Kategori: Relationer

Småhård helg

Runda 1: The Manchester Metal Munch med T och C i fredags. Först texmex, därefter pints vid The Salisbury, där jag bland annat träffade en trevlig grekisk kvinna och hennes bulgariska man, diverse folk från femdomscenen i Manchester, en herreman som gillade rollspel och hade en ståtlig aura, en kvinna vid namn Dawn som utstrålade allt annat än en förnimmelse av soluppgång, samt den belgiska transkvinnan som har varit någon sorts munch-vän ända sedan vi träffades vid The Molly House när jag precis hade flyttat hösten 2019.

Det var på något sätt lärorikt att ingå i ett sammanhang där jag var the baby. Det tycks vara viktigt för mig att interagera med folk som är äldre, men inte som ett självändamål – det måste finnas någon sorts rapport i grunden, och om detta uppfylls är det ett trevligt sätt att bekanta sig med vad man kan förvänta sig när den första siffran slår om till fyra.

Traditionen är att de flesta drar till metalklubben Satan’s Hollow efter munchen, och jag snackar alla jävla jag-är-elva-år-och-nu metal-är-på-tapeten-hits. Det gick inte bättre än att vi hängde med, och därmed serverades vi Last Resort, Break Stuff, Crawling, Freak on a Leash och allt satan. Passligt namn.

Vid munchen träffade jag också en attraktiv forester från Lancashire, vars yrkestitel tydligen översätts till ”skogsbrukare” på svenska, och han hängde på med mig när vi drog till klubben. Duden visade sig vara en stenhård masochist. Satan’s Hollow har många mörka hörn. Du får göra matten.

Riktigt i slutet av kvällen med en utåtriktad kvinna som faktiskt håksade att ta kort.

När jag och T skulle tillbaks till mig och vår Uber precis hade anlänt dök det dock upp en lettisk kvinna från ingenstans. Hon var dyngrak, helt obekant med Manchester och visste inte hur hon skulle hitta tillbaks till sitt hotell – Sachas, som jag och GB hade en minnesvärd helg vid förrförra vintern.

Duden som körde Ubern fick sig en gratisresa och vi styrde stegen mot det ökända hotellet istället. De två männen som först hade erbjudit sig att följa henne dit började juba nånting om att ”oh, she don’t trust nobody who’s black”, men vad fan, skulle du hellre slå följe med en man och en kvinna eller två okända män i hennes situation? (diverse seriemördare har förvisso kört på den strategin, men shhhhh)

Klientelet vid Sachas var ungefär som man kunde förvänta sig kl. 04:30 en lördagsmorgon. Led verkligen med dörrvakten, snacka om paskaduuni. Fullt med höga och fulla människor med ansiktsuttryck som om de hade utsatts för grava oförrätter (som med nittionio procents sannolikhet var självförvållade).

Konstaterade att den lettiska kvinnan var en del av den rysktalande fjärdedelen i landet eftersom innehållet i hennes telefon uteslutande bestod av kyrilliska bokstäver, vilket i sin tur gav dörrvakten huvudbry, men vi lyckades till sist få henne genom dörren. Vid det läget kände vi att vi hade uppfyllt vår barmhärtiga jävla samarit-plikt – inget kvar att göra förutom att dra hem till mig och slockna.

Knappt återställd från runda 1 var det dags att duscha, ta bort gårdagens smink och smeta på ett nytt lager på lördagseftermiddagen. Runda 2 bestod av ett klassiskt oplanerat häng hos D, något som har inträffat allt mer sällan sedan han flyttade till Salford.

K och L skulle hitta på något annat till kvällen, så vi åt icke-äcklig polenta (för första gången i mitt liv), rökte tobak, for till Tesco och köpte en massa öl och rosé som vi inmundigade i inspirerad takt, snackade om Delta Green och H. P. Lovecraft, lyssnade på Melvins och Cardiacs, filosoferade om mitt nya corporate-kapitel i livet, kollade på standup av Doug Stanhope och dylika saker man gör när man inte enas om att samlas kring en viss aktivitet. Jag har ett behov av samkväm som får bli vad det blir. Mer dylikt plz.

I skrivande stund är det tisdag kväll och jag har precis ställt i ordning samt genomfört något som har lett till att tre av mina vänner har haft jätteroligt i tre timmar. Det är fan inte fy skam. Imorgon kväll blir det Panda Bear & Sonic Boom, detta far/son-förhållande som inte alls är det.

Det finns alltid ett sätt.

Struliz = ägd?

Det politiska läget i UK är ett återkommande samtalsämne som folk i Finland vill ta upp med mig. Det finns ett stort intresse för landet, och därmed är det väl intressant att veta hur snacket går inrikes. Vackert så. Det är bara det att jag ork int vittu nåmer satan. Jag är mentalt utcheckad.

En bekant i en WhatsApp-grupp sa ”there is no face or palm large enough to cover what’s happening” som svar på att BoJo ämnar kandidera nu när fröken STRULIZ har kastat in handduken. L sa ”flaming dumpster fire doesn’t even cover it” och postade nedanstående gif.

Det får räcka.

Däremot kan jag kontraktuellt inte pensionera mig när det kommer till något som har med BDSM att göra, och därav måste jag kommentera den seglivade konspirationsteorin att Liz Truss är ägd sub (undergiven).

Inom BDSM-världen är halsband av liknande modell vanliga som ett sätt att förkunna ägarskap på ett diskret sätt. Hon bär faktiskt det där smycket hela jävla tiden, och har gjort det i åratal.

I denna artikel från Tory-vänliga Telegraph står det:

From televised leadership debates to farm visits on the campaign trail; cabinet meetings to Prince Philip’s memorial service; NATO summits to the Queen’s Platinum Jubilee celebrations, it is quite possibly the hardest-working item in the new PM’s wardrobe. Perhaps she never takes it off.

I samma artikel klargör de också att det uttryckligen handlar om en gåva från hennes make, som håller en mycket låg profil. Hmm. Att kvinnor som är ledare eller har chefsposition är sub i sängen är dessutom en arketyp gammal som gatan.

Någon jävel på Discord som har mycket överloppstankekraft har klurat ihop en sammanhängande hypotes. I korthet går den ut på att Truss otrohet med Mark Field, hennes politiske mentor i mitten av 00-talet och tillika i princip en AI-genererad Mr. Grey-typ, fick henne att inse att en D/s-dynamik var något hon behövde, och att hon och den relativt anonyme maken inledde en dylik dynamik för att rädda sitt giftermål. Lol.

För övrigt finns det fan inte mycket empati i ögonen på någon av bilderna jag kan hitta på herr Field. Oerhört kall, beräknande blick, jävligt obehaglig typ. Sociopatvibbar.

Han har dessutom en bakgrund som klargör att han inte har långt till handgripligheter gentemot kvinnor, till exempel när han mycket bryskt övermannade en kvinna som var del av en fredlig Greenpeace-klimatprotest tillsammans med ett 40-tal andra.

Sen har vi ju den där gången när han flög på Lucia Hunt, Jeremy Hunts fru.

Eurgh.

Tillbaks till Truss. Enligt Gawker sågs hon bära halsbandet första gången sex dagar efter sin 44:e födelsedag, vilket stöder att det var en present från maken. Halsbandet har dessutom en mer oval form och hänger lägre ner på bringan än de flesta så kallade day collars. Slutsats: oklart om sub, day collar mycket osannolikt. Mark Field är dock 100 % creep.

Koffeinpina

Jag har på riktigt fortfarande inte återhämtat mig helt från den med mina mått mätt enorma mängd koffein jag hävde i mig på torsdag kväll.

Effekterna var fan identiska med bieffekterna av en starkare stimulant, det vill säga total aptitlöshet, darrningar, hjärtklappning och käkspänningar. Trillade rentav i den klassiska fällan – inta medlet för att jobba, ägna sig åt självbefläckelse istället – och skrev en erotisk novell på 20k+ tecken istället för det jag egentligen tänkte skriva. Lol.

Kanske jag publicerar en antologi sen när jag är i medelåldern och slipper undan med tantsnusk. Vem vet.

Det här, nä, det är inte porr, det är konst, se nu på de utsökta grankvistarna…
(”In Paradise”, Max Švabinský, 1918)

Skillnaden från typ en låg dos tjaque var närmast att det riktigt utpräglade välmåendet saknades, och att jag blev trött samma tid som vanligt oavsett. Vid 02:30 hade jag redigerat och färdigställt hela fanskapet, men när jag gick och lade mig kunde jag förstås inte sova för fem öre.

Wakefulness promoting är tyvärr inte samma sak som fatigue preventing. Vore det en roligare stimulant skulle jag ha gjort något intressant och/eller skoj, men vad fan skulle jag göra liksom, var ju trött och hade ingen energi kvar och därav inte lust med någonting.

Är vanligen en person som somnar snabbt så fort jag lägger mig ner med syfte att sova, och att liksom en person med insomni ligga och stirra på en blinkande digital klockdisplay var inte en trevlig upplevelse. Välsigne dig om du lider av det på regelbunden basis.

Bild från arkivet, fotad av någon fransk-kanadensisk yngling på LiveJournal och nersparad av mig år 2005.

Hämtade till sist telefonen och textade GB, som jag antog skulle vara vaken. Denne kaffe–, Fritz-kola–, Club-Mate– och Red Bull Sugarfree–aficionado satt mycket riktigt fortfarande vid läppisen och körde på, denna natt från Spanien.

Vid typ 03:30 lyckades jag äntligen glida iväg, men vaknade vid niosnåret som vanligt, och sömnkvaliteten hade varit totalt skräp; kändes som jag hade sovit i två timmar snarare än fem och en halv.

Men lol Madrona, välkommen till verkligheten när man jonglerar heltidsjobb 8-17 med pendling, hushållsarbete och barn och ska klämma in sina egna intressen också…

Jao, jag har privilegiet att kunna lägga upp mitt liv på ett sätt som gör att jag kan undvika konstant koffeintillförsel för att orka med skiten. Dricker en hel enliterstékanna innehållandes typ fyra femtedelar Yorkshire och resten sojamjölk under morgonen och förmiddagen, det räcker gott och väl för mig. Caffeine: only the once.

Vore fan farligt om jag skulle börja laborera med det, starka grejer det här. Vaknar utvilad nio dagar av tio och har en jämn energinivå under dagen, och den odrägliga gudagåvan tänker jag fan skydda med näbbar och klor. Har lärt mig min läxa.

Sen har vi ju faktumet att jag i praktiken vittu är dopad med en daglig depottablett av en dopamin- och noradrenalinåterupptagningshämmare. Det är som att trycka på tilde-tangenten (~) och gå in i console. Jag fuskar.

Mommy’s little helper.

Avslutar med en samling folk som är trogna big caff in i döden och producerar skämtteckningar med boomerhumor kring saken. Inget går upp mot lite all-american caffeine addiction.

Det är något med denna synnerligen gammaldags serietecknarstil som väcker associationer till typ de solgula datorrelaterade manualerna i ”For Dummies”-serien på 90-talet och gör mig glad.

Vem ska trösta Michelle

Det har äntligen letat sig ett högtryck till Manchester och det är jag grymt glad över, hittills i sommar har det mest varit mulet eller strilat ljummet. Satt precis på Megabussen och spanade ut över solbrända underarmar längs med M6, vissa mer håriga än andra, vissa med en tobak mellan fingrarna. I lasten öl och cider och grönsaker och andra sommarnödvändigheter, man tackar.

Har en miljon svarta second hand-klänningar som passar vintertid men väldigt få som går för sig i sommarhetta, så jag och T gick till Harborne och dess många charity shops och kollade om vi skulle hitta en sommarklänning eller två i min smak, dvs. mer Vem ska trösta knyttet än fruktkalas. Hittade dock bara bykyrkobegravningsklänningar, vilket är något helt annat.

Mina far- och morföräldrar är redan i jorden. Kthx.
Vem ska trösta knyttet. Bild lånad härifrån.

Kollade också Dangerous Liaisons (1988) i lördags. Två timmar av pudrade peruker och ihoptråtade pattar (samt Uma Thurmans synnerligen befriade 18-åriga behag), könskrig, gaslighting, manipulation, psykisk misshandel och sexuella övergrepp. Machiavellianske Malkovich kan säga grejer som ”My love had great difficulty outlasting your virtue. It is beyond my control” eftersom det inte fanns youtubekanaler som redde ut vad det är frågan om på slutet av 1700-talet. Stackare.

I övrigt en osannolikt fräsch Keanu Reeves, som rakt från en målad porslinstallrik:

Samt en Michelle Pfeiffer som oftast ser ut att behöva lite Visine:

Malkovich bedrog för övrigt sin IRL-fru med Pfeiffer under inspelningen. Say no more.

På söndag var det dags för helgens höjdpunkt, men femdomeventet var verkligen inte vår grej. Vi klev in mitt i en inledande gruppdiskussion sisådär 1,5 h efter eventets början, hade ingen aning om att något sånt var på G. Det var fanfics och det var virkning och det var antagning till att doktorera inom queer femininity och ”min partner känner inte för impact play just nu, vad annat kan vi göra” och ”när känner du dig som mest dominant?”.

Tror vi stannade sisådär fyrtio minuter totalt, det var varmt och fittigt och fönstren släppte in naturligt ljus. Noll spänning i luften, en samling huskatter som lojt hade det lite gött. Inte vår scen helt enkelt. Har verkligen inget emot att sippa lite té och konversera i dylika sammanhang, men då med en underton av det återhållsamma, strama, artiga; informalitet och bekvämlighet är för mig totalt osexigt.

Det blev varsin syndig McFlurry och ugnstofu med grönsaker som hade fått badda i kryddor och kokosmjölk + rågbrö istället. I regret nothing.