Tog kontakt med husläkaren angående högerhanden, det är tydligen nervus ulnaris som spökar. Ofta är detta på grund av att den hamnat i kläm vid armbågen, men jag har inga problem där, så han sa att det antagligen kommer från handleden.
Den här jäveln.
Att riva upp påsar, skruva upp lock, skiva bröd och sånt är svårt just nu, den faktiska greppstyrkan är mycket svag. Kan ändå hålla i/skaka/svinga runt grejer, inga begränsningar i sådana rörelser. Fick remiss till en muskuloskeletal klinik, kommer ta ett antal veckor, tills dess har jag musen på vänster sida. Har också beställt en splint. Spelar ingen roll om jag får lov att lära mig rita med vänster hand, nu är det så här.
I övrigt började jag spela Icewind Dale: Enhanced Edition (2014) med T igår. Personligen tycker jag att originalets grafik och UI är sexigare, men så är man ju också en 30 year old boomer.
Partyt består av en half-orc barbarian (Bartok), human necromancer (Celia), elf dragon disciple (Darlana), halfling priest of Tempus (Subidubi), duergar thief (Nasdora), samt en half-elf fighter (Zom). Alla är något sorts evil alignment förutom halflingen, som är chaotic neutral och bryr sig skit. Merparten av porträtten hade jag redan i mappen som har överlevt på min hårddisk i två decennier nu. Vidhåller fortfarande att det nästan är roligare att skapa karaktärer än att spela dem.
Första Baldur’s Gate innefattar allt från klippig kust till uttorkad ödemark till lummiga ängar och djup skog, allt från småfolkets vardagsproblem till svepande storpolitiska intriger. En sandbox där väldigt lite är linjärt trots en lång, episk story som sträcker sig över ett par hundra timmar om man så vill.
Icewind Dale är mer av en utstakad kampanj, ställena på kartan uppenbarar sig först när du har ärende dit, ett i taget. Mer strid, mindre prat, mer tystnad överlag, en tydlig enslighet på ett sätt som Baldur’s Gate inte har. Den synnerligen glesbefolkade vintermiljön gör förstås sitt. Samtidigt befinner sig partyt ofta tre-fyra-fem levels deep i ett ställe där fara kan lura bakom varje hörn och det är låååångt tillbaks till civilisationen, men vilken lättnad det är att återvända dit. Antingen välbehållen eller nedtyngd av fallna kamraters utrustning.
IWD:EE kostar för närvarande 5,29 euro på GOG med sjuttio procents rea.
Har under de senaste tre dagarna upplevt en inzoomning av verkligheten som är mycket välkommen. Gick i parken i förmiddagssolen, kollade på ekorrar och sjöfåglar. Milt men friskt i luften. Träden har fortfarande gula eller orangea löv, ingen finsk atomvinter. Lyssnade på Ted och Kaj, men tänkte egentligen på konceptet förtal.
Läste nämligen kulturartikeln Är det fritt fram att förtala avliden på film? av Nils Funcke häromdagen. Egentligen en artikel om huruvida det är försvarbart att peka ut den avlidne Stig Engström som mannen som mördade Olof Palme, men det var ett allmänt citat som fastnade i huvudet: ”Alla har vi en önskan om och en rätt att åtnjuta ett gott namn och rykte även som döda”. Smakar på ordet äreminne och grimaserar inombords.
När jag först berättade om namnbytet för några månader sedan var reaktionen förvåning, men å andra sidan har jag haft flera nicknames under åren, så det smältes rätt fort. Mamma sa till sist att hon var rätt glad, att hon tyckte det var fint att jag hade valt efternamnet Silvander, hennes flicknamn. Problemet uppstod när det stod klart 1. vilken sorts liv jag lever och 2. att jag kommer att vara öppen kring mina värderingar med namn och bild.
Under min vistelse i Finland tydliggjordes det att detta är att dra namnet i smutsen. Jag har förstått att jag genom att leva ärligt och öppet upplevs förtala morfar, som alltså hade efternamnet Silvander. Han har varit död sedan år 1985, fem år innan jag föddes. Min mamma har inte hetat Silvander sedan hon gifte sig år 1975.
Det tydliggjordes att sättet jag lever på drar skam inte bara över dem båda, utan över alla som har efternamnet Silvander, och över alla som jag har släktband till, oavsett efternamn. I Österbotten vet man vem som är släkt med vem. Vidare vanärar jag mina morföräldrars minne i sinnet på alla som fortfarande kommer ihåg dem.
Låt mig därför anteckna det följande i protokollet:
Jag representerar inte släkten Silvander. Jag känner ingen som tillhör den. Jag har inget att göra med dem. De har inget att göra med mig.
Min kärnfamilj tar avstånd från mina värderingar å det bestämdaste. Jag flyttade ut vid femton års ålder och har minimerat kontakten sedan dess. Om man anser att det jag håller på med är fel är det iallafall inte deras fel att jag är den jag är.
Jag representerar i sjävla verket inte polyamori, jag representerar inte femdomrelationer, jag representerar inte veganism, jag representerar inte psykoaktiva substanser, jag representerar inte autism, jag representerar inte finlandssvenskhet, jag representerar inte fibromyalgiker.
Jag drar lans för allt möjligt jag bryr mig om, men jag representerar inte ett skit, förutom Madrona.
Märkte att det tog emot när jag steg upp och gick för att öppna persiennerna imorse. Det var frestande att köra över motståndet, men lämnade dem fördragna. Vet ju vad det beror på: en uppsjö nya intryck över helgen utan downtime, vilket fortsatte ända tills igår kväll. Nu vill jag bevisligen stänga in mig i en mörk grotta och jobba utan omvärld eller dagsljus, och det är helt okej.
Skickade in min business plan i fredags, har möte med en rådgivare denna vecka, sen låneansökan. Tror kombinationen jobbtänk samt faktumet att det bär iväg till NL i slutet av månaden har fått mig att tänka på den naturliga kombinationen, dvs. Amsterdam-internshippet 2016-2017, det andra av två inom ramarna för min MSc i Drug Innovation.
Kanske du, kära läsare, är en person som tycker att det följande är helt naturligt: om du gör någon sorts praktik inom det område du har valt att studera, och märker att du verkar ha problem med att göra detta åtta timmar per dag, fem dagar i veckan, och tvångsmässigt kollar klockan som att du sitter av tiden, ja, då kanske det är läge att utvärdera om det faktiskt är din grej.
Om du istället är som jag var, ja, då hade det inte krusat din horisont. Du hade tyckt att det är fullt rimligt att studera i ett annat EU-land och betala tvåtusen euro per läsår och dyra pengar i hyra och transport för ett obetalt internship, tänkt att du borde finna det stimulerande, undrat varför du då inte gör det, och inte skytt några som helst medel för att göra det drägligt, psykiskt som fysiskt. Du hade tänkt att alla du står bredvid på morgontåget upplever samma kroniska molande smärta i kroppen, och inte reflekterat över att det är något värt att kolla upp.
Mommy’s little helpers: frukost bestående av svart kaffe, phenibut i apelsinjuice, vatten, kratom i chokladproteinshake med extra kakao. Ej i bild: tramadol.
Du hade också tyckt att det är rimligt att belåna sig med 700 euro i månaden för detta, utöver studiestödsmånaderna som tickar iväg. Du hade också varit oerhört tacksam över att ha blivit antagen, en yttre bekräftelse på att du duger till något, men inte märkt att detta inte gör ett skit för att fylla hålet inombords ändå.
Du hade inte reflekterat över att det bara är de som tjänar på att du är där, eftersom du utför värdefullt arbete i en forskningsgrupp utan att de behöver betala dig. Du hade istället känt en enorm press på att inte ligga någon till last, som för att riktigt se till att du själv ska få så lite ut ur det som möjligt, tillsammans med en självbild som är totalt baserad på att förstå allt genast och klara sig själv till varje pris, med ett totalförakt inför tanken på att ha behov.
Du hade också antagit att arbetslivet kommer innebära misär oavsett, och ansett att du därmed kan rättfärdiga att vara miserabel och göra nytta med läshuvudet. Du hade sett det som en bra sak att kunna tvinga sig själv att göra grejer, och inte ifrågasatt att det krävs allehanda substanser för att få det gjort. Du hade inte höjt på ögonbrynen över begynnande trikotillomani, ej heller över att fylla vinglaset till brädden och hetsäta på helgen.
Du hade sett det som att det är att ta ansvar att kapa av tårna för att få in foten i en för liten glassko. Du hade därefter satt glasskon i stigbyglarna på en hetsig arabhäst, läxat upp dig själv när du till sist oundvikligen misslyckas med att klamra dig fast, för att därefter sätta samma glassko i samma stigbygel, på en annan häst från samma stamtavla, och dra iväg i galopp igen.
Det roliga i sammanhanget är att jag och sambons lägenhet i Utrecht såg ut som trippy hippie central, det var turkos och lila och mandalor och rökelsehållare, laserprojektor, UV-reaktiva mönster, men hemmet var allt annat än harmoniskt.
Han hade en känsla av att något var fel, och jag insisterade att allt var bra. Det är väl ren och skär gaslighting egentligen, även om det inte var en medveten strategi, jag gaslightade mig själv lika hårt. Även i bemärkelsen att jag förnekade känslorna som börjat puttra för T, det var ren och skär emotionell otrohet långt innan den befästes, jag och sambon hade ett monogamt förhållande.
Som lök på laxen var lägenheten en omgjord butikslokal på marknivå med bara ett stort rum, vilket betydde att kök, vardagsrum och sovrum var samma sak, dörren direkt till gatan var precis vid sängen. Det fanns ingenstans att ta vägen. Tror han hade svårt att fatta vad som menades med att jag inte hade tillräckligt med tid ensam, efter att projektet i Amsterdam tog slut var jag ju ensam i nio timmar på dagen medan han gjorde sina internships, men hade ett sånt uppdämt behov att det inte räckte.
Är glad att vi i dagsläget kan utbyta en rolig bild eller intressant nyhetsartikel eller en liten life update någon gång i året, jag utsatte honom för så jävla mycket skit mot slutet av förhållandet. Mådde förstås dåligt när det väl sprack, men åtminstone kunde jag må dåligt ensam istället för dåligt runt folk, och det var guld värt.
Projekt hyperärlighet påbörjades efter att vi flyttade isär i november 2017 och resulterade i denna blogg i januari 2021. Tål inte att smussla och gömma längre, det tar mig genast tillbaks till tiden jag nyss pratade om, och dit vill jag inte igen. Är inte alltid bekväm med att vara självutlämnande, men att försöka gömma något eller skapa missvisande narrativ är rent ut sagt outhärdligt. Ska det skrivas ska det fan vara en personlig sanning.
Känner på mig att detta kommer bli en slarvdag, sympatiserar med trädfan i parken. Hög smärtnivå och sömnbrist, men vilsamt att vara hemma igen. Tänk att äntligen ha nått punkten där det är mer vilsamt hemma än i Stourbridge. Det är en jävla lyx. häshtäg blessed häshtäg grätituud
…jåå. Glömde köpa koffeinerat te, blev att blanda en skvimpel snabbkaffe i decaf-brygden, smakar varken hackat eller malet men gör jobbet. Det är dock något i görningen, alltså. Duden som alltid cyklar förbi och spelar dub/reggae på sitt mobila ljudsystem spelade 80-talsgoth på förmiddagen, och tidigare idag sträckte en flicka i treårsåldern ut sin arm och erbjöd mig en godis från bilfönstret.
Glitchar i the matrix åsido har jag intorkad disk att ta hand om, en present från forna Droney, samt en hög med munrörelser att animera. Klart slut, varulvstjut.
Bankkontor är kanske inte världens mest intressanta platser sådär allmänt, men idag var ett undantag.
Jag hade nyss kommit från en printshop där jag äntligen printade ut räntebidragsansökan till FPA. Signerade den och satte den i ett kuvert bestående av ett utochinvänt pappark från framsidan av en förpackning vinröda satinlakan och stansade sedan ihop hela skiten.
Tappade stansen två gånger, tjejen bakom disken skåda skitit, men inte lika hatiskt som när jag tömde ut alla mina småmynt för att betala £1.20 för en tvåsidig utskrift. Har inte råd med några extra card charges. Jag är 31 år gammal. Sån är jag.
Nåväl. For till banken för att byta namn i systemet, pass och adresstyrkande dokument i hand. Det var kö när kontoret öppnade vid 11:30. Berättar mitt ärende, blir visad till vänthörnan, passerar en buddhistmunk i senapsgul kåpa som står vid disken och jubar med jätkän bakom glaset.
Sitter och kör in tumnageln i pekfingertoppen och liksom gräver runt en smula, tillräckligt för att det ska göra lite småont. Det gör jag även om jag håller i en plastpåse, handtagen är alltid perforerade när jag väl kommer hem. Förstår masochister väldigt bra. Smärta är fantastiskt när det kommer till att hantera nervositet, tristess och obehag. Jag skulle gärna ha regelbunden kontakt med en vårdinstans, i brist på det blir det nagelspets för att släta över det sociala.
Får vänta ett rätt bra tag, och som smartphoneförströelsevägrare i dylika situationer blir det mycket people watching. En kille i helsvart med laserprecis fade och svindyra minimalistsneakers halar upp en sprängfylld Supreme-sportväska på disken och räcker vant över tre kuddstora paket med okänt innehåll. En så kallad julgran (elakt) tappar en tvåcentislösögonfrans. En av medarbetarna har så glansiga fransloafers att det bränner i näthinnan, men jag kan ändå inte titta bort.
Medan jag gräver runt får jag höra ett och annat från mötesrummet bredvid. Koppins väggar är av glas, med full insyn, och dörren står öppen för luftcirkulationens skull (coroney). En pakistansk kvinna med ytterst bestämd personlighet är upprörd eftersom en överföring om £38,000 i pakistanska rupier (sisådär 44000 €) inte har dykt upp i hemlandet på en månad. Bankkvinnan får inte en syl i vädret trots tappra försök.
Jag får syn på en geting som har letat sig in, och följer den förstås noggrant med blicken. Den surrar runt planlöst ett tag och testar därefter flyga in i koppin. Bankkvinnan utbrister ”watch out, a wasp!”, och den pakistanska kvinnan upphör med sin snacksalva, stiger upp, fångar irriterat getingen i handen, och stegar ut. Mrs. Khan a savage, damn.
Madrona Silvander 
