Mon petit åldersnoja

Passerade 30-stolpen förra våren och drabbades därmed av ett par smärre kriser och en ordentlig spark i arslet. Fick slutligen lov att erkänna att de utmärkelser och diplom och examina som har införskaffats under åren ändå inte betyder något. Det var ingen nådig insikt.

De känns nämligen ingenstans. Inte nu, och inte när jag fick dem. Har systematiskt avböjt alla firanden sedan studenten, hade helst inte uppmärksammat den heller, men gick med på det för morsans skull. Aldrig i världen att det skulle bli någon examensfest när man krånglade sig ut från uni, varken som kandidat eller magister. Fanns inte på kartan.

Ärligt talat upplevde jag lika mycket glädje över att hämta ut mina papper som att bli klar med att hänga tvätt. Jahapp, då var det gjort, lätt förnöjsamhet i tio sekunder. Fel väg. Ny kula. Trettioett tusen euro i studielån senare. Man kan vifta med sunk cost fallacy, och det rättmätigt. Har ju ändå kommit så långt, och plöjt ner så mycket…

Såhär glad var man på examensdagen. En tjej som riktigt sprudlar av tillförsikt i startblocket för en lovande forskarkarriär.
Utrecht, oktober 2018.

Pyrrhusseger på den. Ibland är man ju allt en tjurskallig idiot. Inte är jag någon jävla researcher som ska sitta och rotera 3D-avbildningar av proteiner och köra ett och annat Python-script i terminalen och få fram några siffror. Inte ska jag fara på konferenser och stå vid någon poster som på ett tilltalande sätt summerar vad siffrorna som scriptet spottade ur sig kan betyda (de betyder alltid results inconclusive, more research is needed).

Inte ska jag hålla på och nätverka med andra grupper som gör i princip samma sak men på lite annorlunda sätt och se till att hållas på god fot med journal-reviewers. Inte är jag någon som ska stå och gravt överförenkla biologiska processer och överdriva forskningens impact åt utomstående i förhoppningen att de ska öppna plånböckerna och finansiera skiten. Inte är jag någon som ska ha publish or perish hängandes som ett Damokles svärd.

Fick nån sorts stressreaktion bara av att gräva fram en passande illustration från ett arbete man gjort. Om jag aldrig behöver se något liknande i mitt liv igen vore jag glad + tacksam.

Fick anställning på ett apotek i Manchester dagen före jag fyllde 30. Tänkte att nu är det väl dags att växa upp då, det var trevligt att flanera i ett nytt land i ett halvår, men arbetslivet kallar som för alla andra som studerat färdigt. Man valde ändå en kandidat i farmaci före magistern. Efter fem månader på jobbet brakade jag ihop och satt redan på maxdos av alla mediciner, doshöjningarna krävdes för att orka. Kanske dags att take the hint denna gång? Nä, vet med mig att det kommer hända igen. Svårt det här med att acceptera sina begränsningar. Vill ju göra rätt för mig, nervsmärta eller inte, men hur hitta ett gig som håller i längden?

Svårt också att se på gamla bilder och först i efterhand inse hur vacker man var, att frukten av det ska komma först i efterhand när några fina linjer redan har hunnit ansamlas i anletet. Det behöver inte avhandlas desto vidare, en tanke som tänkts av många och ofta. Fåfäng som få är man ändå. Kaj Korkea-aho talade (relativt) nyligen om de gånger han sett döden i spegeln, trots dyra franska krämer (Ted och Kaj-podden, Mejl från döden, 10.02.2021). En gång dessutom i Manchester, det måste man givetvis fråga närmare om som inflyttad mancunian. Lägger till på listan.

Terapeuten sa ”I can’t do anything about the fact that you’re aging, Madrona”. Hon närmar sig antagligen sjuttio-strecket, en sketen ålderskris vid trettio måste te sig löjlig i jämförelse. För mig är det mer aktuellt att förfasas över utträdet från åldersgruppen 18-29 än att blicka framåt över kommande årtionden (såvida inget drastiskt händer). Hoppas perspektivskiftet inträder så småningom.

Snart tjugofem, ett halvår i Holland. Träffade T i denna veva. Party varje helg, ensam, endast flyktiga kontakter.

Ljuspunkten är förstås att prioriteringarna har skyfflats om ordentligt. En kreativ pånyttfödelse, som både bloggen och Trevor Bock är en del av. Sen är det förstås inte en dans på rosor att genomgå en renässans medan bundsförvanternas jämnåriga arslen allt oftare parkeras i soffan. Liksom, va? Ska ni alla trilla av vagnen och tappa glöden, nu? När jag verkligen behöver spirit och entusiasm? Ser mig omkring, var satan är min posse?!

Ähum. Måste ändå medge att 30-stolpen verkar vara en klassisk punkt då man ger upp, klipper sig och skaffar ett riktigt jobb. Att vara en ”misslyckad” konstnär, fotograf, serietecknare, författare, rockstjärna, eller vad för inte-ett-riktigt jobb-yrke man nu fått för sig att man ska ha, upp i den åldern, verkar det vara ganska få som tål tanken på. Ungdomens iver har börjat lägga sig en smula och det känns plötsligt allt mer ovärt. Jag går igenom motsatsen till det nu. Innan 30 var det dammigt akademisk eller städad farma-karriär som gällde, det funkade inte. Det är för fan nu det börjar.

Jag låter Gibby Haynes, sångare etc. i Butthole Surfers, ge mig förhoppningar för mina trettio. Här var han trettiofem.

Nikotinist, javisst

Blev hätä idag när paketet med vapejuice inte dök upp. Fick gräva genom papperskorgen (inget bioavfall) för att se om man kunde utvinna de sista dropparna ur de lilla tiomillisflaskorna som redan kasserats, och det kunde man förstås medelst sax (måste vara motsvarigheten till vad gräsrökare gör när de röker karsta).

Nikotin har man haft ett varierande förhållande till genom åren. Min första pojkvän kom hem med ett paket Smart blå rulltobak för att jag skulle lära mig tekniken för att dra halsbloss, det var min idé och inget som påtvingades. Endast ett led i processen. Var femton-sexton då. Rökte en fyra rulltobakar om dagen, inomhus, i första lägenheten och det blev att tapetsera om vid utflytt. Minns morsan var sur (förståeligt). Ett litet paket L&M röd fick man för två euro, tio tobakar i, brukade röka halvor och spara dem på skrivbordet.

Sommaren 2006, med munstycke från en äldre svensk beundrare. Gränslös man var på den tiden, satan.

Slutade röka kring aderton års ålder och det höll i cirka ett och ett halvt år, ersattes med socker och World of Warcraft. Vips hade man gått upp femton kilo. Ovärt. En dag var jag och dåvarande pojkvännen (den andra i ordningen) så jävla uttråkade att vi började pånytt under rubriken ”sommarröka”, för att förhoppningsvis gå ner i vikt en smula på kuppen. Rökte genom första halvan av kandidaten i Åbo, oftast i köket, och vädrade noga. Att gå tre trappor ner för att röka på gården orkade man tydligen inte. Slutade vid en ålder av 22 och gav ett mestadels fullt maxipaket till en sitzdeltagare på gården utanför Sode (numera rivet) i Åbo, sa att jag skulle sluta, hon verkade inte tro på mig. Men det gjorde jag.

Belgrad 2012. Det fanns som inte så mycket att göra.

Förutom en månads avbrott i augusti 2012, då jag var i Serbien utan dator och pålitligt wifi och mestadels tittade på indiska såpoperor textade till serbiska, kyrilliskt, på en liten TV medan jag kedjerökte billiga cigaretter, lyckades jag hålla mig helt rökfri i över fem år. Det var en höstdag år 2017 i Delft, NL nära T:s födelsedag som jag bestämde mig att det nog var okej med a smoke and a pint hans födelsedag till ära, feströkare som han var. Därmed satte vi oss på en terass bredvid en pittoresk kanal och rökte tobak och drack öl. Detta öppnade porten till vidare feströkande som sedan blev vardagligt av och an, då särskilt med GB som jag lärde känna i den vevan, särdeles på våra nattpromenader, och sedermera på våra exkursioner till diverse europeiska städer.

Nöjd och finländskt överpåpälsad i Paris i april 2019. Svart dunjacka med pälskrage som jag fått av morsan nån gång, sedermera donerad när jag råkade stryka handen mot kragen och spontant kom att tänka på en svart, fluffig katt som tillhör ett par jag känner.

I juli 2020 köpte jag till slut en vape och har mestadels använt den istället för att röka tobak. Långt billigare än cigaretter och fyller samma behov, med bonusen att man med gott samvete kan göra det inomhus. Medan man ritar och dricker té. Som oftast är fallet numera.

Hemma i Eccles, Manchester, där man inte varit på typ en och en halv månad nu. September 2020.

Ser sist och slutligen inget problem med att vara nikotinist annat än att det är fittigt att vara utan. Mådde bättre fysiskt överlag under de fem år som jag inte rökte tobak, men det var främst på grund av all annan skit man får i sig. Kombinationen nikotin (om så än från vapejuice) och koffein går ju inte av för hackor. Något roligt ska man fan få ha.

Fear and Loathing in Ibiza

Vaknade imorse, steg upp och kokade té som vanligt. Ögonen föll på en lila burk på köksbänken, Cadbury chokladdryckspulver (i princip O’boy, men löser sig sämre i kall mjölk). Cadbury är ungefär motsvarigheten till Marabou i Sverige eller Fazer i Finland, men påminner mer om det förstnämnda. Riktigt sliskiga mjölkchokladplattor förblir deras främsta produkt. Chokladdryckspulvret innehåller dock ingen komjölk, vilket man intuitivt kunde tro, men det är inte alls poängen här.

Nej, nämner skiten eftersom det plötsligt dök upp ett minne av hur jag köper en identisk lila burk vid Thomas Green’s British Supermarket i San Antonio på Ibiza i augusti 2018. Tog kratom varje dag på den tiden och hade förstås begett mig ut efter blandverk: sojamjölk och chokladdryckspulver.

Orsaken till att jag befann mig på Ibiza till att börja med var en man jag träffade på en utekväll i Rotterdam. Minns att jag var en släng hypomanisk den kvällen, for ut nykter och osminkad. Tog en spårvagn till Den Haag Centraal och hoppade på metron mot Rotterdam. Det var någon sorts 90’s-00’s nostalgikväll vid en klubb som hette Rotown, medelåldern var kanske 23 år. Mycket Blink 182, Papa Roach och dylikt, man får ta det som serveras.

Hade precis blivir klar med att scouta ut stället (var finns vessorna, finns det nån garderob, hur funkar barservicen) när en mansperson anländer och börjar prata med mig. Han köper alla mina ölstop under kvällen, vi dansar, jag röker. Vid slutet av kvällen ser han till att jag kommer hem välbehållen genom att följa med mig på nattåget och sedan från stationen Hollands Spoor till dörren (tre kilometer gång i hällregn klockan fem på morgonen). Lämnar honom förstås vid dörren och spottar i hans mun. Han älskar det och traskar hem.

Under månaderna som följer far jag ibland till hans lägenhet i Voorburg (fyrtio minuter med spårvagn), dricker Bacardi med cokis hela kvällen till progressive house (mer meningslös elektronisk musik finns inte) och röker L&M blå. Förstås ligger två maxipaket alltid på bordet redan när jag anländer. Det lackar mot min födelsedag, han köper två parfymer som länge varit på önskelistan (Chanel Coromandel EdP och Etat Libre D’Orange True Lust). Han säger vid någon point att han alltid är i Ibiza en vecka på sommaren, jag säger halvt på skämt att om han betalar kalaset följer jag med. Det gör han förstås, så två månader senare sitter vi på flyget från Schiphol. Jahapp.

Vi bor en vecka på Hotel Neptuno i San Antonio, högst upp på sjätte våningen med en hörnbalkong med vy över bukten. Mer Bacardi, mer cokis. Om förmiddagarna och kring middagstid är det för överjävla varmt för att jag ska orka gå ut, ligger oftast på extrasängen och läser Trainspotting. Lyssnar på musiken från PA:n tillhörande dagklubben bredvid, nu-disco från millennieskiftet är på modet (typexempel: Moloko – Sing It Back). Jag är förstås trettio år för sen till partyt, tänker mig Ibiza år 1988 då acid house föddes, vilket jävla drag. Nåja. Alltid en kratomshake till frukost, både lunch och middag äts ute. Jag lever på vegetarisk pizza och någon trött vegeburgare (just ett sånt där friterat fanskap med majsbitar i) med franskisar ibland.

Vårt favoritställe att hänga vid på eftermiddagarna när solen är lite mer medgörlig heter Tulp (tulpan på holländska) och ligger i mitten av strandpromenaden. Förbi svischar instatjejer i strandklänningar över högt skurna bikinis, highlightern glänser som metall på kindbenet. Brittiska ynglingar far fram i gäng om tre till sju personer, trendriktiga sneakers och dramatiska fades i håret, antagligen en och annan ecstasytablett i fickan på adidasshortsen i väntan på kvällen.

Givetvis askkopp på varje bord, jag röker som en skorsten. Vi gör också en del utflykter, tar taxi till norra delen av ön med sina dramatiska klippor och smuggelgrottor. Går runt i gamla delen av Ibiza Town med sina fästningar, kullerstensgator och vyer. Tar också en simtur i havet och smörjer genast in mig med mer solkräm efteråt. Överlag är jag täckt med kläder från topp till tå, de skyddar bäst. Lyckades faktiskt inte bränna mig nämnvärt.

De vita taxibilarna servar oss mycket väl även på kvällen. Det är skönt att bara hoppa in i baksätet på en luftkonditionerad bil som doftar gott och spelar olika sorters elektronisk musik med bra ljud beroende på förarens smak. En höjdpunkt är Café del Mar, känt för de samlingar med ambientmusik som bär ställets namn. Såg i princip ut som en klädbutik från gatsidan men väl förbi ställningarna med merch förstår jag vad grejen går ut på.

Café del Mar – ej överskattat. Jävlar i min låda vad stället är E-kompatibelt.

Vi far till Club Hï och ser först tranceduon Above and Beyond och senare i veckan housenissarna i Basement Jaxx. Inträdet går på fyrtio euro per person per kväll. En Vodka Red Bull kommer i highballglas med en tjock stapel is i mitten och kostar femton euro. Inga konstigheter, han halar fram kortet. Hela klubben är definitivt doftsatt med något jag associerar med Mandorlo di Sicilia av Acqua di Parma, en söt men frisk mandelaktig doft med medelhavskänsla. Endast en gång blir vi tillfrågade om vi ”behöver nåt”. Nä, inte denna gång.

Grejen är den att efter dag två inser jag att det i själva verket inte finns särdeles mycket som tilltalar mig med denna man. Han verkar mer klängig och efterhängsen för varje dag. Det verkar heller inte finnas särskilt mycket mer till denna person än just undergivenheten, och det räcker inte för mig. Trodde att det skulle uppenbara sig ett djup med tiden, men det verkar inte finnas. Jag får kalla fötter i Ibiza, med vetskapen om att jag kommer bo med denna dude tills slutet av veckan och sedan sitta bredvid honom på samma flyg hem. Vad gör man? Man håller tyst och ser glad ut. Spelar med i rollen, halvhjärtat. Är ju beroende av honom för att komma hem och ha tak över huvudet. Hur skulle han reagera om jag sa sanningen?

Förväntningen är ju att jag är skyldig honom någonting nu. Parfymerna, alla drinkar och tobakspaket, flygbiljetten, hotell i en vecka, mat, inträde, literflaskorna Bacardi, duden har plöjt ner åtminstone tvåtusen euro bara på mig. Då är han inte heller en höginkomsttagare precis, en kille med vanligt jobb som sparar för att bränna krutet en gång i året.

Jag vill inte ha sex, attraktionen finns inte där. Låtsas somna fort på kvällarna i dubbelsängen. Han försöker röra vid mig men slutar när jag inte dras med. Mitt i veckan, efter Above and Beyond, slutar han inte tafsa trots att jag låtsas slockna. Vid den pointen övergår känslorna till avsky. Sista natten är förväntningarna höga, vi flyger tillbaks dagen efter, nu kommer resans klimax. Jag lägger fötterna på hans ansikte där han ligger på golvet och låter honom runka. En kompromiss.

Månaderna efter har vi mycket sporadisk kontakt, verkar som han fattat galoppen en smula. Tre månader senare, i november, skickar han dock ett meddelande då jag råkar befinna mig i Manchester för första gången. Han skriver att hans födelsedag är i december och att jag gärna får komma och slå honom utan nåd då klockan slår midnatt. Svarar inte på meddelandet vid tillfället. Svarar i själva verket aldrig. I princip är jag för raka rör i kommunikationen när jag får kalla fötter, men självbevarelsedriften säger att det är bäst att låta det rinna ut i sanden i detta fall. Vet ju inte vad han kunde ta sig till om han skulle bli arg, han vet var jag bor och så vidare. Kanske han inte skulle acceptera ett nej. Parfymen jag bar under vistelsen, Emporio Armani Lei, får jag för övrigt lov att swappa vidare. Tål den inte längre.

Vad lär vi oss av denna historia? Ett andra besök till Ibiza i annat sällskap hade inte varit dumt, ön är inte fullt sönderturistad som jag befarade, åtminstone delar av den. Jag skulle dock inte hålla måttet som lyxprostituerad, alltså. Det här med att byta sex och/eller dominans mot prylar och resor är inte min grej. Får bli en annan karriär.

Uti vår Haage

Ett och ett halvt år i har man varit i UK nu. Två tredjedelar av den tiden har det varit pandemi och fanskap, det har färgat upplevelsen kan man lugnt säga. Hjärnan förstår inte det alla gånger, den tänker var det inte najs i rena, mysiga Holland och det var det ju på sitt sätt.

Tycks ha glömt vardagen, ensamheten, tristessen, planlösheten, minns bara ljuspunkterna: D&D hos underbara, blåhåriga J i Utrecht, EZuiderstrand i Haag med A, T:s besök med några månaders mellanrum, och förstås utflykter med GB: Paris, Maastricht, Aachen, Düsseldorf, minns knappt alla. Men för det mesta efter magistern var man ensam och arbetslös, smått sammanbiten och ängslig. Kratom dagligen, två teskedar med en matsked socker i sojamjölk varje morgon. Lagligt i Holland förstås. Alltid småavtrubbad. Inget röka, inte min grej.

I minnet är det alltid sensommar i Haag. Fin setup man hade ändå. September 2018.

Mannen som hyrde rummet intill mitt hade en silverfärgad Toyota Yaris och jag utvecklade till sist en stressreaktion när jag såg den parkera utanför fönstret kring klockan fyra varje vardagseftermiddag. Såg honom bli arresterad där en gång, polisen förde bort honom och han återvände tre dagar senare. Nya kravbrev i hans namn varje vecka, alltid ilskna telefonsamtal som hördes genom väggen, holländska med en karibisk dialekt som var svår att förstå. Såg honom med sina fyra småflickor utanför Albert Heijn en gång (fy fan vad jag älskar AH annars). En människa under stor press, konstant stressad och på explosionströskeln.

Omöjligt för mig att inte insupa den stressen när den var på så nära håll, är så arma känslig för omgivningens sinnesstämning. Därför knepigt att dela boende, men på existensminimum är det ju en nödvändighet. Agenturen eller hyresvärden hyr ut hipp som happ och så hamnar man med de man hamnar med, såvida man inte squattar eller lyckas styra upp boende med folk man känner.

Här var det vår på Koningin Emmakade och Yarisen är hemma. April 2019.

Killen i det andra rummet bredvid mig cyklade alltid iväg någonstans klockan tre på natten, varje dag i veckan. Möjligen antilleanskt ursprung också. Mössan nerdragen i pannan och stora hörlurar på. Såg honom aldrig laga mat i det gemensamma köket, hörde aldrig ett knyst, inte ens att en golvbräda skulle ha knakat under ett och ett halvt års tid, men gräslukt kom det ju rätt ofta (inga konstigheter).

Staden har tydligen en arbetsgrupp som kontrollerar att hyresbostäder är i drägligt skick att bo i, de kom på besök och upptäckte att duden är en hoarder av rang. Rummet var helt fullbelamrat, definitivt stoff för en av de där TV-programmen som har gjorts till lust och leda. Han blev tillsagd att reda upp, de bokade återbesök, kom tillbaks någon månad senare och inget var förändrat. Tror han hotades med vräkning, agenturen skickade nån kille som försökte medla, det var första gången jag hörde honom prata. Vet inte hur det gick. Flyttade till Manchester i den vevan.

Zuiderstrand bodde man två kilometer från. Tog man det för givet? Givetvis. Augusti 2018.

Den minst konstiga hyresgästen var antagligen en tjej som pratade ungefär som en treåring och bodde bakom köket. Hon var ofta hos sin pojkvän, men när han kom på besök ekade stönen i korridoren. Hon flyttade till Amsterdam och nån dude tog hennes plats, en skön kille, blond, fotograf/studerande, tog sig friheten att steka ägg i min panna dag ett. Sen bodde ju jag där också, en självmedicinerande finlandssvensk autist-dominatrix. Icke att förglömma.