Gott i Notts

Tillbaks från Nottingham, eller egentligen främst den omkringliggande landsbygden. Vandrade dock runt i stan och försökte hitta en formell svart skjorta åt T, förvånansvärt svårt, och åt på veganrestaurang på vägen tillbaka. Fick en känsla av att restaurangen försökte vara fine dining, men inte på ett snofsigt sätt, snarare som en niondeklassare i lite för stor kostym på skolavslutningen.

Gedigna vita linneservetter, men IKEA-glasmuggar för téet; stärkt vit skjorta på servitören, men svarta jeans och jumppatossor på fötterna; prickfritt utförd interiör med tunga, sträva menypärmar på bordet, men Henry-dammsugare i trappan 20 minuter efter öppning. Maten var det definitivt kvalité på – A+, i det sammanhanget bars kostymen upp med bravur.

Ja, kanske ska förtydliga att det är No. Twelve jag snackar om, inte Hooters, trots bilden. Nottingham har den enda Hooters-restaurangen i hela UK, all annanstans i landet har de fått stänga på grund av protester eller obefintlig business. Det är någonting jävligt skumt med att se loggan på ett brittiskt jävla tegelhus i septemberregnet. Ei näin.


Träffade en livsstilsdomme från Texas på festen, och vi kom förstås överens som ett brinnande hus (flyger inte riktigt på svenska, va). Tyvärr hade de inte vågat ta ut svängarna och göra det första eventet femdom only, det kändes lite skumt att 80 % av festdeltagarna var par bestående av dominanta män och undergivna kvinnor när eventet organiserades av en nybildad domme-grupp.

Det visade sig att en av arrangörerna inte hade täckts utesluta sina lokala vänner inom scenen, och var rädd för att det skulle bli glest om man bara välkomnade femdompar. Tydligen en så pass liten community att de far på varandras event oavsett vad det är, liksom. Nu när första instansen är överstökad ska det bli annat ljud i skällan, ser fram emot ett riktigt intensivt high protocol-event, informella träffar finns det i mängd och massor.

Leve finlandismerna!

Vasabladet, augusti 2019.

Det har knappast gått någon förbi att jag älskar finlandismer. Det påtar mig något otroligt att undvika ord som är unika för finlandssvenskan till förmån för rikssvenska motsvarigheter som aldrig känns lika naturliga. Klart att man ska främja kommunikation och undvika missförstånd i den mån det är möjligt, men ensidigheten i det hela är ju tarvlig. Det är alltid finlandssvenskan som ska anpassa sig, och därmed basta.

Vi ska alltså muka anpassa oss till svenskan i ett land där man som vareviga jääääävla finlandssvensk kan intyga får VAD BRA SVENSKA DU PRATAR eller HAR DU BOTT I SVERIGE? eller ALLTID TYCKT DET ÄR CHARMIGT MED FINSK BRYTNING i fejset när man öppnar munnen, ett land där en förskräckligt stor andel människor har svårt att ens förstå skillnaden på en finne, finländare, finlandssvensk, sverigefinne och på att tala svenska som finländare med eller utan brytning. Är det detta lands svenska vi till varje pris ska förhålla oss till?


Det är ju dock inte svenskarna som specifikt motarbetar finlandismer. De rikssvenskar som jobbar med språkfrågor skulle nog inte slippa undan med något mer precist än att det är bra att hålla sig till rikssvenska i bred kommunikation, vilket även gäller skåningar och norrlänningar och gotlänningar och så vidare. Att ett land med tio millar skulle säga åt en minoritet på sisådär trehuntti tusen (för svenska läsare: TREHUNDRA TUSEN) att undvika sina språkliga särdrag i Sverige, nja, det hade inte riktigt flugit, va.

Nej, det är våra egna språkvårdare som sitter på svenska avdelningen vid Forskningsinstitutet för de inhemska språken och universitetens språkgranskare som synar din kandi, nej förlåt, får inte alienera rikssvenskarna här, C-uppsats, eller gradu, nej förlåt, E-uppsats, som rekommenderar att man så långt som möjligt lämnar bort finlandismer – alltså förhåller sig till rikssvenskan – närhelst man ska skriva ett mer officiellt dokument.


”Inte förbjuder vi någon från att använda finlandismer”, säger de finlandssvenska språkvårdarna, ”men det kan vara bra att vara uppmärksam på dem, så att man förstår i vilka sammanhang de kan användas, och i vilka sammanhang de antagligen inte kommer förstås”. Så långt är jag med, men följden av ensidigheten blir ju jävligt skum.

Är jag i Sverige och står och väntar innanför ingången för att vi enligt meddelandet ska träffas i aulan är det mitt fel för att jag inte fattat att det i Sverige betyder festsal. De har ju inget ansvar att anpassa sig till mig. Skriver jag åt en rikssvensk på besök i Finland att vi ska träffas i aulan och hen står vid dörren till en låst festsal istället för i vestibulen (vem i helvete säger så?) är det också mitt fel, eftersom jag inte har haft vett att anpassa mitt språk. Vad satan.

Skriver jag att byggnaden är mycket kännspak och lätt att hitta framgår det ur kontexten vad det handlar om. Skriver jag att jag har valt att lämna bort (jättää pois) animaliska produkter som vegan ska man vara ordentligt bakom flötet för att inte fatta i kontexten. I båda fallen har jag inte bara varit sann mot mitt eget språk, jag har kommunicerat tydligt och dessutom lärt läsaren något: så här kan man säga i Finland.


I Svenska akademiens ordlista (SAOL) finns ett antal finlandssvenska ord märkta finl., prov., eller rentav fisv. vard. Det är den svenska avdelningen vid Forskningsinstitutet för de inhemska språken i Finland som ger underlag för att lägga till eller stryka finlandssvenska ord i SAOL, åtminstone tycks det ha varit så vad beträffar de senaste upplagorna. Mjo, de vet väl bättre hur läget ser ut än man gör på rikssvenskt håll, makes sense.

Inför arbetet med den trettonde upplagan ansåg den finlandssvenska språkvården bland annat att följande ord skulle strykas, eftersom de avråder från att använda dem:

funktionär i betydelsen ’tjänsteman’
gruppera i betydelsen ’välja körfil’
halare (overall, blåställ)
lediganslå (utlysa, ledigförklara)
nivåkorsning (plankorsning)
simstrand (badstrand)
tobak i betydelsen ’cigarett’

Artikelförfattaren Mikael Reuter skriver vidare: ”Vi kan inte så lätt uppmana dagispersonalen att be barnen ta på sig overallen om de kan visa på att halare är ett accepterat ord i SAOL (‘godkänt av Svenska Akademien’ som en del säger).

När jag läste det trodde jag fan att jag skulle smälla av. Att stryka vedertagna finlandismer från SAOL för att de räknas som direktöversättningar från finskan eller det redan finns ett ”mer korrekt” rikssvenskt ord tjänar enligt mig inte våra syften alls, det är det sista vi borde göra.


På Helsingfors universitets hemsida kan man läsa om några farliga finlandismer som bör undvikas. Språkvårdaren Charlotta af Hällström-Reijonen börjar och avslutar denna intervju med att svenskan lever under tryck från finskan i Finland och att vi talar god svenska med tanke på hur stor press från finskan vi har.

Inte inflytande, inte nära inpå, nej, tryck och press. Smaka på det. Finlandismerna, hur ”farliga” de än är, speglar givetvis vardagen i ett land där den absoluta majoriteten talar finska. Detta medför direktöversättningar och finskinspirerade konstruktioner. För mig fullt naturligt. Är jag en förrädare nu?

Blev även introducerad till konceptet språkplanering. Språk är så jävla viktigt, innan nån fiffikus (för svenska läsare: FIFFIG PERSON) hittar på telepati är det vårt viktigaste kommunikationsverktyg. Tanken på en instans som aktivt försöker styra språkbruket i en viss riktning är fan creepy. Det blir olustigt genast man börjar blanda in konceptet ”renhet”, vilket för övrigt är Svenska Akademiens uttryckliga mission statement, ”arbeta uppå Svenska Språkets (sic) renhet, styrka och höghet”. Eurgh.

af Hällström-Reijonen medger lyckligtvis att finlandismbeståndet som helhet verkar ha förblivit stabilt de senaste hundra åren, iallafall enligt de mätmetoder hon använt sig av, och står även för det ängsligaste stycket jag läst på ett tag: ”I sammanhanget bör nämnas att modern finlandssvensk språkvård naturligtvis arbetar med mycket annat än att motarbeta finlandismer, och därmed ska detta alltså inte ses som en utvärdering av all den verksamhet den finlandssvenska språkvården sysslat med.”


Då klickar det. Aj jaa (för svenska läsare: AHAA), språkvård är helt enkelt viltvård utan bössor. Man följer med beståndet, tillåter viss förökning, det är ju trevligt med diversitet så länge de håller sig på sin kant. Några måste vi skjuta av för att förhindra (kultur)krockar, så är det bara. Språket ska tuktas.

Finlandssvenskan får helt enkelt inte avvika för mycket från rikssvenskan, detta som överlevnadsstrategi förespråkad av nån jätkä som var lektor i svenska vid uni i Hesa i en herrans massa år kring sekelskiftet och gav ut boken Finlandssvenska år 1917. Skitintressant egentligen, ska se till att förkovra mig (s. 103-104).

Jag är ju i allra största grad lekman. När jag läser runt i arkivet på sprakbruk.fi tycker jag mig ofta skönja en tydlig distinktion mellan språkvårdare/forskare och oss vanliga dödliga. Följande ingress är talande: ”Ordboken Ordklok. Svenska ords släktskap och ursprung fungerar trots sin lättillgängliga populariserade utformning också som en uppdatering av forskningsläget.”

Haha, trots var det ja. Inte beröm för gediget arbete i ett utförande som är lätt för en bredare grupp att ta till sig, utan ja, alltså, boken är ju inte skriven på vårt fina, invecklade akademiska språk som vi annars använder oss av för att inge förtroende åt varandra, men den är någorlunda legitim ändå.


Ponera att du träffar en schweizare som talar italienska (~8 % av befolkningen). Tycker du det är rimligt att hen gladeligen kan använda sina specialord och tysk-/franskinspirerade konstruktioner med en annan från samma minoritet, men i övriga fall bör förhålla sig till den italienska som talas i Italien?

Eller tycker du att det är klart som korvspad att de ska spela i samma liga men på egna villkor, det är ju i praktiken olika varianter av samma språk? Säljer personen sin själ åt djävulen och säkrar minoritetens undergång om hen inte putsar bort alla tysk-/franskinspirerade aspekter från sin italienska?

Skillnaden mellan finlandssvenskan och regionala tungomål i Sverige är att svenskarna är väl förtrogna med regionerna inom landets gränser och nu doftade det JÄTTEGOTT av typ potatis-purjolökssoppa plötsligt, det kom en waft från fönstret, men ja, min poäng är att okunskapen om finlandssvenskhet är stor i vårt västra grannland, och att stympa vårt språk och prata deras kommer inte ändra på det. Byri på svensk? Byri på finlandssvensk.

Tycks fan ha gått och blivit lite redpilled kring den finlandssvenska språkvården. Det medför antagligen att jag läser som fan läser bibeln, krävs nog lite nyans här. Är man språkvårdare, språkgranskare, översättare eller insatt sådär annars bara (för svenska läsare: I STÖRSTA ALLMÄNHET), finlandssvensk, rikssvensk, finsk, får man hemskt gärna ta kontakt om man känner sig manad att påpeka vad jag har fått om bakfoten (antagligen ett och annat), och så följer jag upp det.


Limmy opens up on how moving from TV to Twitch saved his life - Dexerto

Avslutar med ett stycke ur Limmys självbiografi. Han är en skotsk komiker + vacker själ, främst känd för sketchkomediserien Limmy’s Show, som jag älskar så jävla mycket. Första säsongen sändes endast på BBC Scotland, men inför andra säsongen blev han inbjuden till ett möte i London för att diskutera huruvida serien skulle sändas i hela UK eller inte.

Skottland har samma befolkningsmängd som Finland, kring 5,5 miljoner, vilket är mer än Wales och Nordirland kombinerat, men bara en tiondel av Englands ~56 miljoner. Det var alltså en hel del som stod på spel.

‘Now, I have to ask you, and please forgive me if this is offensive in any way. I showed your series to some of the people on the floor here to see what they thought, and for some of them, due to your dialect and your accent – and again, forgive me if this is offensive – but due to that, some of the words and punchlines went over their head. Just some wordings they weren’t familiar with.

Afterwards, they were able to work out what had been said, but timing is important in comedy, as you know, so they missed the joke at the crucial time. I suppose I’m saying this because I’m wondering how you feel about that.

I thought about how to answer it, because I didn’t want to fuck things up. But I said to her:

‘Well, I get what you’re saying. I don’t find it offensive. If they can’t understand some of my words, then they can’t understand them, they’re unfamiliar with them, I get that.

But the reason they’re unfamiliar with them is because, well, they don’t hear people like me on the telly. They only hear people like themselves, or they might hear somebody from a region in northern England.

I’m familiar with all those accents, and familiar with certain words and phrases, like ”Come ‘ed” in Brookside, or even Fair dinkum in Neighbours. Neighbours is Australian.

It can’t be right that I know words and phrases from the other side of the world, but words and phrases from another UK nation are an issue. I know the Glaswegian dialect is a bit harder to crack, but I think the solution is to have more accents and dialects on the telly, rather than fewer.

[…] Except that’s not what I said.
It’s what I wish I’d said.

When she asked how I felt about my accent, what I really said was, ‘I see, I see. Well, I mean, there are ways to maybe, I don’t know, tone down the dialect a bit. Ways to tone it down without it looking like I’m speaking all properly.’

I sold my soul.
Because when I got back home, I got told a while later that the second series wouldn’t be going out UK-wide. I don’t know why.
So not only did I sell my soul, but I sold it for fuck all.

Ms. Tamborim Woman

Samba kan närmast jämföras med en World of Warcraft-raid. Man har sin trum-rota att upprätthålla efter bästa förmåga tillsammans med 10-40 andra. Sektioner med folk som har liknande uppgift håller sig nära varann, ledaren håller i trådarna, signalerar och räknar ner till saker man bör vara uppmärksam på. Lättare att göra med folk man känner och litar på än med random PUG:s, även om det också går.

Tamborim - Wikipedia

Spelade tamborim, en liten, platt trumma som påminner om en såndär frälsningsarmén-tamburin men saknar cymbaler och spelas med en speciell pinne. Passade mig rätt bra tyckte jag. Vi var typ åtta inklusive A. Dränkte ljudet av millennieskiftespoppunk som skvalade över PA-systemet från en närliggande friidrottsanläggning, najs.

Hann med en hel del resten av dagen/kvällen/natten, including but not limited to:

  • kolla på karar som bygger alkoholfri bar av lastpallar
  • dricka 19 Crimes
  • dricka betydligt sämre rödvin
  • äta svamp
  • förundras över kryptiska dagisskyltar
  • klappa litet barrträd på stort fält i månskenet
  • skratta åt stereotypt passionerade spanska popvideor
  • imponeras av vad man kan göra med en billig keyboard i ett norskt fängelse
  • ta hand om skadad duva
  • frakta vatten till lägret medelst kundvagn
  • bli inlåst på vessan till stängande kafé
  • sova i tält.

Idag har jag också hunnit med en hel del:

  • spela Baldur’s Gate
  • prokrastinera över att blogga.

Flytt är bytt och kommer alltid tillbaka

Återvänder till Manchester imorgon bitti. Det har varit intressant att vara tillbaks i Stourbridge en sväng, har faktiskt inte varit hit sedan jag och T övervintrade lockdown 3 tillsammans i januari-april detta år. I själva verket startades denna blogg typ en vecka innan jag for hit, de första hundra-ish inläggen är skrivna här.

Saker är cirka en miljon gånger bättre nu än då. Blir dock alltjämt påmind om hur jävla najs det är att ha olika rum för olika ändamål, i Manc har jag fortsättningsvis bara ett rum för arbete, nöje och vila. Det är skönt med större yta att röra sig på. Accenterna känns dock jävligt främmande, skumma höjdskillnader i stan, fullt med pensionärer, och så hör man betydligt mer från grannarna än i mitt hus.

Det sistnämnda har jag haft lite svårt med. Det som jag först trodde var ett rör som visslade i vinden eller en färdigvisslande tekanna visade sig vara en funktionsvarierad person. Grannen ovanför spelar (förvisso angenäm men i längden uttröttande) spejsig bluesgitarr med mycket dist, grannen under har någon sorts lungsjukdom och hostar så rutorna skallrar. Insåg hur arma lite man hör av de övriga boende i huset där jag bor. Guld värt.

Arbetsrummet i Stourbridge, lyxigt värre.

Vet mycket väl att T vill flytta till London. Det skulle innebära att vi kommer bo dubbelt så långt ifrån varandra, men det är ingen fara på taket. Man har ett visst fönster att leva yuppielivet, T är bara 26, och storstan lockar givetvis mer än en lägenhet omgiven av gamla människor i the Midlands.

Jag ser också fördelarna med att ägna mer tid i London – femdomscenen, keikkor, kultur i världsklass, intressanta människor, intressanta butiker, transportförbindelser vart fan som helst i världen. Det kommer innebära en återgång till ett bekant system, dvs. att träffas mer sällan men i något längre sjok. Vi bodde trots allt i skilda länder i flera år. Antagligen kommer han ditcha bilen vid flytt till the City, men nåja.

Eftersom jag slutligen verkar ha lyckats komma över tanken på att man måste ha ett jobb man HATAR för att förtjäna att leva kommer jag fortsätta med det jag gör, och därmed inte vara så platsbunden. Han kommer förstås jobba på kontor, det lär mest bli jag som reser ner, att han kommer upp till Manchester blir undantaget. Så vitt jag vet är GB också sugen på att flytta till London från NL, så det verkar bli en riktig hotspot de kommande åren. Spännande.

Blir runtrodd i en damm av A i Victoria Park, östra London, med nyinköpt nerprutad hatt från Camden. Maj 2019.

Sonic Boomers

För mycket väta + för lite tid = inga lockar, men taggad ändå.

Sitter på Megabussen till Birmingham med en sjutton tums tegelsten till gaminglaptop från 2014 i famnen och tethrar mobildata från telen för att skriva färdigt detta inlägg. Framtiden och forntiden samtidigt.

Det var iallafall najs att va ut igår. Gick till ALDI för att köpa en flaska bubbel och ett par Newkie Browns (samt sea salt & lime tortillachips). En öppen svart sopsäck stod på trappan, kastade en blick och såg åtminstone en hi vis-väst inuti.

En dude jag nog sett förr en eller två gånger stod på hörnet och sa att det var hans, och att han väntar på att bli hämtad, jag var på bra humör och sa ett glatt that’s fine i farten. Fick en spontan komplimang om min hårfärg av en tjej när jag började närma mig butiken, jag svarade thank you! it’s fake!.

Väl vid busshållplatsen stod jag och vankade ett tag innan ögonen föll på en Stagecoach Dayrider-biljett som någon hade fäst mellan tidtabellramen och glaset. Jovisst var den giltig fredag 3/9/2021. Blev glad över detta fynd som besparade mig £5, och undrade genast varför jag själv inte håksat göra dylikt när jag vet med mig att jag är klar med bussen för dagen.

Hoppade av en hållplats senare än nödvändigt specifikt för att gå nerför Oxford Road och insupa lite förkvällsatmosfär, klockan började närma sig åtta. Köpte ett paket tobak (Marlboro Gold, GB:s historiska favorit) med mål att infiltrera ett gäng rökare. Det är ju för fan en magisk social lubrikant.

Frågade vakten utanför YES var jag skulle fimpa, han visade mig en grop i asfalten precis bakom knuten och sa att den verkar bli tömd vartefter. Bra tips. Frågade också bartendern vilken deras billigaste pint är, och fick svaret Amstel. På typ alla event jag for på i NL kostade det bara en token, medan vatten var 1½ eller rentav 2. Det har givetvis bälgats en del plaststop med den ölen under fem års tid.

Förbandet var en dude som jag inte riktigt fick någon emotionell reaktion till, han stod nu och skapade ganska menlösa svepande ackordföljder och spelade lite gitarr med en loop station ovanpå, meh. Orkade igenom typ halva setet innan jag började tala med folk istället. Skulle säga att 80 % av folket var 40-50+. Mycket boomers, en del Gen X-are, strösslat med millennials och zoomers. Ett par pappa-son-par.

Pratade med en hel del folk, tvåsiffrigt antal, vissa i grupper om 3-5 pers, vissa i par, vissa ensamma. Träffade bland annat en man i femtioårsåldern som har ett acid-band, en kille som startat en podcast och undergroundtidning, samt två åldrade liverpoolbor som sa att Spacemen 3 var deras tonår i ett nötskal. De började förstås räkna upp alla legendariska keikkor de var på, och jag var mäkta avis.

De var förstås mina (sena) tonår också, fast jag är född typ när de upplöstes. För mig var de ytterst verkliga. Jag visste ju att musiken var gammal, men i min värld existerade de samtidigt som mig i den form som för evigt fångats på skiva. Den ena mannen kavlade upp ärmen och visade en tatuering av SP3-pyramiden, givetvis gjord i yngre år. Föreställde mig hur han såg ut för trettio år sen, med en mopp hår, nu var han skallig och rynkig. Alltid lika tragiskt. Är fortfarande tillräckligt ung för att tänka thank god it’ll never happen to me.

Köpte därefter en paita vid merch-ståndet. Det hade jag verkligen inte råd med, men vad fan. Har redan en Spiritualized-paita och en Spacemen 3-paita, millimeterrättvisa nu. Take my money! Älskar dig, din jävel, klart du ska ha nå av mina cash så du kan chilla och paya dina räkningar där i Portugal.

Jag avundas annars folk som har haft en känsla av att de har kunnat göra det de vill från början. Pete Kember, alias Sonic Boom, är en sån. Tänk att ha vågat gå på art college. Det leder ju inte till något ”riktigt” jobb. Ska man inte använda sina begåvningar till att tjäna mänskligheten som typ forskare?

Är det inte slöseri att befinna sig på högeränden av normalfördelningskurvan och göra konst istället, för att man känner för det? Det är den där jävla känslan av att behöva rättfärdiga sin existens och vara nyttig och produktiv som spökar igen, fan vet hur många fula trynen den bor i, men de visar sig hela tiden. Stick och brinn.

Gick iallafall fram till scenen och satte mig helt sonica (trololo) ner på golvet. Jag är en lat jävel som inte orkar stå om inte musiken är dansant, vilket Sonic Boom inte riktigt är. Där kommer han till sist, lång och gänglig, sätter sig ner vid bordet på scen. Just Imagine rullar igång, och jag börjar gråta inom sisådär 30 sekunder.

Studerar honom noggrant. Han har randiga sockor igen, denna gång en grålila-svartrandig strumpa på högerfoten och en orange-svartrandig strumpa på vänsterfoten. Han har uppgraderat sin vape till en något mer beefy modell.

Studerar mönstret i hur hans fötter och ben skakar, och inser att arpeggiona och dronesen verkar gå genom hans underkropp. Under de låtar som är mer löst strukturerade är han stilla. Det verkar finnas en stark fysisk komponent i hur han processerar musik, det är som att han håller ihop helheten med benen rent konkret när han framför låtar med många lager. Känner hur fördämningar brister i mitt inre, det känns som att jag får utlopp för något jag har gått och kånkat på ett tag utan att kännas vid det.

I can see light bend, I can see returns and sends. Hur känns det att trippa om man är Pete Kember, som har ägnat 40 år av sitt liv åt att göra (synth)musik? Invecklade och vackra väggbonader vävda med ömhet och en vilja som inte kan kväsas. Han har kört sitt eget race från början, utstrålar en självklarhet, alltid gjort. Vet inte om mannen är kapabel till att känna tvivel.

Känner plötsligt en stark kärlek till denna åldrade man och hans insjunkna horsarkinder, trettio år på metadon, öppen med sina substanseskapader, inte feg som en svensk kändis (aldrig testat/prövade en gång men inget för mig är de enda godtagbara svaren oavsett hur verkligheten ser ut). Han har gett mig så mycket. Jag är ung, vill bära facklan så länge jag själv orkar. Ett par decennier. Behöver en gitarrist.

Efter keikkan stegade jag iväg mot Night & Day för att se vad som var på gång där. Hade svårt att glömma en underskön kille som väntade på en pizzaslice, borde ha hållit fast vid den konversationen lite längre. Intalade mig att jag kommer se honom igen nån gång.

När jag gick genom utkanten av the Gay Village såg jag en dragqueen i en klänning som bestod helt av illgröna fjädrar. Hon sa något åt mig, minns inte vad, och erbjöd mig en franskis (som jag åt, nom). Typ 200 meter senare dyker någon upp bakifrån och knackar mig på axeln.

Det visar sig vara mannen som hade lämnat sin påse på trappan till mitt hus tidigare på dagen. Han heter Ali och bor precis i närheten. Detta var tredje gången han såg mig på en dag, tydligen var han på samma buss som mig också, så han kände att han måste säga hej. Javisst hade han koll precis på var jag satt och var jag klev av. Lite småcreepy ändå.

Vi snackar om psytrance och syra, han gör mig sällskap när jag går mot Northern Quarter. Frågar om jag är goth, jag skrattar och säger att man nog kunde säga det för femton år sen. Nu börjar komplimangerna. Jag förtydligar ryggradsmässigt att jag har pojkvän, leker normie för att slippa situationen, han frågar varför jag är ute ensam isåfall, jag säger att jag är på väg till honom i Birmingham imorgon (idag). Då backar han lite. Det vore jävligt om han visar sig vara påstridig med tanke på att han vet var jag bor. Får se.

Han följer iallafall inte med in till Night & Day. Det är nån sorts… karibisk/latin afro-kväll musikmässigt, fine by me, Dricker en pint och läser Metro i godan ro, sedan dans i en 30-45 minuter. Lite tunnsått med folk, ingen på dansgolvet, men kände för att röra på mig. För tio år sen dansade jag aldrig, jobbade dock bort rädslan med tiden. Nu dansar jag fast nykter. Tog bussen hem kring halv ett, lagade fyllechokladbollar, sen i säng. Bra fredag.