det dock genast fest.

Kan du busvissla?

Nä, lyckades aldrig lära mig det. Får några diffusa minnen av att morsan försöker visa mig och säger att det var något man måste kunna i Hankmo eftersom det typ var en nödsignal (?)

Vad har du för ringsignal på telefonen?

Default-trudelutten i SailfishOS. Det blir mycket Hello madam I am calling from Currys/O₂/Carphone Warehouse how are you today? med spoofade nummer från London och Liverpool, men jag måste ändå svara pga. jobb, va.

Har du körkort?

Ja pga. Österbotten.

Är du religiös?

Nej pga. Österbotten.

Har du någon tatuering? Vill du göra någon tatuering?

Nej pga… ja, varför? Gillar min hy och tycker den är finast utan motiv, typ. För några år sen funderade jag på att tatuera över ärren på vänsterunderarmen eftersom de ser ut som någon sorts self harm, men när jag väl ritade motivet och insåg hur stort det måste vara fick jag kalla fötter. Piercingtjej rätt och slätt.

Go to-mat som alltid är gott

Flaps!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Förfestmaten nr. 1. Lagar sig själv i ugnen, självservice, alla äter precis så många de vill och orkar. Dessutom ännu godare som krapulamat efter tolv timmar i kylen.

Blandar helt enkelt uppblottnad och urklämd sojakross + bönor + tomatpassata + en påse frysta grönsaker + lök + vitlök + en jävla massa kryddor och örter + en jävla massa salt, peppar och rypsolja i en stor gryta i ugnen. Sen får man fylla små eftervärme-värmda tortillor med det + ris och garnera med en lättsaltad blandning av rödlök, gurka och tomat + hot sauce. Lyxvarianten innefattar även (havre)fraîche, färsk koriander och lime.

Hur ofta tvättar du håret?

Två-tre gånger i månaden i snitt. Efterbehandlingsbalsamet räcker tills nästa gång det är dags att färga håret. Circle of life.

Har du bra självförtroende?

Litar på tangentens riktning.

Har du något klädesplagg som du använt i flera år och aldrig blir trött på?

Det är fan många, måste räkna. Brukar inte ”bli trött” på kläder, har dem tills de faller sönder i sina beståndsdelar eller är synligt och fult slitna.

Av tjugoåtta plagg i garderoben har jag haft hälften i fem år eller mer. Sex av de tjugoåtta plaggen har jag köpt splitternya. Är dock beroende av att andra donerar sina nya felköp eller knappt använda kläder till second hand/charity shops, trolololo.

Bland annat denna Pampas-paita från 80-talet hänger fortfarande med. Åbo, maj 2013.

Vad köper man för blommor till dig?

Förr brukade jag ge ett uttryckligt blom-veto. Jag tyckte helt enkelt att det var synd att skära av blommor medelst kniv bara för att ploppa dem i en vas i typ en vecka. Detta respekterades givetvis inte eftersom folk värderade lusten eller impulsen att ge blommor högre (eller snarare: obehaget i tanken på att komma tomhänt eller köpa något annat var större än obehaget i att köra över en ung människas vilja).

”Jag vill egentligen inte att ni köper blommor, det är så ledsamt när de vissnar” behandlades med samma tyngd som MAMMA JAG VILL HA EN HÄST och jag fattade inte varför. Det tog ett bra tag innan jag förstod att blommorna egentligen var riktade mot morsan, jag var bara en proxy. Så tycks det ofta vara med diverse bemärkelsedagar tidigt i livet, det är föräldrarna man gratulerar i första hand.

Nu händer det inte att jag får blommor längre eftersom jag har tagit mig förbi diverse milstolpar och äldre släktingar har trillat av pinn. Det har varit tunnsått med kvinnliga vänner som skulle kunna få för sig att köpa blommor till födlaren, och det finns väl ingen man under 50 som köper blommor på eget bevåg (förutom typ till morsdag och den 14:e februari, om ens det). Eller ja, GB skickade faktiskt en bukett när jag hade fått ett dåligt besked, men det visade sig senare att den hade levererats till granndörren. Lol.

Numera har jag mjuknat en smula i min blomneuroticism, men föredrar oftast andra sätt att visa uppskattning. Om jag verkligen ville ha blommor skulle jag se till att 1. uttrycka det klart och tydligt, inga jävla hoppfulla hintar och 2. specificera vilken sort, färg, samt reservalternativ. Män är i allmänhet inte tankeläsare, och om en arg (eller ännu värre, besviken) kvinna är ett möjligt utfall efter ett försök att glädja henne… ja, då blir det vinnande draget att inte spela.

Hur uppvaktar man dig?

Man kan skriva/rita/photoshoppa något roligt, eller smälla en flaska champagne/absint på bordet. Presentkort till massage och fotvård och sånt är också guld.

Vad blir du glad av få höra att du är?

Sånt som jag anstränger mig för att vara och göra. Jag är till exempel väldigt mån om att förstå människor jag tycker om.

Mina första tankar var dock ”a good DM” och ”a good domme”. Lol.

Vad händer i helgen?

Heart of Glass! T och C dyker upp om… två timmar, vilket betyder att det är hög tid att tjippa iväg och köpa förfestflap-ingredienser när jag är klar med denna lista.

Vad bävar du inför?

Köra bil i UK. Bara tanken ger mig adrenalinpåslag.

Vad var det senaste du skrev i Word?

Jag skriver vanligen i Notepad, eller Anteckningar som det brukar heta på svenska. Åtminstone är jag inte George R. R. Martin; gubben är ökänd för att skriva i DOS-programmet WordStar 4.0.

Sånt som ska skickas in skriver jag däremot i WordPad, senast en intervju till STBL som torde pubbas nån gång snart.

Sommar, höst, vinter eller vår – vilken tid på året föredrar du?

Alla fyra årstider har sin charm och jag är grymt nöjd över att få uppleva dem, men kanske senvåren. Jag fyller år, allt är #00FF00-grönt och hela sommaren är ännu framför en. När jag var yngre drogs jag dock med en stark melankoli just där kring skolavslutningen, en gång brast jag ut i sorgegråt när jag såg en kanske 85-årig man med studentmössan på. Nu gör tanken mig främst rörd.

Är du blyg?

Nä. Reserverad i större sällskap och formella sammanhang, brukar definitivt lyssna mer än jag pratar, men blyg skulle jag inte säga.

Vilket påminner mig om när jag gjorde en Berusad.org-undersökning kring huruvida folk var rädda för åskan, och en stor del av killarna valde svarsalternativet ”nä, men jag har respekt för den”. Det var bara tjejer som täcktes svara ”ja”.

Vad skulle du som tolvåring tycka om ditt yrke?

En gammal hederlig (stulen) blogglista, del 1

Det strösslas sannerligen. Mycket förändring just nu, men en sak består alltjämt: blogglistan. Snodd av Sandra.

Vad köpte du senast?

Hobgoblin Ruby 5,2 % på halvlitersflaska till D&D i tisdags (förrgår). Drick inhemskt – må gott. Här får man tre flaskor till samma pris som en i Finland, något roligt ska man ju ha i allt det gråa (som dock har varit strålande på sistone, krokus och snödroppar och narcisser överallt).

Om det inte är krokus, snödroppar och narcisser vill jag inte veta. Blå pillret plz.

Hur lång är du?

1,73 i strumplästen.

Vad gillar du mest med dig själv?

Är frestad att skriva ”ingen kommentar” men nöjer mig med gnäurgh.

Vad gillar du minst med dig själv?

Blårg.

En person du saknar

Vardaglig saknad av folk som bor långt bort skulle jag inte karakterisera som saknad, främst längtan och förväntan och fantasier. Möjligen för att beslutet att flytta har legat i mina händer varje gång, det har liksom aldrig handlat om ”oho nu fick jag jobb här”.

Saknad har något mer oåterkalleligt över sig. Fjärde mars och femte oktober är datum med fortsatt signifikans, men utöver Nemesis har jag nog ägnat mest tid åt att sakna en vän som var grymt viktig i tonåren. Det tog rätt hårt på mig när personen flyttade till Sverige och bröt kontakten. Det fanns ingen annan som kunde fylla samma roll och jag fick heller aldrig någon riktig rätsida på varför.

Senaste gången jag kontaktade personen i fråga var år 2021, då i syfte att efterlysa referensbilder från Vasa på 00-talet till Trevor. Innan det hade jag inte försökt ta kontakt på… sisådär åtta år, eftersom jag förlikade mig med saken. ”Left on read” även denna gång.

Är du romantisk?

Beror på vad som menas. Blommor och choklad och middag med tända ljus och månskensserenader med luta och ett spår av vittu rosenkronblad som leder in i sovrummet medan Bon Jovi spelar i bakgrunden?

Jaha.

Romantisk i samma bemärkelse som en hemmaboende ungdom med en idealistisk syn på att bo i kollektiv eller cottagecore-drömmen hos en livslång storstadsbo, inte särskilt. Mer när jag var yngre. Nu har jag hunnit uppleva en del av det jag drömde om och vet att allt blir vardag. Hedonism blir vardag. Homeostasis is a bitch.

Samtidigt vill jag gärna tro att det finns något som ligger mellan non-stop hedonism släsh eskapism släsh luftslott och en vardag modell rutig ingenjörsskjorta (eller diskvatten… eller diskvattensdoppad ingenjörsskjorta, om man har riktigt läidon). Jag är ganska bra på att dra fram de romantiska aspekterna i en upplevelse och liksom vila i dem. Det blir ju svårare att uppnå sånt desto mer man försöker.

En skopa romantik hjälper nog överlag mer än det stjälper. Så gott som all musik jag lyssnar på har spelats in i en koppi i vilken musikerna har fingrat på sina instrument en efter en, tagning efter tagning, med tillhörande lunch och halvdruckna kaffekoppar, och så har sången spelats in och lagts på sist. Men inte är det ju det jag ser i huvudet när jag lyssnar, nej, det som spelas upp för mitt inre öga liknar mer en idealiserad musikvideo än något annat.

Vad beträffar romantik inom relationer nöjer jag mig med att mumla något vagt om att ”passion betyder lidande” och ”ingen ros utan törnen” och sånt.

Har du söndagsångest?

Vardagens charm var för mig obegriplig tills jag slängde bensågen och skaffade en större sko.

Vilka städer har du bott i?

Vasa, Åbo, Utrecht, Delft, Haag, Manchester. En ramsa som jag har rabblat fullt tillräckligt.

Lyssnar du på poddar? Vilka?

Arbetar jag med bilder snarare än text är det poddar non-stop och alltid svenskspråkigt. Musik blir tårta på tårta, men att rita medan någon pratar är typ som att klotta i ett skolhäfte.

Låt på hjärnan just nu

Låten från senaste episoden av Todd in the Shadows serie One Hit Wonderland som jag kollade igår, dvs. Autograph – Turn Up the Radio, en låt som för mig och många andra närmast är förknippad med Grand Theft Auto: Vice City (2002).

Ett romantiserat Miami i ett romantiserat 1986.

Är du en ringare eller smsare?

Ring, ring, snälla slå ingen signal, tystnaden är så total och det är meningen. Om någon jag känner ringer oombett brukar det alltid vara dåliga nyheter, såvida det inte är morsan, men hon är förlåten för hon är boomer. Samtal kommer man överens om.

När går du och lägger dig?

Klockan kan ganska ofta visa 01 eller 02 när jag kliver ur badet. Min resväg till arbetsplatsen mäts i meter.

Vad är det modigaste du gjort?

Bla bla bla lämnat allt och flyttat till ett annat land två gånger (VISSTE DU ATT JAG INTE BOR I FINLAND??????+++++) är väl någon sorts standardsvar. När jag skulle pierca båda nipplorna med nålar vars tjocklek uppgick till två millimeter var jag dock rädd på riktigt, men jag var 18 år minus exakt två månader och höll god min.

Har du någon gång åkt ambulans?

Ja, en gång, men det minns jag inget av. Tragikomisk historia från hösten 2016 som jag borde sätta mig ner och skriva. Lägger till på listan. Den är lång.

Har du haft urinvägsinfektion någon gång?

Ja, liksom merparten av den kvinnliga befolkningen. Flera år sedan senast nu dock, ta i trä och allt det där.

Vilken är den lökigaste quoten du vet?

Som jag har förstått det betydde ”lökig” ursprungligen att vara loj eller avslappnad, men motsvarar idag snarast engelskans ”cheesy”.

Vad gäller citat och sägningar finns det en hel del frukter som hänger så lågt att de snarast är fallfrukt – att karpa diemen och leva och skratta och älska etc. har spytts på till lust och leda. Det påstådda Marilyn Monroe-citatet om att inte förtjäna någons bästa om man inte kan hantera personen när hen är som värst börjar också nå dit. Hipsterfräckisväggbonader i stil med ”En stor kuk är en klen tröst i en fattig familj” och dylikt är ganska trist även det.

Upplever det som att de lökiga citaten har ökat explosionsartat på internet i modern tid, men visst fanns det sånt på 2000-talet också: så kallade ”motivational posters”. De följde typ samma format – en liggande bild, en tjock svart ram, ett ord eller en kort rubrik, samt ett citat – men det spårade förstås ur till sist.