*snip snip*

Då har det gått en vecka sedan man klippte Lyrican rakt av från maxdos (don’t try this at home). Droppen var när jag efter åtta veckor av träning, kaloriunderskott och hela faderullan konstaterade att vågen visade fel riktning. Motherfucker. Har gått på bupropion i ett tag nu, ett visst skyddsnät, så det var ändå dags att göra slag i saken.

Förutom sävligheten och svullnaden blev jag framför allt så arma trött på att vara disträ och vinglig varje dag. Jag har alltså inte varit i körskick en endaste dag sedan mitten av juli, då det krävdes doshöjning för att orka jobbet.

Kom fram till att en utdragen plåga inte är att föredra, så sket i att hämta ut nytt recept när kapslarna tog slut istället för att trappa ner. Första två dagarna var både jobbiga och intressanta, givetvis ångest, men även mer skärpa, mer liv.

Nu har det stelnat till melankoli och humörsvängningar. Smärtnivån helt klart förhöjd men hoppas att den ska stabiliseras på samma nivå som innan jag började jobba, när jag ännu slapp undan med att ta endast vid behov. Planen är att återgå till det efter ett längre uppehåll. En dal i topografin, med sikte på högre höjder, dvs. FÖRTRÖSTAN SATAN!!!!!11

Hawkwind

En fredag i november 2019 hade jag precis återvänt till Manchester från Birmingham och märkte att Hawkwind var i stan på sin 50-årsturné och skulle spela vid Albert Hall senare på kvällen. Det fanns otroligt nog ännu biljetter, men de var förvisso kring £40 styck och jag visste inte när det skulle rassla in pengar nästa gång. Visste också att det skulle bli en oerhört stark upplevelse om jag pallrade mig dit, det var min framlidne första pojkväns favoritband och Hawkwind-playlisten var default när det vankades tripp.

Tänkte nä, det är för fan nu eller aldrig, köpte biljett, sket i att sminka mig, for dit. Var verkligen inte förberedd på att den indiske mannen bakom disken vid mitt sedvanliga fyllefranskisar-ställe skulle sätta sig mitt emot och be om mitt nummer när jag slafsade i mig mina fränäre efteråt. Vad satan. Fick hitta ett nytt ställe efter det.

Nåväl. Konserten började, snart 80-årige Dave Brock kom fram och gjorde peace-tecken. Då brast det. Tror jag grät genom precis hela keikkan sen. Det var så många känslor, bara tanken på att se någon som gjort detta med samma band i femtio år, rakt nedstigande led. Någon som faktiskt var med när det begav sig på peace and love-tiden som likförbannat fortfarande stod för samma sak, trots de bundsförvanter som stupat eller kammat till sig under färden.

Att jag äntligen fick se några av gubbarna som skrivit och uppträtt med de låtar som spelats i bakgrunden under alla dessa trippar faktiskt framföra dem, livs levande. Motorway City, Spirit of the Age, Assault and Battery/Golden Void, Master of the Universe. Att Nemesis, detta Hawkwind-fan nummer ett, trots sin ringa ålder gått bort långt innan.

Kan inte lyssna på Hawkwind på skiva längre och har inte kunnat det på ett bra tag, för smärtsamt, men har inte kunnat ta bort filerna från hårddisken heller. De finns alltjämt kvar, i memorabiliamappen. Kadu Flyer, Down Through the Night, Children of the Sun, Valium Ten, Silver Machine, Seven by Seven, Dangerous Vision, Sword of the East, Virgin of the World, Psi Power, D-rider, Images, Damage of Life, High Rise

Stenad och uppfylld av skönhet, hjälplöshet och sorg på golvet klockan fyra en sommarmorgon, världens vågmästare på syra i en studentlägenhet i Brödfabriken, noddandes med alarm på Nokia-telefonen för att inte slockna ifrån det härliga. Får lägga mig platt inför sorgen, igen.

Mon petit åldersnoja

Passerade 30-stolpen förra våren och drabbades därmed av ett par smärre kriser och en ordentlig spark i arslet. Fick slutligen lov att erkänna att de utmärkelser och diplom och examina som har införskaffats under åren ändå inte betyder något. Det var ingen nådig insikt.

De känns nämligen ingenstans. Inte nu, och inte när jag fick dem. Har systematiskt avböjt alla firanden sedan studenten, hade helst inte uppmärksammat den heller, men gick med på det för morsans skull. Aldrig i världen att det skulle bli någon examensfest när man krånglade sig ut från uni, varken som kandidat eller magister. Fanns inte på kartan.

Ärligt talat upplevde jag lika mycket glädje över att hämta ut mina papper som att bli klar med att hänga tvätt. Jahapp, då var det gjort, lätt förnöjsamhet i tio sekunder. Fel väg. Ny kula. Trettioett tusen euro i studielån senare. Man kan vifta med sunk cost fallacy, och det rättmätigt. Har ju ändå kommit så långt, och plöjt ner så mycket…

Såhär glad var man på examensdagen. En tjej som riktigt sprudlar av tillförsikt i startblocket för en lovande forskarkarriär.
Utrecht, oktober 2018.

Pyrrhusseger på den. Ibland är man ju allt en tjurskallig idiot. Inte är jag någon jävla researcher som ska sitta och rotera 3D-avbildningar av proteiner och köra ett och annat Python-script i terminalen och få fram några siffror. Inte ska jag fara på konferenser och stå vid någon poster som på ett tilltalande sätt summerar vad siffrorna som scriptet spottade ur sig kan betyda (de betyder alltid results inconclusive, more research is needed).

Inte ska jag hålla på och nätverka med andra grupper som gör i princip samma sak men på lite annorlunda sätt och se till att hållas på god fot med journal-reviewers. Inte är jag någon som ska stå och gravt överförenkla biologiska processer och överdriva forskningens impact åt utomstående i förhoppningen att de ska öppna plånböckerna och finansiera skiten. Inte är jag någon som ska ha publish or perish hängandes som ett Damokles svärd.

Fick nån sorts stressreaktion bara av att gräva fram en passande illustration från ett arbete man gjort. Om jag aldrig behöver se något liknande i mitt liv igen vore jag glad + tacksam.

Fick anställning på ett apotek i Manchester dagen före jag fyllde 30. Tänkte att nu är det väl dags att växa upp då, det var trevligt att flanera i ett nytt land i ett halvår, men arbetslivet kallar som för alla andra som studerat färdigt. Man valde ändå en kandidat i farmaci före magistern. Efter fem månader på jobbet brakade jag ihop och satt redan på maxdos av alla mediciner, doshöjningarna krävdes för att orka. Kanske dags att take the hint denna gång? Nä, vet med mig att det kommer hända igen. Svårt det här med att acceptera sina begränsningar. Vill ju göra rätt för mig, nervsmärta eller inte, men hur hitta ett gig som håller i längden?

Svårt också att se på gamla bilder och först i efterhand inse hur vacker man var, att frukten av det ska komma först i efterhand när några fina linjer redan har hunnit ansamlas i anletet. Det behöver inte avhandlas desto vidare, en tanke som tänkts av många och ofta. Fåfäng som få är man ändå. Kaj Korkea-aho talade (relativt) nyligen om de gånger han sett döden i spegeln, trots dyra franska krämer (Ted och Kaj-podden, Mejl från döden, 10.02.2021). En gång dessutom i Manchester, det måste man givetvis fråga närmare om som inflyttad mancunian. Lägger till på listan.

Terapeuten sa ”I can’t do anything about the fact that you’re aging, Madrona”. Hon närmar sig antagligen sjuttio-strecket, en sketen ålderskris vid trettio måste te sig löjlig i jämförelse. För mig är det mer aktuellt att förfasas över utträdet från åldersgruppen 18-29 än att blicka framåt över kommande årtionden (såvida inget drastiskt händer). Hoppas perspektivskiftet inträder så småningom.

Snart tjugofem, ett halvår i Holland. Träffade T i denna veva. Party varje helg, ensam, endast flyktiga kontakter.

Ljuspunkten är förstås att prioriteringarna har skyfflats om ordentligt. En kreativ pånyttfödelse, som både bloggen och Trevor Bock är en del av. Sen är det förstås inte en dans på rosor att genomgå en renässans medan bundsförvanternas jämnåriga arslen allt oftare parkeras i soffan. Liksom, va? Ska ni alla trilla av vagnen och tappa glöden, nu? När jag verkligen behöver spirit och entusiasm? Ser mig omkring, var satan är min posse?!

Ähum. Måste ändå medge att 30-stolpen verkar vara en klassisk punkt då man ger upp, klipper sig och skaffar ett riktigt jobb. Att vara en ”misslyckad” konstnär, fotograf, serietecknare, författare, rockstjärna, eller vad för inte-ett-riktigt jobb-yrke man nu fått för sig att man ska ha, upp i den åldern, verkar det vara ganska få som tål tanken på. Ungdomens iver har börjat lägga sig en smula och det känns plötsligt allt mer ovärt. Jag går igenom motsatsen till det nu. Innan 30 var det dammigt akademisk eller städad farma-karriär som gällde, det funkade inte. Det är för fan nu det börjar.

Jag låter Gibby Haynes, sångare etc. i Butthole Surfers, ge mig förhoppningar för mina trettio. Här var han trettiofem.

Smooth sailing

Ryggbygge av rang, bara för att målningen länge varit en favorit. Saturno Buttò.

Gjort idag: blivit glad över att Emma Knyckare svarade på ett ärligt och något utlämnande meddelande jag skickade åt Flashback Forever-podden via Patreon, varma smörgåsar, preppat D&D-session och lett den. Samt ritat två scener till, dvs. 37 sekunder animation gjord totalt nu. Hur många timmar har man inte sänkt för att få det till stånd?

Idag är det också två veckor sedan jag började medicinera igen (tack Indien) och därmed dags för doshöjning enligt samma schema som följdes 2013. Har definitivt märkt av ökad energi i vardagen, vissa saker har börjat gå på automatik.

Den enda biverkningen som märks av i dagsläget är käkspänningar, vilket jag också får av Lyrica. Tårta på tårta i den bemärkelsen, slocknar man utan bettskena får man fan i mig sota för det dagen efter. Men även under dagen får jag massera under kindbenet och påminna käken om att tänderna inte ska röra i varandra vanligtvis. Ändå ett litet pris att betala för avsaknad av helvetesdippar på eftermiddagen. So far so good.

Otröstlig?

Igår på kvällen kände man sig samlad och stark nog att ta sig an ett och annat (och en smula uttråkad, bör medges). Det är som bekant bäst att smida när järnet är varmt, så skickade ett WhatsApp-meddelande åt brorsan där jag berättade att jag helt enkelt inte orkar svara/reagera på allt han skickar/länkar åt mig eftersom jag fortfarande hyser djupt agg för det han utsatte mig för under uppväxten.

Detta har han vetat om sen förr, inte en total överraskning, men tror fan det är första gången jag har uttryckt det så direkt. Lade förstås till att jag har dåligt samvete över att jag känner så också. Han har uttryckt att han ångrar och mår dåligt över hur han som sex år äldre storebror konsekvent tryckte ner mig i skorna, men det betyder inte att mitt inre barn har förlåtit honom.

Fångad i farten, i full färd med att peka finger, anklaga och se till att lillasyster inte ska få för sig att hon är något.

Länge fnös jag åt uttryck som inre barn, tänkte vad fan är det för trams. Men under färden (bra låt annars) har det framkommit med all önskvärd tydlighet att hon finns, och hon är inte glad över att ha blivit förnekad i årtionden. Vart skulle hon ha tagit vägen? Klart hennes upplevelser finns i det undermedvetna, och hon har pockat på uppmärksamhet, tålmodigt, genom alla år, rentav i lågstadieåldern minns jag att det sårade småbarnet fortfarande satt där, då mer närvarande, med åren mindre akut, mer som en kronisk inflammation som ser till att vissa saker gör mer ont än de borde.

Också orättvist att lägga allt på brorsan, en individ minst lika sårad som jag (antagligen mer), som till skillnad från mig inte har kunnat glida på räkmackan läshuvud och därmed haft det ännu svårare att hitta en plats i livet. Morsans förlossningsdepression när jag föddes och sedermera burnout när jag var tre år predisponerar också för envisa depressiva drag, det finns det gott om forskning på. Allt det här vet jag ju rent rationellt, men det skiter det inre barnet i. Jag hoppas kunna trösta denna lillflicka slutgiltigt medelst terapi. Jävlar vilken befrielse det hade varit.

Nästa session är om en timme. Finns nog gott om stoff att avhandla denna gång.

Overload

Ett klassiskt brädspel för en spelare, alla åldrar. Oktober 2019.

För mycket på schemat. Duscha, blogga, promenera, laga lunch, äta, förbereda terapi, ha terapi, telefonsamtal med Work and Health Programme, träna, fransklektion, laga middag, diska, lägga in beställningar, kolla Traceroute med A. Måste klämma in några ritade framesTrevor Bock också. Hur fan orkar folk? Håller på med punkt två just nu och är redan lite småsliten efter att ha rakat kroppen och tvättat håret. Vad satan. Då förvärvsarbetar jag inte ens. Kan inte föreställa mig hur det vore att lägga in heltidsjobb + transporttid + barn i ekvationen också.

Det finns alltså folk som jobbar 40 h, kör en timme till och från jobbet, tränar, sköter hushåll, har barn och studerar deltid. Fattar inte det alltså. HUR GÖR MAN? Superkrafter? Eller kanske man kan göra sånt om man inte är en deprimerad aspergian med nervsmärta? Voi om man inte skulle dras med denna genomträngande matthet. Göra vardagliga saker per automatik och inte som nu, ståendes i startblocket för hundra meter häck.

arg.png. November 2017.

Väntat på antidepp i snart fem månader nu, en medicin jag haft förr och som funkar hyfsat. Skrivs dock inte ut för depression i UK, endast för nikotinavvänjning, så den måste skrivas ut off-label. Husläkaren kan inte göra det, krävs en psykiatriker som är okontaktbar. Hade medicinen både i Finland och NL, så har förstås rett ut möjligheterna att få den därifrån, men det finns inte pengar till det på långa vägar. Tack Brexit.

Vid den här pointen överväger jag att testa något annat. Vill förstås gärna ha en medicin som är bekant och har funkat förr, ställer mig skeptisk till att pröva ut något nytt, men det börjar fan bli nog nu. Allt som har viktökning och nedsatt lust som biverkning är uteslutet. Har redan testat en lång rad preparat i mitt liv, måste undersöka en av de nyare, atypiska medicinerna. Det ska fan i mig gå vägen.

Stourbridge

Tre snabba på väg hem med fyra Aldi-påsar. Underbar art deco-gate förstås, svag för det. Blir inte klok på den brittiska himlen, hur kan den vara så ljus och så jämngrå samtidigt? Lyckades nästan vricka foten på trottoaren nerför backen och föll i en trappuppgång, vet inte vad motoriken felar men humöret är på topp och har varit sen igår. Bipolär? Typ två?

Ordentlig mängd folk i rörelse i centrum idag på en lördagsförmiddag, alla har förstås mask. En del äldre flanörer som inte tycks vara ute för att uträtta ärenden, de spatserar runt och sätter sig ner ibland, räknas väl som motion. Det är tänkt att lockdown ska fortgå tills åttonde mars (åtminstone). En månad till måste man väl orka med, vaccinationerna går undan.

Dagens tack riktas till apotekskedjan Boots för detta illröda klistermärke både på framsidan och baksidan av påsen med Lyrica:

Här går jag och har inget att dölja, men alla vill kanske inte skrika HÄR GÅR JAG MED KNARK I PÅSEN. Inte minst för stöldrisken, beroende på var man befinner sig. Relativt lugnt här i trakten dock, så låt gå.

Vad man kan

En merso och en mansion. Sen drar det igång.

Vaknade kring halv åtta efter sedvanliga drömmar (morsan, flygplan, första lägenheten på Skolhusgatan, sex, förvirring) och märkte att kroppen är tillintetgjord efter första gympasset i garaget i måndags. Marklyfte 40 kg 3×5, gjorde några rows, orkade inte ens squatta stången (!), vad satan. Deprimerande att inse hur svag kroppen blivit, men så är det också över ett år sen det var på tapeten. Frestande att kasta sig in huvudlöst men det får fan ta sin tid. Ingen brådska här inte. Är också förvånad över bristen på utsättningssymptom hittills, har ändå pimplat vallmoté och svalt kapslar rätt friskt i typ en månad. Man tackar.

Har ritat på Trevor Bock hela förmiddagen. Måste skriva klart dialogen till episod två och lägga till SFX innan den skickas ut, men schemat verkar hålla. Medger att målet är att leva på detta eller liknande någon dag. Det är drömmen, och drömma får man tydligen. Lärde mig det ganska sent. Det får ta så länge det vill.

En låda fredagsmys

Trevligt att vakna med sol imorse. Gjorde mycket för fredagskänslan, speciellt eftersom dagarna inte är så avskärmade just nu.

Hade nyss fransklektion med A över Discord. Har man lärt sig flera språk utöver modersmålet kan man lika bra lägga till ett till, tänker jag. Jobba med sina styrkor, använda resurser i omgivningen. Annat är det om man inte studerat ett främmande språk tidigare och ens modersmål de facto är lingua franca. Lär T svenska som bäst eftersom han tyckte det var dags, men jag har inte riktigt hittat en undervisningsmetod som klickar. Försökte med modell efter de holländsklektioner jag tog i vuxen ålder med följd att han kände sig som en dum skolpojke och tappade modet. Duolingo är en bra bas, men utan andra kontaktytor till språket blir det lätt ytligt. Nytt försök nästa vecka: en halvtimme då vi bara talar svenska. Hoppas att tröskeln blir lägre på det sättet. Tips mottages gärna.

Gör ett försök med 300 mg Lyrica denna vecka, har legat på 450 mg hela förra veckan (ner från 600 mg, vilket är dygnsdosen jag har utskriven). En snabb nertrappning, får se om den håller. Medicinen gör inte så mycket längre eftersom jag har blivit för tolerant och jag vill därför återgå till att endast ta vid behov. Det är inte roligt att börja dagen med abstinens, bara fibro-stelheten räcker långt. Klarade mig bra med vid behovsdosering innan jag började jobba på apoteket, då blev det både dos- och frekvenshöjning. Hade som rutin att stiga upp fyra timmar innan jobbet och läsa en bok i badkaret för att låta musklerna slappna av tillräckligt för att klara av dagen. I backspegeln är det förstås helt galet att någon med mina symptom ska springa runt på stående fot i nio timmar, men vägrade förstås att acceptera mina begränsningar. Att vara ”normal” smärtade mindre. Tills det inte gick.

I Storbritannien säljs både kodein och dihydrokodein med paracetamol receptfritt över disk på apotek, i tablettform (!). Helt galet. Förvisso i rätt små doser, men nätet florerar av guider hur man kan filtrera bort lejonparten paracetamol hemma i köket genom att utnyttja löslighetsskillnaden i kallt vatten (cold water extraction, CWE). Bättre det än att folk pajar levern vid överdos, men bäst vore att göra alla opioidpreparat receptbelagda. Minns en ung kille som kom in med luvan långt nerdagen i pannan och frågade efter Nurofen Plus varje fredag, det var hans fredagsmys. Började till sist plocka fram en låda åt medarbetaren vid disken genast jag såg honom i dörren. I Finland skickas man hem från betydande tandläkaringrepp med recept på Burana 600 mg och folk behandlar det som om det vore OxyContin. Viss skillnad.