Terrormåndag: Vilken jädra smäll

Lördagen den femtonde juni 1996 toppar Fugees låt Killing Me Softly singellistan. Andraplatsen innehas av fotbollslåten Three Lions (It’s Coming Home), med anledning av att England står värd för Euro ’96. Tyskland ska möta Ryssland vid Old Trafford-stadion i Manchester följande dag.

Klockan 09:40 får lokalstationen Granada TV in ett ovanligt samtal. Mannen som ringer har irländsk accent och använder ett känt kodord inom IRA. Han meddelar att en bomb kommer explodera om en timme i centrala Manchester. Tanken är att undvika personskador, men slå ett hårt slag ekonomiskt.

Nu blir det bråttom. På sisådär en och en halv timme hinner man evakuera runt 80 000 människor som jobbar, bor och shoppar i farozonen. Mycket riktigt står en Ford Cargo-lastbil innehållandes en sprängladdning på ett och ett halvt ton rakt utanför köpcentret Arndale på Corporation Street. Lastbilen står på dubbel gulstreckad linje med varningslamporna på, och fick därmed parkeringsböter tre minuter efter att den hade parkerats.

Avspärrningen når till sist en radie på 400 meter, det längsta man förmår. Man kallar in experter från Liverpool och skickar in en fjärrstyrd bombrobot, men hinner inte desarmera laddningen, och klockan 11:17 lokal tid detonerar bomben.

Resultatet blev en krater på femton meter. Staden bombades av IRA redan 1992, men inte på långa vägar på den här skalan. Eftermälet ser fan ut som en krigszon. Ekonomisk skada i dagens pengar: 1,3 miljarder pund (~1,5 miljarder euro).

Ingen människa strök med, mirakulöst nog, men över tvåhundra människor skadades, främst av glassplitter, som i vissa fall satte sig så djupt att det behövde opereras bort. För att inte tala om psykiskt trauma. Herregud.

Explosionen hördes över 20 kilometer bort. Svampmolnet steg 300 meter ovanför marken, och det regnade bråte upp till 800 meter bort. En tredjedel av stadens affärslokaler i centrum berördes av explosionen, på en skala från pamade rutor till total ödeläggelse. Centrum fick byggas om, man hade inget annat val än att förbättra och planera nytt.

1996 Manchester Ira Bomb Credit Manchesterfire Flickr Screen Shot 2018 06 15 At 13 12 35

I slutet av videon ses en typisk röd Royal Mail-postlåda stå kvar som inget har hänt. Den flyttades temporärt under ombyggnaden av centrum, men sattes tillbaka på sin originalplats efteråt, och där står den ännu. En bronsplakett upplyser om dess historia:

This postbox remained standing almost undamaged on June 15th 1996 when this area was devastated by a bomb. The box was removed during the rebuilding of the city centre and was returned to its original site on November 22nd 1999.

I juni detta år var det alltså 25 år sedan bombningen, och ingen har ställts inför rätta. Polisen har misstänkta som har namngetts i läckta dokument, men den officiella ståndpunkten är att det inte finns tillräckligt med bevis för åtal. En ingående och aktuell artikel om bakgrunden till och följderna av bombningen finns här, för den riktigt intresserade.

Phoning it in

Hoppas villaavslutningen förflöt planenligt och att du inte är lika krapula som jag i skrivande stund. Har inte dugit till annat än att äta pizza och ligga i badet och läsa. Förvisso en ytterst intressant och kontroversiell bok, inlägg kommer så småningom, bara jag funderat ut hur personlig jag täcks vara i frågan.

Började kvällen i Chorlton igår, åt pizza och drack öl med T, därefter Platt Fields Park tillsammans med två av D:s vänner. Den ena hade en fladdermusdetektor som visade sig funka finfint. Begav oss sedermera hem till D och rökte och snackade skit tills femtiden på morgonen. Perus lördag.

Definitionen av contractually obligated-inlägg, men vad fan, så jee tå. Återkommer med ett desto intressantare Glada måndagar-inlägg imorgon.

Fältdräll och rendezvous

Äter glorifierad pistagedammsugare med bladsilver.

Heldag/kväll med A igår. Köpte lite indisk finger food från Lily’s Deli, både sött och salt, och gick till ockupationen vid Ryebank Fields. Kunde svära på att jag redan skrivit om det i bloggen, eller åtminstone postat några bilder, men hittade inget vid en sökning. Kollade in nya köket de hade byggt av lastpallar, på en eftermiddag enligt A, blev fan imponerad.

Trampade sen iväg till ett fält längre bort och slog oss ner vid en en. Är det där en en? Skrapade på ett skrovligt blågrått bär och tyckte det doftade gin. Tycker mig också känna igen formen från barnkorsord, tacksamt namn på den där jäveln.

Därefter in till stan för en open mic vid The Peer Hat. Tunt med folk får man väl säga. En tjej med illrött krulligt hår och långrandiga svartvita byxor spelade och sjöng om Barcelona, hon var rätt förtjusande. Själva föreståndaren för kvällen körde ett femtonminutersset av hög standard, intressanta ackordväxlingar.

Funderade på om jag skulle bryta av med fem minuter standup, men en Jarvis Cocker-lookalike började koppla i sina pedaler, så tänkte att jag kanske kör efteråt. Han visade sig vara amerikan och spelade instrumentalt gitarrplink med vågor av delay. Duden skojade rentav om musikens sövande natur innan han drog igång, vet inte hur han tyckte det var lämpligt att spela dylikt i mitten av en kväll. Timing, för fan.

Orkade inte stå och lyssna till sist, så vi for och kollade in Night and Day istället, men där spelade musiken sig själv, ingen människa stog bakom snurrorna. Lamt. Band on the Wall är fortfarande stängt för renovering, Matt and Phreds var stängt, så vi gick till the Gay Village istället.

Första kvällen på Manchester Pride = smockfullt på gatorna. Karar, karar, karar så långt ögat når, och strösslat med straighta tjejer som med 99.9 % sannolikhet är RuPaul’s Drag Race-fans. Tog en pint vid the Molly House, satt ignorerad på verandan omgedd av stående bögar, och insåg för första gången hur det måste kännas att vara straight kille på en utekväll. Din närvaro noteras en millisekund, därefter ingenting, utan att för den sakens skull vara avogt.

Letade oss därefter mot YES, satt på takterassen och filosoferade om bristen på flator, sedan franskisar från en chippy på Oxford Road. En man kom fram till oss när vi stod vid ett rödljus med våra styrofoam-lådor och frågade ”What two things will be left after World War III?”. A svarade ”cockroaches and Cher”, och först då såg jag att duden hade Cher på paitan.

Talade med honom en stund medan vi gick mot All Saints-parken för att förtära vår stärkelse. Han var i fyrtio-femtioårsåldern och beklagade bristen på mellanmänskliga möten med anledning av smartphones och allt det dära, irriterade sig på att pojkvännen alltid satt med dendär lilla jävla rektangeln i handen. Hear hear.

Orkade inte börja få tag i/betala för en Uber sen, så vi började traska hemåt vid 01:30-tiden. Behövde ett försiktigt och kravlöst steg tillbaks till ett uteliv som fortfarande inte är som vanligt.

Tanten på banken

Bankkontor är kanske inte världens mest intressanta platser sådär allmänt, men idag var ett undantag.

Jag hade nyss kommit från en printshop där jag äntligen printade ut räntebidragsansökan till FPA. Signerade den och satte den i ett kuvert bestående av ett utochinvänt pappark från framsidan av en förpackning vinröda satinlakan och stansade sedan ihop hela skiten.

Tappade stansen två gånger, tjejen bakom disken skåda skitit, men inte lika hatiskt som när jag tömde ut alla mina småmynt för att betala £1.20 för en tvåsidig utskrift. Har inte råd med några extra card charges. Jag är 31 år gammal. Sån är jag.

Nåväl. For till banken för att byta namn i systemet, pass och adresstyrkande dokument i hand. Det var kö när kontoret öppnade vid 11:30. Berättar mitt ärende, blir visad till vänthörnan, passerar en buddhistmunk i senapsgul kåpa som står vid disken och jubar med jätkän bakom glaset.

Sitter och kör in tumnageln i pekfingertoppen och liksom gräver runt en smula, tillräckligt för att det ska göra lite småont. Det gör jag även om jag håller i en plastpåse, handtagen är alltid perforerade när jag väl kommer hem. Förstår masochister väldigt bra. Smärta är fantastiskt när det kommer till att hantera nervositet, tristess och obehag. Jag skulle gärna ha regelbunden kontakt med en vårdinstans, i brist på det blir det nagelspets för att släta över det sociala.

Får vänta ett rätt bra tag, och som smartphoneförströelsevägrare i dylika situationer blir det mycket people watching. En kille i helsvart med laserprecis fade och svindyra minimalistsneakers halar upp en sprängfylld Supreme-sportväska på disken och räcker vant över tre kuddstora paket med okänt innehåll. En så kallad julgran (elakt) tappar en tvåcentislösögonfrans. En av medarbetarna har så glansiga fransloafers att det bränner i näthinnan, men jag kan ändå inte titta bort.

Medan jag gräver runt får jag höra ett och annat från mötesrummet bredvid. Koppins väggar är av glas, med full insyn, och dörren står öppen för luftcirkulationens skull (coroney). En pakistansk kvinna med ytterst bestämd personlighet är upprörd eftersom en överföring om £38,000 i pakistanska rupier (sisådär 44000 €) inte har dykt upp i hemlandet på en månad. Bankkvinnan får inte en syl i vädret trots tappra försök.

Jag får syn på en geting som har letat sig in, och följer den förstås noggrant med blicken. Den surrar runt planlöst ett tag och testar därefter flyga in i koppin. Bankkvinnan utbrister ”watch out, a wasp!”, och den pakistanska kvinnan upphör med sin snacksalva, stiger upp, fångar irriterat getingen i handen, och stegar ut.
Mrs. Khan a savage, damn.

Misshandel och cosplay

På min morgonpromenad (sjätte dagen i rad, woo) kände jag plötsligt en bekant lukt. En instinktiv besvikelse dök upp millisekunden innan jag hann identifiera den. Lågstadiets skolkök på morgonen anno 1998, kokt potatis med skalet på, blodplättar och vitsås. En känsla av fan, det blir knäckebröd och mjölk idag.

Lyssnade på Ted&Kaj-podden medan jag gick. Kaj har tydligen fått agera BDSM-expert i finlandssvenska medier med anledning av sin nya bok Röda rummet (som jag på något vänster måste få hitfixad, tanten vägrar ju e-böcker, suck). Det skulle nog bli tröttsamt att vara en postergirl för BDSM-kulturen. Har läst många av Dina Sades intervjuer i svensk press, hon har sannerligen en ängels tålamod, det har inte jag.

Bildnamnet hade (2) i sig. Jag har alltså sparat den vid tre olika tillfällen. Joråsåatteh.

Man kan spåna hur länge som helst om det psykologiska, att det för många är allt annat än en krydda när sexlivet gått i stå, snarast ett djupt behov som alltid funnits där. Man kan förklara, men aldrig förmedla, precis som att det inte går att förmedla en stark andlig upplevelse i en frikyrka. Du kan stå och titta på en människa i extas och tycka jahapp, den där duden verkar vara riktigt hype på Jesus, men inte fattar du ett skit av vad som händer för det.

Det förvånar egentligen inte att journalisten tog upp det som vi i tonåren kallade de tyska bögkannibalerna. Tre instanser tycks det finnas, den senaste nyligen, men Armin Meiwes förblir väl mest känd. Kannibalism åsido finns det fortfarande begränsningar enligt lag gällande vad samtyckande vuxna kan gå med på.

Vet inte hur det är i Finland, känner till Sverige bättre, detta förstås tack vare BDSM-communityn Darkside. Där har man hängt till och från sedan 2004 (vilket alltså betyder att det tog fyra år innan jag ens hadd åldrin, men det får väl anses preskriberat vid det här laget).

Man kan till exempel inte samtycka till mer än lindrig misshandel i Sverige. Till detta räknas örfilar, att knuffas, dra i kläderna, lite fysisk dominans, va. Allt utöver det kan man tekniskt sett inte samtycka till, ansvarsfriheten upphör vid gränsen mellan lindrig misshandel och misshandel av normalgraden.

En tung session med oxpiska på ett andreaskors är garanterat grov misshandel, och därmed olagligt. Att duden vid tillfället upplever sin existens som komplett spelar ingen roll. Som dominant/top skulle du med rådande lagstiftning kunna dömas för detta, även mot den ”misshandlades” vilja.

I praktiken ogills en del åtal där våldet har ansetts vara försvarligt, men det finns också ett antal mål där det har blivit misshandelsdom. Vill man gräva ner sig i detta hittade jag ett helt jävla examensarbete i straffrätt från Stockholms universitet.

Cosplayar rikssvensk smyckesdesigner. Mitt namn är Maria Victorzon. Efva Attling, släng dig i väggen.

Hade också informationsmöte via Teams på förmiddagen. Det handlade om new enterprise allowance, alltså startbidrag för egenföretagare, rätt och slätt. Göra business plan, cash flow forecast, allt det där. Tydligen är det här mitt liv nu.

En kvart innan mötet funderade jag på om jag skulle maskera eller vara mig själv, den konstanta avvägningen som sperglady. Bestämde mig för att fake it til you make it och funderade på hur jag bäst skulle framstå som en creative, substantivet.

Satte upp håret och fick gräva fram den svarta polotröjan från bottnen av tvättkorgen. Den luktade precis som man kunde förvänta sig, men vad gör man inte för ett första intryck. På med ett ”intressant halsband” och markerade bryn, glasögonen på, boom. Hi, nice to meet you, how are ya? Good, good!