Arabhästar och glasskor

Märkte att det tog emot när jag steg upp och gick för att öppna persiennerna imorse. Det var frestande att köra över motståndet, men lämnade dem fördragna. Vet ju vad det beror på: en uppsjö nya intryck över helgen utan downtime, vilket fortsatte ända tills igår kväll. Nu vill jag bevisligen stänga in mig i en mörk grotta och jobba utan omvärld eller dagsljus, och det är helt okej.

Skickade in min business plan i fredags, har möte med en rådgivare denna vecka, sen låneansökan. Tror kombinationen jobbtänk samt faktumet att det bär iväg till NL i slutet av månaden har fått mig att tänka på den naturliga kombinationen, dvs. Amsterdam-internshippet 2016-2017, det andra av två inom ramarna för min MSc i Drug Innovation.


Kanske du, kära läsare, är en person som tycker att det följande är helt naturligt: om du gör någon sorts praktik inom det område du har valt att studera, och märker att du verkar ha problem med att göra detta åtta timmar per dag, fem dagar i veckan, och tvångsmässigt kollar klockan som att du sitter av tiden, ja, då kanske det är läge att utvärdera om det faktiskt är din grej.

Om du istället är som jag var, ja, då hade det inte krusat din horisont. Du hade tyckt att det är fullt rimligt att studera i ett annat EU-land och betala tvåtusen euro per läsår och dyra pengar i hyra och transport för ett obetalt internship, tänkt att du borde finna det stimulerande, undrat varför du då inte gör det, och inte skytt några som helst medel för att göra det drägligt, psykiskt som fysiskt. Du hade tänkt att alla du står bredvid på morgontåget upplever samma kroniska molande smärta i kroppen, och inte reflekterat över att det är något värt att kolla upp.

Mommy’s little helpers: frukost bestående av svart kaffe, phenibut i apelsinjuice, vatten, kratom i chokladproteinshake med extra kakao. Ej i bild: tramadol.

Du hade också tyckt att det är rimligt att belåna sig med 700 euro i månaden för detta, utöver studiestödsmånaderna som tickar iväg. Du hade också varit oerhört tacksam över att ha blivit antagen, en yttre bekräftelse på att du duger till något, men inte märkt att detta inte gör ett skit för att fylla hålet inombords ändå.

Du hade inte reflekterat över att det bara är de som tjänar på att du är där, eftersom du utför värdefullt arbete i en forskningsgrupp utan att de behöver betala dig. Du hade istället känt en enorm press på att inte ligga någon till last, som för att riktigt se till att du själv ska få så lite ut ur det som möjligt, tillsammans med en självbild som är totalt baserad på att förstå allt genast och klara sig själv till varje pris, med ett totalförakt inför tanken på att ha behov.

Du hade också antagit att arbetslivet kommer innebära misär oavsett, och ansett att du därmed kan rättfärdiga att vara miserabel och göra nytta med läshuvudet. Du hade sett det som en bra sak att kunna tvinga sig själv att göra grejer, och inte ifrågasatt att det krävs allehanda substanser för att få det gjort. Du hade inte höjt på ögonbrynen över begynnande trikotillomani, ej heller över att fylla vinglaset till brädden och hetsäta på helgen.

Du hade sett det som att det är att ta ansvar att kapa av tårna för att få in foten i en för liten glassko. Du hade därefter satt glasskon i stigbyglarna på en hetsig arabhäst, läxat upp dig själv när du till sist oundvikligen misslyckas med att klamra dig fast, för att därefter sätta samma glassko i samma stigbygel, på en annan häst från samma stamtavla, och dra iväg i galopp igen.


Det roliga i sammanhanget är att jag och sambons lägenhet i Utrecht såg ut som trippy hippie central, det var turkos och lila och mandalor och rökelsehållare, laserprojektor, UV-reaktiva mönster, men hemmet var allt annat än harmoniskt.

Han hade en känsla av att något var fel, och jag insisterade att allt var bra. Det är väl ren och skär gaslighting egentligen, även om det inte var en medveten strategi, jag gaslightade mig själv lika hårt. Även i bemärkelsen att jag förnekade känslorna som börjat puttra för T, det var ren och skär emotionell otrohet långt innan den befästes, jag och sambon hade ett monogamt förhållande.

Som lök på laxen var lägenheten en omgjord butikslokal på marknivå med bara ett stort rum, vilket betydde att kök, vardagsrum och sovrum var samma sak, dörren direkt till gatan var precis vid sängen. Det fanns ingenstans att ta vägen. Tror han hade svårt att fatta vad som menades med att jag inte hade tillräckligt med tid ensam, efter att projektet i Amsterdam tog slut var jag ju ensam i nio timmar på dagen medan han gjorde sina internships, men hade ett sånt uppdämt behov att det inte räckte.

Är glad att vi i dagsläget kan utbyta en rolig bild eller intressant nyhetsartikel eller en liten life update någon gång i året, jag utsatte honom för så jävla mycket skit mot slutet av förhållandet. Mådde förstås dåligt när det väl sprack, men åtminstone kunde jag må dåligt ensam istället för dåligt runt folk, och det var guld värt.


Projekt hyperärlighet påbörjades efter att vi flyttade isär i november 2017 och resulterade i denna blogg i januari 2021. Tål inte att smussla och gömma längre, det tar mig genast tillbaks till tiden jag nyss pratade om, och dit vill jag inte igen. Är inte alltid bekväm med att vara självutlämnande, men att försöka gömma något eller skapa missvisande narrativ är rent ut sagt outhärdligt. Ska det skrivas ska det fan vara en personlig sanning.

Ur led är dagen

Känner på mig att detta kommer bli en slarvdag, sympatiserar med trädfan i parken. Hög smärtnivå och sömnbrist, men vilsamt att vara hemma igen. Tänk att äntligen ha nått punkten där det är mer vilsamt hemma än i Stourbridge. Det är en jävla lyx. häshtäg blessed häshtäg grätituud

…jåå. Glömde köpa koffeinerat te, blev att blanda en skvimpel snabbkaffe i decaf-brygden, smakar varken hackat eller malet men gör jobbet. Det är dock något i görningen, alltså. Duden som alltid cyklar förbi och spelar dub/reggae på sitt mobila ljudsystem spelade 80-talsgoth på förmiddagen, och tidigare idag sträckte en flicka i treårsåldern ut sin arm och erbjöd mig en godis från bilfönstret.

Glitchar i the matrix åsido har jag intorkad disk att ta hand om, en present från forna Droney, samt en hög med munrörelser att animera. Klart slut, varulvstjut.

Tanten på banken

Bankkontor är kanske inte världens mest intressanta platser sådär allmänt, men idag var ett undantag.

Jag hade nyss kommit från en printshop där jag äntligen printade ut räntebidragsansökan till FPA. Signerade den och satte den i ett kuvert bestående av ett utochinvänt pappark från framsidan av en förpackning vinröda satinlakan och stansade sedan ihop hela skiten.

Tappade stansen två gånger, tjejen bakom disken skåda skitit, men inte lika hatiskt som när jag tömde ut alla mina småmynt för att betala £1.20 för en tvåsidig utskrift. Har inte råd med några extra card charges. Jag är 31 år gammal. Sån är jag.


Nåväl. For till banken för att byta namn i systemet, pass och adresstyrkande dokument i hand. Det var kö när kontoret öppnade vid 11:30. Berättar mitt ärende, blir visad till vänthörnan, passerar en buddhistmunk i senapsgul kåpa som står vid disken och jubar med jätkän bakom glaset.

Sitter och kör in tumnageln i pekfingertoppen och liksom gräver runt en smula, tillräckligt för att det ska göra lite småont. Det gör jag även om jag håller i en plastpåse, handtagen är alltid perforerade när jag väl kommer hem. Förstår masochister väldigt bra. Smärta är fantastiskt när det kommer till att hantera nervositet, tristess och obehag. Jag skulle gärna ha regelbunden kontakt med en vårdinstans, i brist på det blir det nagelspets för att släta över det sociala.

Får vänta ett rätt bra tag, och som smartphoneförströelsevägrare i dylika situationer blir det mycket people watching. En kille i helsvart med laserprecis fade och svindyra minimalistsneakers halar upp en sprängfylld Supreme-sportväska på disken och räcker vant över tre kuddstora paket med okänt innehåll. En så kallad julgran (elakt) tappar en tvåcentislösögonfrans. En av medarbetarna har så glansiga fransloafers att det bränner i näthinnan, men jag kan ändå inte titta bort.

Medan jag gräver runt får jag höra ett och annat från mötesrummet bredvid. Koppins väggar är av glas, med full insyn, och dörren står öppen för luftcirkulationens skull (coroney). En pakistansk kvinna med ytterst bestämd personlighet är upprörd eftersom en överföring om £38,000 i pakistanska rupier (sisådär 44000 €) inte har dykt upp i hemlandet på en månad. Bankkvinnan får inte en syl i vädret trots tappra försök.

Jag får syn på en geting som har letat sig in, och följer den förstås noggrant med blicken. Den surrar runt planlöst ett tag och testar därefter flyga in i koppin. Bankkvinnan utbrister ”watch out, a wasp!”, och den pakistanska kvinnan upphör med sin snacksalva, stiger upp, fångar irriterat getingen i handen, och stegar ut.
Mrs. Khan a savage, damn.

Att förtjäna, AKA hur bra får man ha det?

Hur bra får man ha det?

Får man ha ett jobb där man kan sträcka på sig och gå en promenad i en timme om det är solsken på eftermiddagen? Får man sitta och fundera och skriva och stänga in sig och vara svår, och kalla det jobb? Ska inte jobb vara något man hatar, men likväl tar sig igenom från nio till fem, en dag i taget? Ska vi inte alla lida i vårt anletes svett för att känna att vi har förtjänat våra bio-credits och säkrat fortsatt överlevnad?

Den här tjejen har nyss fått jobb efter ett och ett halvt års arbetslöshet.

Tänker tillbaka på tiden vid apoteket, mitt första jobb i UK. Det funkar inte som i Finland, där man som farmaceut oftast sitter på arslet och betjänar receptkunder med kölappar. På större apotek måste man ju inte ens stiga upp och hämta medicinen, det fixar roboten åt en.

Här måste en apotekare kolla varenda. liten. grej. som lämnar apoteket, enligt lag. Det var något av en chock för mig, som förstås är van med att jobba självständigt som farmaceut. Här är alla som inte är apotekare bokstavligen tekniker, och för att bli det gör man en kombination av mestadels praktik och lite studier på andra stadiet. De flesta verkar börja som lärlingar i assistentroller. Som om det vore 1850.

Det rimmar ju illa med 300 sp på universitet och två examina. Det krävs dock en MPharm för att kunna registrera sig som apotekare, och jag har en MSc. Tänk dig att vara kompetent inom verkningsmekanismer, interaktioner och doseringar, men ändå springa runt som kvalificerad apoteksassistent för motsvarande tio euro i timmen. Apotekaren själv var en hyvens man, och jag kom överens med alla som jobbade där, det var bara kunderna och stressen jag inte pallade med.

Den här tjejen har tagit sig igenom första veckan.

Varje dag bytte jag fram och tillbaka mellan att packa upp och organisera ett tusental inkommande mediciner, scanna och maila recept som ska förnyas, gå igenom dagens telefonkatalogstjocka bunt med pappersrecept manuellt, hämta nikotinavvänjningsrecept från en separat webbportal, etiketter ska printas, dosetter ska fyllas och tillhörande recept processeras manuellt, veckovisa mediciner ska fixas innan kunden dyker upp, och medicinpaket ska banne mig packas ihop innan utkörningsdeadlinen.

Telefonen ringer konstant, ingen hinner svara, arga kunder, oförstående kunder, rädda kunder, desperata kunder, hålla masken, någon behövs vid disken, kö vid sprututbytet, gamla tanter vars enda mänskliga interaktion på hela veckan är att ringa till apoteket, hinner inte prata, någon förälder skäller ut stackars praktikanten, som att det är hennes fel att receptet med ungens astmainhalator inte har blivit förnyat av läkarna än.

Jag var som en urvriden disktrasa när jag väl kom hem till huset, ett viktorianskt townhouse som konverterats till en houseshare med sju invånare. Det roliga är att den enda personen jag inte kom överens med hade rummet precis intill mitt, så hennes hispiga röst fick jag höra en hel del, speciellt när hon talade i telefon i sitt badrum. Kaotisk utstrålning, kände nästan ett högfrekvent darr i kroppen när jag var runt henne. Resten var trevliga, men jag ville fan inte se en enda själ till när jag kom hem från jobbet.

Den här tjejen har, förutom skitiga glasögon, läidon.

Tänkte att nå, alla är trötta efter jobbet = alla är lika jävla slutkörda efter en vanlig arbetsdag som jag var, och att det var fel på mig som inte klarade av det. Katatonisk i stolen, ensam framför datorn. Skallen kändes bränd, som ett kortslutet elskåp. Orkade inte laga mat, ville inte laga mat i det gemensamma köket, skippade middagen eller åt skräp.

Rinse and repeat, tisdag-fredag. 36 timmar i veckan med obetald lunch = fick betalt för 32 h, motsvarande knappt 1200 euro i månaden efter skatt. Tredagarshelgen var inte tillräckligt för att ta igen sig, orkade ingenting lördag, kunde pynja lite med hushållet söndag, och först på måndag kunde jag någorlunda njuta av helgen, med vetskapen om att skiten drar igång igen följande morgon.

Sen var det ju lilla fibromyalgin också. Steg upp klockan sex fastän jobbet började nio och jag hade tio minuters gångväg, detta för att kunna tappa upp ett bad och få musklerna att slappna av inför arbetsdagen. Givetvis också för att ge pregabalinet tid att verka, det tar sisådär två timmar. Trappade upp dosen i samråd med läkare tills jag maxade Lyrican på 600 mg/dag, ibland blev det en kapsel till iallafall, och ibland en kapsel tramski på det också. No bueno.

Den här tjejen har inte mått bra på ett tag.

Själva orimligheten i att en projektinriktad sperglady med fibro ska vara på stående fot nio timmar i stöten, utföra samma aldrig sinande löpande uppgifter, samt interagera med hundratals främlingar varje dag, ja, den krusade inte ytan vid tillfället. Jobbet gav inte tillfälle att utnyttja några av mina styrkor, förutom noggrannhet och snabb processor + RAM, och blottlade alla mina svagheter. Fel person på fel plats.

Man vänjer sig hade jag fått höra ända sedan jag gjorde apotekspraktiken som studerande, och jag trodde liksom på det. Försökte intala mig själv att jag var lyckligt lottad som hade ett jobb, fast jobb, i osäkra tider, och att min insats var absolut nödvändig. Vi hade redan för lite folk, huvudkontoret skickade inte mer arbetskraft ens tillfälligt, och jag ville inte ”svika” de andra.

Detta ledde till att jag jobbade vidare i ytterligare två månader innan det fanimig fick vara nog. Jobbade alltså fem månader innan kollaps. Klart att man oundvikligen måste göra sina hundår, speciellt när man ska få in en fot på arbetsmarknaden i ett annat land, men eftersom jag har noll – alltså noll, snarast minus – intresse av att börja någon jävla karriärsbana inom branschen var det galenskap. Dålig galenskap.

Den här tjejen är på bristningsgränsen.

Kan man kalla det slit, att brottas med att avsluta en roman? Kan man kalla det slit att editera en lång video? Ja, det kan man. Hade du frågat mig för ett år sedan hade jag kokat av ilska och avundsjuka och ouppfyllda behov och sagt fan heller.

Jag behövde tas om hand, men var den som tog hand om, och kunde förstås inte visa hur jävla avis jag var på typ de patienter som hade ett care team. Hade ångest varje dag, men trodde att alla känner så, att det är vad man kan förvänta sig av arbetslivet, så det var bara att suck it up. Tills jag till sist fick en panikattack på lunchen. Fy fan.

Om jag hade frågat en av mina medarbetare är jag rätt säker på att de hade sagt att det är jobbigare att vara typ frilansskribent. Hård konkurrens, ensamt, deadlines, sömnlösa nätter till följd av oregelbunden inkomst. På apoteket jobbar man 9-18, sen far man hem till familjen. Man får sina pengar på samma dag varje månad, alltid samma belopp. Och så får man träffa och hjälpa människor varje dag, surpupporna lär man sig skita i. Tryggt och bra. Det får stå för dem.

Den här tjejen har precis sagt upp sig.

Det är ofta Luther och protestantismen som får bära hundhuvudet för besattheten kring produktivitet. Den som arbetar syndar inte, etc. Men att någon annan vet bättre vad man vill och mår bra av, att man inte ska uttrycka sina behov och allra helst inte ha några, att man måste rättfärdiga sin existens, och att man måste lida för att förtjäna något, det är ju också huvuden på hydran dålig självkänsla.

Tankegången gick typ att förtjäna pengar = göra sig förtjänt av pengar = måste lida för pengarna. Det finns ju ingen chans att känslan av att vara förtjänt av något skulle infinna sig annars. Menar du att man får ha ett jobb man inte hatar? Får man må bra? Förtjänar jag det?

Jobbet krävdes iallafall för att teckna första hyreskontraktet, som alltså gav mig en referens att visa åt nuvarande agenturen, och för att få tillgång till bidrag i UK, som jag i skrivande stund förlitar mig på för att hålla huvudet över ytan.

Var det värt fem månader av misär för att åstadkomma detta? Jajjamänsan, alla tider.

Ween represent. Samt halsduk i juli. #manchester

Filtens kraft, milt sagt

Bild lånad från en utgången Findit-annons, sorry not sorry.

Ordet filt väcker ovanligt mycket känslor i mig. Det är ett väldigt mjukt ord. Betydligt mer ändamålsenligt än blanket, till exempel.

Filt associerar till heldagar på stranden, fullpackad med liv. Eurodancehittarna dånar från bergsprängare över öar av filtar på gräset och sanden. Småbarnsmorsorna har bihang som krånglar av sig pyttesmå simdräkter och gräver kanaler vid vattenbrynet för att lura dit spigg. Tonårsflickorna har en egen solbadande domän (vad är cancer?), tonårspojkarna spanar lojt i en kasa med cyklarna bredvid och en handduk på tork hängd över en av dem.

MATPAUS skrålar en nittonåring vars sommarjobb är simlärare för Folkhälsan, och för femåringar är hon 100 % vuxen. Dags för smörgåsar med prickig korv och charmoffensiven som ska leda till en glass. Morsan lunkar över sanden i vit topp och ljusblåa korta jeansshorts med den stora svarta läderplånboken i handen, sprängfylld med gamla kvitton. En tiomark ger två stora bollar bollaglass i våffelstrut. De sommarjobbande tonåringarna som lassar ihop glassen är oftast generösa, så generösa att man måste skynda sig för att hinna äta upp skiten innan nästa simlektion börjar.


Bild: @Brand_Sofi

Det ovanstående låter ju som en sommaridyll, och det är det, men smärtan finns där när jag tänker tillbaka. Det är inte den typiska nostalgiska smärtan (ἄλγος = álgos = smärta) och förhärligandet av en enklare tid, den hade jag känt igen och rationaliserat bort.

Filten var en trygghet, en base of operations, ett HQ att återvända till och en stadig borg som utomstående inte invaderade hur som helst. Där fanns en morsa som läser damtidning eller bok och säkert nå mariekex eller Hobnobs. Man kommer givetvis aldrig filtlös till stranden, då är man en drivande spillra och kan lika bra ge upp direkt.

En gång var jag till stranden med bara brorsan, som alltså är sex år äldre än mig. Han kan ha varit kring femton, så jag måste ha varit nio. Det var inte tal om att vi skulle vara på stranden tillsammans, filten placerade han i ett näste med sina jämnåriga, vilket förstås resulterade i att jag snabbt blev utfryst. Kände mig otrygg bland tonåringarna som irriterat blängde på mig, så jag tog till sist min väska och gick.

Det finns helt säkert tonåringar som sådär förnöjt vuxet hade känt ansvarskänslor inför ett så pass mycket yngre syskon och insett att det inte är rätt tillfälle att hänga i grupp, men sådant var min bror inte kapabel till vid tillfället. Hittade några snälla främlingar som jag fick dela filt med, och när jag berättade det åt morsan senare blev hon ordentligt arg på brorsan och sa ifrån på skarpen.

Det var mycket av den sorten, men väldigt få försök att förstå, så inget förändrades. Det agerades på beteenden, men inte alls på orsakerna. Den oförståelsen bär med sig en hel del uppdämd ilska fortfarande. Bakom den står ett barn och känner sig sviket.


Vid någon point, många månader sen nu, gick jag igenom något känslomässigt svårt hos K och D. Minns inte exakt vad det handlade om, men jag minns att K erbjöd mig en filt, och att den automatiska reaktionen sa åt mig att det är en victim blanket och att det inte är något som tjänar mig.

Märkte att K blev lite sårad. Inte av att jag sa nej till hennes omtanke, utan för att hon verkligen gillar den där filten och tog lite illa vid sig att den nu hade blivit stämplad som en offerfilt. Märkte detta och redde ut det. Det är fan svårt att ta emot en omtänksam filt. Kan själv!, som den treåring som lärt sig att själv göra tröstande ljud med huvudet tryckt mot en ihopvikt liten pyramid av täcket. Want it done right, do it yourself.