Bussen brummar iväg och syrsorna får spela ostört. Asfalten är dålig. Det är fortfarande ljummet i luften.

Framför mig finns en minimal bensinmack och tillika convenience store, som ser extremt stängd ut.

Jag känner dock igen den från Clerks Google Maps, och är därför 90 % säker på att jag har hoppat av vid rätt hållplats. Mycket riktigt hinner det inte gå mer än två-tre minuter innan en gestalt kommer gåendes på vägen bakom macken. Det är Tim.

Sorry, I didn’t think you’d beat me here, säger han, med ett ansiktsuttryck som indikerar 1. trött och 2. nervös men 3. snäll. Själv är jag så övertrött att jag inte orkar vara nervös, och blir bara sjukt glad av att se ett så kallat friendly face. Försäkrar honom att det inte är någon fara, och vi börjar den lilla promenixen till hans morsas hus, där han har bott sedan pandemin.

Förklarar att jag är så mätt på intryck efter resan att allting känns som en dröm, för det gör det verkligen när vi passerar trafikljus som hänger över gatan som giraffer och vittu lektrisledningar kors och tvärs och framför allt, en sidewalk som faktiskt består av platta efter platta efter platta, som man har sett tusen gånger i tecknad film. Givetvis ritar de trottoarerna så eftersom de ser ut så och inte tvärtom, men säg det åt treåringen som kollar på när brorsan spelar Nintendo.

Tim är inte särskilt pratsam medan vi går, men jag lyckas nippa nappa hålla igång en habil konversation, mest tack vare att jag har en stor säck med småpratsstoff från resan. Hajar dock till av ett hus som fullständigt stinker röka ut på gatan – vet inte om jag någonsin har fått korn på något så dänk.

Oh yeah, that’s my neighbour. He grows.
Det får man göra här i krokarna.

Vi kommer fram till ett litet tvåvåningshus, som jag också känner igen från the-karttjänst-that-must-not-be-named, och blir glad när jag märker att ytterdörren innefattar en så kallad screen. Vetefan varför jag tycker att sånt är så charmigt – kanske är det associationen till comfy mid-budgetfilmer som var vanliga på 90-talet, men numera är utrotningshotade.

När vi går in tar jag i egenskap av finländare givetvis, givetvis av mig skorna vid dörren.

When we first moved to Canada, one of the things that surprised me was that very few people wear their shoes in the house. Go into someone’s home, and you leave your shoes by the door. I’ve tried to find the origin of this custom, but no one seems to know for sure how it started.

Jadu, int vet jag.

Försöker extrapolera min samlade kunskap om att gå i gamla knarriga trappor när Tim visar mig upp till rummet där jag ska sova: en byrå, en träsäng, ett nattduksbord, och en såndär liten walk-in-garderob där tonåringar i USA brukar smygrunka.

Oh yeah and by the way, the door is not very good at being a door, säger Tim, och demonstrerar att den inte hålls stängd utan en hasp, som mycket riktigt lämnar en glipa på ungefär tre centi. Jag tackar så mycket, vi säger godnatt, och han går och lägger sig nånstans. Fy fan vad skönt med en dörr att (nästan) stänga.

Bomullslakanet är tartanmönstrat och aningen strävt mot huden, men inte fan börjar prinsessan skåda en given säng i munnen och klaga på låg thread count; nä, det är nog alltför bra, som mommo bruka säga.

Noterar också att jag egentligen är rätt pissträngd, men håksa det så pass sent att jag nog int börjar känna på nå rändom dörrar för att hitt vessan. Orkar heller inte fundera ut hur fan man stänger av nattduksbordslampan, så jag textar alla som bryr sig att jag är framme, och drar helt kallt ur stöpseln och slocknar kl. 03.

---

På morgonen skiner solen in genom gardinen, som vid närmare titt nog är ett lakan. Det står nånting nånting poultry på en kartongskiva i taket. Klockan är 12. En lapp med wifilösenordet har uppenbarat sig under dörren.

Jag uträttar mina internetärenden, sveper in mig i något anständigt som kom med från NL och följer ljudet av Philip DeFranco eller vad fan han heter (dendär Youtubern med apjäveln som har hållit på i 10000 år).

Ljudet leder till ett litet vardagsrum, vägg i vägg med rummet där jag sov. Tim har bokat ledigt från sitt day job mitt besök till ära, och har radat upp äppelklyftor och röda vindruvor. På bordet står även en massiv bong. Jag tycker den är remarkably clean. Det tycker inte han.

Samtidigt som jag slår mig ner i soffan slår det mig att jag och Tim egentligen inte känner varann särskilt väl alls. Vi har gjort lite Trevor-grejer förstås, och frågar varann hur det står till en till två gånger i månaden, men är liksom inte buddy-buddies. Vet i princip att han är en gräsrökare i min ålder och en college dropout av något slag, dvs. har jobbat på lager och inom retail (brrrrr), och att han har flera grävmaskinskopor med talang som röstskådis, vilket är drömmen att kunna leva på helt och hållet.

Särskilt mycket mer vet jag inte. Fan vet vad han själv känner inför att nån goth chick från andra sidan Atlanten sitter i hans soffa iklädd designermorgonrock och silvertejpade glasögonskalmar en tisdagseftermiddag i september.

---

Tim packar bongen, och jag tackar nej. Förklarar att jag blir världens mest stereotypiska stoner när jag röker, riktigt sådär kolla på händerna, äta folk ur huset, endast vilja prata om WHAT IF DINOSAURSE WERE JUST LYKE, A SIMULATION, MYAN eller andra gånger jag har varit hög, medan de mer vana rökarna ger mig blickar som vore jag ett barn; en kombination av endearment och inte helt väldold irritation.

Sträcker mig lite förstrött efter en äppelskiva istället, stoppar den i käften, och stannar mitt i rörelsen.

Oh.
my.
fucking.
god.
dude.

Smakexplosion. Synfältet blir gyllengrönt. Det platoniska äppelidealet; sött och syrligt och krispigt, med ett smakdjup som stupar rätt ner, så komplext att jag känner smaken i mina fingertoppar när jag instinktivt gnider dem mot varandra.

Jag bryter ut i en svada som sjunger äpplets lov och betygar att det är det bästa äpple jag någonsin har ätit. Tim får ur sig ett really?, som om han förväntar sig att jag ska säga NÅNÄÄÄ SKOJA BARA och dissa det totalt. Det är tydligen bara nå perus inhemska äpplen.

Jag testar en vindruva, och visst fan är det mind = blown igen. Herregud vad goda vindruvor. Små bomber med smak, sött och syrligt och tredimensionellt; en miljon små molekyler i CSS-färgerna darkmagenta och lime.

Jag vill ju inte vara sämre, och har tack och lov ett ess i rockärmen – halar fram de till synes menlösa stroopwafelsarna, och visst fan får de Tim att uppgå i en religiös upplevelse från första tuggan.

---

Vi pratar om ditt och datt, och mina ögon faller på en glasskulptur på TV-bänken. Den är formad som en curlingsten. Bra conversation piece tänker jag, och ställer en artig fråga om dess utformning.

Oh, that’s my dad.
That’s… your dad?
Yep.
As in, literally?
Yeah. He loved curling.
…
And that’s grandma, säger han, och pekar på en mer droppformad historia.
Han reser sig upp för att hämta dem, och jag tittar artigt, men aldrig i livet att jag skulle täckas ta i dem.
That’s cool. We, uh, we don’t do that, säger jag, och tackar fan för att jag inte tog en bonghit.

Vår konversation har ett soundtrack som låter chirp chirp konstant, och det tar ett tag innan jag fattar att det kommer från nedanvåningen, där Tims morsa har fyra undulater i en gigantisk bur. Dvs. en på var för husets fyra katter.

Morsan själv lämnar oss mestadels ifred under dagen, men sticker till sist in huvudet för att meddela att hon far någonstans. Hon är i princip döv, men läser på läpparna, och hörs säkert bra över restaurangsorlet i jobbet som servitris. På sättet och utseendet konstaterar jag att det rör sig om ett typexemplar av Mommus americaseptentrionalis. Själv lär hon i efterhand ha kallat mig the finch, dvs. finken, vilket jag tyckte var både fyndigt och jättegulligt sagt.

---

Vi går till en närliggande gata av den sort som i UK skulle kallas high street och viker in på ett hak som har en stor uteservering. Det blåser en trevlig bris, och det är riktigt behagligt att sitta ute fast det är en höstmånad. Nordeuropa-skadad som man är.

Jag har vid det här laget hunnit bli snäppet rund under fötterna av att sitta i Tims ständiga weedmoln, så jag är hungrig som fan, och vi beställer en pizza med svamp och oliver, samt varsin pint med red ale. När drickorna kommer in konstaterar jag att en icke-imperal pint är ungefär 20 % mindre än en pint i UK, men nåja, man får ta sejdeln dit man kommer HÖHÖHÖHÖ (trots att det alltid är roligt att greppa grova stop).

Första smutten smakar som a fall-themed desktop background. Tim håller med.

Alkoholen gör iallafall sitt, och vi tjattrar på över slice efter slice, som jag givetvis äter med kniv och gaffel. Inser att min extas över kvaliteten på maten i landet börjar bli lite tjatig, men kan ändå inte låta bli att ösa beröm över pizzan, som förutom att smaka hemlagad på bästa möjliga sätt även är mättande så in i helvete.

Medan vi pratar har jag en core i hjärnan enkom för att definiera vad Tims dealio är, för nånting är det nog. Jag är ingen sekolog, men odiagnostiserad ADHD är en lågoddsare. Hans uppmärksamhet flänger än hit, än dit; han är impulsiv och OH LOOK A SQUIRREL personifierad. Jag är ungefär så långt ifrån det man kan komma, och insisterar därför på att styra in konversationen på huvudspåret igen med jämna mellanrum. Av någon anledning känner jag också på mig att Tims ansiktsmimik talar för ett par slängar av the ‘tism-sleven.

Jag har tidigare noterat ett ärr som sticker fram under hans V-ringade paita, och kommer mig slutligen för att fråga varifrån han har fått det. Open heart surgery, säger han, och visar hur ärret löper längs med hela sternum. Jesus fucking christ, utbrister jag, för det ser ganska vittus brutalt ut; inte frånstötande per se, men som om det instinktivt inte borde sitta på en levande kropp. Man vet fan aldrig vad folk har gått igenom.

Vi beställer ett par öl till på var och orkar sist och slutligen inte ens äta upp hela pizzan (!). Istället vandrar vi hemåt, passligt rusiga med doggybag i handen, funderandes på kvällsprogram. Tim har aldrig spelat D&D förr, men jag anar att han skulle vara en fröjd att DM:a för, så jag hjälper honom skapa en karaktär till en solo-playtest av Well of the Mind. Nytta + nöje.

Hade så jävla roligt medan jag hotboxades av ändlösa bong rips i det lilla vardagsrummet till typ kl. 02, när ögonlocken slutligen började trilla ner och jag kände mig manad att kasta in handduken.

---

Följande dag hade jag planerat att fara och kolla in Toronto, eftersom första etappen på bussresan till Providence skulle avgå därifrån kl. 21. När dag 2 väl gryr känner jag dock inte för att hasta iväg på morgonen – stannar hellre och chillar vid Tims hus i några timmar till medan jag väl kan.

Vi har därför gott om tid att slutföra gårdagens D&D-session, samt kolla in hans VO-setup, som är inklämd i en skrubb täckt med sånadär skumplattor för akustikens skull. Trevor-arbete är förstås en no-no eftersom jag är i landet i leisure-syfte, och jag vill tro att vi höll oss på rätt sida om saken.

Även denna dag är vacker, med följd att det börjar värka i min öltand igen, och Tim erbjuder sig att springa ner till en närliggande liquor store för att hämta mer red ale. Inte mig emot.

Vi spånar, flummar runt, improviserar, beställer burritos till lunch, visar gamla bilder, ja, helt enkelt hänger på ett sätt som inte inträffar särskilt ofta som 30+. När jag regisserar hans improv, dvs. ett fint verb för ”fäller diverse kommentarer”, läser han mitt ansikte som en öppen bok. Inget går honom förbi. Minsta skiftning i färg eller klang, mikrorörelser i ögonen, tonläge, pauser, allt satan har han koll på. Folk som är sådär 120 % inkännande brukar ha en viss sorts livserfarenheter, och jag anar att Tim inte är ett undantag.

Tims vän Jen (kan hända att hon faktiskt heter det, minns inte lol) undrar om hon kan komma förbi, och det dröjer ett tag innan hon dyker upp, men när hon väl gör det är det med flera påsar chips med ketchupsmak, vilket tydligen är en stor grej i Kanada, samt en lönnsirap som är mörk som synden. Den smakade ganska perus OERHÖRT JÄVLA KOMPLEXT förstås. Konsistensen var trögflytande men lite tunn samtidigt, och smaken hade tydliga noter av det som engelsmännen kallar treacle (tror det motsvarar melass), nötaktighet, rostade toner, störat hö och torkade höstlöv i hög.

Hinner tyvärr varken snacka med henne särskilt länge eller hugga in på chipsen (fortfarande löjligt burritomätt) innan det är dags att dra, och när Tim följer mig till busshållplatsen känns det lite udda att avrunda hela faderullan redan. Det känns som att jag sticker precis när vi har börjat bli bekväma med varann på riktigt, men det kan inte avhjälpas – jag har en Ween-keikka att fara till. Med buss. Genom USA. What even is life.

Precis innan bussen dyker upp drabbas jag av akut smålullig sentimentalitet och föreslår att vi tar en bild.

---

Tror fan det råkar vara samma söta knubbiga krullhåriga jätkä som kör GO-bussen denna gång (eller möjligtvis hans tvillingbror). Det är i varje fall så pass sent att den värsta rusningstrafiken är över, och det finns plats att sitta själv. Hinner se en del av själva staden genom fönstret, och konstaterar att centrala Hamilton till viss del påminner lite om delar av Manchester, bara att betydligt renare och glesare; lite som en Action Quake 2-bana.

Efter ett kort stopp vid busstationen susar vi iväg norrut på motorvägen bredvid allehanda SUV:ar, sleek sedans, pickups av diverse årsmodeller, samt lastbilar med typisk glamorös boxerhundnos, vilket kanske är en holdover från 1920-talet, fan vet jag. Oavsett bär alla registerplåtar ett löfte.

Räknade med en rejält tilltagen tidsbuffert för allt möjligt som har en tendens att hända när det inte får hända, men resan förlöper som den ska, och jag anländer till Toronto Union Bus Station i god tid, fyller på min vattenflaska, slår mig ner vid rätt zon och dubbelkollar min itinerary. Restiden till Providence är cirka 12 timmar, och jag har bokat sista turen för kvällen för att kunna sova igenom delar av upstate New York och vakna passligt tills bytet i Scranton, PA kring kl. 07.

THE OFFICE!!!!!!!!!! var det första som de flesta skrek när jag nämnde mina resplaner – tydligen är den amerikanska serien förlagd dit – men sånt är jag tyvärr för cool för att veta något om sori nu bara.

Har satt mig med god uppsyn över en tavla med avgångar och får vänta så länge att jag hinner bli nyfiken på den lilla påsen med ketchupchips som jag mot alla odds lyckades få nertråtad i handväskan. Smakar typ chips + pulveriserad söt tomatsoppa + rödvinsvinäger + en hint kanel. Definitivt acquired taste-vibbar, men inte så pjåkigt faktiskt, och moreish på ett lite udda sätt.

När det är fem minuter kvar till avgång tittar jag upp mot tavlan, och hinner se hur Zone D byts ut mot en annan uppsättning bokstäver, som lyser lika röda som påsen.

Cancelled.