Behöver du en paus? Inte jag

Hoppas nyår var även trevligt för er, jag dansa, söp och lyssna på Cher, som Perrra rappade (direktlänk till mp3 om du nu verkligen jättegärna vill utsätta dig själv för LAN-partymusik från år 2001). Ingen dans och ingen Cher i mitt fall men väl öl, bastu, poker och yras till klockan sju på morgonen. Vaknade i förvånansvärt bra skick – man tackar.

I övrigt publicerades juttun med rubriken Behöver du en paus? Checka ut från verkligheten och dra med nära och kära in i fantasin i STBL idag. Läs om du vill och ork.

Roligast är, som alltid, att illustrera i mspaint.

Jag behöver snarare det motsatta; ser fram emot att återvända till Manchester och veva igång livet och allehanda flöden igen. Att befinna sig i Finland är alltid skoj, men att vara här innebär också obetald ledighet-limbo snarare än semester i dagsläget.

I övrigt skjutsade jag T till flyget kl. 04 igår. Själv stannar jag en vecka till. Minns inte när jag senast skulle ha varit på väg till eller från flygfältet i Vasa utan att Nattklassiskt spelas på radion – det är midnattsflyget från Hesa och pyjamasflyget till Hesa som gäller i nio fall av tio.

Morsan sa att en del utlänningar misstar växthusbelysningen i Malax för norrsken. Den fällan gick inte T i.

Morsan var snäll nog att erbjuda sin bil vid behov under vistelsen, en typisk österbottnisk SAAB-farmare (kombi?) från typ år 2010±2, och fan heller att jag skulle börja tjata om skjuts hit och dit, men jag såg inte alls fram emot att köra igen.

Hade inte kört bil alls på tre år, och på något jävla sätt har det gått åtta år sedan jag körde med någon som helst regelbundenhet. Dessutom har jag en irrationell aversion mot att köra bilar som är nyare än typ millennieskiftet, men jag kan inte precisera närmare än att det känns fel, liksom personlighetslöst, på ett sätt som gör det svårare att bli ett med bilen.

Lekte därför med tanken på att delegera skiten åt T, men något rationellt i mig insåg snabbt att nej vittu, inte kan jag låta min fåniga aversion styra och ställa.

Varför ha en britt som är van med vänstertrafik och aldrig har hanterat finska vinterförhållanden att köra på finsk landsväg, backstarta på is och sånt? Det värsta man kan krocka med i viltväg i UK är hjortar, och att följa med i dansen på tre- och fyrfilig motorväg är något helt annat än att avgöra när det är dags att blända av till halvljus.

En annan har ju indoktrinerats med buskis-propaganda sedan 1997.

Jag är ju för fan uppvuxen med högertrafik och kan trakten bra och vet var de värsta älgstråken ligger. I början av 2010-talet blev det dessutom fyra år av såväl stadskörning som landsvägskörning Vasa-Åbo i ur och skur, snö och tö, och detta med en bakhjulsdriven bil från -91, i vilken cirkeln med bokstäverna ABS ofta lyste i samma röda nyans som karossen.

Så varför i helvete ängslas över att köra en tråkig framhjulsdriven familjebil med splitternya vinterdäck?

Nå, för att det var ett tag sedan jag senast satt bakom ratten och int är van att kör just den där bilen.

Hur ska det avhjälpas på annat sätt än att sätta sig bakom ratten på just den där bilen?

Bra point.
inre monolog

Femton sekunder efter start hade muskelminnet givetvis redan tagit över och saken var en icke-fråga. Istället kom det frågor från passagerarsätet, till exempel huruvida väghastighetsskyltarna bokstavligen byts ut till vintern, och vad plogbilsförarna gör på sommaren.

Det här, tydligen. Fredrik Grönberg: sjundeåbo, snöröjare, glad prick. Bild: Yle

Skulle överlag gärna ha folk på besök från utlandet oftare. Vet inte när det annars skulle komma kommentarer kring att nyhetsuppläsarna på radion låter lika gravallvarliga genom hela sändningen, eller att pris-/kvalitetsförhållandet på Heses vegeprodukter är mycket bra. Det piggar helt enkelt upp.

Britannia skälvde

Det är annandag jul och inga tågturer kör i UK. Alltså noll. Zip, zilch, nada. Tusen gränsbevakare från Border Force strejkar också, flyg ställs in och det talas om att folk viftas igenom.

Posten har strejkat ett flertal gånger i december, mitt i julruschen, inklusive den 23:e och 24:e. Den 16:e tog jag emot en leverans från Grekland som det var tull på, och beloppet måste egentligen betalas innan paketet överräcks, men postiljonen satte det bara innanför dörren när han ringde på. No more fucks to give.

Ledningens retorik inför julen var synnerligen genomskinlig:

“The money allocated to the pay deal risks being eaten away by the costs of further strike action. The CWU [Communication Workers Union] is striking at our busiest time, deliberately holding Christmas to ransom for our customers, businesses and families across the country. We are doing everything we can to deliver Christmas for our customers and settle this dispute.”

Strejkarna ska alltså ha ”hållit julen gisslan”, och ledningen gjorde allt de kunde för att ”leverera julen”. Luktar som om någon har rivit ett blad ur BoJo:s retoriska bok.

Facket sa emellertid så här:

”Royal Mail bosses are risking a Christmas meltdown because of their stubborn refusal to treat their employees with respect. Postal workers want to get on with serving the communities they belong to, delivering Christmas gifts and tackling the backlog from recent weeks.

But they know their value and they will not meekly accept the casualisation of their jobs, the destruction of their conditions and the impoverishment of their families. This can be resolved if Royal Mail begin treating their workers with respect and meet with the union to resolve this dispute.”

Personal från det brittiska sjukvårdssystemet NHS strejkar också. Folk som jobbar heltid med samhällsbärande yrken ska vittu kunna leva på sin lön och försörja sina familjer. Det är liksom ingen överraskning att samhället upphör att bäras om detta inte klaffar. De har varit underbetalda i åratal och slet som djur under pandemin, och under rådande omständigheter skär en real terms pay cut ända in i benet.

Föga förvånande ser strejkkalendern för december ut så här:

Fan vet hur det ser ut när jag återvänder.

Råg i ryggen, etc.

God ”riktig” jul. Drack just julmust ur ett glas med blåbärssopprester i och åt en vihis med gurksallad och senap. Kände mig som den mest nordiska personen på planeten tills jag tristessläste S-kedjans medlemskundtidning Samarbete och hittade en intervju med en f. d. mjölkbonde.

Karln skulle träffa sina föräldrar på jul för första gången på aderton år och sa ”det är nog bra att ta med en rulle hushållspapper, det kan bli känslosamt”. Jag vet när jag har blivit besegrad.

I övrigt hade brorsan med sig ett paket Weetos for the lulz när han kom hem. Konstaterade genast att det har skett ett generationsskifte i produktens ansikte utåt. Gubbens hår var ju vitt som på en 80-åring redan på 90-talet, så visst förstår man att han har kilat vidare, men vem kan det här tänkas vara nu då? Son? Barnbarn? Bror-/systerson?

Nä. På baksidan påstås det att slyngeln muka är Professor Weeto. Raketkarriär får man säga, killen kan fan inte vara en dag över 17. Jag känner framför allt inte till någon professur som man innehar på livstid och som går i arv på det där sättet, så antingen har de retconnat skiten rakt av, eller så är det ren och skär nepotism… eller så har han bytt kropp. Eller så är det någon sorts jävla prequel.

Jag har för övrigt en stark aversion mot claymation, dvs. leranimation som jag rätt och slätt tror det heter på svenska. Wallace and Gromit väcker i mig samma känslor som lotusfrökapslar, och 90-talsprofessorn ger definitivt utslag.

Utsättningsterapi. Valde en light-version medvetet, det är värre när fröna är borta och det bara är svarta hålrum kvar, så jävla äckligt. Trypofobi är rätt vanligt.

Tänkte dock egentligen inte raljera kring semi-irrationella aversioner eller veteprodukter idag. Åter igen har mängden råg jag häver i mig fått min kropp att må fantastiskt. Uttrycket råg i ryggen har inte uppkommit ur tomma intet.

Brommabandet Råg i Ryggen. Gissa vem av de två killarna i främre raden som spelar trummor respektive orgel/synth.

De här japparna uppfann faktiskt musikgenren trance redan år 1975. Lyssna själv:

Elorgel är fan najs. På den här tiden skulle man ha ett utpräglat teknikintresse för att befatta sig med regelrätta synthesajsers, en Moog var svindyr och kunde se ut såhär:

Man kunde förstås också bara peta lite på en något mindre avskräckande Minimoog.

Råg i Ryggen släppte endast ett album, men det är ett väldigt gulligt album. Vissa låtar är på svenska, andra är en uppvisning i pre-internet-engelskkunskaper och god vilja.

Sången är milt sagt sådär genom hela albumet, men det är inte poängen. Jesus vad killarna är tighta musikaliskt, och låtskrivarkonsten sitter redan där den ska. Andalusiska kadenser och tydliga låtstrukturer med avgränsade utrymmen för utsvävningar, och sedan direkt tillbaks till fast mark som om inget har hänt.

Texterna handlar främst om tjejer, som sig bör när man nosar på 20-strecket (förutom historien om när snuten tog någon för att han halkade på sin vän Jans bananskal, låten om att knark är farligt, och instrumentallåten Spångaforsens brus, som låter som om någon smög ner en dutt uppåttjack i Bo Hanssons kaffe).

Hobbitar som forsränner på en trädstam.

Det bjuds också på lite tvärflöjt. Älskar tvärflöjt i proggmusik. Man vill ju bara sitta barfota på golvet i Tillsammans (2000)-kollektivets vardagsrum och spilla rödvin på manchesterbyxorna och röka tobak och vifta med tårna. Åtminstone vill jag det.

Armhålorna rakar jag fortsättningsvis.

Hur många gånger tror du han har läst Lord of the Rings?

Samtidigt är killarna förmögna till ett jävla ös, av den sort som i regel är svår att frammana efter en viss ålder. Man hör fan hur svetten flyger från trummisen på denna liveinspelning av Sanningsserum, han tar i för kung och fosterland. När jag är nära dig får jag stora skälvan, jag skakar sönder vartenda ben uti min kropp, och sen en kör unga killar som brölar jag älskar dig kraftigt, och det är sant. Jag tror dem.

Jag och Nemesis brukade lyssna på albumet relativt regelbundet när jag var sisådär sexton-sjutton. Har ett minne av att ligga på golvet i min första lägenhet i Vasa klockan fyra på morgonen och känna så många olika känslor att det kändes som att mitt hjärta skulle sprängas till denna synthslinga.

Ingen behöver frekvenser över 8000 Hz.

När jag var tonåring hade jag en rationell förståelse för att sextio-, sjuttio-, åttio- och nittiotalet var förbi, och att de som var unga då inte var det längre, men det kändes inte riktigt så. Min tidsuppfattning jobbade mer med parallella plan än en enda tidslinje.

Det kändes som att killarna jag lyssnade på existerade samtidigt som jag, i den form de var på skivan, och att de levde och hade hälsan på ett parallellt plan av något slag, där det fortfarande var sjuttiotal, och man kunde doppa tårna i det och fantisera om att de alltid gjorde coola saker och aldrig hade tråkigt.

Just lying in a bar with my drip feed on
Talking to my girlfriend, waiting for something to happen
I wish it was the ’60s, I wish we could be happy
I wish, I wish, I wish that something would happen
Radiohead – The Bends (1995)

Inget nytt under solen.

Saffran och mösshjärnor

Kongrattislationer på vittu luciadagen. Hoppas du slipper stearin i håret och att artighetsäta lussebullar (världens mest överskattade bakverk?).

I Cornwall i sydvästra England gör man för övrigt också en sorts saffransbullar, men de associeras inte med lucia, bakas med två olika sorters russin, och saknar den snygga S-formen. Tankarna går snarast till chihuahua or muffin.

Ett halvt decennium har förflutit sedan konceptet roade folk i 15 sekunder, och i framtiden kommer folk tycka att millennials var helt jävla dumma i huvudet som år 2016-2017 reagerade med haha ja det har jag aldrig tänkt på, vad mycket grejer machine learning innefattar ändå!, för att sedan vagga fram och tillbaka och upprepa we didn’t know!! i ett hörn i någon underjordisk enklav. Vad kan man.

Semi-skämt åsido kan saffran överlag kokk se om du frågar mig. Ämnet som står för en stor del av den karakteristiska aromen, safranal, verkar dock kunna ha en antiepileptisk verkan hos råttor och en antidepressiv verkan hos möss.

Här finns det skäl att misstänka ett safrol-derivat.

Nu kanske du undrar hur i hela friden man mäter hur deprimerat ett möss är, och det är en jävligt bra fråga. Det finns många sätt, och inget av dem är bra.

Man kan till exempel kolla på hur det beter sig under ett påtvingat simtest (forced swim test, FST), vilket i korthet går ut på att man ploppar mösset i ett vattenfyllt kärl, från vilket det ej kan ta sig upp, och mäter hur länge det tar innan krabaten förlikar sig med sitt presumptiva öde.

Tanken är att ett deprimerat möss inte tycker att det är någon idé, och att det därför inte kämpar särskilt länge förrän det ger upp och forskaren räddar det ur plurret, medan ett mindre deprimerat möss kämpar ett längre tag. Det känns väl sådär.

En liknande metod, även den baserad på förtvivlan, är ett så kallat tail suspension test (TST). Testet innefattar att man hänger upp ett möss uppochner i svansen, och uppvisad brist på kämpaglöd för att ta sig loss indikerar depression. Jo, man håller fortfarande på med sånt här. Den goda nyheten är att dylikt så sakteliga fasas ut – invändningarna är mångahanda, och fler lär de bli.

Personligen blev jag bekant med dessa metoder via mitt ex, som studerade inom samma område som jag, men tillbringade båda sina forskningspraktikperioder i wet lab-miljö (dvs. det som de flesta tänker på inom kontexten forskningslaboratorium – provrör och skit).

Tror aldrig jag var nöjdare över mitt val att syssla uteslutande med datorunderstödd läkemedelsutveckling än när hans handledare jämförde att bryta upp en musskalle med att öppna en mandel. Eller nä, värst var nog perioden när han satt och hyvlade hjärnor i millimetertunna skivor. Minns fortfarande lukten när han kom hem.

Svartvitrosa maffian

Glad december eller nånting ditåt. Jag skickade in ansökan till Kulturfonden igår och slipper fundera på saken desto mer – skönt.

Utanför fönstret är det samma grådassighet som alltid i de milda vinterklimatens med finländska mått mätt ändlösa november. There ain’t no November like an Oceanic climate November cuz’ an Oceanic climate November don’t stop… som Coolio sa (eller hur var det nu).

Nånää. Däremot märkte jag 1. att tjejen med svart lugg i huset mitt emot i själva verket är två tjejer med identisk frisyr, bara att jag aldrig sett dem på samma plats förr, och 2. att de har tagit sitt pick och pack och flyttat. Fönstren är helt tomma och lamporna har slutat lysa om kvällarna. Förvisso underlättar detta min hobby att gå runt (halv)naken hemma, men jag måste medge att fria spekulationer kring hennes – deras – liv har förgyllt mången diskstund vid köksfönstret.

Dagen efter dök det upp två svarta Range Rovers, en vit Ford Transit och en rosa container utanför. Föga förvånande visade det sig vara samma karlar som våldförde sig på den vackra grusplanen och dess susande hängbjörkar till förmån för att kapa ner fanskapen och asfaltera skiten (plus bländvita parkeringsrutor märkta 1-2-3-4-5-6, av vilka fyra stycken alltid står oanvända). Om det är något vi behöver i våra städer är det ju fler heat traps och mindre skugga och växtlighet. GRRRRRR.

Den svart-vit-rosa maffians hastiga intåg efter utflytten får mig att misstänka att det är fråga om en så kallad Section 21-vräkning, vilket betyder att skötsamma hyresgäster kan sparkas ut utan att hyresvärden behöver ge en orsak eller förklaring (en viss tant vid namn Margaret satt på en viss stol när klausulen tillkom år 1988, go figure).

Alltid betryggande.

Hyresnivån på privata marknaden i Manchester har gått upp med 23,4 % sedan våren 2021, när jag själv flyttade till min nuvarande lägenhet, och dylika höjningar går i praktiken inte att genomföra utan att skriva ett nytt kontrakt med nya hyresgäster. Jag förstår varför det görs. Är nöjd + glad så länge jag kan bo kvar där jag gör nu, orka förskottera den eventuella dagen och den eventuella sorgen.

Eventuellt är det läge att återställa sidebaren också. Lol.