Det var indiansommar i Maastricht, och en kille i brandgul väst stod och delade ut vattenflaskor utanför min tågersättande snelbus till Sittard. Very dangerous journey, flinade chauffören. Tro fan det – vet inte hur länge jag hade velat stryka runt i Countryslavens hemtrakter – men en småparanoid tågresa senare kunde jag pusta ut i Eindhoven, eller ”landets femma”, som det hade hetat i På spåret.
Tyvärr marknadsförs regionen under namnet Brainport. Vem fan kom på det, Dries van der Baarts?
Sprang iallafall in och köpte stroopwafels vid Albert Heijn eftersom 1. det vore kriminellt att inte förse en kanadensisk stoner med dylikt och 2. hade ingen lust att betala typically Dutch-skatt; därefter buss till trevliga Eindhoven Airport. Hade betydligt hellre suttit där och ugglat över natten, men nu var det ju Stansted som var den lycklige… förlåt, London Stansted, nästan 60 km norr om centrala London, och därmed närmare centrala Cambridge. Drivs av MAG, som även driver Manchester Airport. Say no more.
Ett litet skutt över Engelska kanalen senare stod sexton timmar mellan mig och planet till Island. GET AN AIRPORT HOTEL skrev GB i all caps, men näe du – har gjort det en (1) gång i mitt liv, faktiskt vid just Stansted våren 2012, och höll nippa nappa på att missa planet tillbaks till Åbo. Jinxa hela skiten – nej tack.
Seriöst var tanken främst att spendera minimalt med cäsh för att ha en så stor nödbudget som möjligt, och oavsett kan man definitivt ha roligare för pengarna än en säng i sin ensamhet och en dörr att stänga i några timmar. Dålig sömn natten innan avfärd ökar dessutom chansen att teleportera. Fönsterplats säkrad både till Reykjavik och Boston = Zzzzzzzz.
Det var bara jag och två kinesiska boomers som hade lyckats missa att det är USB-C till USB-C som gäller numera, och de sistnämnda somnade dessutom sittandes, med följd att de hoggade det enda fungerande uttaget med USB-A hela natten. Beslöt mig för att låta dem sussa sött och utövade den ädla sporten people watching istället, dvs. vittu skåd på folk. Hade egentligen inget emot detta utfall – lyssnar man t. ex. podd är tiden linjär, simmar man runt i skallen kan det plötsligt ha gått en timme.
När jag till sist kände mig mätt på att betrakta vakten som stod och flirtade med två fnissiga tjejer bakom valutaväxlingsdisken kl. 03, automatvapen i hand, lade jag mig ner på golvet. Det blev någon spretig timme shuteye med ryggsäcken som kudde och hatten som skydd för hyn och mot ljus. Hatt – don’t leave home without it.
Under det första dygnet sedan jag lämnade GB med bananbröd i ugnen i Maastricht hade jag lyckats förflytta mig 400 kilometer, men nu skulle resan sparka igång på riktigt. Pepp!!!, som en rikssvensk kanske skulle ha sagt.
Början gick som smort – för att hitta gaten till Keflavik på måndag förmiddag var det bara att följa lämmeltåget med ytterst blonda och ytterst bleka människor som pratade ett språk som lät absurt (men inte var estniska).
I non-prioritykön hamnade jag bakom en grupp brittiska män i min ålder, en isländsk familj med lågstadiebarn, samt en asiatisk man som såg ut som att han skulle på polarexpedition. De fem männen hade varsin ryggsäck i typ samma storlek som min, och tänkte bevisligen också försöka slippa undan med att räkna dem som personal item.
Jag hade dessutom kört en fuling och tagit med mig ett till kolli, en icke helt oansenlig crossbodyväska, eftersom 1. kvinnokläder inte har fickor och 2. man medelst en platt packningsteknik, rätt längd på remmarna samt jackan knuten runt midjan kan låtsas ha en så kallad badonkadonk.
Kvinnan vid gaten synade grabbarna upp och ner och tvingade varenda en att kolla väskorna i spacern. Ingen av ryggsäckarna passade. Några av dem var garanterat mindre än min. Aj aj aj.
När jag stegade fram och sköt välvilliga laserstrålar från ögonen i hopp om att få det samma tillbaks hade jag redan förlikat mig med att gå samma öde till mötes, men så skedde inte. Have a nice flight, sa hon, och gav tillbaks passet. Kanske hon gillade min vibe, kanske hon var manshatare, inte vet jag – vet bara att jag inte var tillräckligt principfast för att påpeka dubbelmoralen, och slank igenom.
Mitt tidigaste minne av konceptet Island torde liksom mycket annat härstamma från Hjärnkontoret (1996), närmare bestämt en tjej som stod i duschen och sa att det luktar ägg när man duschar på Island. Det fick jag ingen personlig klarhet i, så här är en AI-rekonstruktion:
Däremot vaknade jag precis när den glittrande gråblå presenningen byttes ut till sydvästra Island, som åtminstone i september såg ut som en motocrossbana uppifrån. Förvisso har jag alltid haft svårt för karga landskap – ser bara depression och melankoli och jå hej här är det svårt att överlev lol – men jag tyckte inte det var någon höjdare. Säkert annat om man sitter i en bubbelpool, AKA heitur pottur (jå, på riktigt).
Landade i tid och tog mig till gaten till Boston, där en spergig kille i tjugoårsåldern gick från person till person i kön och kollade bagaget. You have another bag there, sa han i ett tonläge precis mellan fråga och konstaterande, och pekade på min axelrem. Jag bekräftade, bröstade upp mig lite, spände blicken i honom och frågade om han ville se den. Han släppte saken och gick vidare. So far, so good.
Den isländska tanten vid gaten säger ”kiitos” när hon ger tillbaks mitt pass, och jag är så pepp!!!!!! att jag ler tillbaks med hela ansiktet och inte bara munnen, liksom vanligtvis händer när folk ska vinna poäng eller roa sig själva genom att säga något på landets majoritetsspråk och tillika inte mitt modersmål.
När jag scannar boardingpasset blippar det dock till en gång för mycket.
Seek assistance. Lolwut.
Jag blir hänvisad till en annan kö med kanske fem pers i, och får därefter en gul lapp med svart tusch i handen.
På boardingpasset står det 42A.
På lappen står det 29B.
FUUUUUUUUU.
De har av någon anledning bytt till ett mindre plan, och jag är en av ett fåtal som måste byta plats. Försöker tänka att det är bättre än att inte komma fram alls, men faktum är att tanken på att sitta inklämd mellan två främlingar i en bevingad tub i vad som motsvarar en arbetsdag får mig att kallsvettas. Säkert vittu karma för min bagagefuling, bara att tacka och ta emot.
Vid gången på min rad sitter en kepsbeprydd skotsk man, tjurnackad, skäggig, tatuerad, Glasgowaccent; vid fönstret sitter en synnerligen tillbakadragen indier. Det tar en stund innan jag lyckas sätta mig till rätta, och jag får knappt väskan att rymmas under sätet framför. Jag är van att pruta ordentligt på min benkomfort, men då är det på villkoret fönsterplats, och vare sig jag vill eller inte är det sardinlivet som gäller i x antal timmar nu.
Skotten frågade om jag var alright. I don’t know, man, flying makes me nervous, svarade jag. Kaptenens meddelande gick in genom ena örat och ut genom andra, och när skotten frågade vad det var de sa om flygtiden kunde jag inte svara. Han mumlade bara något överslätande (och lät som Limmy).
Med skräpsömn natten innan och noll stimuli, alltså verkligen noll, samt en position som var precis bekväm nog att låta musklerna vila, tog det lyckligtvis inte särskilt länge innan jag somnade. Jag tror att jag varken lutade mig mot eller dreglade på någon av dem. Rörde mig inte ur fläcken på sex timmar och fyrtiofem minuter – sori nu om du som satt vi fönstre måsta piss, men du sku ha påta på axeln då satan.
På väg ut ur planet anmärker skotten på min totala inaktivitet. Oh yeah, I was alright once the Valium kicked in, skojar jag, och märker till min förtjusning att han tar mig på allvar, när jag klockan 17:40 lokal tid kliver ur planet för att för första gången beträda amerikansk mark.
Madrona Silvander 