Svartvitrosa maffian

Glad december eller nånting ditåt. Jag skickade in ansökan till Kulturfonden igår och slipper fundera på saken desto mer – skönt.

Utanför fönstret är det samma grådassighet som alltid i de milda vinterklimatens med finländska mått mätt ändlösa november. There ain’t no November like an Oceanic climate November cuz’ an Oceanic climate November don’t stop… som Coolio sa (eller hur var det nu).

Nästa uppdatering i april då, hejsvejs.

Nånää. Däremot märkte jag 1. att tjejen med svart lugg i huset mitt emot i själva verket är två tjejer med identisk frisyr, bara att jag aldrig sett dem på samma plats förr, och 2. att de har tagit sitt pick och pack och flyttat. Fönstren är helt tomma och lamporna har slutat lysa om kvällarna. Förvisso underlättar detta min hobby att gå runt (halv)naken hemma, men jag måste medge att fria spekulationer kring hennes – deras – liv har förgyllt mången diskstund vid köksfönstret.

Dagen efter dök det upp två svarta Range Rovers, en vit Ford Transit och en rosa container utanför. Föga förvånande visade det sig vara samma karlar som våldförde sig på den vackra grusplanen och dess susande hängbjörkar till förmån för att kapa ner fanskapen och asfaltera skiten (plus bländvita parkeringsrutor märkta 1-2-3-4-5-6, av vilka fyra stycken alltid står oanvända). Om det är något vi behöver i våra städer är det ju fler heat traps och mindre skugga och växtlighet. GRRRRRR.

Calm blue ocean…

Den svart-vit-rosa maffians hastiga intåg efter utflytten får mig att misstänka att det är fråga om en så kallad Section 21-vräkning, vilket betyder att skötsamma hyresgäster kan sparkas ut utan att hyresvärden behöver ge en orsak eller förklaring (en viss tant vid namn Margaret satt på en viss stol när klausulen tillkom år 1988, go figure).

Alltid betryggande.

Hyresnivån på privata marknaden i Manchester har gått upp med 23,4 % sedan våren 2021, när jag själv flyttade till min nuvarande lägenhet, och dylika höjningar går i praktiken inte att genomföra utan att skriva ett nytt kontrakt med nya hyresgäster. Jag förstår varför det görs. Är nöjd + glad så länge jag kan bo kvar där jag gör nu, orka förskottera den eventuella dagen och den eventuella sorgen.

Eventuellt är det läge att återställa sidebaren också. Lol.

Gastkramande fantast

Under månaden bloggen har strösslats med snorbillig mat har jag hunnit med en hel del. Vid sidan av de vanliga slukhålen (Well of the madafaking Mind, Trevor-projektplan i finansieringssyfte) har K:s födelsedag, T:s födelsedag och A:s födelsedag dragit förbi, liksom en upplaga Heart of Glass vid Peer Hat, femdomeventet Femme Evolutions höstupplaga, samt stans första femdommunch vid New York New York i Gay Village (vars lounge på ovanvåningen ser ut som en MAC Cosmetics-julreklam anno 2004).

Dessutom hade jag några intervjuer för ett intressant jobberbjudande, som dessvärre evaporerade med anledning av totalt anställningsstopp. Crossbreed som egentligen skulle gå av stapeln imorgon har även det gått upp i rök pga. anklagelser riktade mot grundaren, men även om så inte vore fallet skulle jag nog inte ha pallrat mig dit – drog på mig en förkylning direkt efter att jag kom hem från en ljuvlig långhelg med GB i NL sent på måndagskvällen.

T:s devis vid temporära sjukdomstillstånd är throw calories at it until it goes away, och det brukar funka. Nyste dock halvtuggade apekoppen över heltäckningsmattan för en stund sen. Så kan det gå.

Lakrits + banan i kompakt skumgodisform. Inte så pjåkigt.

Jag har också badat en hel del badkar denna månad, främst för att läsa Gormenghast-böckerna av den brittiske författaren Mervyn Peake (1911-1968). Det var förstås D som ploppade tegelstenen på knappa tusen sidor i mina händer, och redan det härligt Photoshop 5.0:iga omslaget räckte för att väcka min uppmärksamhet.

Design like it’s 1999.

På svenska Wikipedia står det att det är en ”fantasybokserie med gotiska inslag”, och det är det väl, men här finns inga jävla alver eller orcher eller magiker, inga krigsintriger med intilliggande riken, i själva verket inget utvidgat världsbygge över huvud taget. Det lika delar groteskt överdimensionerade + förfallande slottet/grevskapet Gormenghast, styrt av släkten Groan i sjuttiosex generationer, är ett mikrokosmos som räcker mer än väl.

Jag får en del bilder från Hexen II (1997) i huvudet, men det är vid närmare eftertanke snarare ödsligheten, spretigheten, ambiensen och färgschemat i Quake (1996) jag känner. Slottet Gormenghast och dess omkringliggande landskap tänker jag mig snarast som en ö som gradvis flyter ut till opacitet 0 % i någon sorts parallell dimension-soppa – hade fan inte varit förvånad om man skulle se Quake 1-himlen flyta förbi om man täcktes lyfta blicken.

Yup, Hexen II was a good game. *sips monster zero*

Huvudkaraktären Titus Groan är även titeln på den första boken (1946), som dock börjar när han föds och slutar när han är ett år gammal. Det är först i andra boken, Gormenghast (1950), som han har något desto vidare att säga till om, och personligen tycker jag att han är den minst intressanta karaktären i persongalleriet. Pelaren består snarare av kökspojken Steerpikes resa, och eftersom han har ett finger med i spelet lite allstans är det även han som knyter ihop trådarna. Och vilka trådar.

Författaren har helt enkelt en jävla fantasi – bråddjup men fokuserad, och aldrig någonsin utsvävande när den inte behöver vara det, samt ett mycket personligt sinne för humor. Har fan inte drabbats av beskrivningar eller framför allt karaktärer på detta sätt sedan världen filtrerades genom det blodiga allvar som hör tonårens hormonstormar till. Peake slår rakt genom min nedskruvade mottaglighet, och jag kommer bära med mig slottets stenar och dess invånare i en liten ask. Gormenghast är det enda stället från vilket jag skulle vilja ha en kylskåpsmagnet.

Rikt Inre Liv™

Har ingen aning om huruvida den svenska översättningen från slutet av 1970-talet håller måttet, men det engelskspråkiga originalet kräver en del av läsaren. I de fall där orden var totalt obekanta fick jag dock känslan av att Peake skulle ha använt ett vanligare ord om det bara dög, eftersom texten i sig inte alls är svårläst eller tillkrånglad. Mina tillkortakommanden, inte hans.

Läste ut den andra boken igår, och den tredje har jag valt att inte röra, eftersom den lär ska göra en skarp sväng som jag inte är så snål på. Kollade alla fyra episoder av miniserien som BBC gjorde baserat på de två första böckerna år 2000 istället, men kände inte igen särskilt mycket av boken i den alls. Tiden och tekniken är mogen först nu. Det har snackats om att Neil Gaiman jobbar på en ny serieversion sedan 2018, men det har varit relativt tyst sedan dess. Hoppas att projektet inte har skrotats.

Struliz = ägd?

Det politiska läget i UK är ett återkommande samtalsämne som folk i Finland vill ta upp med mig. Det finns ett stort intresse för landet, och därmed är det väl intressant att veta hur snacket går inrikes. Vackert så. Det är bara det att jag ork int vittu nåmer satan. Jag är mentalt utcheckad.

En bekant i en WhatsApp-grupp sa ”there is no face or palm large enough to cover what’s happening” som svar på att BoJo ämnar kandidera nu när fröken STRULIZ har kastat in handduken. L sa ”flaming dumpster fire doesn’t even cover it” och postade nedanstående gif.

Det får räcka.

Däremot kan jag kontraktuellt inte pensionera mig när det kommer till något som har med BDSM att göra, och därav måste jag kommentera den seglivade konspirationsteorin att Liz Truss är ägd sub (undergiven).

Inom BDSM-världen är halsband av liknande modell vanliga som ett sätt att förkunna ägarskap på ett diskret sätt. Hon bär faktiskt det där smycket hela jävla tiden, och har gjort det i åratal.

I denna artikel från Tory-vänliga Telegraph står det:

From televised leadership debates to farm visits on the campaign trail; cabinet meetings to Prince Philip’s memorial service; NATO summits to the Queen’s Platinum Jubilee celebrations, it is quite possibly the hardest-working item in the new PM’s wardrobe. Perhaps she never takes it off.

I samma artikel klargör de också att det uttryckligen handlar om en gåva från hennes make, som håller en mycket låg profil. Hmm. Att kvinnor som är ledare eller har chefsposition är sub i sängen är dessutom en arketyp gammal som gatan.


Någon jävel på Discord som har mycket överloppstankekraft har klurat ihop en sammanhängande hypotes. I korthet går den ut på att Truss otrohet med Mark Field, hennes politiske mentor i mitten av 00-talet och tillika i princip en AI-genererad Mr. Grey-typ, fick henne att inse att en D/s-dynamik var något hon behövde, och att hon och den relativt anonyme maken inledde en dylik dynamik för att rädda sitt giftermål. Lol.

För övrigt finns det fan inte mycket empati i ögonen på någon av bilderna jag kan hitta på herr Field. Oerhört kall, beräknande blick, jävligt obehaglig typ. Sociopatvibbar.

Han har dessutom en bakgrund som klargör att han inte har långt till handgripligheter gentemot kvinnor, till exempel när han mycket bryskt övermannade en kvinna som var del av en fredlig Greenpeace-klimatprotest tillsammans med ett 40-tal andra.

Sen har vi ju den där gången när han flög på Lucia Hunt, Jeremy Hunts fru.

Eurgh.

Tillbaks till Truss. Enligt Gawker sågs hon bära halsbandet första gången sex dagar efter sin 44:e födelsedag, vilket stöder att det var en present från maken. Halsbandet har dessutom en mer oval form och hänger lägre ner på bringan än de flesta så kallade day collars. Slutsats: oklart om sub, day collar mycket osannolikt. Mark Field är dock 100 % creep.

In i brunnen

Traskade över till K och D för lågmäld samvaro i fredags med tanke på att vi alla var varierande grader av förkylda. Råkade istället döda en flaska Kosken och somnade framför American Beauty (1999) – så fort det sätts på film eller ska konsumeras något passivt brukar det vara godnatt för mig – och vaknade (i prima skick!) i fåtöljen.

Spergflört.

Idag är det onsdag och jag är fortfarande sådär småsjuk. T bor i min lägenhet på obestämd tid medan han letar bostad, och processen är försenad i. o. m. strul med garantihyran från förra stället (rogue landlords, amirite). Att bo två pers i en etta med kök är inget man vill göra någon längre tid, men hittills har det funkat bra.

Han är vid kontoret + gymmet tio-elva timmar om dagen på vardagarna, och jag jobbar ju hemifrån, så det kunde vara värre. Trivs så jävla bra med att kunna ta en paus i arbetet och gå och njewka skiten ur begynnande små prickar på tätningen där badkaret möter duschväggen med klorin. Bla bla kristider. Caroline Hainer bakar när hon är stressad, jag putsar och fejar när jag vill känna kontroll.


I övrigt börjar det bli önskvärt att färdigställa skrivfasen av Made to Fade: The Last Days of Starmantle’s Well of the Mind, helt på riktigt, och jag har därmed stängt ute allt dagsljus till förmån för mysbelysningen ovan de senaste dagarna. Inbillar mig dessutom att saken blir bättre av en perfekt sexsekundersloop med sprakande vedklabbar i hörlurarna (det blir den).

Återkommer med något skojigare denna vecka. This has been a public service announcement.