Keepin’ up with the Dronashians

Häj. Sup. How you doin’.

Själv har jag bott i Tilburg i en och en halv månad, lyckligtvis befriad från gallsten. Det var ”bara” kostokondrit (inflammation i revbensbrosket), som visserligen gjorde ont som satan och tog flera veckor att läka ut, men definitivt är att föredra över det förstnämnda. Flytten sponsrades i princip av antiinflammatoriska läkemedel och trämski. Fick lägga fler semesterdagar än tänkt på att tömma förvaringsenheten i Manchester, men det gick.

Jag och T lastade hans kombi full med så mycket av mitt kräsä som möjligt och körde helt enkelt ner till kontinenten en regnig fredag i mars. Under planeringsstadiet var tanken att han skulle köra i UK och jag skulle ta över fr. o. m. Calais, men vi nope:ade unisont när vi faktiskt kollade vad det skulle kosta att försäkra mig i två dagar.

Startade på morgonen och lyckades undvika största delen av lunchtrafiken i Birmingham, samt det mesta av kvällsrusningen på Londons Orbital-motorväg M25, trots att vi tog en Greggs vegan sausage rolls-paus (olagligt goda). Lärde mig också att Dartford Crossing som sträcker sig över Themsen 1. existerar och 2. kostar £2.50 att korsa.

Vet inte var de gömmer trollet nånstans, men han godkänner iallafall onlinebetalning eller via post.

Åt en god seitan-stek bland boomers på långlunch i Folkestone medan vi väntade på vårt tidsfack, och gränsförfarandet vid Eurotunneln gick galant – förväntade mig något betydligt värre, speciellt med tanke på att vi hade en bil full med cräp, men det var fridens liljor.

Det hade onekligen varit roligare med en undervattenstunnel modell plattformsspel med delfiner och koraller och skit, men eftersom tunneln som bekant löper genom berggrunden under Engelska kanalen är det typ som att befinna sig på en metro i 35 minuter, bara att inne i en bil.

Kolla in när borrningsarbetarna möttes i mitten år 1990, förresten – britterna räckte över en Paddington-björn åt fransmännen som första föremål, och sedan tycks champagnen ha åkt fram.

Jag blev fan rörd. Det är på riktigt sorgligt att de brakade ut ur unionen trettio år senare.

Väl på kontinentaleuropeisk mark var det bara att börna raka spåret från Calais till Tilburg, men regnet tog fan inte slut. Det följde oss precis hela resan, och i Frankrike bara vräkte det ner. T är motorvägspendlare dagligdags men helt grön när det kommer till högertrafik, och eftersom bilen är högerstyrd och sikten var värdelös fick jag agera co-driver.

Slappnade dock av när vi korsade gränsen till Belgien, dvs. en plats där jag faktiskt skulle kunna göra mig förstådd om nånting skulle gå åt flanders trolololololo.

Anlände till Tilburg typ kl. 22 lokal tid och checkade in på ett hotell som uppfyllde de väsentligaste önskemålen: 1. budgetvänligt 2. lättåtkomligt 3. nära till självförvaringsstället 4. bra parkering (utan inbördes ordning).

Hotellet bestod av en betongkub i utkanten av stan, men invändigt andades det fortfarande 2003 glam med damaskmattor, cylinderlampskärmar och mörkt trä – najs. Innan läggdags hivade vi ut den stationära datorn och dess två tillhörande skärmar samt synthen ur bilen och släpade dem genom foajén, in i hissen, genom korridoren, upp till rummet, borstade tänderna och slocknade. GG.

Hade inget annat planerat under lördagen förutom att stuva in mina grejor vid självförvaringsstället, så vi fixade undan det först och vandrade omkring i ett par timmar, for på loppis, åt varsin nachotallrik och gelato, såg Dune 2 i IMAX, frotterade med Gen X:are som hade hålligång till diverse 90-talshits, och lite annat smått och gott. Med tanke på morgondagen var vi inte ute alltför sent, och morgonen därpå satt jag på med T ända till Lille för sällskapets skull, sedan tåget tillbaks till NL för min del.

Flytthelgen var en stark påminnelse om hur bra jag och T faktiskt kommer överens. Vi passar inte längre som partners, men delar en förståelse som jag är glad att ha kvar i mitt liv. Satt fan i en bil tillsammans i fjorton timmar och fördrev tiden uteslutande genom konversation. Inga poddar, inga spellistor, bara lite rändom gnissel från stråkarna på BBC3. Om man har en människa i sitt liv som man kan göra det med kan man skatta sig lycklig.

For faktiskt inte tillbaks till Tilburg med tåget, utan via Bryssel och Rotterdam till Utrecht. Där bodde jag en arbetsvecka hos J, dvs. min holländska DM, samt dennes ryska partner. Sov och jobbade från deras extrarum, lagade mat tillsammans, preppade D&D, drack té och bollade idéer, hur mysigt som helst, och på fredagen tog jag slutligen tåget till Tilburg, där jag hade bokat en vecka i en all-female dorm på Hostel Roots.

Efter det ??????.

Om du har läst denna blogg längre än femton minuter vet du att jag är lika delar planeringsmänniska och Det Löser Sig På Plats™-aficionado, och med tanke på hur bostadmarknaden i NL ser ut just nu räknade jag med att det skulle vara dödfött att försöka fixa fast boende på distans från UK. Således flyttade jag utan att ha arrangerat fast boende.

Tanken med att bo centralt i en sovsal på vandrarhem var att kunna reagera på annonser och springa på visningar samma dag, och därmed förhoppningsvis säkra nånting, en fot i dörren. Till skillnad från när jag flyttade till Manchester med drygt tusen ege på fickan hade jag fast inkomst denna gång, så det torde inte vara någon biggie att förlänga vistelsen så länge det krävs.

Vid tillfället antog jag också att det skulle bli en sväng till GB i Maastricht vid någon point (kort sagt är vi inte längre En Grej™).

BLÅsvart hår i sovsalen tyckte min läppis.

Började vakta annonserna som en hök redan i Utrecht, och svarade på ett antal utan respons. Har det gått en halvtimme i mitt tänkta prissegment är det ingen idé, men man måst ju vittu jobb också.

En dag lyckades jag dock slumpmässigt tajma in ett meddelande fem minuter efter att en mini-studio med dåliga bilder hade kommit upp, och det var den f. d. hyresgästen som hade uppdraget att hitta någon att ersätta honom, ett vanligt drag om man flyttar ut innan kontraktet löper ut.

Dåliga bilder och någon som vill ur sitt kontrakt i förtid är förvisso varningsklockor, men samma sak gällde för min underbara lägenhet i Manchester, så jo, jo, visst är jag i krokarna och jo, absolut kan jag komma och titta redan ikväll. Kastade mig på tåget efter jobbet och var därmed en av typ fyra pers som kollade in stället den kvällen. Har man väl kommit så långt som till visning är det få hyresgäster som säger nej. 25 % chans.

Det gick vägen. Har nu bott på tolv kvadrat med kokvrå och en liten vessa sedan början av april, duschen är i korridoren. Stället har i princip privat kontorsutrymme-vibes – man skulle få rum med två stora skrivbord, bara att jag har en nitticentissäng där ett av dem skulle stå.

Förstås har allt fallit på plats som vanligt. Välkommen till Dronalone Studios.

häshtäg lifeupdate

Jå hej hej glad $CURRENT_THING etc. etc. Jag lever men har tyvärr inte riktigt hälsan.

Under det senaste halvåret har jag bland annat hunnit:

Bricka telefonen i badet. RIP alla semesterbilder, om du undrade varför det har varit tunnsått med sånt under skildringen av Nordamerikaresan

Älskad är ett starkt ord, men definitivt saknad.

Använda T:s nån gammal Android-telefon som daily driver för första gången i mitt liv (hatar operativsystemet, men fy fan vilken smidig existens)
Besöka Torture Garden North samt Riot och tröttna på alla sökande blickar

Trösta D efter en sprucken relation
Ha en farvälfest till lägenheten i Manchester och stuva in allt lösöre i self-storage snabbt som attan

Inte ha en fast adress sedan november
DM:a mina två vittus kampanjer oavsett

Ha babby’s first corporate Christmas do vid en restaurang med alpint tema, som också visade sig vara yuppiehelvetet på jorden
Bli befordrad på jobb #1

Skaffa nya glasögon!!!!!!!!!!!!! (se ovan)
Skaffa ny (begagnad) läppis och återuppta jobb #2, som låg på is i en månad

Hänga, rollspela och basta med gamla vänner i Vasa, inklusive vintertraditionen Mörk Borg

Tyvärr utan denna DM-skärm. Habegär så in i helvete.

Bevittna en esso-inducerad glowup av rang
Undvika tio vittus valpar som sliter i vinterkappan så gott det går

Jå okej de är söta men lukten, käre läsare. Lukten.

Bli passivt utsatt för och fullkomligt besatt av King Gizzard-albumet The Silver Cord (2023) tack vare N. Extendedmixarna all the way, förutom öppnaren Theia, som helt bra hade kunnat vara en nätt liten singel på tre minuter

Skaffa biljetter till King Gizzards keikka i Amsterdam i maj
Sharka andrahandsbiljetter till Kosmos i sommar, hittills utan att lyckas

Springa på loppis med morsan och skaffa en helt ny vittus garderob vid Röda Korset
Gamea med brorsan, som fan fyller 40 detta år
Äta klassisk hämtpizza inkl. dillmakaronsallad på Metropolis i Malax

Fy fan vad mysigt med vattenkaraffer i cokiskylen.

Fara till Madrid en sväng med GB

Äta för mycket
Dricka för mycket
Skänka en tanke till Nemesis, som nu inte har funnits på jorden i ett decennium (4:e mars)

Vakna med smärtor i övre buken, höger sida efter en 31-årsfest. Antagligen gallsten sa de vid akuten, ska i skrivande stund ännu bekräftas med ultraljud på tisdag morgon.

Kort och gott en blandad kompott. Mycket stress, mycket osäkerhet, mycket smärta; mycket chillas, mycket roligt och mycket intressanta händelser. Tråkigt har jag iallafall inte.

Befinner mig för närvarande hos T i Manchester, beredd att veva igång flyttkarusellen så fort jobbet ger slutligt grönt ljus. Vart går då månne flyttlasset?

En del av mig känner nog att jag är too old for this shit – börja om i ett nygammalt land, armbåga sig fram till nytt boende, inreda, fixa adressändring och poststyrning, fixa bankkonto, fixa lektrisavtal, fixa gasavtal, fixa vattenavtal, fixa council tax, fixa annat skatte-crap och pensionsjutskin, fixa mobilabonnemang, fixa gym, fixa sjukförsäkring, skriva in sig hos en husläkare, skriva in sig hos ett apotek… men jag får fan stå mitt kast. Jag har valt detta.

Har som bekant bott i Utrecht, Delft samt Den Haag, och det tog ett tag innan jag beslöt mig för vilken region det skulle bli denna gång. Sedan jag senast bodde i Utrecht har hyresnivån gått upp så pass att det som förr räckte till en etta eller rentav liten tvåa nu endast räcker till ett rum i en houseshare, och det kapitlet orkar jag fan inte öppna igen.

Övervägde Hilversum, som ligger en liten bit norrut, men det skulle ta för länge att ta sig ända ner till Maastricht; och Maastricht självt känns fortfarande lite väl drastiskt i detta skede, även om det är en förtjusande stad.

Vittus skum dialekt har de dock, tänk närpesiska.

Känner ingen direkt lockelse till Delft eller Haag, och verkligen inte Amsterdam, så till sist bestämde jag mig för Eindhoven-trakten. Bra kompromiss – en timme-ish till Utrecht, en timme-ish till Maastricht, samt en eminent flygplats, som gör det lätt att till exempel besöka Manchester. För att åka till Finland måste man fortsättningsvis via Schiphol, som ligger 1.5 h bort, men det kan jag leva med.

I dagsläget verkar det som att det blir Tilburg, 20 minuter väster om Eindhoven, eftersom man får mer lägenhet för samma peng där. Mina kontaktytor till Tilburg består som jävla vanligt av att jag en gång i tiden var dit på psytrancefest i en tåghangar, och jag har också besökt en doom metal-festival som hölls i konsertlokalen 013, som i sin tur kanske mest är känd för Roadburn.

Det var händelsevis också i Tilburg som jag stämde träff med GB för första gången. Ett saldo så gott som något annat. Jag sku antagligen va mer stoked om int det tog så sjukt.

Droney does America ’23: del 1

Det var indiansommar i Maastricht, och en kille i brandgul väst stod och delade ut vattenflaskor utanför min tågersättande snelbus till Sittard. Very dangerous journey, flinade chauffören. Tro fan det – vet inte hur länge jag hade velat stryka runt i Countryslavens hemtrakter – men en småparanoid tågresa senare kunde jag pusta ut i Eindhoven, eller ”landets femma”, som det hade hetat i På spåret.

Tyvärr marknadsförs regionen under namnet Brainport. Vem fan kom på det, Dries van der Baarts?

It loeks lijk a streit lijn… but it is an illoesjon.

Sprang iallafall in och köpte stroopwafels vid Albert Heijn eftersom 1. det vore kriminellt att inte förse en kanadensisk stoner med dylikt och 2. hade ingen lust att betala typically Dutch-skatt; därefter buss till trevliga Eindhoven Airport. Hade betydligt hellre suttit där och ugglat över natten, men nu var det ju Stansted som var den lycklige… förlåt, London Stansted, nästan 60 km norr om centrala London, och därmed närmare centrala Cambridge. Drivs av MAG, som även driver Manchester Airport. Say no more.

Ett litet skutt över Engelska kanalen senare stod sexton timmar mellan mig och planet till Island. GET AN AIRPORT HOTEL skrev GB i all caps, men näe du – har gjort det en (1) gång i mitt liv, faktiskt vid just Stansted våren 2012, och höll nippa nappa på att missa planet tillbaks till Åbo. Jinxa hela skiten – nej tack.

Seriöst var tanken främst att spendera minimalt med cäsh för att ha en så stor nödbudget som möjligt, och oavsett kan man definitivt ha roligare för pengarna än en säng i sin ensamhet och en dörr att stänga i några timmar. Dålig sömn natten innan avfärd ökar dessutom chansen att teleportera. Fönsterplats säkrad både till Reykjavik och Boston = Zzzzzzzz.

Det var bara jag och två kinesiska boomers som hade lyckats missa att det är USB-C till USB-C som gäller numera, och de sistnämnda somnade dessutom sittandes, med följd att de hoggade det enda fungerande uttaget med USB-A hela natten. Beslöt mig för att låta dem sussa sött och utövade den ädla sporten people watching istället, dvs. vittu skåd på folk. Hade egentligen inget emot detta utfall – lyssnar man t. ex. podd är tiden linjär, simmar man runt i skallen kan det plötsligt ha gått en timme.

När jag till sist kände mig mätt på att betrakta vakten som stod och flirtade med två fnissiga tjejer bakom valutaväxlingsdisken kl. 03, automatvapen i hand, lade jag mig ner på golvet. Det blev någon spretig timme shuteye med ryggsäcken som kudde och hatten som skydd för hyn och mot ljus. Hatt – don’t leave home without it.

Den här Nosferatu-käringen från sommaren 2019 förstår nånting iallafall.

Under det första dygnet sedan jag lämnade GB med bananbröd i ugnen i Maastricht hade jag lyckats förflytta mig 400 kilometer, men nu skulle resan sparka igång på riktigt. Pepp!!!, som en rikssvensk kanske skulle ha sagt.

Eller en holländare på jakt efter tjack.

Början gick som smort – för att hitta gaten till Keflavik på måndag förmiddag var det bara att följa lämmeltåget med ytterst blonda och ytterst bleka människor som pratade ett språk som lät absurt (men inte var estniska).

ASSÅ HA NI NÅN GÅNG TÄNKT PÅ VAFÖR GRÖNLAND HETER GRÖNLAND Å ISLAND ISLAND???????? SKU INT DET BORD VA TVÄRTOM???? LMAO ROLFE

I non-prioritykön hamnade jag bakom en grupp brittiska män i min ålder, en isländsk familj med lågstadiebarn, samt en asiatisk man som såg ut som att han skulle på polarexpedition. De fem männen hade varsin ryggsäck i typ samma storlek som min, och tänkte bevisligen också försöka slippa undan med att räkna dem som personal item.

Jag hade dessutom kört en fuling och tagit med mig ett till kolli, en icke helt oansenlig crossbodyväska, eftersom 1. kvinnokläder inte har fickor och 2. man medelst en platt packningsteknik, rätt längd på remmarna samt jackan knuten runt midjan kan låtsas ha en så kallad badonkadonk.

Kvinnan vid gaten synade grabbarna upp och ner och tvingade varenda en att kolla väskorna i spacern. Ingen av ryggsäckarna passade. Några av dem var garanterat mindre än min. Aj aj aj.

När jag stegade fram och sköt välvilliga laserstrålar från ögonen i hopp om att få det samma tillbaks hade jag redan förlikat mig med att gå samma öde till mötes, men så skedde inte. Have a nice flight, sa hon, och gav tillbaks passet. Kanske hon gillade min vibe, kanske hon var manshatare, inte vet jag – vet bara att jag inte var tillräckligt principfast för att påpeka dubbelmoralen, och slank igenom.

Mitt tidigaste minne av konceptet Island torde liksom mycket annat härstamma från Hjärnkontoret (1996), närmare bestämt en tjej som stod i duschen och sa att det luktar ägg när man duschar på Island. Det fick jag ingen personlig klarhet i, så här är en AI-rekonstruktion:

Däremot vaknade jag precis när den glittrande gråblå presenningen byttes ut till sydvästra Island, som åtminstone i september såg ut som en motocrossbana uppifrån. Förvisso har jag alltid haft svårt för karga landskap – ser bara depression och melankoli och jå hej här är det svårt att överlev lol – men jag tyckte inte det var någon höjdare. Säkert annat om man sitter i en bubbelpool, AKA heitur pottur (jå, på riktigt).

Det här sku kun va en heit pått, tycker nu jag.

Landade i tid och tog mig till gaten till Boston, där en spergig kille i tjugoårsåldern gick från person till person i kön och kollade bagaget. You have another bag there, sa han i ett tonläge precis mellan fråga och konstaterande, och pekade på min axelrem. Jag bekräftade, bröstade upp mig lite, spände blicken i honom och frågade om han ville se den. Han släppte saken och gick vidare. So far, so good.

Den isländska tanten vid gaten säger ”kiitos” när hon ger tillbaks mitt pass, och jag är så pepp!!!!!! att jag ler tillbaks med hela ansiktet och inte bara munnen, liksom vanligtvis händer när folk ska vinna poäng eller roa sig själva genom att säga något på landets majoritetsspråk och tillika inte mitt modersmål.

När jag scannar boardingpasset blippar det dock till en gång för mycket.
Seek assistance. Lolwut.
Jag blir hänvisad till en annan kö med kanske fem pers i, och får därefter en gul lapp med svart tusch i handen.
På boardingpasset står det 42A.
På lappen står det 29B.

FUUUUUUUUU.

De har av någon anledning bytt till ett mindre plan, och jag är en av ett fåtal som måste byta plats. Försöker tänka att det är bättre än att inte komma fram alls, men faktum är att tanken på att sitta inklämd mellan två främlingar i en bevingad tub i vad som motsvarar en arbetsdag får mig att kallsvettas. Säkert vittu karma för min bagagefuling, bara att tacka och ta emot.

Vid gången på min rad sitter en kepsbeprydd skotsk man, tjurnackad, skäggig, tatuerad, Glasgowaccent; vid fönstret sitter en synnerligen tillbakadragen indier. Det tar en stund innan jag lyckas sätta mig till rätta, och jag får knappt väskan att rymmas under sätet framför. Jag är van att pruta ordentligt på min benkomfort, men då är det på villkoret fönsterplats, och vare sig jag vill eller inte är det sardinlivet som gäller i x antal timmar nu.

Skotten frågade om jag var alright. I don’t know, man, flying makes me nervous, svarade jag. Kaptenens meddelande gick in genom ena örat och ut genom andra, och när skotten frågade vad det var de sa om flygtiden kunde jag inte svara. Han mumlade bara något överslätande (och lät som Limmy).

Visdomsord.

Med skräpsömn natten innan och noll stimuli, alltså verkligen noll, samt en position som var precis bekväm nog att låta musklerna vila, tog det lyckligtvis inte särskilt länge innan jag somnade. Jag tror att jag varken lutade mig mot eller dreglade på någon av dem. Rörde mig inte ur fläcken på sex timmar och fyrtiofem minuter – sori nu om du som satt vi fönstre måsta piss, men du sku ha påta på axeln då satan.

På väg ut ur planet anmärker skotten på min totala inaktivitet. Oh yeah, I was alright once the Valium kicked in, skojar jag, och märker till min förtjusning att han tar mig på allvar, när jag klockan 17:40 lokal tid kliver ur planet för att för första gången beträda amerikansk mark.

Turbulens

Jå hej hej glad nästan oktober (döden döden döden blerg blärg blårg).

Under sensommaren och förhösten har jag bland annat hunnit med följande:

Jobb.

M:s birthday shoop, detta år en scen från pågående D&D-kampanj

Trilla nerför trapporna vid Rebellion

Snacka med en fysioterapeut om Baldur’s Gate (1998) och Baldur’s Gate II (2000) i fem timmar, samt nätt och jämnt stå emot frestelsen att skaffa Baldur’s Gate 3 (2023)

…främst med anledning av jobb #2.

Jag har även hunnit hjälpa D att tvätta ur all ölbryggarutrustning (dvs. titta på), dricka skumpa i parken med en ekonomiprofessor, samt väcka en hel sovsal vid ett kollektiv genom att ta fel dörr på väg tillbaks från vessan.

Dessutom har jag:

Besökt GB i NL en sväng

JAHA, ERE ”REDD LAIGHT DISTRIKT” ELU???? HUEHUEHUE

…samt Kanada och USA för första gången i mitt liv (!!!!!). Reseskildring kommer förstås, bara jag har hunnit smälta intrycken lite.

Under ovan nämnda soloresa till Nordamerika hade jag också gott om tid att fundera över det som jag benämnde ”snöbollen i bakhuvudet”, och summan av kardemumman är att det är dags att ta de första raska stegen mot att lämna UK. Definitivt inget litet eller lätt beslut, men det är gjort.

De senaste fyra åren har jag befunnit mig på brittisk mark under pandemi-fasoner, Brexit-farser och oräkneliga Tory-fadäser, men det är som om jag till sist har börjat känna av snålblåsten på allvar. Skulle kunna ansöka om settled-status i oktober 2024, men jag tänker inte hänga runt i 1-1,5 år till bara för en glorifierad undo-knapp som är giltig i två år.

Har en känsla av att det brinner i knutarna – lite på samma sätt som jag kände år 2019, när jag ville hoppa på UK-tåget innan Brexit-stinsen blåste i pipan – men år 2024 ser jag fan inte annat än ytterligare kaos och turbulens för horisonten.

Visst är det turbulens annanstans också, vi lever i omtumlande tider, men jag har svårt att motivera varför jag skulle stanna i landet. Jag har goda vänner här, visst, men det har jag i Finland också, plus familj; och såväl vänner som hjärtat finns i NL, vilket rimmar illa med att yra runt i UK under ~90 % av året.

Manchester är fortsättningsvis en fantastisk jävla stad – här finns verkligen allt man kan önska sig… i ett visst livsskede, med vissa prioriteringar. Statistiskt sett ska min framtid hålla i ytterligare fem decennier i bästa fall, och jag har svårt att föreställa mig en framtid här som inte skulle innebära en livsstil vars utgångsdatum börjar bli uppenbart.

Jag vet vart det bär.

Gastkramande fantast

Under månaden bloggen har strösslats med snorbillig mat har jag hunnit med en hel del. Vid sidan av de vanliga slukhålen (Well of the madafaking Mind, Trevor-projektplan i finansieringssyfte) har K:s födelsedag, T:s födelsedag och A:s födelsedag dragit förbi, liksom en upplaga Heart of Glass vid Peer Hat, femdomeventet Femme Evolutions höstupplaga, samt stans första femdommunch vid New York New York i Gay Village (vars lounge på ovanvåningen ser ut som en MAC Cosmetics-julreklam anno 2004).

Dessutom hade jag några intervjuer för ett intressant jobberbjudande, som dessvärre evaporerade med anledning av totalt anställningsstopp. Crossbreed som egentligen skulle gå av stapeln imorgon har även det gått upp i rök pga. anklagelser riktade mot grundaren, men även om så inte vore fallet skulle jag nog inte ha pallrat mig dit – drog på mig en förkylning direkt efter att jag kom hem från en ljuvlig långhelg med GB i NL sent på måndagskvällen.

T:s devis vid temporära sjukdomstillstånd är throw calories at it until it goes away, och det brukar funka. Nyste dock halvtuggade apekoppen över heltäckningsmattan för en stund sen. Så kan det gå.

Lakrits + banan i kompakt skumgodisform. Inte så pjåkigt.

Jag har också badat en hel del badkar denna månad, främst för att läsa Gormenghast-böckerna av den brittiske författaren Mervyn Peake (1911-1968). Det var förstås D som ploppade tegelstenen på knappa tusen sidor i mina händer, och redan det härligt Photoshop 5.0:iga omslaget räckte för att väcka min uppmärksamhet.

På svenska Wikipedia står det att det är en ”fantasybokserie med gotiska inslag”, och det är det väl, men här finns inga jävla alver eller orcher eller magiker, inga krigsintriger med intilliggande riken, i själva verket inget utvidgat världsbygge över huvud taget. Det lika delar groteskt överdimensionerade + förfallande slottet/grevskapet Gormenghast, styrt av släkten Groan i sjuttiosex generationer, är ett mikrokosmos som räcker mer än väl.

Jag får en del bilder från Hexen II (1997) i huvudet, men det är vid närmare eftertanke snarare ödsligheten, spretigheten, ambiensen och färgschemat i Quake (1996) jag känner. Slottet Gormenghast och dess omkringliggande landskap tänker jag mig snarast som en ö som gradvis flyter ut till opacitet 0 % i någon sorts parallell dimension-soppa – hade fan inte varit förvånad om man skulle se Quake 1-himlen flyta förbi om man täcktes lyfta blicken.

Yup, Hexen II was a good game. *sips monster zero*

Huvudkaraktären Titus Groan är även titeln på den första boken (1946), som dock börjar när han föds och slutar när han är ett år gammal. Det är först i andra boken, Gormenghast (1950), som han har något desto vidare att säga till om, och personligen tycker jag att han är den minst intressanta karaktären i persongalleriet. Pelaren består snarare av kökspojken Steerpikes resa, och eftersom han har ett finger med i spelet lite allstans är det även han som knyter ihop trådarna. Och vilka trådar.

Författaren har helt enkelt en jävla fantasi – bråddjup men fokuserad, och aldrig någonsin utsvävande när den inte behöver vara det, samt ett mycket personligt sinne för humor. Har fan inte drabbats av beskrivningar eller framför allt karaktärer på detta sätt sedan världen filtrerades genom det blodiga allvar som hör tonårens hormonstormar till. Peake slår rakt genom min nedskruvade mottaglighet, och jag kommer bära med mig slottets stenar och dess invånare i en liten ask. Gormenghast är det enda stället från vilket jag skulle vilja ha en kylskåpsmagnet.

Har ingen aning om huruvida den svenska översättningen från slutet av 1970-talet håller måttet, men det engelskspråkiga originalet kräver en del av läsaren. I de fall där orden var totalt obekanta fick jag dock känslan av att Peake skulle ha använt ett vanligare ord om det bara dög, eftersom texten i sig inte alls är svårläst eller tillkrånglad. Mina tillkortakommanden, inte hans.

Läste ut den andra boken igår, och den tredje har jag valt att inte röra, eftersom den lär ska göra en skarp sväng som jag inte är så snål på. Kollade alla fyra episoder av miniserien som BBC gjorde baserat på de två första böckerna år 2000 istället, men kände inte igen särskilt mycket av boken i den alls. Tiden och tekniken är mogen först nu. Det har snackats om att Neil Gaiman jobbar på en ny serieversion sedan 2018, men det har varit relativt tyst sedan dess. Hoppas att projektet inte har skrotats.