Helghärjas

Trötta ögon och lite tilltufsad, men annars har man överlevt helgens bravader.

Spiritualized Pure Phase-paitan kom på posten, tycker JP ska ha lite mer pengar att röra sig med. För övrigt är jag en stark kandidat till de skitiga glasögonens drottning, det går i släkten. Mormor körde från Vasa till min hemby med sikt som i princip motsvarade hård dimma eftersom glasögonen var så smutsiga, och när morsan väl frågade sa mommo att hon väntade sig att morsan skulle tvätta dem. Om du inte äger en absintsked vet jag annars inte vad du gör med ditt liv.

Garanterat i färd att svepa bort luggen som nu är irriterande lång för ögonen men för kort för att sätta bakom öronen, i en kåpa som tillhör D. Vet inte alls vad han håller på med där. Vi hittade en massa av hans gamla kläder och det blev helt enkelt till att leka dressup. Vinglade hem klockan fem på morgonen, sov till klockan nio, sedan ut till Preston och köpa stereokabinett.

Blyglas, wooo!

Råkade också skapa konst i misstag idag:

Joo.

Ett fönster in i psyket

Nästan lite småkyligt i lägenheten när jag vaknade imorse. Har haft upp alla fönstren den senaste tiden, men värmeböljan har lagt sig, och nu är det kring tiogradersstrecket på natten och typ det dubbla på dagen.

Eftersom det är ett viktorianskt hus är fönstren höga och rektangulära, samt placerade tre och tre såhär ovanfrån sett:
  ______
/                \

Ett smart sätt att få mer golvyta, helt enkelt, och så är det ju fint.

Detta var förstås mitt fönster i Haag, men samma princip. Gjorde antagligen att jag kärade ner mig i lägenheten jag bor i nu.

Problemet är ju att det ofta bara är en liten bit högst upp som går att öppna. Redan att få fatt i handtaget kan vara något man behöver stol för, och då är jag ändå en och sjuttiotre. Att med viss möda puffa fönsterkarmen utåt går ju, men när det är dags att stänga blir det problem.

Funderade medan jag gjorde morgontéet. Det skulle behövas en pinne på cirka femtio-sextio centimeter, med en bred och stadig ögla på ena änden för att få fatt i handtaget vid stängning, och en flat knopp med större ytarea på den andra att puffa ut fönstret med…

EUREKA.

Det perfekta verktyget hängde redan på sänggaveln.

Räddaren i nöden, åter igen. Senaste episoden var som del av en rikligt ihoptejpad konstruktion som även innefattade två tunna stänger från skrivbordet och en hushållspapperhållare. Uppdrag: peta ner det mindre än halvfulla sojamjölkpaketet som blåst ner på mellantaket så att det kan hämtas från innergården.

Det var i vintras nån gång, när jag hyrde ett rum i ett hus i Eccles, och det var enda gången ett paket blåste ner från sin givna plats på fönsterbrädan utanför.

Men Madrona, varför förvarade du inte bara sojamjölken i gemensamma kylen? Var den full?

Nä, vi hade egna hyllor, nog fanns det utrymme.

Brukade grejor stjälas därifrån?

Int nå av mina iallafall. Kanske sku ha varit annat om där hade funnits typ mjölkchokodesserter.

Var du för lat för att gå nerför trapporna till köket?

Jå. Hade en vattenkokare på mitt rum, och lämna det i princip aldrig efter att jag sluta jobba.

Var det verkligen värt besväret jämfört med att bara fara till bodjon och köpa ett nytt paket för motsvarande mindre än en euro?

Nå… allt utanför dörren kändes farligt, som att va på tunn is. Lämna huset en gång i veckan för att handla mat, och då bara när det va mörkt. Det var lockdown två ändå, så det var egentligen exemplariskt beteende, men med ”mat” menar jag alltså saker som int alls behöver tillagas, för att till varje pris undvik att besök det gemensamma köket.

Men viktigast: allt för att undvik tragedin att int ha nån sojamjölk att häll i téet nästa moron.

Tre rymdmän och en sköldpadda

Det blev tal om pub senare igår kväll, så jag åt… kvarlevor tänkte jag nästan säga, rester!, med soja-schnitzel som proteinkälla. Inget fancy, bara såndär vanliga slimsor som köps i torkad form. Finns utbrett i Finland, med stor sannolikhet även i din bya-Sale i torrskaffningshyllan dit du aldrig går, under namnet Soyappétit Soijapalat (nu föga förvånande med Oatly-fierad estetik, tydligen).

Slimsorna gifte sig riktigt fint med en kokosmjölkbaserad broccoli- och körsbärstomatsås (se till att förkoka dem bara). Lagerblad, icke att förglömma. Man får plocka ut dem när man stöter på dem, men det är det lätt värt. Sriracha på allt. Pannlapp från Jupiter i Vasa sommaren 2005 (skulle länka men tydligen nerstängt sedan 2017, va?!).

BestSelf-plannern är tröttsamt namngiven men tillräckligt neutral för att inte skrika YOU GO GIRL! YAAAAS QUEEN och är sist och slutligen guld värd, schemalägger allt så det blir gjort. Och en tjuvstartad lonkku slank det ju nog ner där då jo. *host*

Såsen inmundigades iallafall på risbädd som hade värmts skilt i ugnen och därför hade en trevlig yta. Förra hyresgästen tog mikron med sig, och jag har hunnit fundera på om jag ska skaffa en eller inte, men tror fan inte det. Tar mycket plats, och jag har inga självklara associationer till att det ska finnas en mikro i ett kök.

Morsan litade aldrig på dem. Logiken var något i stil med att mat ju inte kan värmas upp sådär snabbt utan att det är något onaturligt och ohälsosamt med det, och så handlar det ju om strålning. Det sistnämnda förde väl tankarna till 1986, som vid tillfället bara var drygt ett decennium sen.

Are Microwave Ovens Safe?
Jadu, denna stock photo-bild verkar ha några år på nacken. Tippar att den en gång i tiden har varit i formatet gif. Eller scannats från en tidning på 90-talet.

Nåväl. Tänkte leka proffsbloggare och knäppa en outfitbild innan utgång, och ställde mig således i någon sorts contrapposto-grej, som jag har sett folk göra. Bilden blev bevisligen suddig, och det märkte jag först vid uppladdning. Jahapp.

Blev häng med A och hans housemate i nya huset istället, så bytte klackarna till sneakers. Hade faktiskt inte varit dit än, och det var en trevlig upplevelse (om man bortser från blickarna och det catcall jag fick på väg dit till fots, det är ett knepigt område, så alternativen är sova över/uber/eskort hem efter mörkrets infall).

Sköldpaddan heter tydligen Mr. Fingers. Vi hade lite väl roligt åt kombinationen av houseklassikern Can You Feel It (1986) med artisten Mr. Fingers + sköldpaddan Mr. Fingers rörelser, speciellt under det berömda talet som var söndersamplat redan innan 90-talet var ett faktum, för att inte tala om nu.

Han ska tydligen vara en rätt sällsynt art, och kommer doneras till lämplig instans så snart som möjligt, så han slipper ut ur det karga akvariet. Han tillhörde nämligen mannen som A bor meds ex, och blev kvar i huset när hon stack. Hon hade i sin tur fått honom av en vän. Vet inte storyn där.

3 VALEO JAMESONS RASPBERRY RUFFLES Vegetarian Gluten Free Chocolates  Sweets🍬🥥 | eBay
Vet iallafall att dessa är som Bounty fast med mörkchoko och hallon. Inte ens nåt jävla smörfett i chokon = kosher!

Drack en massa vitvin alla tre, och jag flög upp ur stolen när mannen gick för att sätta på musik och jag hör sida två av The Perfect Prescription rulla igång med Feel So Good. Har ju lovat att inte bli någon vinylnisse, men att se pojkarna uppfläkta på ett stort omslag i en glossig plastficka på det där sättet fick det fanimig att klia lite granna, va.

Spacemen 3-nörd som man är kollade jag ifall det var första utgåvan på Glass från ’87, men nä, det var andra från ’89 på Fire Records. När mannen i fråga alltså var femton år och gick och köpte den. Kommer i allmänhet bra överens med sjuttiotalister, av förekommen anledning.

The Perfect Prescription – Peckhamsoul
Skåd nu på pojkan, nå voi voi.

Kinks, kökshaul och #justspergthings

Haha, verkar fan som universum verkligen inte vill att brunchen ska bli av. K fick mess av chefen att hon måste göra ett PCR-test, och det med fart, eftersom hon är schemalagd att arbeta imorgon och en arbetskamrat har testat positivt. Det kan ta ett tag innan resultaten kommer, även om de numera stoltserar med same day, så räknar med att ställa in.

For ändå till Asda. Det är något med typografin och den gröna nyansen som avskräcker, och det gör Asda till matbutik-/varuhuskoncernen jag gillar minst i UK (hur fan översätter man supermarket?). Far helst till en Tesco (helg) eller en Aldi (vardag), och hellre Sainsbury’s än Morrisons. Aldi brukar inte ha så starka lampor, man kan svansa runt utan att bli bländad, och inga grälla färger heller. Sånt gillar sperg-hjärnan serru.

Is Asda morphing into Walmart? – Marketing Week
Ja, glömde säga att Asda alltså i praktiken är Walmarts arm i UK. Kanske det har något att göra med saken. Litar inte på de där bokstäverna alltså, de är sluga.

De spelade bland annat dendär jävla vissellåten från Sverige som jag har sett en episod av Hitlåtens Historia om, men också All Day and All of the Night med The Kinks som är en så jävla bra låt att jag bakar in den här och nu.

Många hakar upp sig på solot (som kan ha spelats av Jimmy Page), gitarrtonen, eller kraften i hackiga power chords, men det är för fan trummisen, skrålet och sångarens småudda delivery som gör hela skiten. Tydligen var den egentliga trummisen ny i bandet, så det är en erfaren sessiontrummis som spelar, och det märks ju. Och när Ray Davies sjunger att den enda gången han mår fint är vid min sida, ja, då tror jag honom. Antagligen för att jag har fått det sagt till mig en gång, öga mot öga, och vetat att det är sant.

Svårt att översätta ”feel alright” för övrigt, bokstavligen är det ju att må ihan ok så att säga, men alright har konnotationen att allt är som det ska vara. ”Må bra” är inte helt rätt. ”Enda gången det känns bra”…? Näe, inte riktigt där än. Tips?

Ja, här är alltså haulen. Tékannan har jag haft i ett år redan, den är gjord i Stoke, som är en gudsförgäten stad lite söderut. Flat stekpanna för plättar och annat som behöver stor yta (bara haft wokpanna hittills, hur fan får man plats med grönsaker annars?), rivjärn, ugnsform, tre skålar (kolmonoxidlarmet kikar fram, skitviktigt att ha när man kör med gas), och en ordentlig diskborsta. Fuck svampar, ärligt talat. Kanske till teflonyta, men annars ska det fanimig va ett handtag. Speciellt när naglarna börjar närma sig centimeterstrecket.

Har som synes också förvärvat en tésamling. T dricker chokokaffe, så det ser jag till att ha hemma. Yorkshire Tea-lådan försökte jag som synes täcka över lite. Orsak: ville inte att bokstäverna skulle skrika åt mig när jag steg upp och lagade té klockan fem på morgonen. Spritpennan tog slut, men åtminstone fick jag bort hälften.

Vid närmare tanke kanske jag borde nämna detta på diagnosmötet i september.

Ett minfält med pussar

Hur gick det med brunchen?

Hörde inget från K timmarna innan, så tänkte att hon kanske också hade glömt, och brydde mig därför inte om att köpa ingredienser. En timme efter att hon borde ha varit här skriver hon att hon nyss vaknat och mår rätt ruttet, frågar om vi kan skjuta upp till torsdag, och visst kan vi det. Tänker mig scrambled tofu, latkes eller hash browns, stekta sojakorvar, bagels med tillhörande schmeer, plättar, banana bread eller french toast, nån jävla fruktsallad, och förstås mimosas.

Måste minnas att fota skiten, den instinkten sitter inte i ryggmärgen än. Samt även publicera tillhörande recept. THE VEGAN AGENDA MUST BE FURTHERED så att jag har något att komma med på det hemliga årsmötet, där vi ritualslaktar vattenmeloner till Black Widow och pullar varandra med morötter i underjordiska tunnlar.

jåå. Fick iallafall massvis gjort pga. ”hotet” om besök, nu är det bara lådan med böcker, CD-skivor o. dyl. som väntar på att packas upp.


Igår gick jag också och hämtade ett litet sidobord, som jag egentligen tänkte till stereon, men i själva verket blev avlastningsyta för parfymer, sminkpenslar och solglasögon. Det skulle också komma att resultera i en kvistig tolkningsfråga.

Skickade ett meddelande och frågade duden som sålde det hur tungt det var, han sa inte särskilt tungt alls, så jag sa att jag kommer och hämtar det till fots (cirka 25 minuter gång). Känner till området bra, K och D bor precis i trakten. Solen ligger mig i ryggen nästan hela vägen där jag går, merparten av sträckan består nämligen av att följa samma väg rakt fram. Givetvis långärmat som skydd mot solen, varmt och jävligt.

Kommer fram till sist. En kraftigt byggd man med hästsvans, glasögon och Nirvana-paita öppnar. Jag kollar in bordet, verkar okej, halar fram en tia och kalkylerar samtidigt hur jag ska gå för att undvika solen, som förstås kommer vara i fejset på vägen tillbaka.

Han ser väl att jag lider av värmen och frågar om jag vill ha skjuts istället. Ändrar kalkylparametrarna till besparad möda plus mindre tid utsatt för solen minus småpratstvång. Utfallet är ett positivt heltal, så jag fortsätter med att faktorera in en riskkalkyl som bland annat innefattar han kommer veta ungefär i vilket område jag bor, hur lätt kan jag ta mig ur bilen snabbt om det krävs, hur benägen är han att bli efterhängsen efter själva transaktionen, hur farlig eller påstridig verkar han vara, och givetvis den oerhört viktiga magkänslan.

Det tar ungefär tre sekunder innan jag har ett resultat. That would be very nice of you. Lite snabbmatskartonger och papperspåsar vid botten av passagerarsätet, ingen biggie (footwell är ett så jävla bra ord). CD-spelare i bilen, som för övrigt är modell äldre, antagligen 00-tal. Ingen GPS. Vi pratar om Manchester och England, samt skillnader gentemot Holland, samtidigt som jag agerar vägvisare. Har på mig den bildliga sprallighetsmasken, den åker ofta fram när jag är nervös, och är i allmänhet mer behaglig för alla parter än att vara tyst och inåtvänd.

Det tar inte mer än fem-sex minuter med bil, och jag ber honom släppa av mig typ ett kvarter ifrån där jag bor. Tackar honom så mycket för skjutsen, vi tar ett snabbt farväl, han gör en u-sväng och börjar köra hemåt, jag börjar gå ända vägen hem.

Två och en halv timme senare har jag ett meddelande i köp- och säljinkorgen.

Lovely meeting you, hope it fits your room! Thank you.. xj

Ja, j refererar alltså till förnamnsinitialen, och i Storbritannien finns det en gammal sed att skriva x i slutet av meddelanden, som vissa ännu använder. Det betydde kyss/puss en gång i tiden, och användes för att avsluta brev till familj och vänner, men används numera också typ mellan kvinnliga kollegor som står varandra nära. Vissa människor (kvinnor överrepresenterade) skriver reflexmässigt x i slutet till nästan alla.

Ju fler x i rad, desto flörtigare/mer kärleksfullt, beroende på sammanhang. Heteromän som x:ar skriver i allmänhet inte x till andra män, men nog xx till familj eller en flört, och xxx till kärestan. Ibland x till nära kvinnliga vänner (exempel: har pratat med S online periodvis i tio år, fick mitt första x av honom i svaret på min hälsning på Christmas Day). Ofta avslutar de aldrig med x till kvinnliga kollegor, eftersom det lätt kan missuppfattas.

Av detta följer alltså att det handlar om ett minfält. Det var ju egentligen i sammanhanget transaktion som vi möttes som två främlingar, vilket jag personligen tycker landar tydligt i professionell interaktion-lägret, som i allmänhet inte x:as mellan straighta män och kvinnor. Samtidigt skjutsade han ju mig, visserligen inte långt. Bad om hjälp av en manlig bekant en gång, och han uttryckte förvåning över hur starkt hans belöningssystem aktiverades av att hjälpa en kvinna jämfört med en man. Vissa tycks alltså få en redig kick av det, och gör det gladeligen.

Nåväl. x:et kan alltså handla om slentrian, artighet, eller ett känselspröt märkt ”jag är intresserad av dig”. Omöjligt att veta i ett vakuum. Lovely meeting you dessutom, inte bara nice eller det starkare great, vilket också hade kunnat vara ett alternativ eftersom konversationen flöt på bra. Å andra sidan är de lagda åt det sockersöta hållet här uppe i norr, med alla smeknamn man får höra. Det är fanimig omöjligt att veta.

För säkerhets skull svarar jag på meddelandet så artigt men oengagerande jag bara kan. Absolut inte lovely meeting you too!, och definitivt inget x, även om jag ofta medvetet speglar kommunikationssättet folk använder om jag inte känner dem. Lättast så, som sperglady.

Men Madrona, nu är du allt paranoid och överanalyserar, hela världen är inte ute efter att ligga med dig!

Ja, det stämmer. Men om jag hade en euro för varje gång jag har träffat en man i liknande sammanhang och han har försökt bjuda mig på dejt på momangen eller efteråt, i tron att jag ska bli smickrad av I just haven’t been able to stop thinking about you, om vår interaktion så bara bestod av hej, här är grejen, här är sedlarna, morjens… lärde mig att aldrig tillåta avhämtning direkt från hemmet den hårda vägen, så att säga.

Med det sagt är det ingen helhetslösning att träffas annanstans heller. Även vid ingången till en närliggande fucking Albert Heijn kunde man aldrig veta. En gång började en man handla där – alltså fem kilometer bort från sitt eget bostadsområde – för chansen att springa in i mig igen efter att jag blockade honom. Ville inte oroa min partner vid tillfället, så jag tror inte ens att jag berättade om det.

Garanterar att jag inte är ensam om dylika erfarenheter. Till sist fick jag ge upp och uteslutande posta grejor, även inom samma stad. Det är därför jag analyserar sönder vad som antagligen är ett vänligt och oskyldigt meddelande.

Långväga lonkero

Det känns som att det finns en polski sklep på varannan gata, afrokaribiska matbutiker är också vanliga, och förstås har alla möjliga folkslag från mellanöstern sina egna bodar. Nordisk mat… näe, man får tjata på släkt och vänner att skicka det man vill ha mot svindyr frakt, eller se till att spara utrymme i väskan så man kan bunkra upp när man väl åker hem.

Ja, vad hade man gjort utan ScandiKitchen.co.uk? Försmäktat utan salmiak på denna ö, till exempel. Visst kliar det infernaliskt att tondövt förklara skillnaden mellan Norden och Skandinavien när man får ett ”Finland? Oh, I love the Scandi countries!” i fejset, men att agera på det hör det förflutna till. Tack och lov.

Det hade också varit torftiga jular utan vegan-gotta som Wienernougat (och Gröna Kulor om man är lagd åt det hållet, men de ger jag dock bort om jag får dem, soz. Att slippa tristessäta Juhlapöydän vittus konvehtit är annars min favoritgrej med att vara vegan).

ScandiKitchen fixar självklart även lonkero till messomaren. För en 24-päck med export-lonkku, som att man vore nyss hemkommen från båtin (valfri större östersjöfärja, reds. anm.), får man betala £53.99. Det blir cirka £2.25 per burk. Borde jag orka skriva belopp i euro på bloggen också? Ja, det borde jag nog. Kring 2,60 €.

De sålde burkar med just exportlonkero i större Albert Heijn-butiker i NL för… kring samma belopp, kanske lite mindre, hittar dem dock icke på deras hemsida längre. Burkarna ser ju ut som motsvarigheten till en blek finne i ingenjörsskjorta bredvid färdigblandad Malibu-cola och Bacardi-mojitos och Passoã-jus d’ orange, så de sålde väl inte så bra.

Besynnerlig bordberättelse

Pinfärsk storytime i långformat 2: Electric boogaloo.


Sent en fredagskväll sitter jag vid bistrobordet och trålar Gumtree (låter det bekant?) i jakt på ett passande (skriv)bord. Kriterier: trä, inte för ljust, inte för mörkt, helst rektangulärt, och definitivt stort eller utvidgningsbart.

Min sökning genererar flera tiotals sidor med resultat. Plöjer igenom annons efter annons, öppnar objekten som intresserar i varsin ny tab vartefter, men det finns alltid en dealbreaker. Antingen är bordet för litet (sex fot = 180 cm-ish räcker inte), i bedrövligt skick efter att ha stått i någons jävla lada i ett par årtionden, eller så har tidigare köpare lämnat för många negativa omdömen om säljaren för att jag ska nappa.

Några har uppdaterat beskrivningen till * SOLD * SOLD * SOLD * SOLD * SOLD * SOLD * SOLD *, vilket man bara ser efter att ha klickat på skiten från första början (borttagningsknappen finns av en orsak, för i helvete!!!!11 </rant>). Vissa säljer inte bordsatan utan att man tar stolarna också, och sådant har jag verkligen inte utrymme för.

Hittar till sist ett tjusigt matbord i ek som slumpas bort pga. flytt. Bordet bär spår av många års regelbunden användning, men sådant bryr jag mig inte om. Skönt med möbler man inte behöver vara rädd om och trevligt när saker har historia, ju. Det är tillräckligt stort och stadigt för att husera en TV, en tung och gammal synth, en 80-talsstereo, ritplatta samt två 24-tumsskärmar (till sist, just nu bara en laptop), plus att färgen är precis rätt, så jag kontaktar säljaren och hoppas att ingen har hunnit före.

Hon säger till min förtjusning att bordet finns kvar, och ger mig därefter måtten i centimeter. Behöver alltså inte använda tum-till-centimetermuskeln som annars får en hel del träning häromkring. Ber T kolla huruvida ekvationen går att lösa rent transportmässigt, men fanskapet är för stort för bilen, liksom befarat. Meddelar därför säljaren att jag ska försöka fixa en så kallad man and van, alltså en jätkä med skåpbil som flyttar skit åt en. Hon svarar att hämtningen måste ske innan kl. 13 följande dag, och jag säger att hon kan vänta sig ett definitivt svar kring kl. 10-tiden nästa morgon.

Hittar en jämförelsesajt och knappar in mina krav: hämtning kring middagstid en lördag, 6.5 miles en väg, köparen åker med i passagerarsätet på skåpbilen och hjälper till med att bära, fem-tio minuter att lasta och detsamma att lasta av, bordet hämtas från första våningen och ska föras till andra våningen vid slutdestinationen. ”Get quotes”, klick.

Billigaste resultatet: £81. Får genast det som på engelska refereras till som that sinking feeling och ser för mitt inre öga hur bordet flyger sin kos, bokstavligen, som i tecknad film. Över åttio jävla pund för bara transporten, alltså. Mannen är säkert jätteerfaren och jätteduktig och det ingår försäkring och typ tretton pund av beloppet är pant och FÖRSTÅS måste han betala skatt och avgifter och pensionsspara, så det är säkert ett skäligt belopp, men grejen är den att jag har £83 på kontot. Totalt.

Somnar nästan i stolen vid det här laget, så går och lägger mig och tänker att jag gräver djupare imorgon. Stiger upp morgonen därpå och letar igenom ställen som brukar ha annonser av typen tjänster-utföres-förmånligt-mot-pengar-i-handen. Undrar hur många som hade bemött frågan ”hur sköter du beskattningen?” med en tom eller förvirrad blick. Antar att det samma gäller för påståendet ”ekobrott är också brott”.

Nåväl. Hittar en hemsida som verkar okej, mannen som står bakom den kan vi kalla… Jurij, och han flyttar en grej inom Manchester i sin van för mindre än halva offertbeloppet. Han jobbar enligt egen utsago också ”som en kines, alltså jävligt hårt för ett jävligt billigt pris”. Därtill får ”feta passagerare inte sitta framtill i skåpbilen”. Han är heller inte ansvarig för om ”gamla, ömtåliga möbler går sönder, för det kommer de att göra iallafall”. Han är helt enkelt rätt man för jobbet.

Ringer honom, han svarar efter tre signaler, jag säger varifrån bordet ska flyttas och vart och att jag kommer med i bilen eftersom jag betalar säljaren kontant. Givetvis är jag inte naiv, det är förknippat med risk att hoppa in i en vit skåpbil med en främmande karl, oavsett om det är i ett sammanhang som detta. Textar honom därmed att han kan hämta upp mig från en närliggande bensinstation, som förstås är täckt med kameraövervakning till sista millimeter. Han säger ”Ok 10 mins” och jag väntar femton. In på området kör en visserligen vit Sprinter, men inte på långa vägar i samma skick som avbildningen på hemsidan, och dessutom täckt med hans hemsideadress.

Han hoppar ur och hälsar och passar på att tanka, jag tar diskret en bild av nummerplåten och passar på att skicka bilden åt D (vet att T är på väg upp med bil vid tillfället och inte kommer se den på länge). Mannen säger ”just a second” och skyndar in för att betala bensan, jag skriver något i stil med ”About to get into a white LWB Benz Sprinter with these plates to pick up a table in Crumpsall, if you haven’t heard from me by 1pm, start worrying”.

När jag väl hoppar in framtill i skåpbilen slår en svag svettlukt emot mig, men det kunde vara värre. Vi har nog inte ens kört trehundra meter innan jätkän börjar prata om mushrooms. Hans brytning är svår att förstå och kräver en viss tillvänjning, så fattar först inte om han menar att han har tagit svamp idag men ändå kan köra, eller om han gärna skulle ta svamp snart men går miste om jobb då eftersom han inte kan köra. Det visar sig till min lättnad handla om det senare.

Jag kan tala med nästan vem som helst om nästan vad som helst, så nämner att jag bodde fem år i Nederländerna och att ”magiska tryfflar” är lagligt där. Under de tjugofem minutrarna till upphämtningsadressen hinner han bland annat med följande:

  • erkänna att han säljer cocaté
  • ta fram två påsar ur handskfacket och ge dem åt mig
  • säga att man ska använda vatten som är runt femtio grader varmt
  • visa hur han själv river upp tépåsen och använder det som lösté
  • hiva in pulvret från demonstrationsexemplaret i munnen
  • berätta anekdoter från brittiskt fängelse, däribland att en klassiker var att röka spice genom att smuggla in papper doppat i spiceolja, sedan tända eld på WC-papper med en gnista från ett isärskruvat vägguttag och därefter röka själva spicepappret
  • berätta att om man gör en kräm av cannabisolja och sheasmör fixar det allt som är fel med en
  • berätta att han smetade krämen på sina testiklar en gång, med följd att de blev större
  • berätta att örat som till synes är helt täckt med svart skokräm i själva verket är täckt av en blandning av CBD och något annat
  • asgarva när han frågar vad jag studerade och jag svarar ”Drug Innovation”
  • uppfriskande nog, INTE fråga om jag har pojkvän

Vi börjar till sist närma oss rätt stadsdel. Det är lördag, och därmed judisk sabbat. Man kan lugnt säga att det märks. Hade ingen aning om att det fanns så många judar i Manchester, tydligen tjugofem tusen i hela stan, och rätt många av dem bor i de norra delarna. Det är hattar och kalotter och korkskruvlockar och tzitzit och konservativa klänningar så långt ögat kan nå. En delorsak till detta är antagligen att det i de flesta avseenden inte är tillåtet att köra bil på sabbaten, och det blir förstås stor synlighet i stadsbilden till fots.

Vi kommer fram till adressen i fråga, ett typiskt semi-detached-hus i ett bostadskvarter. Jag hoppar ut och ringer på dörren. Inget svar. Jurij står bakom mig, redo att skrida till verket och spritter av coca-energi. Ringer på igen, väntar en stund, fortfarande inget svar. Hör barn och en TV genom det öppna fönstret, och kvinnan borde så vitt jag vet vara väl medveten om att vi är på väg. Är i stånd att böja mig ner och klappra med luckan till brevinkastet när dörren öppnas, och en kort, kurdisk kvinna vi kan kalla… Harez släpper in oss. Hon visar mig och Jurij till vardagsrummet, och där står bordet, precis i storleksordningen jag föreställde mig. Yngsta barnet börjar gråta, förståeligt.

Märker att Harez är lite obekväm med mitt val av hjälpare, hon ser lite skraj ut, men säger ingenting. Jag ger henne £40 för bordet, och jag och Jurij börjar kånka och stånka det mot dörren. Båda bär artighetsmask, och det är varmt och jävligt.

Vi stöter på problem när bordsatan ska ut genom ytterdörren. Vi vänder och vrider på skiten, konstaterar att det är nippa nappa att det skulle gå att få ut, men två av benen måste skruvas av ändå. Jurij kutar ut och hämtar verktyg, Harez har gått för att titta till maten, och kvar står jag med tre ungar som stirrar på mig. Jag ler ansträngt bakom min mask. Efter en halv evighet kommer min slaviska och tillika småkoksade räddare i nöden tillbaks med en Allen-nyckel eller vad fan de nu heter och en vanlig hederlig skruvmejsel.

Medan han jobbar informerar han mig om den långa listan saker som antingen cannabis, svamp, kratom eller cocaté har kurerat för honom. Jag har en stark känsla av att Harez är inom hörhåll, så jag undviker att svara, hummar med bara, och försöker få honom att byta samtalsämne så att hon inte får för sig att ringa polisen. Vad skulle hända då, liksom? Bäst att aldrig få reda på det.

Efter att ha bankat kvarvarande ben i hallväggen i misstag några gånger för mycket får vi äntligen ut bordet genom ytterdörren. Många tack och förlåt senare bär vi iväg det till skåpbilen som är parkerad tvärs över gatan. Känner mig iakttagen när vi går där, men kan inte kolla mig över axeln just då. Vi baxar in skiten i lastutrymmet och Jurij vill verkligen, verkligen skruva fast skruvarna (men inte benen) precis där och då. Jag säger att jag tyvärr inte kan betala honom mer än £30, så vi har en tidtabell att hålla, och han viftar bort det. Jag förstår givetvis att det handlar om den stimulantpåverkade mannens oemotståndliga drift att skruva med saker. Det är ingalunda min första rodeo.

Yeah, might as well get it done now säger jag, och noterar plötsligt att tre av de närliggande husen har ytterdörrarna på vid gavel, och att det står 3-5 judiska pojkar i åldrarna 5-12 år i varje dörröppning och stirrar på oss. På sjuans religionstimmar fick jag lära mig att en av grejerna ortodoxa judar inte får göra på sabbaten, förutom göra upp eld, är att flytta saker på det sätt som vi precis var i färd med att göra. Trodde att le ansträngt bakom svettig mask-kvoten hade blivit fylld för dagen, men icke. Vi drar igen dörren, hoppar in, spänner fast säkerhetsbältena, fönstren är helt nerrullade, han sätter nyckeln i tändlåset och vrider om, Beyoncé feat. Jay-Z – Crazy in Love (2003) drar igång när radion kommer på, och jag ryser ofrivilligt av välbehag. Nä, jag hade inte tuggat något av hans té.

På väg tillbaka vill han hämta något. Okej. Vi tar en högersväng vid någon point och sick-sackar genom ett område jag inte känner till, just utanför centrum, diverse lagerbyggnader och småföretag. Ungefär där blir jag lite nervös. Han verkar relativt harmlös, men vete fan alltså. Till sist stannar han utanför en byggnad, säger ”two minutes” och hoppar ut.

Hinner fundera en del på vad fan som kommer hända nu, men innan han stack visade han mig hur man låser bilen inifrån, så knappast något som gör att jag hamnar på nyheterna åtminstone. Till sist kommer han ut igen och ger mig helt öppet ett litet knyte tidningspapper genom den nerrullade fönsterrutan. Vecklar ut det försiktigt, och däri ligger en svamp. Alltså en svamp. Vetefan vad jag ska göra med den, så jag stoppar den i väskan. Cheers.

Under hemfärden tar han fram en svart vaporizer i som uppvisar släktskap med en Sony kassett-walkman, både till storlek och i estetik. Givetvis är det inte nikotinjuice han vapear med den, nej nej. Detta gör han alltså öppet, såväl när han kör som vid rödljus. Börjar igen fundera på vad satan som skulle hända om polisen stannar oss, men han verkar rätt obekymrad trots sin tidigare fängelsevistelse. Vi har ungefär tio minuter kvar av färden när T skriver att han är framme hos mig, och jag svarar att vi är där snart.

När vi dyker upp sitter T fortfarande i bilen, jag hoppar ut och går flinande fram till honom, inte omöjligen något hotboxad vid det här laget. Han rullar ner fönstret, jag ler fortfarande som en idiot och säger have I got a story for you.

När jag återberättar historien åt D, L och två andra i parken några timmar senare får jag reda på att D tydligen känner en dude som har skåpbil. Är jag glad att jag inte frågade honom först? Vete fan, alltså.

Gotta catch ‘em all

Hahaha, voi vittu vilken dag. Sköt för det första upp festen, delvis på grund av att det känns för tidigt att bjuda in folk till ett halvfärdigt hem, delvis för att K fick veta kvällen innan att hon förväntas jobba idag och it just wouldn’t be the same utan henne. Den nya planen är midsommarfödlartupare den 25:e. Funderar fan köpa loppisbord och släpa ut i den övervuxna plätten med gräs som kallas communal garden bakom huset om vädret är fint. Får se.

Istället hämtade T och jag ett skåp, en TV, två mahognycdställningar och ett soffbord medelst bil. Det tog några timmar. Kortaste sträckan var in till centrum, längsta en timme ut till en bondgård i Yorkshire. Verkar bli parkhäng ikväll med D, L och några andra, trötta är vi allt men går nog dit iallafall (25 min till fots kanske). Dagen började dock med något i hästväg, men det förtjänar helt klart sin egen storytime. Imorgon.

Mardrömsmadrassmaraton

Här kommer en pinfärsk storytime i långläsningsformat.


Jag sitter vid bistrobordet en tisdagseftermiddag och trålar Gumtree. Målet är att hitta en förmånlig madrass till träsängramen jag köpte av förra hyresgästen, och därmed slippa in- och utvecklingsritualerna som bäddsoffan innebär.

Hittar rätt snart en lovande annons som verkar tillhöra en privatperson, men när jag ringer visar det sig förstås vara ett litet företag som står bakom. Inte precis ovanligt. Jag säger åt killen som svarade att det ska vara en double (135×190 cm i UK, antar det var tillräckligt för två undernärda fabriksarbetare förr i tiden).

Han berättar om utbudet, och jag framhåller att jag hatar… vad heter de på svenska. Fjädringsmadrasser? Alltså såna som har såndär klassiska tecknad film-aktiga sproing sproing-grejor i sig. Vill helt enkelt inte ha någon spring mattress. Merparten av deras utbud visar sig vara av just det slaget, och han försöker tappert intyga att de är av god kvalitet, men jag vägrar ta risken. Är så traumatiserad av madrassen på förra stället.

Det finns några modeller utan fjädring i de lägre prisklasserna, men jag har riktat in mig på en tjock jävel som också funkar bra på golvet om jag bestämmer mig för det. Hade till exempel en madrass på golvet i Haag och det var helt najs. Såna där myshörnor man ibland ser hemma hos intellektuella karaktärer i filmer, du vet, en jävla massa kuddar, tjockt och ljust täcke som frasar och prasslar, tjock madrass på trägolv, läslampa och vattenglas på en låg pall… det har alltid tilltalat.

Nå, det blir förstås att gå upp i prisklass för ett tjockt fanskap utan fjädring. Han föreslår en tio tum (25 cm) tjock och stadig madrass med ett lager memory foam på toppen. Yes, I believe I’d be satisfied with ten inches säger jag och flinar åt den oavsiktliga innuendon, han skrattar nervöst. En rätt hård madrass på en hemsnickrad träsängbotten men med ett mjukt och någorlunda formbart lager på toppen kanske påminner om mossa på marken, i bästa fall. Det är ju sjukt skönt för ryggen.

Priset är £74 med free next-day delivery, och jag tänker att £74 med leveransen inbakad i priset låter rimligt för en madrass som är refurbished, alltså har varit i bruk men är rengjord och uppiffad för att säljas vidare. Tippar att nypriset för en dylik landar kring tvåhundra pund, har sett företagsannonser för liknande madrasser. Kör i vind. Betalning vid leverans är det som gäller, klart som korvspad. Spelar alltid in sådana transaktioner med andra partens medgivande ändå, vägrar de vet man att det är något fuffens. De levererar tydligen mellan kl. 16 och 20, låter bra, jag kommer vara hemma då.

Vid middagstid dagen efter får jag ett SMS med instruktioner. Däribland att föraren kommer ringa och bestämma tid snart (okej), att föraren endast hivar in madrassen på marknivå om det så betyder trapphus (visste jag redan), att man ska se till att sitta/rulla runt på madrassen utan att ta bort förpackningen för att veta vad man köper (självklart), att man ska se till att inte bli erbjuden andra kunders madrasser eller att föraren tar för mycket betalt (jahapp, de litar inte på sina förare, möjligen av erfarenhet), att föraren inte har växel (antog jag redan), att man inte ska ge dricks (jaha…? varför inte det…?), och att man ska fråga föraren om leveransvillkoren och skriva under dem (visst). Sen står det med versaler PLEASE DO ALL THE ABOVE REGARDLESS IF ITS LATE OR IN THE DARK.

Föraren ringer kring kl. 14, säger att han kommer vara här mellan kl. 17 och 20. Okej, säger jag. Fortsätter jobba på Trevor Bock till kl. 16, då jag beger mig ut för att skaffa kontanter så att jag är tillbaks i god tid. Tjippar iväg femton minuter till fots mot en hörnbutik (corner shop låter onekligen bättre) som har en kontantatuomat, stoppar in kortet, väljer £80 och funderar på vad jag ska köpa för att få rätt växel. Automaten spottar ut två tjugolappar. Den fortsätter rassla, jag väntar med olustkänsla i bröstet.

Automaten tystnar. Där ligger fortfarande bara två tjugolappar. Automaten börjar printa ett kvitto som jag rafsar åt mig. På det står i princip hej sori nu men ja kuna int spott ut nå mer, vet int riktigt vaför fö ja sku int bord ha slut på sedlar, ha iallafall skicka tillbaks det du int fick ut ti kontot ditt nu, ska försök skärp mig, ha en bra dag!

Visar kvittot till killen bakom kassan för att meddela honom om att deras automat kanske har något fel, han säger att den gjorde det där för typ en månad sen också. Jag frågar honom var närmaste ATM ligger, han svarar och jag känner stressen välla upp. Den är en bra bit bort till fots. Det gick tydligen precis en buss, så det skulle ta lika länge att gå dit som att vänta på nästa buss och ta den, möjligen lite snabbare om man joggar. Jag inser att innan jag har tagit mig dit och sen hem kommer klockan definitivt vara över fem. Lugnar mig själv genom att tänka när har en speditör någonsin dykt upp riktigt i början av intervallet?

Ömsom joggar, ömsom powerwalkar till köpcentret i fråga. Det är förjävla varmt och svettigt, har inte smörjt solkräm på armarna, så det är långärmad skjorta som gäller trots att jag brinner upp (solallergiker). Den svettiga friktionen får ludd mellan tårna att kännas som småsten i skorna, och jag känner att tyget måste ha gått upp baktill på en av mina sneakers, för en vass plastkant skrapar obönhörligen mot min vänstra häl.

Väl där ser jag allehanda automater, rentav en cash-4-phone-automat där man kan lämna in sin gamla smartphone och få pengar för den, men inga cash machines. Märker att en vakt har stirrat på mig ett tag och frågar honom var kontantautomaterna finns, han pekar ut och till vänster. Jag anlände från andra hållet och missade dem därmed helt. Tar ut £40 till och rusar in igen för att köpa något för växelns skull, de hatar (med all rätt) att växla pengar om man bara frågar, och oftast finns det lappar vid kassorna som upplyser om detta med all önskvärd tydlighet.

Spritar händerna, tar en korg, klockan är tio över fem. Precis när jag sträcker mig efter en jordgubbssoygurt avbryts Ted och Kaj-podden av Sailfish OS default-ringsignalen i mina in-earlurar, och jag får en omedelbar stresspik. [I’ll] be there in ten minutes säger han, och jag hör mig själv säga ten minutes, alright!. Han lägger på.

Varför i helvete sa jag det? Till fots kommer det ta över dubbelt så länge innan jag är hemma, antagligen längre på grund av skoskavet som nu inte bara är begynnande utan ett faktum. Dessutom är det kö till self scan-kassorna där man kan betala kontant. Spejar för att hitta en bemannad snabbkassa, men det tycks vara ett avvecklat koncept sedan självservicekassor blev en grej. Får ställa mig i kö i en vanlig dödlig bemannad kassa och hoppas på det bästa.

Lyckligtvis går det rätt fort. Betalar först för mina varor med bara en tiolapp rakt av, men inser när jag ser beloppet att nänänänä, det här kommer bli för små valörer. WAIT WAIT WAIT hasplar jag ur mig, any chance I could give you this as well to get whole pound coins? I kinda need them. Hon skänker mig en genuint vänlig och tålmodig blick och fixar biffen, jag tackar henne som fan och älgar iväg.

Måste givetvis meddela föraren, ringer upp honom och säger att jag kommer bli försenad trots allt. Han säger att han är vid min adress om fyra minuter och frågar hur sen jag kommer bli. Lägger alla mina ägg i korgen märkt ”hinna med bussen som snart passerar”, så jag ber om ursäkt och säger maybe ten minutes, imma be there ASAP.

Ljuset hinner bli rött, jag ser till sist bussen passera medan jag står fastlåst på en refug med bilar allstans (en av Manchesters mest trafikerade vägar + rusningstrafik, go figure). Klockan är 17:18 när jag kommer fram till busskuren, nästa buss passerar vid 17:25. Hade kunnat vara värre. Till min förvåning dyker den upp redan 17:21, och jag hoppar på. Vi svischar fram rätt bra eftersom det finns en bussfil (<3) och jag börjar känna mig upplyft, verkar som det kommer gå vägen trots allt. Vid hållplatsen innan ”min” stannar bussen för att släppa av passagerare som vanligt, och… stannar. Helt.

Slår av motorn. Hade en föraning om risken för detta, bussen var lite väl tidig, så det måste ju åtgärdas nån gång för att undvika för stora avvikelser från tidtabellen. Nu råkade det sig som så att det blev vid hållplatsen innan min. Åter igen skulle det antagligen ta lika lång tid eller längre att gå den kvarvarande sträckan, så jag fick vackert sitta av minutrarna medan stressen bubblade i blodet och svetten lackade i sambastun som föreställde buss.

Almost there!!!! textar jag åt föraren när bussen äntligen rosslar igång och fortsätter färden. Jag springer därefter över 2x tvåfiliga vägar och statuerar ett exempel på vad man inte ska göra åt treåringen som lydigt väntar med mamsen vid trafikljusen trettio meter bort. Föraren har nämligen tydliggjort att han väntar två minuter till, sen sticker han och sätter no-show i pappren. Vilket han förstås hade haft all rätt att göra redan när jag inte var hemma vid ankomst. Vill dock verkligen ha madrassfan och inte bli svartlistad som opålitlig köpare, så jag ilar hem, skavsår be damned.

Föraren har redan hunnit starta motorn när jag rundar hörnet och flåsande stannar framför lastbilen. Han stänger av motorn igen och verkar mindre barsk i tonen än i text, eller så får han någon sorts empati för den slutkörda kvinnan som står framför honom. Femton minuter fick han vänta, jag ber så mycket om ursäkt. Han halar fram madrassen, den är inplastad, ser ren ut, och är definitivt lika tjock som utlovat. Jag öppnar dörren till trapphuset och föraren hivar in den i lobbyn. Väl där tycker han dock att den ser lite bred ut och hämtar ett måttband ur bilen, men jodå, nog är det en double.

Jag lägger mig på den inplastade madrassen och rullar runt en smula, testar att lägga mig på sidan, känns bra. Yep, I’ll take it, säger jag. I färd att hala fram sedlarna och mynten säger jag att det var en oväntad strapats att fixa kontanter, och att jag borde ha tagit mig tid att göra det tidigare på dagen för att undvika allt detta. Han säger you could also pay online, you know. Jag blir något paff och säger att detta faktum inte fanns utskrivet på annonsen, nämndes inte av killen jag pratade med och stod heller inte i SMS:et, det har bara talats om cash on delivery. Han skrattar till och säger yeyeye, you can pay online too, och jag säger att nå, det blir kontanter iallafall nu när jag har dem.

Jag börjar snacka om delivery terms som ska läsas och skrivas under och han säger att nä, det krävs inte, har inte krävts på flera månader. Jag ger mig inte utan nämner SMS:et som skickades ut tidigare idag, med den övertydliga uppmaningen i versaler på slutet. Han ser genuint förvirrad ut eller är en jävligt bra skådis, men insisterar att så inte är fallet. Har förstås hela interaktionen inspelad, så jag bestämmer mig för att ge honom pengarna. Sagt och gjort, han åker iväg och jag är stolt ägare till en fin madrass. Inte splitterny, men i gott skick.

Samt också jävligt tung. Det hade antagligen varit annat om min kropp inte redan var helt slut, men bara att manöverera skiten upp från golvet visar sig kräva stor möda. Testar en handfull olika sätt att få madrassfan ens första biten uppför trappan, men det tar stopp efter tre trappsteg. Får lov att inse att jag inte fixar det ensam, och börjar fundera på vem jag ska rycka i rockärmen.

A bor vanligtvis inte så långt ifrån, men är nere i Cornwall och protesterar vid G7-mötet i några dagar. T är förstås i Stourbridge. C hade behövt resa från en av satellitstäderna, men skulle antagligen ställa upp om det krisade. D är sjuk, K jobbar med största sannolikhet… näe, det blir till att knacka på hos en granne.

Knackade först på hos kvinnan i lägenhet 2, inget svar. Samlade därefter mod till mig och knackade på dörren till lägenhet 1, inget svar. Killen som bor där var ordentligt sur när vi sprang på varandra, så han var inte precis förstahandsvalet. Han borde ha hört mig stånka och plasten prassla rakt utanför dörren i sisådär tio minuter oavsett. Förnimmer knappt hörbara ljud från hans lägenhet, men ingen öppnar. Jahapp.

Tar mig en funderare i några minuter. Står och bälgar i mig vatten i stånd att gå upp till lägenhet 5 när ytterdörren öppnas, halleluja. Det är tjejen som jag har sett följas åt med killen i just lägenhet 5. Hon ser lite chockad ut, tagen på sängen (huehuehuehue). Madrassen tar nämligen upp största delen av trappan eftersom jag inte står och stöder upp den just då. Jag säger ett glatt hej och något som innefattar as you can see, I seem to have created a bit of an obstacle course. Frågar henne därefter artigt om hjälp. Hon går med på det, men verkar förståeligt nog inte särskilt entusiastisk. Med gemensamma krafter får vi ganska snabbt upp madrassen hela vägen till min dörr.

Hon trodde att madrassen skulle uppför ännu fler trappor, men jag säger nä, med up the stairs menade jag bokstavligen bara uppför de första trapporna. Då ser jag lättnaden i hennes ansikte. Hon frågar om jag kan öppna dörren så vi kan baxa in madrassen i tamburen tillsammans, och så sker. Jag ber om ursäkt för det oväntade träningspasset och säger I feel like I owe you some brownies or something, men hon försäkrar att det är okej. Tackar henne så mycket och hon slinker vidare till ovanvåningen. Efter ytterligare femton minuter får jag slutligen madrassen inkrånglad i ramen och sätter på fanskapet nytvättade sängkläder i väntan på natten. ”Natten” var igår natt.

Nå, var madrassen något att ha nu då? JA!!! SÅ JÄVLA SKÖN.

tl;dr ja har en kiva madrass nu å de va jobbit men de va helt egen måka.

To TV or not to TV

I vissa kretsar betyder TV något helt annat, men det är alltså den elektroniska apparaten jag kommer tala om. Trivs personligen bra i kvinnligt könskodade kläder, tackar som frågar.

Det fanns ett tag när man hörde ”jag har ingen TV” som ett illa förtäckt skryt om dennes intellektuella intressen. I fildelningens tidevarv kunde detta ändå betyda att personen i fråga laddade ner sina jävla Lost-episoder via valfritt P2P-program slash torrentindexeringssida, eller streamade South Park illegalt på nån skumrasksida när uppkopplingarna blev tillräckligt bra.

The Pirate Bay - Wikipedia
Thooose weeere theee days, my friend…

I on demand– och streamingtjänsternas tidevarv går det givetvis att se även linjär TV via dator, smartphone eller tablet, men jag har aldrig sett poängen i det. TV-apparaterna är givetvis uppkopplade till internet och kan spela vad satan man vill numera också, en äldre modell hade varit aktuell i mitt fall oavsett. Det finns något mysigt i att helt icke-interaktivt slänga sig på soffan framför TV:n på kvällen, att ha den påslagen på låg volym på natten, och att det liksom kommer vad det kommer utan att vara recommended for you.

Skulle jag ha kollat en serie om Devon och Cornwall i sydvästra England om inte T var slocknad på soffan, och jag själv var för lat för att stänga av eller byta kanal? Nä. Är jag glad att jag fick följa en kille med målet att uppfylla sin dröm om att bli ånglokförare och jobba tillsammans med två uråldriga gubbar? Ja. Var det mysigt när de varsamt, varsamt demonterade fönsterstenarna på en medeltida kyrka och fixade upp glaset? Jajjamänsan. Var det intressant att följa med när en liten kustby fick en massiv ny storm gate som fraktats sjövägen ända från Kina? Japp.

Spoiler alert: Han klarade slutprovet.

T bodde på hotell när han började jobba, och en sen kväll hade han slocknat på sängen medan vi tittade på TV. Jag var vaken och kollade på en dokumentär om en grupp män som blev inkallade i kriget (andra världs) och hamnade i hårda stridigheter i Frankrike. Runt hundra män från den lilla skotska byn åkte iväg för att kriga, alltså lejonparten av den manliga befolkningen. Omkring en tiondel återvände. Jag grät.


Allt detta minns jag ju, men om du skulle fråga mig vad jag kollade på Youtube igår kväll hade det varit som att fråga vad jag åt till lunch på måndagen för två veckor sen. Linjär TV, och då speciellt public service, är ett ypperligt sätt att utsätta sig för saker man annars inte hade kommit i kontakt med. Trots allt sänder de saker som ska intressera så många olika målgrupper som möjligt. Ibland på en gång, och då får vi stora underhållningsproduktioner med minsta gemensamma nämnare, men när de gör något nischat kan det bli oväntat och intressant. En guldkombo.

We need to talk about The Great British Bake Off's titles cake - Liverpool  Echo
Får medge att det finns koncept där minsta gemensamma nämnare går för sig.

Jag har ju lovat dyrt och heligt att använda dator och internet mindre efter alla lockdowns. Att låta TV:n uppfylla behovet av passiv underhållning när man känner sig som en grönsak och kolla väl valda YT-prenumerationer en gång i veckan kunde vara en bra åtgärd. Kan alltid koppla skiten till datorn och visa väl valda musikvideor när man har fest. I bredbandsavtalet jag tecknade kom det för övrigt med ett hemnummer och fast telefon som man ringer gratis med kvällstid, förutspår tuggummituggande och sladdvinglande redan nu.

Annars såg jag en kille som skrev ”watching T.V.” på en dejtingsida en gång, med punkter efter bokstäverna. Attraktionsgraden steg några snäpp, lika snabbt som oförklarligt. Tänk vad ett par punkter kan göra.