Efter att ha snackat med folk som är i yngre tjugoårsåldern i tisdags fick jag ett kvitto på att turbulensen kring att bli 30+ definitivt har lagt sig, perspektivskiftet har inträtt. Det var tydligt att de är i ett livsskede som jag har tillryggalagt och som kändes bra att redan ha bockat av. Samtidigt var det inte så länge sen jag var i deras sits och därför förstod jag dem väl, kunde möta dem på deras villkor.
Nästan alla jag känner är antingen 4-5 år äldre än mig eller 4-5 år yngre, vilket betyder att de flesta har passerat 35-strecket eller nosar på 30-strecket så småningom. Det vore intressant med lite större bredd i bekantskapskretsen åldersmässigt. Börjar åstadkomma detta en smula inom femdomscenen, har bekantat mig med ett antal äldre kvinnor som jag faktiskt kan, tja, relatera till. Det har varit tunnsått med den sorten i mitt liv tidigare.
En av mina parasociala ”andliga ledare” är en 43-årig sexarbetare från Puerto Rico. Det hade jag nog aldrig kunnat föreställa mig, men det spelar ingen roll (värdet av att föreställa sig är gravt överskattat ändå). Sättet hon säger saker på slår an en sträng helt enkelt, så jag tackar och tar emot. Det går inte alltid att förutspå vems synsätt som kommer att resonera.
Rent spontant skulle jag inte rådfråga fiktionella boomern Gun-Britt (f. 1957) som skaffade fyra barn med start som 23-åring och jobbade hela sitt yrkesverksamma liv på Sparbanken i Nykaabi och sjöng i kyrkokören på fritiden. På pappret en helt annan livsbana jämfört med min, men vem vet, hon kanske är en bad bitch, öppensinnad, rakryggad och inkännande. Inte fan vet jag vad hon har varit med om.
Är dock betydligt mer haj på tanken att be om livsråd av boomern Gibson (f. 1957) från Texas som övergav revisorsbanan för att istället bli LSD-försökskanin och turnera USA runt med bandet/freakshowen Butthole Surfers på 80-90-talet. En livsbana som tilltalar mig personligen, men han kanske är ett rövhål som är övertygad om att han har levt ett mer utsvävande liv än jag någonsin kan föreställa mig och därför sitter inne med alla svaren. Never meet your heroes och allt det där. Varenda jävla intervju jag någonsin läst indikerar motsatsen, men man vet aldrig.
Are you in San Antonio right now? Oh, I wish I could have a puffy taco right now. Oh lord. Oh lard, do I miss Tex-Mex. Good lard.
Det börjar sina i Voxra-burken, har cirka två veckors förbrukning kvar. Kontaktade min nuvarande läkarstation i UK i början av veckan för att reda ut möjligheterna att få det utskrivet off-label, betalar fullpris utan ersättning genom att importera från Finland.
Nämnde att jag:
började med bupropion i Finland 2013 och fortsatte i NL fram tills 2016
främst slutade på grund av kostnaden (studerande) och trodde jag skulle klara mig utan
funderade på att återuppta medicineringen redan 2019
känner till att preparatet endast används som rökavvänjning i UK
inledde off-label-processen i Salford hösten 2020 men hann flytta därifrån innan utfallet
för närvarande har ett aktivt recept från Finland
har räknat ut att ett inhemskt recept kostar en tredjedel av vad jag betalar nu
har testat åtminstone en substans inom de främsta typerna av antidepressiva från sexton års ålder framåt
anser att bupropion med råge både ger störst effekt och minst biverkningar i mitt fall
En av läkarna vid stationen svarade kort därefter att:
bupropion endast är godkänt för korttidsbehandling vid rökavvänjning i UK, vilket jag ju påpekade
bupropion inte innehar licens för användning mot depression i UK till skillnad från andra länder, vilket jag ju påpekade
bupropion knappt används mot depression i UK i praktiken alls, vilket jag ju påpekade med off-label-begäran
det finns många andra mediciner som är godkända som kanske inte har testats, av vilka jag ju påpekade att jag har testat ett flertal
de inte är villiga att skriva ut bupropion
jag kan fortsätta skaffa bupropion från Finland och att de lägger en notis i journalen
jag kan boka tid om jag vill diskutera medicinbyte. MVH.
Översatt betyder det förstås nä hördu, det är för mycket pappersarbete att övertyga myndigheterna som kommer grilla mig om varför det är en lämplig medicin. Jag är inte bekant med bupropion mot depression och har inte tid att sätta mig in i saken, är inte beredd att driva ärendet när jag inte ens känner till din exakta symptom- eller behandlingshistorik. Kan du nu inte bara äta nånting mindre exotiskt och mer välbeprövat i UK om du vill ha det via NHS?
Har skickat en snabb förfrågan till MHRA, Storbritanniens motsvarighet till Fimea eller Läkemedelsverket, eftersom jag är uppriktigt nyfiken på varför indikationen saknas i just UK. Att ett preparat är godkänt för en viss indikation på de flesta håll i världen men inte i enstaka länder kan nämligen bero på allt möjligt.
Myndigheter gör olika bedömningar vad beträffar risk vs. nytta beroende på vem som sitter på vilken stol. Ibland ansöker tillverkaren inte ens om godkännande för en viss indikation av strategiska skäl. Ibland förblir ett preparat obskyrt inom läkarkåren på grund av marknadsföring eller tungt vägande praxis som favoriserar annat.
Off-label-förskrivning existerar just för att det måste finnas utrymme för individuella bedömningar bland allt detta. Det går inte att peka på vetenskapliga rapporter och säga jamen, du borde ha lika stor nytta av denna i dessa trakter väletablerade grej för att preparaten har liknande effektivitetsprofil på gruppnivå. Tänker inte kasta in handduken än.
Det är inte på mitt bord att kommentera kriget i Ukraina. Delar därför bara med mig av en tanke som slog mig när jag läste denna artikel om att prata om kriget med barn och tonåringar.
Bild: Mirjam Kalland
”När det handlar om äldre barn eller tonåringar, som själva kan söka upp och förstå händelser på ett annat sätt, rekommenderar Kalland att man igen hör sig för hur kunskapsläget är. Som vuxen kan man fråga hur mycket ämnet diskuterats i till exempel skolan. […]
– Men det kan vara bra att tonåringar får berätta om vad de hör och vilka rykten som går. Det ska man behandla med respekt, men man ska påminna om att allt man ser inte är sant, säger Mirjam Kalland.”
Vet inte vilket årtionde Kalland lever i men jag kan garantera att en tonåring som ägnar mycket tid på internet utanför de väletablerade plattformarna kommer att se eller ha möjlighet att se grafiskt videomaterial från kriget. Garanterar. Särskilt pojkar, åtminstone någon i kompisgänget kommer hitta och vidarebefordra klipp. Har själv sett alldeles för mycket gore från olika väpnade konflikter helt i misstag på typ 4chan. På Flashback måste man iallafall aktivt gå in på Mondo, gore och bizarre-forumet.
Det krävs en väldigt speciell tonåring för att haspla ur sig att han såg en video på en soldat som blir reducerad till slärvor, speciellt när föräldern försöker spela avslappnad och frågar jaa, har ni talat om det i skolan nå? eller har du hört nå rykten på nätet? och sen påminner om att allt man ser inte är sant (medan grabben senare ligger sömnlös och önskar att det han sett inte vore sant).
Igår morse mådde jag som jag förtjänade. Avrundade tisdagens D&D-session ovanligt sent, fick fiilis och körde nästan en timme längre än vanligt. Var rätt glad i hågen och en flaska bubbel samt 660 ml Peroni deep och kom av någon anledning att tänka på S, en nordengelsk autiste (autist + artiste) som jag har känt i över ett decennium.
Tog helt sonika fram telefonen och ringde, vilket jag aldrig gör, men svarade gjorde han. Klockan var tio på kvällen och han hade precis börjat sin dag, lel. Våra interaktioner sträcker sig till några meddelanden i månaden och ett email någon gång i året vanligtvis, så det var jätteskoj att snacka Trevor, musik, gamla minnen och lite life updates i en timme.
Fick upp smaken för att socialisera efter samtalet så jag sminkade mig och hoppade på bussen in till stan. Beställde min pint Mango Unchained från Manchester-bryggeriet Shindigger vid Night & Day som vanligt och började snacka med en dude med öppen aura som satt vid baren. I en dylik situation kan man inleda med det beprövade ”Hey, what’s your name? Nice to meet you $NAME, I’m $CHARNAME, enjoying yourself tonight?”, men hur jävla inspirerande är det?
Ställde helt enkelt ner min pint och sa ”Hi. I’m on a mission”. Konstpaus. Omedelbart intresse. ”I’m on a mission to see if it’s possible to have a good time in Manchester on a random Tuesday night at the tail end of covid”.
Plötsligt har vi skippat allt kallprat och huggit in på det roliga genast, för nu vet han att 1. jag började snacka med honom för att jag tänkte att han ser ut att vara kompatibel med en good time, vilket är smickrande, 2. ansvaret för att skapa denna good time vilar på mina axlar och inte hans, förväntar mig inte att han ska agera underhållning (det borde vara skottpeng på ”säg nåt roligt”), 3. jag frångår ängsliga sociala konventioner och är obrydd över hur jag uppfattas.
Han visade sig vara en 22-årig musiker. Snackade om Berlin, Manchester, NL, musik, Trevor, livsfilosofi, rastlöshet som 20-something och lite annat smått och gott. Träffade även en av hans vänner i leopardmönstrad jacka och eyeliner, antog tyst att hon var i min ålder tills hon frågade hur gammal jag är och hon sa oh, I thought you were my age, I’m twenty-four. Båda kände en av bartendrarna, en dude med massivt blont pudelrockarkrull, men han var för sliten för att gå ut efter sitt skift så gruppen upplöstes och jag fortsatte vidare ut i natten.
Klockan var kring ett vid det här laget. Ägnade en timme åt att bara vandra runt i stan och kolla läget, Northern Quarter, Deansgate, Oxford Road, Gay Village. Manchester är en stad som bara halvsover, så att säga. Lyssnade för en gångs skull på musik medan jag sakta men säkert betade mig igenom tobakspaketet som var kvar sedan helgen. Kollade på studerande som var ute och söp, tjejerna baramaga med knyt-topp och säckiga byxor, killarna i vita t-paitor, sportjackor och jeans.
Det var skönt att glida runt och bara vara en mystisk passerande kvinna i natten. Hade fortfarande femtio minuter att slå ihjäl innan min nattbuss och funderade på att fara till metalklubben Satan’s Hollow som har öppet till 03, men insåg rätt snabbt att jag knappast skulle orka med det. Gick mot Factory 251 för att kolla läget men när jag närmade mig och hörde untz untz untz insåg jag att det fan inte var vad jag var ute efter just ikväll heller.
Beslöt mig därför för att leta mig mot en av nattbussarna till Fallowfield och gå resten av vägen, sisådär 30-35 minuter längs med artären Wilbraham Road som korsar södra Manchester på tvären. Gillar att den är trafikerad alla tider på dygnet, definitivt att föredra jämfört med mindre gator. På väg till hållplatsen frågar en hemlös man om småmynt, men jag visste att myntfacket gapar tomt. Två minuter senare kommer två hemlösa män fram och frågar detsamma och får samma svar.
Efter tio meter håksar en av dem plötsligt att fråga om jag råkar ha en tobak, antagligen luktade jag tobaksrök. Well,that I have säger jag till deras stora glädje. En av dem försökte ge mig en triangulär skinksmörgås i oöppnad förpackning som tack, jag avböjde vänligt. Som vanligt ville de veta varifrån min accent kommer, de gissade Kanada, sen Norge.
En av dem var skärpt nog att notera uttrycket Swedish-speaker istället för bara Swedish, varpå jag berättade lite om min finlandssvenska bakgrund. Fortsatte därefter på min färd och hör att en av dem har hunnit studera filtret närmare och utbrister oh, Marlboros, the best ones!!. Dagens goda (?) gärning.
En dude som var på väg hem från jobbet vid en av barerna i Gay Village började snacka med mig vid busshållplatsen. Såg i hans ansikte att han var en fredlig och vänlig typ. Han var tjugo tydligen men såg ut att vara ett par år äldre, hade en air av livserfarenhet liksom. Accent som en infödd Londoner, skulle tippa att han hade någon form av indonesiskt eller filipinskt påbrå, kanske?
Liksom de två männen tidigare gissade han att jag är från Norge. Gissningarnas topp 3 är fortsättningsvis Kanada – Holland – Norge. Studerade juridik tror jag bestämt. Han var trött på storstadslivet, berättade om det våld han sett när han bodde i Croydon i södra London, att det är en helt annan grej jämfört med medelklasstuderande som ska spela Allan. Hans dröm var att åka och campa i Skandinavien, han beundrar naturen och allemansrätten.
Satte oss på varsin sida gången i bussen och fick tiden att gå genom att prata. Diskuterade att jag i princip hade gjort tvärtom, dvs. lämnat en by på några hundra pers i Norden och sökt mig till en engelsk storstad. Snackade om Manchester, uteställen, jobb, åldrande, framtidsplaner, sånt. En bra bit in i konversationen frågade han om jag och min partner är exclusive.
Övervägde mitt svar lite snabbt och svarade kinda, yeah, varpå han svarade dammit med ett tonfall och lurigt ansiktsuttryck som sa jo, jag tycker du är attraktiv och vill att du ska veta det, men jag kommer inte vara jobbig och efterhängsen. Vilket i princip är det bästa utfallet egentligen. Jag var inte intresserad på det sättet, så det hade inte tjänat något till att börja prata om min solopoly-grej. Har inga skyldigheter att brodera ut hur det verkligen ligger till för en främling.
Marschen hemåt förflöt utan incidenter. Perus tisdag.
Madrona Silvander 