Ett pampesiskt Nordirland

Kör fortfarande hotspot från mobilen. Inga bilder idag heller, men desto mer text. Fick skjuta upp EMDR-sessionen pga. bristande uppkoppling, aningen lättad över det, men mest harmar det nog.

Tog längre än vanligt att somna igår, trots att jag var trött. Antar man måste vänja sig med att sova på en madrass igen (istället för en futon på golvet som hos T, vilket är förvånansvärt skönt för ryggen). Sen var det ju också första natten jag sov ensam på flera månader. Är ingen ängslig sovare som så, slocknar vanligtvis inom loppet av några minuter, men det är klart att man måste vänja sig vid alla ljud igen (och att nödutgångslampan tecknar rummet i giftgrönt när allt är mörkt).

Gäller också att vänja sig vid att bo precis bredvid en lågstadieskola med fönstret mot skolgården igen, det hörs minsann när det är rast eller utegympa. Den här stolen kan också dra åt fanders, måste svänga via British Heart Foundation eller så för att se om de har någon stadigare modell.

Annars är det minsann en Happy Monday i Manchester, för idag öppnar gym, frissor, skönhetssalonger, non-essential retail och uteserveringar i England för första gången sedan lockdown tre inleddes i början av januari. Skottland väntar i typ två veckor till, Wales tills början av maj. Nordirland, som igen har blivit oroligt efter över tjugo år av relativ stabilitet, väntar längst.


Detta med Nordirland kan kanske kännas lite abstrakt beroende på ens ålder och nivå av (utrikes)politiskt intresse. Hade själv inte så stor koll tidigare annat än att det finns republikaner/nationalister och lojalister/unionister, katoliker och protestanter, att det var oroligt under the Troubles och att U2-låten Sunday Bloody Sunday refererar till detta, att IRA förstås är en välkänd akronym, och att det är känsligt om en av städerna kallas Derry eller Londonderry. Typ så.

Under ett och ett halvt år i UK har man ändå hunnit insupa en del till, så jag tänkte försöka mig på ett tankeexperiment. Det säger sig självt att en lång och komplicerad historia inte kan förmedlas uttömmande på detta sätt, men jag tror att det kan underlätta förståelsen att tänka sig saken i bekantare termer.


Föreställ dig att Finland och Sverige är två separata öar. Landskapet Österbotten, härefter kallat Västfinland, är officiellt en del av Sverige fast det ligger på samma ö som den suveräna Republiken Finland, och har starka historiska band till Norrbotten. Finland var i själva verket en enhet i det svenska riket fram tills hundra år sedan, då ön bröts upp i Republiken Finland och Västfinland, som fortsatte tillhöra Sverige. Befolkningsmängden i Västfinland utgör endast 3 % av det svenska riket, men ändå cirka 30 % av befolkningen på den finländska ön som helhet.

Föreställ dig att en stor del av västfinländarna, AKA österbottningarna, anser sig vara svenskar. De är lojala mot det svenska kungahuset och vill inte att resten av Sverige ska ”släppa taget” om dem. Föreställ dig också att en stor del av den västfinländska befolkningen anser sig vara finländare och dras mot Helsingfors istället för Stockholm, och om något hellre skulle uppgå i en enhet med Republiken Finland (som i detta tankeexperiment har samma majoritetsspråk). Det finns dessutom en växande andel människor som vägrar välja sida mellan dessa extremer och hellre framhåller en unik västfinländsk identitet.

Föreställ dig också att religionen snarare än språket är av enorm betydelse som identitetsmarkör, och traditionellt likställt med åt vilket håll ens lojalitet går. Västfinland har historiskt sett haft en protestantisk majoritet, liksom resten av Sverige, men också en stor del… tja, Vasa har en ortodox kyrka vid Kasernområdet, så låt oss säga ortodoxa invånare (liksom resten av den finländska ön), och dessa är i dagsläget i knapp majoritet i Vasa. Föreställ dig också att identiteten har varit laddad till en sådan grad att det i Västfinland pågick en trettioårig blodsfejd mellan protestanter och ortodoxa. Tusentals människor miste livet från slutet av 60-talet fram tills millennieskiftet.

Föreställ dig att Vasa är den näst största staden på den finländska ön efter Helsingfors. Under 70- och 80-talet var Vasa en av världens farligaste städer sett till dråpstatistiken per capita, och Hotel Radisson-SAS har bombats tiotals gånger. De ortodoxa bor främst i Vöråstan, Klemetsö och Vapenbrödrabyn, medan protestanterna främst bor i Centrum, Brändö och Vasklot. Flaggor, symboler och väggmålningar indikerar vilken sorts område det är, och slagord har klottrats på varsin sida av barriärerna där områdena möts. De kallas ”fredsmurar” och började byggas av svenska armén när våldsamheterna bröt ut i slutet av 60-talet. Det har tillkommit fler och fler fredsmurar med åren.

Murarna är sisådär 4-8 meter höga och finns inte bara i Vasa, utan också till exempel i Seinäjoki, Jakobstad och Nykarleby i mindre utsträckning. Vissa har portar i sig, ibland polisbemannade, och de stängs till natten. Det har under åren sedan Långfredagsöverenskommelsen talats om att sakteliga börja montera ner dem, men två tredjedelar av vasaborna anser att de fortfarande tjänar ett viktigt syfte. Tre fjärdedelar av de tillfrågade som bor i gränsområdena vägrar fara till butiken som egentligen ligger närmast på grund av dess geografiska läge. 93 % av de österbottniska barnen går i segregerade skolor, men ändå spelar de västfinländska ishockeyspelarna i ett enat landslag med Finland, då det beslöts att fortsätta på samma sätt som tidigare vid delningen av landet för ett sekel sedan.

Föreställ dig nu att Sverige som helhet röstar igenom ett utträde ur EU, trots att Västfinland och särskilt Norrbotten röstade för att stanna. Föreställ dig att Löfvén i direktsänd TV lovar dyrt och heligt att det inte kommer bli några nya gränskontroller mellan Västfinland och resten av det svenska riket, trots att lösningen som diskuterades fram var att Västfinland skulle fortsätta existera inom EU:s delade marknad tillsammans med resten av den finländska ön.

Föreställ dig att det ändå kom till en ny gränskontroll, officiellt i Bottniska viken för att undvika en hård gräns mellan Västfinland och Republiken Finland, och att det likförbannat blev betydligt jobbigare att handla med resten av svenska riket. Föreställ dig att det blev brist på och ransonering av ett antal produkter i affärerna i början av året, att Plantagen i Vasa knappt kunde få in några plantor från Sverige, att det började krävas en massa extra pappersarbete som kostar tid och pengar för att bedriva handel som man alltid gjort, speciellt för mindre västfinländska företag. En känsla av att vara en sviken spelpjäs mellan större krafter, att ingen verkligen bryr sig, och att man bevisligen tappar både demografisk och politisk mark. Att ”andra sidan” – sett från en hårt segregerad synvinkel, som har varat i generationer – håller på att vinna. Att bli ekonomiskt uppslukad i vad man ser som en främmande stat mot sin vilja, och vara maktlös inför det.

Två notiser

Att Prince Philip, Duke of Edinburgh gick bort igår har förstås uppmärksammats internationellt. Du kan ju tänka dig hur det ser ut här i UK. BBC slängde vanliga TV-schemat åt fanders, det är gun salutes och flaggor på halvstång, som sig bör.

Här följer en notis av betydligt mindre tyngd: idag lämnar jag Stourbridge för Manchester, efter tre månader. Det känns både som jävligt länge och ingen tid alls. Dagen kommer vara lång och bestå av sedvanliga flyttbestyr. Återkommer imorgon som vanligt.

Lång vårfredag

Såhär långt har våren kommit i England denna långfredag, iallafall i the Midlands. På mina föräldrars tid (båda födda på 50-talet) fick man som barn inte gå ut och leka på långfredagen, man skulle hållas inomhus och ha tråkigt och tänka på Jesu lidande. Själv har man stjälpt i sig en dylik:

Det sägs att man inte ska välja vin baserat på etiketten, lika lite som man ska välja parfym enligt flaskan, men de yttre faktorerna är lika mycket ett faktum som att man äter med ögonen. Tolv euro får man punga ut med för en röd flarra Les Dauphins i Finland, åtta pund vid Tesco. En favorit som har gått åt sedan tiden i Holland. Tigger om att få ett stearinljus i sig.

Oanat vidunder

Dagiset nedanför T:s förra lägenhet fick för sig att sätta upp en flagga. Därmed fick T njuta av denna utsikt från vardagsrumssoffan i ett par månader innan flytten till Stourbridge. Här hade det inte tänkts hela vägen. Hör redan ljudet denna förvridna best ger ifrån sig, det är inte vackert. Påminner mig om ett Pain Elemental från Doom II, eller kanske en tvåhövdad ogre från Warcraft-universumet.

Får ju en inte att känna babyfeber, precis.

Hawkwind

En fredag i november 2019 hade jag precis återvänt till Manchester från Birmingham och märkte att Hawkwind var i stan på sin 50-årsturné och skulle spela vid Albert Hall senare på kvällen. Det fanns otroligt nog ännu biljetter, men de var förvisso kring £40 styck och jag visste inte när det skulle rassla in pengar nästa gång. Visste också att det skulle bli en oerhört stark upplevelse om jag pallrade mig dit, det var min framlidne första pojkväns favoritband och Hawkwind-playlisten var default när det vankades tripp.

Tänkte nä, det är för fan nu eller aldrig, köpte biljett, sket i att sminka mig, for dit. Var verkligen inte förberedd på att den indiske mannen bakom disken vid mitt sedvanliga fyllefranskisar-ställe skulle sätta sig mitt emot och be om mitt nummer när jag slafsade i mig mina fränäre efteråt. Vad satan. Fick hitta ett nytt ställe efter det.

Nåväl. Konserten började, snart 80-årige Dave Brock kom fram och gjorde peace-tecken. Då brast det. Tror jag grät genom precis hela keikkan sen. Det var så många känslor, bara tanken på att se någon som gjort detta med samma band i femtio år, rakt nedstigande led. Någon som faktiskt var med när det begav sig på peace and love-tiden som likförbannat fortfarande stod för samma sak, trots de bundsförvanter som stupat eller kammat till sig under färden.

Att jag äntligen fick se några av gubbarna som skrivit och uppträtt med de låtar som spelats i bakgrunden under alla dessa trippar faktiskt framföra dem, livs levande. Motorway City, Spirit of the Age, Assault and Battery/Golden Void, Master of the Universe. Att Nemesis, detta Hawkwind-fan nummer ett, trots sin ringa ålder gått bort långt innan.

Kan inte lyssna på Hawkwind på skiva längre och har inte kunnat det på ett bra tag, för smärtsamt, men har inte kunnat ta bort filerna från hårddisken heller. De finns alltjämt kvar, i memorabiliamappen. Kadu Flyer, Down Through the Night, Children of the Sun, Valium Ten, Silver Machine, Seven by Seven, Dangerous Vision, Sword of the East, Virgin of the World, Psi Power, D-rider, Images, Damage of Life, High Rise

Stenad och uppfylld av skönhet, hjälplöshet och sorg på golvet klockan fyra en sommarmorgon, världens vågmästare på syra i en studentlägenhet i Brödfabriken, noddandes med alarm på Nokia-telefonen för att inte slockna ifrån det härliga. Får lägga mig platt inför sorgen, igen.

Dorian Bridges

Kanalen Of Herbs and Altars dök ofta upp i mina rekommendationer på Youtube, men hade länge fördomar på grund av namnet.

Lät uteslutande som någon sorts witch/wicca/magick-grej, vilket inte riktigt intresserar, men det visade sig att vi har mycket gemensamt, including but not limited to: goth, sen asperger-diagnos, laborationer med hjärnkemin, namnbyte, tillåtande föräldrar, en normalitetsfas som kraschade spektakulärt, illasittande könsroller, maniskt nicheparfymintresse… listan är lång.

Gjorde därför slag i saken och donerar numera åtta pund i månaden via Patreon åt denna brittiska content creator. Total ärlighet kan man inte annat än premiera. En inspiration.

Min natt som strippa

För ett år sedan bodde jag i södra Manchester med A. Han lyckades hyra ett rum på nedre våningen i ett hus med fyra sovrum, alla identiskt inredda med den billigaste kombinationen skrivbord + stol som återfinns på IKEA och en säng samt klädskåp. Vi delade alltså ett rum på cirka 15 kvadrat. Satte mig förstås på Megabussen till Birmingham för att bo hos T i sisådär två veckor i stöten ibland, men det började ändå skava lite till sist. Förståeligt.

Rummet i fråga. Bakom gardinerna fanns en skjutdörr direkt ut till den (mer än) vildvuxna bakgården.

Förvisso fanns det ett minimalt ”vardagsrum”, det vill säga två små soffor och ett litet bord, som man fick gå igenom för att komma till rummet. Vi bytte vem som huserade var regelbundet. Det fanns också ett minimalt sovrum på övre våningen som aldrig blev uthyrt – ingen var väl så desperat – och dit började jag gå för att sova. Dörren var alltid olåst, så sedermera blev det min inofficiella kammare. Home is where the computer is.

Det började dock bli jobbigt att flytta upp och ner alla grejer när det bokades visningar, samt att säkerställa att rummet var tomt och städat när man lämnade huset, ifall det skulle bli blixtvisning. Vilket förstås hände ibland, trots att kontraktet sa minst 24 timmars varsel. Hade en buffert på cirka 1200 euro när jag flyttade och ingen aning när eller varifrån min nästa inkomst skulle komma, så faktumet att A inte tog någon hyra av mig var ett för bra arrangemang för att ge upp lättvindigt. Därmed tog det ett halvår innan jag bestämde mig för att nä, nu är det hög tid att fixa något eget. En stabilare bas. För det krävs pengar.

Fest i vardagsrummet, december 2019. Stövlarna införskaffades på goth-loppis för £10 och morgonrocken har en säregen historia, den tar vi en annan gång… om jag täcks.

Hur hittar man ett jobb, snabbt, som betalar mer än minimilön, utan att ha en endaste referens i landet eller mycket av ett kontaktnät än? Jo, man gör lite research på nätet, duschar och rakar sig noga, sminkar sig mer än man annars brukar, packar ner ett par av sina lämpliga skodon och utstyrslar i en gymväska, far ut med en lista på de strippklubbar som finns i stan och bestämmer sig för att inte åka hem innan man blivit anställd av åtminstone en av dem. Företagsamhet, om än kanske av lite annan art än den österbottniska.

Det gick vägen redan vid den första klubben på listan. Behövde inte ha någon sorts audition, fick grönt ljus redan i ytterkläderna. Läste regler, skrev på papper. Hade förberett tre stage names och alla var tagna, till min förvåning. Hade ändå undvikit de värsta klichéerna. Fick hitta på något nytt i stunden som jag inte var helt nöjd med, men låt gå. Gick därefter en guidad rundtur tillsammans med en annan tjej som skulle börja samma kväll. Blev rätt besviken att klubben inte hade någon ordentlig scen, den var tydligt inriktad på lapdances och VIP-rum.

Rätt mysig arbetsmiljö ändå.

Dags att byta om. Svischade in i omklädningsrummet, kände mig trygg och upprymd, bra humör. Hälsade glatt på de mestadels spraytannade tjejerna som var i full färd med att byta sina oversize-hoodies och chunky sneakers mot högt skurna bodys och stripper heels. Ljummet mottagande. Tjejen jag gick rundturen med dök upp, hälsade på samma sätt som jag gjorde tidigare och blev mottagen med entusiasm.

Så har det varit från lågstadiet till senaste apoteksjobbet. Blir antingen inte insläppt i gruppen eller förekommer i periferin. Något med ansiktsmimiken, rösten eller kroppsspråket, antagligen alla tre, som är annorlunda och avskräcker. En Sperglady som med sin blotta närvaro får folk att skruva lite på sig internt. Folk ler ansträngt, ändrar tonfall, svarar inte på vad man säger första gången. Om man vore autistisk nog för att inte märka vore det på ett sätt en befrielse, svårt att inte hänfalla till självömkan över detta då och då. Dock ej denna gång. Nåja, tillbaks till klubben.

Ett par gamla Pleasers man har i samlingen, minns inte vad modellen heter. I princip till för att sitta på femdomklubb och vicka på fötterna med. Måtte detta återupptas snart.

Tänkte att jag gör rött till min grej, röda klackar, röda outfits, rött hår (förstås), så att folk kan fråga efter hon, den där röda. Trippade alltså omkring i en röd, glittrig stringbikini och de rödlackerade 15-centisklackarna med platå jag postade igår samt en svart och röd fjäderboa som förstås löste fjädrar överallt. Förlåt, städaren. Lite sådär vintage pinup-stil blev det väl med sminket och Bettie Page-pannluggen, det var en fantasi som var lätt för mig att förkroppsliga. Kände mig som a million bucks.

Det fanns bara ett problem: klubben var död.

Jag anlände vid öppning, dvs. klockan nio på kvällen. De gäster som kom under kvällen fram tills stängning klockan fyra på morgonen kunde räknas på en hand. Detta i relation till att uppskattningsvis 15-20 dansare jobbade den kvällen. Resultat: långa rader med strippor som sitter och scrollar Instagram (med perfekta akrylnaglar). Förvisso ägde detta rum veckan innan jag for till Birmingham för att övervintra viruset, och två dagar efter ankomsten utlyste Boris lockdown ett, så rädslan för viruset hade börjat sprida sig. Folk täcktes inte gå ut till en lapdance-klubb. Somnade fan nästan. Länge sen man haft så jävla tråkigt. Kallpratade med några tjejer bara för att få tiden att gå.

Intjänade pengar på sju timmar: £0.

Första paret Pleasers, januari 2008. Gillar klacken väldigt mycket, stabil + groovy. Det är dock inte trendigt just nu, denna modell är ur produktion i några år redan.

Antiklimax deluxe. Tänkte att lördagskvällen kanske skulle bli bättre, men det var minst lika glest då. Kring midnatt gav jag upp och sa åt killen från management att jag lägger detta på is nu. Han sa att jag är välkommen tillbaks när som helst om jag vill ta upp det igen.

Sen kom lockdown, då. Bodde med T i Birmingham tills jag började jobba vid apoteket i juni 2020, fixade kompishyra i ett extrarum hos en bekant i två månader, sedan äntligen flytt till eget rum i Salford i slutet av juli. Tog alltså runt nio månader i landet innan man fixade hyreskontrakt i eget namn. I get by with a little help from my friends. Lockdown tre temporärt här i Stourbridge, förstås.

Har dock inte begravt tankarna på detta yrke helt, det kan hända att det blir en återvändo efter pandemin, men vet inte om det är rätt klubb för mig överlag. En klubb med lite äldre klientel och fokus på scenuppträdande vore den optimala miljön för mig. Skulle också göra bra ifrån mig i champagnerum, sippa på en drink, prata, varva med dans. Att göra någon sällskap, one on one, bygga en fantasi. Man är ju ändå bra på att fly verkligheten. Någon nytta ska man väl ha av det.

Rött lack, alltså. Förtjänar att postas igen.

Strippklubben som koncept börjar nog bli lite daterad, dock. Den har för det första blivit helt avmystifierad, numera är det legio att dansare och klubbar vänder ut och in på branschen och marknadsför sig själva öppet på Instagram. För att inte tala om all annan underhållning som finns nuförtiden. Dejtingappar, för fan. Den yngre generationen förstår inte poängen med att ge en tjej pengar för lite nakendans IRL när nätet svämmar över av gratisporr. Vill man ha personlig kontakt finns Onlyfans.

Vad är då kvar? Äldre gentlemän och yngre ballers som vill visa status genom att spendera pengar och omge sig med strippor, enligt amerikansk rappare-modell. Är inte bekväm med att transmogrifiera till den insta baddie de senare är ute efter, och även om jag vore det är jag för gammal för att slippa undan med det. Kvar blir då femti-sexti-sjuttiotalisterna. Där finns det något att jobba med. Vi får se.

Mon petit åldersnoja

Passerade 30-stolpen förra våren och drabbades därmed av ett par smärre kriser och en ordentlig spark i arslet. Fick slutligen lov att erkänna att de utmärkelser och diplom och examina som har införskaffats under åren ändå inte betyder något. Det var ingen nådig insikt.

De känns nämligen ingenstans. Inte nu, och inte när jag fick dem. Har systematiskt avböjt alla firanden sedan studenten, hade helst inte uppmärksammat den heller, men gick med på det för morsans skull. Aldrig i världen att det skulle bli någon examensfest när man krånglade sig ut från uni, varken som kandidat eller magister. Fanns inte på kartan.

Ärligt talat upplevde jag lika mycket glädje över att hämta ut mina papper som att bli klar med att hänga tvätt. Jahapp, då var det gjort, lätt förnöjsamhet i tio sekunder. Fel väg. Ny kula. Trettioett tusen euro i studielån senare. Man kan vifta med sunk cost fallacy, och det rättmätigt. Har ju ändå kommit så långt, och plöjt ner så mycket…

Såhär glad var man på examensdagen. En tjej som riktigt sprudlar av tillförsikt i startblocket för en lovande forskarkarriär.
Utrecht, oktober 2018.

Pyrrhusseger på den. Ibland är man ju allt en tjurskallig idiot. Inte är jag någon jävla researcher som ska sitta och rotera 3D-avbildningar av proteiner och köra ett och annat Python-script i terminalen och få fram några siffror. Inte ska jag fara på konferenser och stå vid någon poster som på ett tilltalande sätt summerar vad siffrorna som scriptet spottade ur sig kan betyda (de betyder alltid results inconclusive, more research is needed).

Inte ska jag hålla på och nätverka med andra grupper som gör i princip samma sak men på lite annorlunda sätt och se till att hållas på god fot med journal-reviewers. Inte är jag någon som ska stå och gravt överförenkla biologiska processer och överdriva forskningens impact åt utomstående i förhoppningen att de ska öppna plånböckerna och finansiera skiten. Inte är jag någon som ska ha publish or perish hängandes som ett Damokles svärd.

Fick nån sorts stressreaktion bara av att gräva fram en passande illustration från ett arbete man gjort. Om jag aldrig behöver se något liknande i mitt liv igen vore jag glad + tacksam.

Fick anställning på ett apotek i Manchester dagen före jag fyllde 30. Tänkte att nu är det väl dags att växa upp då, det var trevligt att flanera i ett nytt land i ett halvår, men arbetslivet kallar som för alla andra som studerat färdigt. Man valde ändå en kandidat i farmaci före magistern. Efter fem månader på jobbet brakade jag ihop och satt redan på maxdos av alla mediciner, doshöjningarna krävdes för att orka. Kanske dags att take the hint denna gång? Nä, vet med mig att det kommer hända igen. Svårt det här med att acceptera sina begränsningar. Vill ju göra rätt för mig, nervsmärta eller inte, men hur hitta ett gig som håller i längden?

Svårt också att se på gamla bilder och först i efterhand inse hur vacker man var, att frukten av det ska komma först i efterhand när några fina linjer redan har hunnit ansamlas i anletet. Det behöver inte avhandlas desto vidare, en tanke som tänkts av många och ofta. Fåfäng som få är man ändå. Kaj Korkea-aho talade (relativt) nyligen om de gånger han sett döden i spegeln, trots dyra franska krämer (Ted och Kaj-podden, Mejl från döden, 10.02.2021). En gång dessutom i Manchester, det måste man givetvis fråga närmare om som inflyttad mancunian. Lägger till på listan.

Terapeuten sa ”I can’t do anything about the fact that you’re aging, Madrona”. Hon närmar sig antagligen sjuttio-strecket, en sketen ålderskris vid trettio måste te sig löjlig i jämförelse. För mig är det mer aktuellt att förfasas över utträdet från åldersgruppen 18-29 än att blicka framåt över kommande årtionden (såvida inget drastiskt händer). Hoppas perspektivskiftet inträder så småningom.

Snart tjugofem, ett halvår i Holland. Träffade T i denna veva. Party varje helg, ensam, endast flyktiga kontakter.

Ljuspunkten är förstås att prioriteringarna har skyfflats om ordentligt. En kreativ pånyttfödelse, som både bloggen och Trevor Bock är en del av. Sen är det förstås inte en dans på rosor att genomgå en renässans medan bundsförvanternas jämnåriga arslen allt oftare parkeras i soffan. Liksom, va? Ska ni alla trilla av vagnen och tappa glöden, nu? När jag verkligen behöver spirit och entusiasm? Ser mig omkring, var satan är min posse?!

Ähum. Måste ändå medge att 30-stolpen verkar vara en klassisk punkt då man ger upp, klipper sig och skaffar ett riktigt jobb. Att vara en ”misslyckad” konstnär, fotograf, serietecknare, författare, rockstjärna, eller vad för inte-ett-riktigt jobb-yrke man nu fått för sig att man ska ha, upp i den åldern, verkar det vara ganska få som tål tanken på. Ungdomens iver har börjat lägga sig en smula och det känns plötsligt allt mer ovärt. Jag går igenom motsatsen till det nu. Innan 30 var det dammigt akademisk eller städad farma-karriär som gällde, det funkade inte. Det är för fan nu det börjar.

Jag låter Gibby Haynes, sångare etc. i Butthole Surfers, ge mig förhoppningar för mina trettio. Här var han trettiofem.

Lätt efterrätt

This is the shit.

En kort, lättsam notis idag: Alpro har tydligen lanserat Alpro 360, en lättare veganglass. Försöker i mån av möjlighet stöda företag som är helt inriktade på veganska produkter och står för innovation istället för att köpa de stora handelskedjornas kopior under eget märke, men det finns förstås argument för att göra det också (inte minst plånboken, man får inte mycket i veckan som arbetslös här alltså).

Testade dock choko-varianten och blev mäkta imponerad. Finns också med mango- och macchiato-smak, de är på testlistan. Utmärkt konsistens och objektivt god, inte bara som lättglass sett. Att hela förpackningen innehåller 360 kcal är svårt att tro, detta utan sötningsmedel (!). Dock ska Tesco ha fyra pund för en tub på 450 ml, så vardagsmat kommer det definitivt inte bli, men ändå trevligt med ett lättare alternativ till glass som inte är sorbet.

När jag tokdietade som 23-åring slank det ner massvis med Pingviinis mjölkglass för att jag inte skulle bli helt galen (och Rainbows lightcola, litervis). Denna produkt är definitivt lyxigare i smak och utförande, men kan nog komma att fylla samma funktion då och då. Minus manin.

Lite retsamt att Alpro inte marknadsför sin glass i Sverige, men i Finland finns deras vanliga glass i tre smaker, så förhoppningsvis kommer de släppa den i Finland vid någon point. Tjata lite på dem om det intresserar, vetja.

Grämelse

Nils Olof Bonnier. Bild: SVT

Fortsätter leva ställföreträdande genom SVT Play och ser K Special: Konstnären som försvann (2012). En besynnerlig historia om den unge konstnären Nils Olof Bonnier (ej från förläggarsläkten) som år 1969 försvinner på en finlandsfärja på väg hem från en resa till Leningrad med studiekamrater från Valands konstskola i Göteborg. Merparten av eleverna på skolan är en del av den blodröda våg som då sveper över studentrörelserna, men Nils Olof vill något annat med sitt konstnärsskap.

På senkvällen häcklas han samt studiekamraten Ingrid Olson av en enad front uttalat kommunistiska elever på Valand i en hytt på färjan. Det sista som sägs innan de båda reser sig för att gå är här ges ingen pardon. Ingrid ser hur Nils Olofs tårar börjar rinna och tänker att han nog inte vill att hon ser att han gråter. Hon följer därför inte efter honom när han går. Något hon har ångrat i femtio år nu.

Tom Paxal. Bild: SVT

Den finlandssvenske matrosen Tom Paxal är den siste som ser Nils Olof i livet. Paxal tar den sista nattrundan vid arbetspassets slut och ser den unge konstnären stå lutad mot relingen, tittandes ut över havet. Hans första instinkt är att gå fram och prata för att försäkra sig om att allt är okej, men han övertalar sig själv att arbetspasset är över och att han inte ska börja leka privatterapeut. Vid ankomst i hamn på morgonen är Nils Olof borta.

Minns att vi diskuterade just detta, den nordiska benägenheten att låta upprörda människor vara ifred och inte ”lägga sig i”, på något av de europeiska historieseminarier jag deltog i för sisådär tio år sen. Dessa seminarier hade deltagare från kring tjugo olika europeiska länder, med den gemensamma nämnaren att det för de allra flesta kulturer var en självklarhet att inte lämna en upprörd människa ensam. Grejen är nämligen den att det här med att ”lägga sig i” heter civilkurage och räddar liv.

Samaritans har kört en kampanj om det i UK, Small Talk Saves Lives, med förslag på hur man kan närma sig någon i en dylik situation. Lita på din instinkt och var djärv. I värsta fall sitter du nämligen där och grämer dig. Vilket jag själv också har erfarenhet av. Kan bli ett inlägg om det någon dag.