Häj. Sup. How you doin’.
Själv har jag bott i Tilburg i en och en halv månad, lyckligtvis befriad från gallsten. Det var ”bara” kostokondrit (inflammation i revbensbrosket), som visserligen gjorde ont som satan och tog flera veckor att läka ut, men definitivt är att föredra över det förstnämnda. Flytten sponsrades i princip av antiinflammatoriska läkemedel och trämski. Fick lägga fler semesterdagar än tänkt på att tömma förvaringsenheten i Manchester, men det gick.
Jag och T lastade hans kombi full med så mycket av mitt kräsä som möjligt och körde helt enkelt ner till kontinenten en regnig fredag i mars. Under planeringsstadiet var tanken att han skulle köra i UK och jag skulle ta över fr. o. m. Calais, men vi nope:ade unisont när vi faktiskt kollade vad det skulle kosta att försäkra mig i två dagar.
Startade på morgonen och lyckades undvika största delen av lunchtrafiken i Birmingham, samt det mesta av kvällsrusningen på Londons Orbital-motorväg M25, trots att vi tog en Greggs vegan sausage rolls-paus (olagligt goda). Lärde mig också att Dartford Crossing som sträcker sig över Themsen 1. existerar och 2. kostar £2.50 att korsa.
Åt en god seitan-stek bland boomers på långlunch i Folkestone medan vi väntade på vårt tidsfack, och gränsförfarandet vid Eurotunneln gick galant – förväntade mig något betydligt värre, speciellt med tanke på att vi hade en bil full med cräp, men det var fridens liljor.
Det hade onekligen varit roligare med en undervattenstunnel modell plattformsspel med delfiner och koraller och skit, men eftersom tunneln som bekant löper genom berggrunden under Engelska kanalen är det typ som att befinna sig på en metro i 35 minuter, bara att inne i en bil.
Kolla in när borrningsarbetarna möttes i mitten år 1990, förresten – britterna räckte över en Paddington-björn åt fransmännen som första föremål, och sedan tycks champagnen ha åkt fram.
Jag blev fan rörd. Det är på riktigt sorgligt att de brakade ut ur unionen trettio år senare.
Väl på kontinentaleuropeisk mark var det bara att börna raka spåret från Calais till Tilburg, men regnet tog fan inte slut. Det följde oss precis hela resan, och i Frankrike bara vräkte det ner. T är motorvägspendlare dagligdags men helt grön när det kommer till högertrafik, och eftersom bilen är högerstyrd och sikten var värdelös fick jag agera co-driver.
Slappnade dock av när vi korsade gränsen till Belgien, dvs. en plats där jag faktiskt skulle kunna göra mig förstådd om nånting skulle gå åt flanders trolololololo.
Anlände till Tilburg typ kl. 22 lokal tid och checkade in på ett hotell som uppfyllde de väsentligaste önskemålen: 1. budgetvänligt 2. lättåtkomligt 3. nära till självförvaringsstället 4. bra parkering (utan inbördes ordning).
Hotellet bestod av en betongkub i utkanten av stan, men invändigt andades det fortfarande 2003 glam med damaskmattor, cylinderlampskärmar och mörkt trä – najs. Innan läggdags hivade vi ut den stationära datorn och dess två tillhörande skärmar samt synthen ur bilen och släpade dem genom foajén, in i hissen, genom korridoren, upp till rummet, borstade tänderna och slocknade. GG.
Hade inget annat planerat under lördagen förutom att stuva in mina grejor vid självförvaringsstället, så vi fixade undan det först och vandrade omkring i ett par timmar, for på loppis, åt varsin nachotallrik och gelato, såg Dune 2 i IMAX, frotterade med Gen X:are som hade hålligång till diverse 90-talshits, och lite annat smått och gott. Med tanke på morgondagen var vi inte ute alltför sent, och morgonen därpå satt jag på med T ända till Lille för sällskapets skull, sedan tåget tillbaks till NL för min del.
Flytthelgen var en stark påminnelse om hur bra jag och T faktiskt kommer överens. Vi passar inte längre som partners, men delar en förståelse som jag är glad att ha kvar i mitt liv. Satt fan i en bil tillsammans i fjorton timmar och fördrev tiden uteslutande genom konversation. Inga poddar, inga spellistor, bara lite rändom gnissel från stråkarna på BBC3. Om man har en människa i sitt liv som man kan göra det med kan man skatta sig lycklig.
For faktiskt inte tillbaks till Tilburg med tåget, utan via Bryssel och Rotterdam till Utrecht. Där bodde jag en arbetsvecka hos J, dvs. min holländska DM, samt dennes ryska partner. Sov och jobbade från deras extrarum, lagade mat tillsammans, preppade D&D, drack té och bollade idéer, hur mysigt som helst, och på fredagen tog jag slutligen tåget till Tilburg, där jag hade bokat en vecka i en all-female dorm på Hostel Roots.
Efter det ??????.
Om du har läst denna blogg längre än femton minuter vet du att jag är lika delar planeringsmänniska och Det Löser Sig På Plats™-aficionado, och med tanke på hur bostadmarknaden i NL ser ut just nu räknade jag med att det skulle vara dödfött att försöka fixa fast boende på distans från UK. Således flyttade jag utan att ha arrangerat fast boende.
Tanken med att bo centralt i en sovsal på vandrarhem var att kunna reagera på annonser och springa på visningar samma dag, och därmed förhoppningsvis säkra nånting, en fot i dörren. Till skillnad från när jag flyttade till Manchester med drygt tusen ege på fickan hade jag fast inkomst denna gång, så det torde inte vara någon biggie att förlänga vistelsen så länge det krävs.
Vid tillfället antog jag också att det skulle bli en sväng till GB i Maastricht vid någon point (kort sagt är vi inte längre En Grej™).
Började vakta annonserna som en hök redan i Utrecht, och svarade på ett antal utan respons. Har det gått en halvtimme i mitt tänkta prissegment är det ingen idé, men man måst ju vittu jobb också.
En dag lyckades jag dock slumpmässigt tajma in ett meddelande fem minuter efter att en mini-studio med dåliga bilder hade kommit upp, och det var den f. d. hyresgästen som hade uppdraget att hitta någon att ersätta honom, ett vanligt drag om man flyttar ut innan kontraktet löper ut.
Dåliga bilder och någon som vill ur sitt kontrakt i förtid är förvisso varningsklockor, men samma sak gällde för min underbara lägenhet i Manchester, så jo, jo, visst är jag i krokarna och jo, absolut kan jag komma och titta redan ikväll. Kastade mig på tåget efter jobbet och var därmed en av typ fyra pers som kollade in stället den kvällen. Har man väl kommit så långt som till visning är det få hyresgäster som säger nej. 25 % chans.
Det gick vägen. Har nu bott på tolv kvadrat med kokvrå och en liten vessa sedan början av april, duschen är i korridoren. Stället har i princip privat kontorsutrymme-vibes – man skulle få rum med två stora skrivbord, bara att jag har en nitticentissäng där ett av dem skulle stå.
Förstås har allt fallit på plats som vanligt. Välkommen till Dronalone Studios.