Under hela marschen till gränskontrollen växlar soundtracket mellan ett Welcome to Boston-meddelande och en medelålders man som gång på gång försöker meddela resande från Montreal att deras bagage inte kommer åka hela vägen till slutdestinationen, utan måste hämtas upp; övertydligt så att frankofonerna ska fatta.
Kön för amerikanska och kanadensiska medborgare går i republikanrött, och vi som reser med ESTA ska ställa oss i den demokratblåa kön. Vad de gör med third party-stackarna som inte kvalar in i någondera vet jag inte.
Kön ringlar sig lång, och jag zonear ut till en TV-skärm som visar hur underbart det är att få ett green card. Det visuella uttrycket har inte ändrat ett smack sedan 90-talets internetbanners – det är lila akademikerhattar och god rays och frihetsgudinnan och flaggan i slowmotion. Eller mja, kan inte minnas att de innefattade en kvinna i hijab som ler från öra till öra åt rubriken religious freedom på den tiden.
Tyvärr hade jag redan skrämt upp mig på Flashback genom att läsa skräckhistorier om folk som helt random hade blivit tagna åt sidan på skild intervju, ibland med två-tre-fyra-fem timmars väntetid, och därmed missat sina anslutningsflyg. Vid det här laget hade jag heller inte ätit på ett tvåsiffrigt antal timmar, och kände mig därför lite darrig och svag, vilket definitivt inte tjänade nerverna. AAAAAA.
Konsensus på FB var dock att svara kort och ärligt utan onödiga detaljer, och jag hade inte ens något att dölja, så vetja det ska gå utan att spaghetti all over the floor.
Det blir till sist min tur vid disk 5, som är bemannad av en man i fyrtioårsåldern med särmä-utstrålning (ordentlig, skarp, no-nonsense). Duden ser ut som en The Wire-statist från Baltimore Police Department.
Ger honom passet och han frågar hur det står till, jag svarar tired but excited.
Oh yeah, why excited?
First time here, säger jag.
So what brings you to the United States?
Just passing through actually, I’m transferring to Canada in about 2.5 hours.
Alright, so what brings you to Canada?
Hm. Svarar kort och ärligt att jag länge har varit intresserad av nordamerikansk kultur, och beslöt mig för att börja spara ihop till en resa när jag bytte jobb.
You traveling alone?
Yep, säger jag.
So why Canada?
What do you mean?
What will you be doing in Toronto?
Jag tänkte göra det som på österbottniska heter ”far dit och skåd”, det vill säga insupa något annat sådär allmänt och i bästa fall bli lite stimulerad. Det hade jag ju dock redan svarat i form av ett allmänt intresse för nordamerikansk kultur. Duden tycks dock förvänta sig något väldigt konkret, och det står helt still i skallen – kommer inte på en enda turistig sevärdhet i Toronto. CN Tower? Lol nä, vem fan sku flyg över Atlanten för det?
Nå hödu hyöstin 2018 satt ja o rita in kaar i mspaint som ja dööpt ti Richard o håksa att an sku kun va in kanadensar som flyttar från Greiter Toronto Ärea ti in fiktiv by i Österbotten, så nu vill ja tiit fö ti si vannifrån an e å föstaa an bäter är en jävligt udda orsak, trots att det är precis så det ligger till, och so I’m making this animated show… låter som jobb – garanterat en massa följdfrågor på den.
Säger jag att jag ska träffa och bo hos en kaveri i Hamilton utan att nämna röstskådespeleriet blir det väl and how do you know this man? och en jävla massa följdfrågor och misstankar. Blinkande varningslampor som visserligen skulle gå att verifiera och reda ut, men skulle ta för länge. Samtidigt får det inte verka som att jag aktivt döljer nånting. AAAAAAAAA.
So what’s in Canada?
Well,
What’s in Canada? HUH?
Men vittu.
So I actually don’t tend to plan these things that much – I’m spending a couple days in Toronto, then taking a Greyhound bus thru Hamilton to Niagara Falls…
Niagara Falls?
Han höjer på ögonbrynen. Äntligen ett triggerord som är 100 % turistigt.
Yep, then the same bus back into the US – Buffalo, Rochester, Syracuse… Scranton, Pennsylvania……
How much cash are you traveling with?
Jag var inte säker på om han menade sedlar eller likvida medel sådär allmänt, så jag hörde mig själv säga define ”cash”.
How much money, ma’am.
Uh, like fivehunner dollars American?
Hans ansiktsuttryck är svårtolkat, men efter att ha sett på mig under tystnad i typ fyra sekunder, dvs. en evighet, tycks han konstatera att jag på riktigt bara är en trött och nervös nordamerikaintresserad sperg på soloresa och inte här för att dra en 90 Day Fiancée eller dylikt. Han tar mina fingeravtryck under stel stämning, och låter mig till sist passera. Känner hans blick i nacken när jag går.
Processen vid gränsen sög den sista musten ur mig, och bottnen trillar ur blodsockervagnen medan jag speedwalkandes försöker leta upp rätt terminal för mitt Air Canada-flyg. En varm och intensiv luftfuktighet slår emot fejset varje gång jag passerar mellan två terminaler – befinner mig omisskänneligt på sydligare breddgrader än brukligt, och det luktar obekant våt asfalt. Taxibilarnas strålkastare känns hotfulla i regnet. Jag har kommit till Gotham City.
Skyltningen lämnar en hel del att önska, och jag går upp och ner genom folktomma korridorer, ryggsäcken känns som cement. Mitt i allt plingar det till i telefonen: planet till Toronto är en timme försenat, och jag vet inte om lättnaden över att slippa stressa väger tyngre än irritationen över att inte komma fram så fort som jävla möjligt.
Hittar iallafall en kvinnovessa, klinisk som en operationssal, men smutsig som ett misskött industrikök; nästan allt är i rostfritt stål. Känner fan för att gråta, så jag sminkar mig och äter en stroopwafel.
Lyckades därefter hitta och ta mig genom securityn utan desto vidare krångel, även om just denna var liten och omodern – såg typ ut som något från en 90-talsfilm. Behövde iallafall inte oroa mig för att ha glömt nå vapen i väskan och böta tusentals dollar, som ett stort plakat varnade för. Vätskor brydde de sig inte ett skit i.
Telefonen meddelade om ytterligare förseningar med ungefär en kvarts mellanrum, och jag slutade till sist uppdatera röstskådisen, som vi kan kalla… Tim (cuz Hortons, lol) för varje gång. Han skickade en video på blåsten och regnet som vräkte ner på gatan utanför huset – inte konstigt att planet låg ordentligt efter tidtabellen från Toronto.
Alla karar vid gaten följde med Monday Night Football på en stor skärm, åtminstone med ett getöga. En översminkad kvinna wailade skiten ur nationalsången, OOoooooOoooh SaaAAAyyy cAaaAAn yOu SeEEEeeEEeee, och reklamerna bestod till 90 % av het tjej + fet burgare. Min mottaglighet för detta låg just då på minus, allt var bara vittu Bizarro World.
Efter otaliga kanadensiska sorryn från personalens håll och ett utrop enkom för att uttrycka ett varmt deltagande i sorgen med anledning av dagens datum rullade planet slutligen in vid gaten, tre timmar försenat. Det var toppmodernt, rent och glansigt och hade till skillnad från planet till Boston ett in-flightunderhållningssystem, som jag dock verkligen inte orkade börja fingra på – flygtiden var bara två timmar. Min kropp trodde att det var fyra på morgonen, så jag halvsov med huvudet mot väggen hela vägen. Mm, fönsterplats.
Bönar och ber inombords att gränsövergången i Toronto inte ska vara av samma kaliber som i Boston. Det är den inte. En dude går igenom kön från person till person och frågar purpose of your trip?, och alla svarar med en variant på leisure (liishure), leisure (leshur) eller pleasure. Jag svarar ”pleisure”. Han reagerar inte och fortsätter till nästa.
Därefter ska man fingra lite på en självservicekiosk, och jag missar att titta upp när den tar ett foto, men ingen klagar. Maskinen spottar ur sig en pappersremsa som man ska visa åt nå folk som står vid utgången, varav den första ritar ett streck i kanten med röd penna, och den andra tar hela remsan. Jahopp.
Toronto Pearson har något långt mer harmoniskt över sig än Boston Logan, och jag tar av flight mode på telen för att meddela Tim att jag har anlänt.
Hade försäkrat mig om att telefonen skulle funka med min vanliga brittiska dataplan i USA på förhand, men i Kanada – där brittiske kungen ännu formellt är statsöverhuvud, märk väl – upplyser rate advice-SMS:et att data kostar nästan en brittisk pund (!!!!) per MB. Det finns en vittus miljon små koppin som säljer kanadensiska prepaid-SIM-kort i ankomsthallen, vilket kan betyda att landet är känt för sina roamingkostnader, men eftersom klockan är närmare ett på natten lokal tid är ingen av dem bemannad.
Obegränsat med minuter och meddelanden ingår i själva dataplanen, så jag kan inte ens paya dyra slantar för privilegiet att kommunicera – saldot står på noll och måste laddas. Till min förtjusning bjussar Greater Toronto Airports Authority dock på gratis wifi, men när jag trycker connect på landningssidan på telen händer ingenting.
Jag har adressen till Tims morsas hus och hade kollat upp vart jag skulle på förhand, så jag hittar nog dit utan hjälp, men framför allt ska jag hinna med bussen till Hamilton först. Biljetten har jag färdigt, men den ska aktiveras precis innan avfärd, och för det behöver man internet. Kastar en blick på skärmen över bussavgångar och konstaterar att jag har 40 minuter på mig att lösa problemet.
Efter nio års trogen tjänst som ikopplad till 98 % är läppisens akku i så dåligt skick att datorn måste ha ström konstant. Givetvis har jag fixat nordamerikanska adaptrar, och det tar inte särskilt länge innan jag hittar ett passligt uttag. Läppisen kräver dock att man runkar powerknappen ett ganska bra tag innan den behagar starta numera, och när den väl gör det läser den in allt i synnerligen maklig takt.
När den har tänkt klart hittar den inte ens wifi-nätverket.
Jag har dock en tredje apparat med mig: arbetsläppisen. Nu är jag visserligen ute i helt privata ärenden, men enligt regelverket får man koppla upp sig på allmänna wifi-nätverk bara man kör via VPN, och nöden har ingen lag. Allt den behöver göra är att anslut och del ut nätet, så fixar jag resten på egna apparater.
Det blir den vinnande strategin, och jag lyckas såväl informera om min ankomst som aktivera bussbiljetten. Tim säger att han kommer vara vid busshållplatsen när jag anländer. Packar därefter ihop all min kräsä pånytt och beger mig ut för att leta efter rätt avgångsplattform med tio minuter till godo.
Lyckligtvis ligger plattformen nästan precis utanför ingången, och jag hamnar i själva verket att stå och vänta i några minuter utanför bussen, vars dörr är öppen, men förarsätet tomt. En söt, knubbig chaffis i min ålder med glasögon och krulligt hår kommer till sist gåendes med en takeawaykaffe i handen. Oh, you didn’t have to wait for me, säger han.
Sätena har genomskinliga avdelare i hård plast, vilket jag inte är säker på om är en kvarleva från corona, eller något som ska förhindra att folk somnar och dreglar ner ens axel. Ett par sitter längst fram, i övrigt är det bara jag och en så kallad bag lady, som studerar mig noggrant när jag går förbi. Hon pratar lite för sig själv och rör sig på ett sätt som kunde tänkas vara tardiv dyskinesi, en typisk schizofrenimedicinbiverkning, och jag måste medge att jag blir lättad när hon avstår från att inleda en konversation.
Vi susar igenom Missisauga söderut längs med Hwy 407, som är så gott som stendöd. Känner mig lugn inombords och tittar ut genom fönstret under hela sista etappen, som tar en knapp timme. Noterar att många av vägskyltarna är blå, inte gröna, och att hastighetsbegränsningarna och avstånden förstås är metric. Noterar också – till min stora förtjusning – att orten Dundas som ligger på vägen inte uttalas ”DUN-das” utan ”dun-DASS”, vilket spelar mig i händerna med avseende på showen, och klockan 02:30 hoppar jag glatt av vid min hållplats i Hamilton… som är öde, förutom crickets.wav.
Madrona Silvander 