Drömmen om Törner

Så jävla imponerad av prestationerna igår, alltså. Det kommer bli mycket stirrande på Audacitys jämngråa interface och blåa waveforms den närmaste tiden, men vad gör det när materialet är så arma bra. Mina egna tagningar slängde jag dock ut på direkten, de håller inte alls samma klass som killarnas.

Det tragiska är att detta inte ens är ett uttryck för dåligt självförtroende eller det klassiska hatet gentemot att höra sin egen röst. Nä, mina röster suttade helt objektivt, alltså. Lyckligtvis går det att sitta och nöta replikerna tills rösterna sitter, blir att göra det i helgen för att inte hamna bakom schemat.

Leker fan med tanken på att kontakta Isabella Törner, det hade varit drömmen. Klart som fan att hon hade fixat både ung tjej med finsk brytning på svenska och engelska samt medelålders nyländsk satmara med påklistrad brittisk accent. Detta skulle dock förutsätta att hon har tid, att jag har råd, och att hon alls är villig att associeras med showen. Ska man våga?

Himla nervigt

Vaknade med den irrationella tanken är det måndag?! men drog en lättnadens suck när jag insåg att nej, det är inte dags för ett långt Manchester-inlägg förrän nästa vecka. I Finland är det ju kristihimmelsfärd och röd dag, dock ej i UK, här är Ascension Day en vanlig jävla arbetsdag. Finns Spring Bank Holiday istället, alltid en måndag, detta år den 31:a maj.

Flyttdatumet har spikats till den 29:e maj, alltså lördagen som inleder långhelgen i slutet av månaden. Skönt med flera dagar att installera sig. Det är dock en vecka efter att nuvarande stället ska vara tömt, så det blir att hyra korttidsförvaring och bo hos T i Stourbridge mellan den 21:a och 29:e maj. Inte mig emot egentligen.

Betalade min holding deposit igår (standard i UK men inte i NL), en veckas hyra för att dra bort stället från marknaden. I praktiken en reservation som dras av på första hyran. Skapligt nervös, brukar aldrig vara lugn innan kontraktet är påskrivet, och kommer förstås fråga nuvarande hyresgästen varför hon flyttar innan det blir några slutgiltiga kråkfötter på strecket.

Idag är det både spelstudio-möte som vanligt och första inspelningssessionen med röstskådisarna till Trevor Bock, skapligt nervös inför det också, men antagligen inte lika mycket som de andra. Är ändå jag som har gjort hela skiten och regisserar, skulle tippa att de har högre krav på sig själva än jag har förväntningar på dem. Tänkte att vi kör lite småprat, en ice breaker eller två, gemensam uppvärmning och sen full fräs. Känslorna pendlar mellan sjukt skoj! och vad har jag gett mig in på?, men det är väl så det ska va’.

JAAAAAA

Fick lägenheten jag ville ha!!!!!!! Oj oj OJ vad skönt. Sju år av houseshares har äntligen kommit till ända, har som sagt inte haft förmånen att bo ensam sedan jag lämnade Finland. Nu blir det eget kök utan djurdelar i kyl och frys, behövde inte ens göra avkall på badkar. Un-der-fucking-jävla-bart.

Har också haft första mötet med kanadensiska röstskådisen via Discord, vi kom skitbra överens. Älskar att tala med nordamerikaner, det är så enkelt. Ingen förlägen finne som är rädd att det ska bli pinsamt, ingen brittisk artig stelhet, utan bara naturligt, glatt och avslappnat. I eftermiddag blir det möte med jäbän som ska göra rösten till Trevor, alltså huvudrollen, sedan ska det slås fast en tid för inspelningssession ett med alla tre (gör ju de kvinnliga rollerna själv).

Restriktionerna lättar ytterligare den 17:e maj, då får man träffas högst sex personer inomhus, tills vidare endast utomhus och i privata trädgårdar. Kombinerad födlare/tupare, here I come!

Tomma tunnor

Haha, gillar hur sent-en-lördagskväll-jaget kände tillräckligt med pliktkänsla för att hala fram telefonen och skriva några rader i bloggens första mobilinlägg innan hon slocknade. Gulligt.

Delta Green var helt intressant, rekommenderar den rollspelsintresserade att testa, speciellt om man endast kört olika fantasyvarianter förr. Platsen för scenariot var Afghanistan i oktober 2011, gruppen bestod av fyra amerikanska soldater, en civil diplomat, hennes livvakt, samt en tolk. Uppdraget var att åka till en specifik dal befolkad av en skild etnisk grupp och 1. upprätta en diplomatisk förbindelse 2. erbjuda mat, vapen och medicinska förnödenheter 3. få dem att tillåta upprättandet av en amerikansk utpost i kriget mot den gemensamma fienden, talibanerna. Eftersom Delta Green uttryckligen innefattar lovecraftiga tendenser visade det sig förstås inte vara så enkelt. Gillar man inte primalskräck bör man nog undvika just denna rollspelsart.

Gick förstås också och förälskade mig i lägenheten jag kollade på innan, håller tummarna för att jag får den. Tror fan inte jag kommer hitta något lämpligare om man tar alla faktorer i beaktande: läge, storlek, avgifter och hemtrevnadskänsla. Kan bra tänka mig att bo där i åratal. Påminde lite om mitt rum i Haag, men en helt egen lägenhet. Gräddfärgade väggar istället för mäklarvitt, stort fönster mot baksidan, badkar (!), mysigt litet kök med gasspis, högt i tak, på gångavstånd från D. Har lämnat in min ansökan, måtte det gå vägen.

De tre kanadensiska killarna lämnade för övrigt in sina slutgiltiga bidrag till rollen som Richard i tid. Amerikanen beklagade först att han hade glömt bort tiden medan han hjälpte sin morsa flytta och att det var för sent att spela in när han kom hem, därefter sa han att han inte kan slutföra projektet till en duglig standard pga. housemates.

Klart att shit happens, men sättet det var skrivet på var för aggressivt i sitt försök att väcka empati (du vet vad jag menar, för mycket snyfthistorievibbar). Detta var alltså snubben som försökte verka så proffsig att han hade official på slutet av sitt namn, och påstod sig ha knappt ett decenniums erfarenhet. Killen som fick rollen hade inte gjort ett endaste gig sedan han registrerade sig på Fiverr för ett år sen, men ändå var han definitvt den som fattade grejen snabbast och faktiskt vågade spela ut precis till den grad jag bad om. Solklar vinnare. Tomma tunnor skramlar mest?

Fiverr-iver

Fiverr Events Hub

Då har processen kommit så långt att det var till att regga Fiverr-konto och leta upp en glad kanadensisk amatör för att göra rösten till Richard i Trevor Bock. Valde ut fyra dudes som vill bli röstskådespelare, tre infödda engelskspråkiga kanadensare och en amerikan som kan göra en kanadensisk accent. Skickade samma karaktärsbeskrivning åt dem alla, tillsammans med en stillbild, samt ett utdrag ur en representativ scen. Richard har problem med att hantera ilska, så jag vill försäkra mig om att den som får jobbet faktiskt vågar go all the way när han får spader titt som tätt.

De var så arma peppade att få sätta tänderna i en animerad karaktär, det smittade av sig. De flesta beställningsjobb innefattar nämligen läs detta med en förtroendegivande nordamerikansk accent till presentationsvideon på vårt företags hemsida. Tyckte det var rättvist att kompensera dem alla för att göra en liten audition, att lära sig kommunicera det man vill ha och diskutera revisioner fram och tillbaka är också viktigt, så det är värdefull träning för mig med. Kommer jobba med den som får rollen så länge serien pågår, och då ingår det att pejla skum grammatik och ordval som kunde vara mer genuina.

Har redan hunnit få in ett bidrag. Har hittills endast haft folk jag känner som röstskådespelare, så att höra en person man inte känner läsa ett manus man skrivit enligt sin tolkning av karaktären är 100 % totalt jävla surrealistiskt. Valet görs på söndag, middagstid, för att ge alla tillräckligt med tid att skicka in sitt bidrag och göra revisioner om det behövs.

mspaint.exe

Det är något med enkelheten i Microsoft Paint som tilltalar. Blev förälskad i programmet som femåring. Det sitter i ryggmärgen att öppna startmenyn, skriva in mspaint.exe och trycka enter. Sen är det bara fantasin (och musarmen) som sätter gränser.

Man kan påbörja ett seriöst projekt och plöja ner timtal eller bara rita och se vad det blir till. Rita känslor. Rita födelsedagskort. Ganska ofta blir det människor.

Halvfärdigt självporträtt från 2017.

Hösten 2018, snabbt porträtt av A.

Ritat med stylus på en Nokia N900 (RIP) nån gång när exet och jag satt på ett tåg, 2013.

Sedan kan man starta upp Photoshop och göra någon sorts mixed media-grej också. Födelsedagskort, 2020.

Har i dagsläget börjat lära mig hur man ritar ”på riktigt”, speciellt eftersom Trevor Bock kräver en hel del olika poser och kroppstyper. Har förr tänkt att det inte är värt det, att jag hellre behåller det spontana, men det är som att säga att man inte vill lära sig musikteori för att man tror att det ska förstöra det råa och oslipade. Det gör det inte. Det är bara en verktygslåda så man snabbare kommer dit man vill.

Att rita är den enda aktiviteten jag kan hålla på med från uppstigning till läggdags, dag ut och dag in. Det torde betyda något.

Räidig(a) kar(ar)

Richard, livstrött kanadensare samt ”räidig kaar” ™.

Stuvade just in en överfull Pyrex-gryta innehållandes en miljon olika grönsaker, en absurd mängd Herbamare samt innehållet av en burk kokosmjölk i ugnen, tofuskivorna väntar på sin tur, sen två pitabröd var. Lat middag. Av salmiaken återstår endast Fazer-askarna. Vet inte om det är läge att vara stolt eller skämmas, så lämnar det där.

Fick mestadels positiv feedback på Trevor Bock, österbottningarna tar förstås till sig showen på ett mer personligt plan men settingen tycks engagera även utlänningar. ”Nostalgisk feberdröm”, ”triggered some weird-ass dreams”, ”mega-Daria-energi”, ”Hotline Miami Österbotten”, ”awkward avant-garde MTV/Adult Swim stuff”. I princip det jag förväntade mig. Vissa scener för långa, andra för svepande, några detaljer som borde klargöras, men i allmänhet genuin nyfikenhet. Känns bra.

Verkar slutligen ha bestämt mig för finlandssvenska med valfri engelsk textning, åtminstone till att börja med. Det finns ändå ett par centrala karaktärer i showen som pratar engelska, Richard är kanadensare, Trevors pappa är britt. En lösning helt på svenska eller helt på engelska hade inte känts helt rätt. Det är ändå (finlands)svenskar jag vänder mig till i första hand.

Kan antagligen göra rösterna till alla kvinnoroller själv (inklusive Linda som är trans) men har bett om hjälp med röstskådespeleriet å männens vägnar. Det tycks finnas en del räidiga karar som är villiga att ställa upp i den utvidgade bekantskapskretsen. Build it and they will come.

För-dömning

Richard kör sin pickup och börjar få läidon.

Skickade ut åtta minuter Trevor Bock (antagligen arbetstitel, alltid svårt med namn) åt nära bekanta för feedback idag. Nervös. Mer nervös än när gårdagens inlägg publicerades.

Skulle egentligen ha några klipp att släppa, men tror fan jag väntar lite med det. Har slutligen bestämt att det är bäst att dela upp storyn i episoder om tre-fyra minuter, attention spannen hos den genomsnittlige tittaren räcker nog inte till åtta-tio minuter som det ser ut idag.

Siktar på att släppa första episoden nästa månad. Har liksom inte riktigt fattat att det börjar dra ihop sig nu.

Kanske lite överiksi

Man har nog gått och blivit en smula manisk sedan man började med bupropion igen, men klagar inte. Crunch mode från morgon till kväll, försakar allt annat. Kör på nikotin, koffein, öl, vin, könsrock, Floradix och Alpro Greek style soygurtar. Ändå 23 g protein i en sån jävel. Slänger emellanåt en blick på A4:an med V. Vales Goals of Life som han skickade med när jag beställde Supermasochist-boken. D-I-Y. Do it yourself.

Smooth sailing

Ryggbygge av rang, bara för att målningen länge varit en favorit. Saturno Buttò.

Gjort idag: blivit glad över att Emma Knyckare svarade på ett ärligt och något utlämnande meddelande jag skickade åt Flashback Forever-podden via Patreon, varma smörgåsar, preppat D&D-session och lett den. Samt ritat två scener till, dvs. 37 sekunder animation gjord totalt nu. Hur många timmar har man inte sänkt för att få det till stånd?

Idag är det också två veckor sedan jag började medicinera igen (tack Indien) och därmed dags för doshöjning enligt samma schema som följdes 2013. Har definitivt märkt av ökad energi i vardagen, vissa saker har börjat gå på automatik.

Den enda biverkningen som märks av i dagsläget är käkspänningar, vilket jag också får av Lyrica. Tårta på tårta i den bemärkelsen, slocknar man utan bettskena får man fan i mig sota för det dagen efter. Men även under dagen får jag massera under kindbenet och påminna käken om att tänderna inte ska röra i varandra vanligtvis. Ändå ett litet pris att betala för avsaknad av helvetesdippar på eftermiddagen. So far so good.