Ur led är dagen

Känner på mig att detta kommer bli en slarvdag, sympatiserar med trädfan i parken. Hög smärtnivå och sömnbrist, men vilsamt att vara hemma igen. Tänk att äntligen ha nått punkten där det är mer vilsamt hemma än i Stourbridge. Det är en jävla lyx. häshtäg blessed häshtäg grätituud

…jåå. Glömde köpa koffeinerat te, blev att blanda en skvimpel snabbkaffe i decaf-brygden, smakar varken hackat eller malet men gör jobbet. Det är dock något i görningen, alltså. Duden som alltid cyklar förbi och spelar dub/reggae på sitt mobila ljudsystem spelade 80-talsgoth på förmiddagen, och tidigare idag sträckte en flicka i treårsåldern ut sin arm och erbjöd mig en godis från bilfönstret.

Glitchar i the matrix åsido har jag intorkad disk att ta hand om, en present från forna Droney, samt en hög med munrörelser att animera. Klart slut, varulvstjut.

Trauma vid grönsaksdisken

Var nyss och handlade till ALDI och kom plötsligt att tänka på något som hände för nästan exakt ett år sedan, men likväl förbryllar.

Det har knappast gått någon förbi att jag är en total sperg. Som en följd av detta ifrågasätter jag ganska ofta mina tolkningar av olika sociala situationer, och bestämda protokoll är en enorm trygghet. En värld där formella etikettsregler har luckrats upp i de flesta sammanhang – RIP Magdalena Ribbing, you the original OG – leder förstås till osäkerhet. Men på riktigt, hur fan tyder du detta?


Hade gått med på att hänga med upp till Aberdeen och hälsa på T:s familj. Kände väl att det var dags att träda fram ur skuggorna. Jag var totalt körd i botten med anledning av jobbet, men täcktes inte börja dra mig ur för det, så T hämtade mig med bil genast när jag slutade på fredagen, och så körde vi de åtta timmarna upp, med ankomst kring kl. 02.

På morgonen sitter resten i the conservatory när jag och T äntrar. Hade frågat honom om jag skulle ta med någonting åt föräldrarna, fick svaret nej. Förväntar mig lite artighetsfraser och skit, att någon ska ta ansvar för situationen rent socialt, jag är ju den enda ”utbölingen” bland T, hans syster, hans morsa, hans moster, och hans farsa, på deras gård. Är dessutom där i egenskap av en partner som träffar föräldrarna för första gången, en prekär situation.

Det visar sig vara för mycket begärt. De börjar prata om folk jag inte känner, och jag sitter och vet inte vart jag ska vända blicken. Börjar fundera på om det faktiskt kan vara så att det förväntas att jag ska dra min egen lans, men det finns inga naturliga öppningar i samtalet. Det tycks inte ens anbekomma T att aktivt bjuda in mig i samtalet eller förklara vem det är de talar om.

Senare ringer det på Skype via laptoppen på kortsidan av bordet. Det är T:s brorsa som bor i staterna, hela familjen stiger upp och ställer sig framför laptopwebcammen och gullar med brorsonen. Mitt dilemma är huruvida jag ska ställa mig upp och gå dit utan att ha blivit introducerad ordentligt ens för folk på plats, och vara en främling i bild som en jävla weirdo, eller om jag ska sitta kvar. Besluter mig för det sistnämnda, och sitter alltså på motsatt kortsida med hela familjen framför mig, uppslukade av videosamtalet. Vad i helvete.


Jag och T drar oss till sist tillbaka till vårt rum, och jag uttrycker hur jäääävla jobbig situationen är, vilket faktiskt får honom att anstränga sig en smula för att bryta isen. Utbyter några meningar med hans morsa och faster då och då, men man kan definitivt inte kalla det konversationer. Mina försök till artighetsfrågor flyger inte. Ändå är det inte kyligt, det är bara förbluffande oengagerat.

Till sist blir det restaurangmiddag med tillhörande vin. Äntligen. T sitter mitt emot, solen är framme, och ljuset i hans ögon blottar det gyllenspräckliga kring pupillen. Det är slående vackert, och jag säger helt sonika you can really see the golden splotches in your eyes in this light, it’s nice.

Jag klankar ofta på morsan, men säga vad man vill, hade en partner på besök sagt det om mina ögon vid matbordet hade hon förtjust tittat efter, hållit med, och efteråt sagt åt mig att det var en riktigt charmerande sak av honom att säga.

Istället: bestick mot tallrikar, tuggande, och en tystnad av modell ESTETIK. KÄNSLA. AWKWARRRRRD, innan någon barmhärtigt frågar om mosterns cullen skink är god. Samtalen var helt och hållet centrerade kring praktikaliteter, även efter att alla släktnyheter hade gåtts igenom. Inser i den stunden vilken jävla skock med purkänsliga konstnärssjälar min och mina tidigare partners familjer är i jämförelse.


Nu till huvudnumret. Dagen efter åker vi och handlar med T:s farsa, vi skulle göra burritos eller vad det nu var. Vid det här laget har situationen gjort mig extremt hämmad, jag vill mest bara försvinna, vet inte alls hur jag ska bete mig. Could you get the mushrooms while I go get x? frågar T, sagt och gjort. Nu är det bara jag och farsan vid grönsaksdisken, han står och plockar ihop potatis eller vad fan han nu gör.

Det finns en miljon förpackningar skivad svamp i en trave, jag tar upp en som ser bra ut, kollar noga så att alla svampar är fräscha, och går och lägger den i kundvagnen. På väg att leta upp T igen vänder jag mig om och ser hur farsan tar upp förpackningen ur vagnen, kollar på den, går och lägger tillbaks den, och väljer en annan i traven.

Okej att de inte ansträngde sig för att göra mig bekväm som gäst, okej att min kommentar vid matbordet gjorde dem obekväma, men att kallblodigt rata svärdotterns val av skivade champinjoner, det är faaaan droppen asså. VEM GÖR SÅ???????++++ *hyperventilerar*

När du får oväntat besök

Nästan så jag skulle vilja bjuda regnet på Gevalia. Det kom flera skyfall på raken, fönstret lyckades inte hålla tätt, trots att det är 100 % stängt. Fönstret bredvid läckte dock inte alls, men nog köksfönstret (om än inte lika extremt, disken i torkstället får dock börja om, ingen Asteroids-existens där). Vardagsrumsfönstren höll tätt. Har skickat video åt disponenten.

Tur att jag fick uppvärmning med att moppa igår, när jag ägnade fem timmar åt att städa K och D:s badrum till morsans AirBnB-standard. Inget läge att ringa Poolia för denna pool.

Surret från gårdagen III

Sent igår kväll poppade jag popcorn och lagade kamomillté för förtäring i badet. Köksfönstret stod öppet för att vädra ut popcornsdoften, med följd att det kom in en geting. Den var ganska liten, trodde först det var en fluga, men flugor brukar inte bete sig sådär eterpåverkat. Antar det var de starka spottarna i taket som både attraherade och förblindade. Klassiskt dilemma.

Jag har aldrig blivit stucken av en geting, men har tydliga minnen av att brorsan blir det. Eller rättare sagt, den därpåföljande uppståndelsen, ”ett jävla tjut” + ”oroade vuxna” lärde mig förstås att vara aktsam. Krankar smettar jag nog i självförsvar om de är i stånd att sutta (finlandismfest!), men annars undviker jag i det längsta att döda insekter. Tänkte således att jag löser situationen genom att stänga dörren till köket och släcka lampan, så lär den hitta ut själv, allra senast när det blir ljust.

Imorse öppnade jag försiktigt dörren. Kollade golvet, där jag sist såg den krypa runt. Kollade bänkarna, inget rördes i synfältet, så jag lagade en kopp Yorkshire Tea med sojamjölk som vanligt. Återvände till köket för att fylla vattenflaskan, och där var den plötsligt på de ljusa golvplattorna. Orörlig.

Funderade om det var lugnt att skyffla upp den på ett papper och hiva ut genom fönstret, eller om den fortfarande var vid liv. Det var förstås öppet mål att göra processen kort också, den hade inte hunnit reagera, men du skall icke döda och allt det där. Det är förstås möjligt att den var skadad, eftersom den var på golvet, och i det fallet hade det ju varit barmhärtigast med en coup de grâce. Betraktade alltså fanskapet en bra stund.

Så börjar den till sist ändå röra på sig. Det ser i princip ut som någon sorts morgonyoga, ett femminuterspass, och därefter fortsätter den med lite cardio i cirklar, innan den gör vingarna i ordning och tar sats. Jahapp, tänker jag, vi testar igen, och stänger dörren.

Kort därefter för jag den urdruckna tékoppen till köket, ställer ner den på diskbänken, och där guppar getingen. Drunknad i diskhon. Some people you just can’t save.