Uträttat i Utrecht

Ljuvligt nog blev det en solig start på november i Utrecht igår.

alec.breunesse on Twitter: "@Ingeborgvraagt #Mariaplaats in #Utrecht is een  van de mooiste pleinen in Nederland. https://t.co/PS71RVG4Vn" / Twitter

Vet inte hur många gånger jag har sagt detta, men det är så lugnt, så lugnt. Trafiken är tyst, löven rasslar i vinden. Ynglingar med mittbena cyklar förbi med hörlurar på och ett självklart uttryck i ansiktet, instillat sedan barnsben. Ett gäng rågblonda tjejer som alla ser ut att heta Kaatje eller Roos eller Anke går förbi med varsin universitetsbrandad Dopper i sidofacket på ryggsäcken. Rika pensionärer på eftermiddagspromenad med sina 1-3 hundar. Deltidsarbetande lattemorsor som sitter och har det gezellig.

Sätter mig ner och röker en tobak utanför Academiegebouw, universitetets flådiga ceremonibyggnad bredvid domkyrkan. För tre år sen satt jag på samma plats med en solgul cylinder stickandes upp ur väskan och blängde på glada människor som höll i identiska solgula cylindrar. En efter en kom de ut och poserade på trappan, omgivna av familj och vänner. Jag hade hämtat ut tubjäveln från ett kansli tidigare samma dag.

Deadlinen för att boka dimissionen var två månader tidigare, visste att det inte var något jag ville alls. Kände noll stolthet, visste inte ens vad jag skulle göra med skiten som hade kostat så mycket tid, möda, pengar och uppoffringar att ro hem, var bara trött och arg och ledsen och bitter och rädd och sammanbiten och sorgefull och vilsen. Två timmar senare träffade jag J för första gången. Tror att omöjligheten i att släta över ett dylikt tillstånd var ett ganska bra lim sist och slutligen, för så här tre år senare är jag alltid välkommen i Utrecht. Så kan det gå.


Går fortfarande i egna spår från tre år tidigare och följer Oudegracht ner mot nummer 226, State of Mind. Utrechts bästa smartshop med råge, lägg på minnet. Då var jag på jakt efter någon sorts empati, men tjejen som råkade stå bakom disken vid tillfället verkade inte riktigt fatta. Inte för att det ingår i hennes arbetsbeskrivning att ta hand om en främlings ouppfyllda emotionella behov, sånt har folk väl bartendrar till, men jag hade hoppats på lite förståelse.

Denna gång var jag i betydligt bättre sinnelag. Strökollade på pipor och bongar och vaporizers och stäshboxar och palo santo och kristaller och träsmycken och meditationskuddar och yogamattor och väggflaggor och shamaniska instrument och vad för sorts hippiekräsä du än kan tänka dig samt en stor, fin, inbunden bok med titeln GOA: 20 Years of Psychedelic Trance, vilken jag hemskt gärna hade köpt om jag hade råd. Egentligen var jag ute efter kratom, inte rätt tillfälle för tryfflar denna gång.

Kände inte igen tjejen bakom disken, men vår pratstrund slutade med att hon bad om min kratomavhandling, så jag skickade den åt henne. Fyra år på nacken nu, men den håller. Flanerade därefter vidare och kände mig ytterst lätt i sinnet.

Oudegracht glittrar av hjärtans lust.
Cornelis Freisväijks vackraste i ett skyltfönster, känd i NL men inte den ikon han är i Sverige.
MYSBELYSNING! RENT GOLV! ABSURD MÄNGD GOLVYTA! AAAAHHH

Köpte middagsverk vid Albert Heijn på Twijnstraat. Det blev ingredienser till vad som i princip är peror å tjöte: potatis, morot, svamp, gul lök, färsk persilja, vegespäck. Lat brunsås på kokosmjölk och sojasås samt finhackad vitlök, gräslök och nå rändom örter inrört i margarin ovanpå potatisen till det. Perus veganiserad husman. Nom.

Vilken fröjd det var att botanisera i en AH igen annars. Så rent, så mycket utrymme, tre breda hyllor överkomligt prissatta köttsubstitut från golv till tak, tiotusen meter högkvalitativt färskbakt bröd. Lyx är att en matbutik har råd att vara framkomlig och inte klämmer in så många hyllor det bara går, kändes nästan syndigt med så mycket utrymme. Betalade kontant, alla even kijken och zestien, zeventien… achttien, alsjeblieft kom automatiskt, antar det finns en motsvarighet till muskelminne i det avseendet.

Molnen blåste in precis när jag blev färdig, traskade tillbaks parallellt med centralen och smällde i mig en hel påsa Katja Apekoppen, skumgodis som består av aphuvuden med salmiak och banansmak. Som e ska va.

Att flytta tiotals kilometer hemifrån som 15-åring var inget emot att flytta flera timmar bort till Åbo, långt bort från österbottnisk social kontroll, men Åbo var förstås inget emot Utrecht. Det var här världen öppnade sig. Det var också här jag blev sittande med jengabiten i handen och fick tänka om till sist. Mixed bag = starka känslor.

Har aldrig besökt en grav efter en begravning i hela mitt liv, men besöker gärna laddade platser för att reflektera och för skojs skull. Är trots allt en sentimental jävel. Månne jag skulle hinna fara via Delft på väg till Haag ikväll, ska äta middag med exet. Fun fun.

Den flygande icke-holländaren

Var i riktigt god tid vid flygplatsen på grund av coronatest förstås och midterm holidays + Halloween weekend, tänkte att det kunde vara rusning. Slog ihjäl tiden genom att testa allt möjligt vid flygplatsens MAC counter. Parfymvärlden har varit stagnant ett ganska bra tag, tog bara en vända via typ Tom Ford och Guerlain, inget annat intresserade riktigt. Flankersflankersflankers, gäsp. Fnös åt skyltarna som insisterade att DUTY FREE IS BACK för alla som reser ut ur UK, det gör fan inte Brexit mer skoj, asså.

Botaniservänligt.

Femtiofem minuter tog det att förflytta sig från nordvästengland till lågländerna denna gång, som att flyga från huvudstadsregionen till kustösterbotten. Barnfamiljer och chav-gäng på planet som vanligt. Är väl typ bara futispojkar från NL som skulle få för sig att besöka Manchester jämfört med intresset för Amsterdam i UK, liksom.

Kändes fuskigt att ställa sig i självservice-kön med EU-pass när alla UK-människor fick bilda en mänsklig tusenfoting (lel) i en lång, ringlande kö vid gränsen. Planet var fullbokat men vi var typ åtta holländare/dylikt som lojt stod och väntade på bagaget. Vi hann fan vårt bagage innan de första britterna hade hunnit dyka upp.

Bekende meeting point Schiphol verdwenen | Luchtvaartnieuws
Fina minnen från den här kubjäveln vid Schiphol asså.

Kan Schiphol utan och innan, skönt. Först på listan: schoolkrijtjes. Köper en tågbiljett i automaten på fem sekunder, vet precis vilka spår det är som gäller för att ta sig dit jag ska, vet vilka stationer som kommer däremellan, vet att när just den där graffitin börjar synas är det tre minuter kvar, vet vilken sida av Utrecht Centraal jag ska gå ut via, ingenting har förändrats (förutom förekomsten av ordet mondkapje och lite snälla skyltar med let op uw afstand och sånt). Det är så vilsamt med plattheten i landskapet.

Worlds collide.

Måste dock säga att NL är rena rama zenbuddhist-retreaten jämfört med UK. Detta säger jag trots att jag tog tåget med slutdestination Nijmegen via Amsterdam Zuid, Bijlmer ArenA och förstås Utrecht Centraal kl. 17:45 en vanlig jävla torsdag. Närmaste sättet jag kan beskriva det på är morsans beskrivningar av att komma till Sverige från Finland ännu på 70-talet.

Vad rent och ordnat och mysigt det är, tågen är sköna, matbutikerna dignar av välupplyst utbud. Alla människor är långa, smala och ser ut som om de stigit rakt ur en KappAhl-katalog. Kvinnorna har trenchcoats, kjol och smala, flickaktiga ben i skira strumpbyxor med kängor till, håret i tofs och minimalt med smink, kararna har skjorta, rock och mörka jeans.

Har glömt vad denna utrechtska kanal heter men jag ställde ner kappsäcken och knäppte en bild.

Konstaterade ändå att jag är nöjd med valet att lämna NL som permanent tillhåll. Känslan av bubbla och avskärmning inträdde genast jag började höra holländska runtomkring mig, och då talar jag ändå språket. Det är ett trevligt ställe att återvända till ett tag för att vila upp sig, men just nu hör jag hemma i UK.

Sen har vi ju faktumet att jag skriver detta från ett hotell i Köln, tog 2.5 h med tåg. GB är stilig i lång yllerock och helsvart, han har någon sorts videosamtalmöte på sängen och knäppte en sockerfri Red Bull as we speak. Än är det fredageftermiddag, men den kommer övergå i en fredagkväll. Pirr.

Arabhästar och glasskor

Märkte att det tog emot när jag steg upp och gick för att öppna persiennerna imorse. Det var frestande att köra över motståndet, men lämnade dem fördragna. Vet ju vad det beror på: en uppsjö nya intryck över helgen utan downtime, vilket fortsatte ända tills igår kväll. Nu vill jag bevisligen stänga in mig i en mörk grotta och jobba utan omvärld eller dagsljus, och det är helt okej.

Skickade in min business plan i fredags, har möte med en rådgivare denna vecka, sen låneansökan. Tror kombinationen jobbtänk samt faktumet att det bär iväg till NL i slutet av månaden har fått mig att tänka på den naturliga kombinationen, dvs. Amsterdam-internshippet 2016-2017, det andra av två inom ramarna för min MSc i Drug Innovation.


Kanske du, kära läsare, är en person som tycker att det följande är helt naturligt: om du gör någon sorts praktik inom det område du har valt att studera, och märker att du verkar ha problem med att göra detta åtta timmar per dag, fem dagar i veckan, och tvångsmässigt kollar klockan som att du sitter av tiden, ja, då kanske det är läge att utvärdera om det faktiskt är din grej.

Om du istället är som jag var, ja, då hade det inte krusat din horisont. Du hade tyckt att det är fullt rimligt att studera i ett annat EU-land och betala tvåtusen euro per läsår och dyra pengar i hyra och transport för ett obetalt internship, tänkt att du borde finna det stimulerande, undrat varför du då inte gör det, och inte skytt några som helst medel för att göra det drägligt, psykiskt som fysiskt. Du hade tänkt att alla du står bredvid på morgontåget upplever samma kroniska molande smärta i kroppen, och inte reflekterat över att det är något värt att kolla upp.

Mommy’s little helpers: frukost bestående av svart kaffe, phenibut i apelsinjuice, vatten, kratom i chokladproteinshake med extra kakao. Ej i bild: tramadol.

Du hade också tyckt att det är rimligt att belåna sig med 700 euro i månaden för detta, utöver studiestödsmånaderna som tickar iväg. Du hade också varit oerhört tacksam över att ha blivit antagen, en yttre bekräftelse på att du duger till något, men inte märkt att detta inte gör ett skit för att fylla hålet inombords ändå.

Du hade inte reflekterat över att det bara är de som tjänar på att du är där, eftersom du utför värdefullt arbete i en forskningsgrupp utan att de behöver betala dig. Du hade istället känt en enorm press på att inte ligga någon till last, som för att riktigt se till att du själv ska få så lite ut ur det som möjligt, tillsammans med en självbild som är totalt baserad på att förstå allt genast och klara sig själv till varje pris, med ett totalförakt inför tanken på att ha behov.

Du hade också antagit att arbetslivet kommer innebära misär oavsett, och ansett att du därmed kan rättfärdiga att vara miserabel och göra nytta med läshuvudet. Du hade sett det som en bra sak att kunna tvinga sig själv att göra grejer, och inte ifrågasatt att det krävs allehanda substanser för att få det gjort. Du hade inte höjt på ögonbrynen över begynnande trikotillomani, ej heller över att fylla vinglaset till brädden och hetsäta på helgen.

Du hade sett det som att det är att ta ansvar att kapa av tårna för att få in foten i en för liten glassko. Du hade därefter satt glasskon i stigbyglarna på en hetsig arabhäst, läxat upp dig själv när du till sist oundvikligen misslyckas med att klamra dig fast, för att därefter sätta samma glassko i samma stigbygel, på en annan häst från samma stamtavla, och dra iväg i galopp igen.


Det roliga i sammanhanget är att jag och sambons lägenhet i Utrecht såg ut som trippy hippie central, det var turkos och lila och mandalor och rökelsehållare, laserprojektor, UV-reaktiva mönster, men hemmet var allt annat än harmoniskt.

Han hade en känsla av att något var fel, och jag insisterade att allt var bra. Det är väl ren och skär gaslighting egentligen, även om det inte var en medveten strategi, jag gaslightade mig själv lika hårt. Även i bemärkelsen att jag förnekade känslorna som börjat puttra för T, det var ren och skär emotionell otrohet långt innan den befästes, jag och sambon hade ett monogamt förhållande.

Som lök på laxen var lägenheten en omgjord butikslokal på marknivå med bara ett stort rum, vilket betydde att kök, vardagsrum och sovrum var samma sak, dörren direkt till gatan var precis vid sängen. Det fanns ingenstans att ta vägen. Tror han hade svårt att fatta vad som menades med att jag inte hade tillräckligt med tid ensam, efter att projektet i Amsterdam tog slut var jag ju ensam i nio timmar på dagen medan han gjorde sina internships, men hade ett sånt uppdämt behov att det inte räckte.

Är glad att vi i dagsläget kan utbyta en rolig bild eller intressant nyhetsartikel eller en liten life update någon gång i året, jag utsatte honom för så jävla mycket skit mot slutet av förhållandet. Mådde förstås dåligt när det väl sprack, men åtminstone kunde jag må dåligt ensam istället för dåligt runt folk, och det var guld värt.


Projekt hyperärlighet påbörjades efter att vi flyttade isär i november 2017 och resulterade i denna blogg i januari 2021. Tål inte att smussla och gömma längre, det tar mig genast tillbaks till tiden jag nyss pratade om, och dit vill jag inte igen. Är inte alltid bekväm med att vara självutlämnande, men att försöka gömma något eller skapa missvisande narrativ är rent ut sagt outhärdligt. Ska det skrivas ska det fan vara en personlig sanning.

Resa med resultat

Det finns folk som vid tillfrågan om intressen genast utbrister RESA!. För mig obegripligt. Att resa utan konkret syfte, bara för att komma bort och se något annat, det är fan skumt. Antar att folk tycker att flanering, äta streetfood, försöka skapa kontakter med en ytterst ointresserad lokaaalbefolkning, kolla lite gamla kyrkor och skit utgör konkreta syften. Det är väl också lite annat om man har ett väldigt platsbundet jobb, människor tenderar ju att sukta efter det som förvägras dem.

Kollar en gammal kyrka och skit dagen innan den brann, april 2019.

Nåväl. Det verkar inte bättre än att det våras för en finlandsresa i höst, en resa som går Manchester-Schiphol-Den Haag-Utrecht-Köln-Utrecht-Schiphol-Helsingfors-Vasa på ditvägen och Vasa-Åbo-Mariehamn-Stockholm-Manchester på tillbakavägen. Efter det har det banne mig hälsats på alla som inte har hälsats på sedan 2019, vilket utgör det konkreta syftet. Det ska fan bli najs.


För övrigt hade jag helt glömt den primalskräck som de små orden snelbus i. p .v. trein frambringar. Blev utsatt för den igen när jag satt och planerade tågrutter i NL. Man har liksom varit ute och festat hela natten i rändom holländsk eller belgisk stad och är redigt sliten, klockan är sju-åtta på morgonen, man vill bara hem och slockna, och så märker man att det är ersättningsbuss på en del av sträckan. Werkzaamheden. Vittu.

Arma öde.

Där ska man sitta ihopklämd med främlingar och kallsvettas, väl medveten om att det kommer krävas ett par extra byten vid ett par döda små tågstationer med kyligt drag (och en 20-årig kille bakom disken i AH to go:n som ser ut att vilja göra processen kort när man kommer med sina stroopwafels i ett försök att inta någon sorts energi) innan man äntligen kommer hem och kan ta udden av AT:n och sova. No bueno.

Tomten som blossar upp

Kabouter Wesley heeft het verkeerde nummer | kabouter ...

Ett belgiskt original: Kabouter Wesley, en temperamentsfull tomte som alltid blir indragen i någon sorts osannolikt och osammanhängande fanskap/äventyr, med Klaus Wunderlichs charmlöjliga elorgelmusik från 70-talet som soundtrack.

Klaus Wunderlich - Sound 2000 (Moog-Organ-Rhythm) | Discogs
Ja, vi säger det, Klaus.

Flamländaren Jonas Geirnaert (f. 1982) började rita seriestrippar med Wesley som motvikt till sitt avgångsprojekt Flatlife (2004), en tio minuter lång animation som vann jurypriset för bästa kortfilm i Cannes det året. Tomtens äventyr blev sedermera ett animerat inslag i det flamländska aktualitetsprogrammet Man bijt hond (2009-2010).

Om du förstår en österbottnisk dialekt och engelska samt har lite fantasi har du antagligen inga problem med att förstå flamländska i sitt sammanhang, åtminstone i skrift. Har du dessutom skoltyska i bagaget är saken biff.

Flamländsk public service-TV, minsann.

En hel del av avsnitten som kräver lite mer språkkunskaper skulle funka hur bra som helst textade till just österbottnisk dialekt, betydligt bättre än till engelska eller högsvenska. Det skulle dock behöva göras ordentligt, inte bara som undertexter, vilket innebär att gå igenom skiten ruta för ruta och ändra pratbubbleanimationerna. Det är mer jobb än det verkar, men skulle fan göra det om folk anmäler intresse.

Nästa gång du träffar på en holländskspråkig person i lämplig ålder, namedroppa Kabouter Wesley och se hur mungiporna förvånat dras mot öronen.

EDIT: Lämnade att kolla lite intervjuer med Jonas Geirnaert på Youtube och fick just veta att farsan hans jobbade för fakking Lotus hela sitt yrkesverksamma liv (!!!!). Ja, bageriet som står bakom kexet jag gnällde på igår. Han skapade bland annat kakan Marsepino. Ei vittu, vad fan är det som händer?

EDIT2: Slut konverter ASCII-smileys till emojis WordPress vittu satan.