Gastkramande fantast

Under månaden bloggen har strösslats med snorbillig mat har jag hunnit med en hel del. Vid sidan av de vanliga slukhålen (Well of the madafaking Mind, Trevor-projektplan i finansieringssyfte) har K:s födelsedag, T:s födelsedag och A:s födelsedag dragit förbi, liksom en upplaga Heart of Glass vid Peer Hat, femdomeventet Femme Evolutions höstupplaga, samt stans första femdommunch vid New York New York i Gay Village (vars lounge på ovanvåningen ser ut som en MAC Cosmetics-julreklam anno 2004).

Dessutom hade jag några intervjuer för ett intressant jobberbjudande, som dessvärre evaporerade med anledning av totalt anställningsstopp. Crossbreed som egentligen skulle gå av stapeln imorgon har även det gått upp i rök pga. anklagelser riktade mot grundaren, men även om så inte vore fallet skulle jag nog inte ha pallrat mig dit – drog på mig en förkylning direkt efter att jag kom hem från en ljuvlig långhelg med GB i NL sent på måndagskvällen.

T:s devis vid temporära sjukdomstillstånd är throw calories at it until it goes away, och det brukar funka. Nyste dock halvtuggade apekoppen över heltäckningsmattan för en stund sen. Så kan det gå.

Lakrits + banan i kompakt skumgodisform. Inte så pjåkigt.

Jag har också badat en hel del badkar denna månad, främst för att läsa Gormenghast-böckerna av den brittiske författaren Mervyn Peake (1911-1968). Det var förstås D som ploppade tegelstenen på knappa tusen sidor i mina händer, och redan det härligt Photoshop 5.0:iga omslaget räckte för att väcka min uppmärksamhet.

På svenska Wikipedia står det att det är en ”fantasybokserie med gotiska inslag”, och det är det väl, men här finns inga jävla alver eller orcher eller magiker, inga krigsintriger med intilliggande riken, i själva verket inget utvidgat världsbygge över huvud taget. Det lika delar groteskt överdimensionerade + förfallande slottet/grevskapet Gormenghast, styrt av släkten Groan i sjuttiosex generationer, är ett mikrokosmos som räcker mer än väl.

Jag får en del bilder från Hexen II (1997) i huvudet, men det är vid närmare eftertanke snarare ödsligheten, spretigheten, ambiensen och färgschemat i Quake (1996) jag känner. Slottet Gormenghast och dess omkringliggande landskap tänker jag mig snarast som en ö som gradvis flyter ut till opacitet 0 % i någon sorts parallell dimension-soppa – hade fan inte varit förvånad om man skulle se Quake 1-himlen flyta förbi om man täcktes lyfta blicken.

Yup, Hexen II was a good game. *sips monster zero*

Huvudkaraktären Titus Groan är även titeln på den första boken (1946), som dock börjar när han föds och slutar när han är ett år gammal. Det är först i andra boken, Gormenghast (1950), som han har något desto vidare att säga till om, och personligen tycker jag att han är den minst intressanta karaktären i persongalleriet. Pelaren består snarare av kökspojken Steerpikes resa, och eftersom han har ett finger med i spelet lite allstans är det även han som knyter ihop trådarna. Och vilka trådar.

Författaren har helt enkelt en jävla fantasi – bråddjup men fokuserad, och aldrig någonsin utsvävande när den inte behöver vara det, samt ett mycket personligt sinne för humor. Har fan inte drabbats av beskrivningar eller framför allt karaktärer på detta sätt sedan världen filtrerades genom det blodiga allvar som hör tonårens hormonstormar till. Peake slår rakt genom min nedskruvade mottaglighet, och jag kommer bära med mig slottets stenar och dess invånare i en liten ask. Gormenghast är det enda stället från vilket jag skulle vilja ha en kylskåpsmagnet.

Har ingen aning om huruvida den svenska översättningen från slutet av 1970-talet håller måttet, men det engelskspråkiga originalet kräver en del av läsaren. I de fall där orden var totalt obekanta fick jag dock känslan av att Peake skulle ha använt ett vanligare ord om det bara dög, eftersom texten i sig inte alls är svårläst eller tillkrånglad. Mina tillkortakommanden, inte hans.

Läste ut den andra boken igår, och den tredje har jag valt att inte röra, eftersom den lär ska göra en skarp sväng som jag inte är så snål på. Kollade alla fyra episoder av miniserien som BBC gjorde baserat på de två första böckerna år 2000 istället, men kände inte igen särskilt mycket av boken i den alls. Tiden och tekniken är mogen först nu. Det har snackats om att Neil Gaiman jobbar på en ny serieversion sedan 2018, men det har varit relativt tyst sedan dess. Hoppas att projektet inte har skrotats.

Död, bedövning och tacksamhet

Igår kväll hade jag en lång Dead-sesh och kom oundvikligen att tänka på Matt igen. USA är fullt med dudes som delar hans arketyp, stoners som bor hemma med sina unga singelmorsor och som högst ströjobbar, tydliga autismdrag, tydliga schizoida drag.

Obligatorisk Grateful Dead bumper sticker i fönstret på Matts gamla merca. Augusti 2017.

De är förstås hyperintelligenta och samtidigt ytterst missanpassade + starkt rotade i sina små samhällen. Ofta en kurs eller rentav hel termin community college som inte funkade av diverse orsaker i bagaget. Deras liv gick i princip i stå efter att de krånglade sig ut från high school, de klarade liksom inte av övergången från en rigid struktur till vuxenlivet.

Man hittade dem i drivor på 420chan på 00- och 10-talet. De fanns i Ohio och de fanns i North Carolina och de fanns i Indiana och de fanns i Virginia och de fanns i Pennsylvania. Då var de i tjugoårsåldern, nu är de trettio plus. Vissa blev opioidkrisstatistik, andra tog livet av sig, andra städade upp sig, en vet jag fick magcancer, vissa lever fortsättningsvis i limbo.

Jag har ingen aning om till vilken skara Matt sällar sig, har inget sätt att komma i kontakt med honom, men jag vet att han var extremt viktig för min livsbana. Detta trots att han var åtta timmar bort med flyg och vi aldrig träffades. Jag vet också att han fyller trettio i juli. Hoppas han mår bra.

När vi träffades våren 2017 skulle jag fylla tjugosju och han tjugofem. Jag hade använt upp alla mina studiestödsmånader i januari 2017 efter att ha studerat kontinuerligt sedan augusti 2010, också på sommaren (dvs. inget sommarjobb), så jag tog ett privatlån med låg ränta av min dåvarande sambos farsa för att klara sista biten.

Hade dock inte studerat på sisådär tre månader vid det laget, hade haft en slutpresentation vid mitt andra internship i februari som jag fann katastrofal. Jag skämdes så satans. Hade fortfarande på mig någon sorts leather armor som var cursed, den drog till sig pilar med +2 to hit och +2 damage dessutom, och jag visste inte ens om det.

Distraherade mig själv som bekant genom att skriva hundratals inlevelserika parfymrecensioner på doftcommunityn Fragrantica + tramski eller fent, åtminstone kratom. Hemmasituationen med sambon var i praktiken totalhavererad under ett lager av tillgjord normalitet, det var som att bo i ett getingbo, och jag gjorde inte någonting åt det.

Träffade Matt på 420chans så kallade groupwatch, det vill säga någon passionerad jävel kodade ihop ett enkelt chattrum med videoplaylistfunktion och moderatorer. Vem som helst kunde lägga till videor från Youtube eller Vimeo eller Dailymotion eller rentav Google Drive med ett visst script och så kunde man rösta för att skippa en viss video om den var tråkig eller störande.

På dagen var det oftast européer, nordamerikanerna började droppa in på kvällen vår tid och kunde fortfarande vara igång när man vaknade. Det fanns några verkliga unikum bland besökarna, herregud, men det får allt bli ett eget inlägg.

Matt blev genast intresserad av mig som nykomling utan att veta ett skit om mig och skickade en länk till en Spacemen 3-playlist något av det första han gjorde. Jag blev paff. I LOVE SPACEMEN 3!. Alright, listen to this. I LOVE WEEN!. Sådär höll det på, han fyrade av flera av mina favoritband på raken och jag blev uppriktigt nyfiken på vem fan det är som matchar min musiksmak så exakt.

Matt, nyss hemkommen från frisören och apoteket. Maj 2017.

Till sist uppdagades det förstås att jag var kvinna och vi föll för varandra genast, en riktig psykosförälskelse. Hemma var det som sagt iskallt och jag kunde inte vara mer mottaglig för en onlineromans. Fick flashbacks från när man var tonåring och bara väntade på att någon skulle komma online, dopaminkicken när de väl loggade in var inte att leka med.

Ägnade timtal åt att hänga i en privat kanal med bara oss två och det var i den vevan som Grateful Dead kom in i bilden. När vi chattade var det antingen Dead som spelade, eller Butthole Surfers, eller föreläsningar med filosofen Pierre Grimes, eller Off the Left Eye, en youtubekanal som utforskar olika teman från ett swedenborgianskt perspektiv. Ja, den svenska teologen och mystikern.

Denna flod av en jävla massa udda och intressant stimuli samt insyn i hans något dissocierade men älskvärda världssyn och egenheter var en underbar tillflykt i flera månader. Mitt liv hade gått i stå och Matt var ett element som rörde om i grytan ordentligt.

Matt och Jerry (Garcia). Är ens morsa deadhead så är hon. Januari 2018.

Min sambo märkte förstås vad som var på gång men uttryckte sig bara i form av pikar. När jag säger att relationen var körd menar jag verkligen totalkörd. Det krävdes dock en viss indicent med Matt för att polletten skulle trilla ner, men det tar vi en annan gång.

Färgstarkt för monark

Idag är det Koningsdag och därmed dags att ta på sig en orange t-paita och orangefärgade glasögon och en orange fjäderboa och släpa ut allt ens kräsä på trottoaren i hopp om att någon ska bli förtjust i diverse köksgeråd, den utflyttade sonens Microsoft SideWinder från 1998 samt porslinsfigurer man inte orkar damma mer.

Men Madrona, har du någonsin ägt något orange? I hela ditt liv?

Joho, du, tänk för att det har jag.

Donerade dock alla mina nagellack åt J vid flytten, gav glasögonen åt O efter Kosmos Festival i östra Finland en gång, ögonskuggan var en del av en billig palett som jag använde friskt när det vankades dans och Orange-gitarrförstärkarpaitan är i tvättkorgen, så grattar härmed Ville-Alex på 55-årsdagen medelst en brittisk klassiker.

Kan ni slut sätt mjölkfett i mörk vittus choklad? Kthxbai.

Väder i långväga städer

Förra inlägget var egentligen inte tänkts att publiceras heti, men jag var trött och muskelminnet hann trycka på Publish när jag var klar. Nåväl, bonus.

När jag gick och lade mig efter att ha sjungit tutorialmakarnas lov igår var det tidig morgon i Indien, som trots sin storlek har en enda tidszon (UTC+5:30). Ja, fem och en halv timmes förskjutning. Vem var det som håksade på det? Britterna, förstås. I delstaten Assam i nordöstra Indien observerar man tydligen informellt Tea Garden Time (UTC+6:30) och vad var det jag sa om den fadda vittus domarperuken nu igen, jag VÄGRAR!!!

…hade iallafall en karta över landet framme i en täb och råkade se att vädret i Delhi var ”haze”. Inte så konstigt med tanke på att staden var den fjärde mest förorenade i världen år 2021, kanske, men det är ändå något jag inte har sett som väderbeskrivning förr, så jag blev nyfiken och lät musen vila på stad efter stad.

Av någon anledning kittlar det lite att folk i Ajmer sydväst om Jaipur kan vakna kl. 06:00, stänga av alarmet på telefonen, kolla jahopp, vad blir det för väder idag då? och istället för ”sunny” eller ”partly cloudy” se ”widespread dust”. Dagens väder i Ahmedabad? ”Smoke”. Dagens väder är rök. Det står det nog inte ens i Amsterdam under Cannabis Cup huehuehue boomerhumor.

Shoutout till den 18-årige nordengelske turisten som skrek *AAAAAA MAN THAT’S HAZZZZZE* åt sina lika gamla medresenärer efter att ha stigit av tåget vid Amsterdam Centraal och innäsigat en vindpust med röka typ 2016. Vet inte varför jag minns det ännu.

Röd förvirring

Har man bott i tre länder är det lätt hänt att det blir råddigt med vad som är röd dag eller inte. Kristihimmelsfärd och trettondagen är röda dagar i Finland, men endast kristihimmelsfärd är det i NL och varkendera i UK. Långfredagen är röd dag i UK, men inte NL eller Finland. Annandag pingst är röd dag i NL och var det förr i UK men inte längre, ej heller i Finland.

Sen tillkommer grejer som till exempel Konings-/Koninginnedag i NL, som bytte datum när Beatrix abdikerade, och Bevrijdingsdag är minsann bara en röd dag vart 5:e år. Det gäller också att hålla koll på de bank holidays som UK har av någon anledning.

”The term is used in the UK, its former territories, and a small handful of other European countries, and while both ‘bank holiday’ and ‘public holiday’ can both be days off and used interchangeably, there is a technical difference: a ‘bank holiday’ is derived from statute law and a ‘public holiday’ is derived from common law.”

Voi vittu, ångrar redan att jag ställde frågan. Hoppas jag aldrig behöver ansöka om medborgarskap och kunna sånt här, känner praktiskt taget smaken av dammig domarperuk i käften. Du får kolla upp det själv om du prompt blev nyfiken.

Fick dock förklaringen till varför hyran inte for ut via standing order måndagen den 3:e januari detta år, höll på att bli nervös. Lördagen den 1:a januari var nyårsdagen, och därmed var måndagen den 3:e New Year’s Day observed, tydligen får man en dag till godo ifall fanskapet lyckas infalla på en helgdag.

Sen är givetvis länderna som utgör UK faktiskt, tja, skilda länder med varierande helgdagar, och skillnader mellan Skottland och England är som bekant relevanta i mitt liv. Vidare har vi också alla gånger man sneddat ner på hörnan för att tvätta eller köpa franskisar eller dylikt i NL eller UK och det har varit lapp på luckan, för jå fan, det är ju Diwali/Holi/Chinese New Year/Golden Week/Eid al-Fitr/Eid al-Adha.

Min point är att annandagen torde vara den sista påskhelgdagen i både Finland och UK, vilket innebär att ledigheten är slut idag. Den hade gott kunnat fortgå i en dag eller två till, men vad fan.