Tågtankar: modefascism, ÅA och alléer

Sitter på tåget till Åbo och har precis halat fram min skitiga, dammiga svarta tegelsten till dator. Har kappsäcken packad full med målningar från tonårstiden, kanske man rentav skulle hänga Twiggy-Hitler i Manchester.

Nånting nånting fashion nånting nånting fascism. Det är inte så noga när man är nitton.

Ler i mjugg medan jag tjuvlyssnar på en grupp finlandssvenska studerande som snackar om årsfester och sitzar och det elektroniska biljettsläppet till glöggrundan (PÅ MIN TID var den ingen jävla bar crawl, Biskopsgatan var avspärrad för syftet, minus tjugosex var det 2010 ungar, nevar forget!!!!!, och tack till Axelbandets glögg som värmde så fint, ja, det som inte klottades på halsduken och frös). Mjo, trippen längs med minnenas allé verkar ha tjuvstartat.

Hur definierar man allé, förresten? En allé är en enkelsidig, dubbelsidig eller fler-dubbelsidig (lugn ner dig nu, reds. anm.) trädrad, som ofta finns i anslutning till en väg, vattendrag eller gräns. Ordet kommer från franskans aller – att gå. Jasså du, jag trodde att det var själva vägfan som var allén. Ser man på.

Alléer | Vad är en allé?
Go, go, go, allé, allé, allé.

Åtminstone mer värdeneutralt än att gå i en minneslund, huehuehue. Vad vittu är en lund exakt, annars? Tydligen det samma som en dunge. Vad vittu är en dunge? En mindre samling träd, not otherwise specified. Allé = fin fransk formation, lund = delokaliserad distribution. Janå, då är det nog fråga om mer av en minneslund ändå.

Under ett lager jord hittade jag till exempel precis minnet när X betalade min HSL-böter på 80 €, vid tillfället det mest romantiska någon nånsin hade gjort för mig (även när man beaktar faktumet att det var han som medvetet gav mig sin spanske/sydamerikanske (?) rumskompis lokaltrafikskort). Det fanns liksom inte så mycket att sätta emot när det kom fram mies, 25 på kontrollantens skärm, det var inte så progressivt med kön och sånt 2011 ännu vet du.

I en lövhög hittade jag även Ella ja Aleksis låt Yöjuna Rovaniemelle, med odödliga textrader som lähetään Rovaniemelle siis, tämä on yöjuna kasi kuus viis och esille lelut, paperit ja tussit, juna on parempi kuin autot ja bussit.

Humppila låter annars som ett fiktionellt finskt samhälle. Det kanske det är, inte skulle jag veta bättre. Jaha, nu sitter jag plötsligt och läser om vittu Åbo-Toijala-banan som en annan autistkliché, måste sätta stopp för det här nu och lösa korsord istället.

Tomten som blossar upp

Kabouter Wesley heeft het verkeerde nummer | kabouter ...

Ett belgiskt original: Kabouter Wesley, en temperamentsfull tomte som alltid blir indragen i någon sorts osannolikt och osammanhängande fanskap/äventyr, med Klaus Wunderlichs charmlöjliga elorgelmusik från 70-talet som soundtrack.

Klaus Wunderlich - Sound 2000 (Moog-Organ-Rhythm) | Discogs
Ja, vi säger det, Klaus.

Flamländaren Jonas Geirnaert (f. 1982) började rita seriestrippar med Wesley som motvikt till sitt avgångsprojekt Flatlife (2004), en tio minuter lång animation som vann jurypriset för bästa kortfilm i Cannes det året. Tomtens äventyr blev sedermera ett animerat inslag i det flamländska aktualitetsprogrammet Man bijt hond (2009-2010).

Om du förstår en österbottnisk dialekt och engelska samt har lite fantasi har du antagligen inga problem med att förstå flamländska i sitt sammanhang, åtminstone i skrift. Har du dessutom skoltyska i bagaget är saken biff.

Flamländsk public service-TV, minsann.

En hel del av avsnitten som kräver lite mer språkkunskaper skulle funka hur bra som helst textade till just österbottnisk dialekt, betydligt bättre än till engelska eller högsvenska. Det skulle dock behöva göras ordentligt, inte bara som undertexter, vilket innebär att gå igenom skiten ruta för ruta och ändra pratbubbleanimationerna. Det är mer jobb än det verkar, men skulle fan göra det om folk anmäler intresse.

Nästa gång du träffar på en holländskspråkig person i lämplig ålder, namedroppa Kabouter Wesley och se hur mungiporna förvånat dras mot öronen.

EDIT: Lämnade att kolla lite intervjuer med Jonas Geirnaert på Youtube och fick just veta att farsan hans jobbade för fakking Lotus hela sitt yrkesverksamma liv (!!!!). Ja, bageriet som står bakom kexet jag gnällde på igår. Han skapade bland annat kakan Marsepino. Ei vittu, vad fan är det som händer?

EDIT2: Slut konverter ASCII-smileys till emojis WordPress vittu satan.

Bockska språkfrågan

Finlandssvensk ordbok | National Repository Library | Oamk

Har förkovrat mig i finlandssvensk språkvård de senaste dagarna, ska försöka färdigställa inlägget imorgon. Det blev… hetlevrat. Idag ska jag prata om resonemanget kring språket i Trevor Bock, webbserien jag har hållit på med i knappt ett år.


Grundtanken var att svenska Österbotten skulle fylla samma roll i Trevor Bock som Australien i the Big Lez Show. Har alltid velat låta omgivningen ta så stor plats att handlingen inte skulle kunna äga rum någon annanstans i världen.

Big Lez handlar inte om Australien, men serien är Australien, helhjärtat. Skaparen Jarrad Wright bor precis på gränsen mellan territorierna NSW och QLD, typ på mitten av Australiens östkust, söder om Brisbane. Han tonade inte ner ett skit för en internationell publik. Om något är det hur showen fullständigt dryper av ‘Straya som tilltalar, även när man inte fattar vad fan de snackar om. Det är fräscht, något man inte sett tidigare, och för australiensare är det förstås guld.

Problemet är att vi inte talar engelska i svenska Österbotten, och tanken är att kunna nå fler än bara svensktalande österbottningar/nylänningar och en rikssvensk/norrman eller två. Det är frestande att fnissa generat och säga nå, int räknar ja nu med att nå många kommer si på det sen sist och slutligen, som för att skydda sig själv om serien inte får luft under vingarna, men man ägnar inte ett år av sitt liv åt att producera någonting om man faktiskt tänker så. Det vore lögn. Jag vill nå ut.


Detta faktum gör det ju lite knepigt. Hade kunnat köra Vikings-stilen och ha karaktärerna att snacka engelska med skum österbottnisk accent, eller förlägga showen till en region av USA som befolkas av ättlingar till österbottniska utvandrare, men nä, det kändes inte rätt. Svenska ska det vara.

Jag hade kunnat förlägga showen till norra Sverige istället. Hade kunnat släta över finlandssvenskan för att inte sticka ut i ett rikssvenskt öra, undvika finlandismer och dialekt, men nä, det kändes verkligen inte rätt. Ska det vara svenska ska det inte vara några halvmesyrer.

Jag vill helt enkelt att folk som faktiskt bor i svenska Österbotten ska få höra sitt modersmål representeras så som det är, i en animerad show, förlagd i vad som omisskänneligt är den österbottniska landsbygden/småstaden. Det händer fanimig inte ofta. Kan helt enkelt inte tumma på det. Redan att höra finlandssvenska i Mumin Visar Allt var en fröjd.


Således hade jag kunnat köra finlandssvenskt tal med engelska undertexter hela vägen, men det orkar en obekant publik inte med på samma sätt, plus att det tar fokus från visual gags, för att inte tala om tajmingen. Lyckligtvis hade handlingen börjat ta form på allvar vid det här laget, och iochmed det var lösningen uppenbar: den gyllene medelvägen. Något familjärt, något nytt, för såväl internationella tittare som österbottningar.

Kanadensaren Richard, spelad av Ben Howes från Hamilton, Ontario, flyttar till Asdunga i pilotavsnittet. Han funkar på ett sätt som avlastning för folk som främst är vana vid att höra nordamerikanska accenter. Trevors farsa är frånskild engelsman från the Midlands och pratar engelska med brittisk accent. Hans son från ett tidigare förhållande har engelska som modersmål, men var ung nog för att lära sig svenska i skolan.

Trevors morsa är finlandssvensk, grannen är centralamerikan, bästisen snakker norsk, arbetskompisen är finsk/tvåspråkig, chefen är finlandssvensk… det blev helt enkelt en salig blandning, där folk som inte är svenskspråkiga inte måste sitta och koncentrera sig på att läsa undertexter någon längre tid. Delarna som går på svenska respektive engelska är noggrant portionerade.

Tänker inte texta de engelskspråkiga delarna till svenska, utgår från att målgruppen har engelskkunskaperna i skick. Det blir förstås oundvikligen en utmaning att översätta de finlandssvenska scenerna på ett vettigt sätt i undertexterna, krävs en del fingertoppskänsla. Ordvalen måste ha likadan valör, stavelserna måste överensstämma nästan exakt för att det inte ska bli klumpigt. Det är ändå den minst sämsta lösningen. Ska fanimig få det att funka.

Flytt är bytt och kommer alltid tillbaka

Återvänder till Manchester imorgon bitti. Det har varit intressant att vara tillbaks i Stourbridge en sväng, har faktiskt inte varit hit sedan jag och T övervintrade lockdown 3 tillsammans i januari-april detta år. I själva verket startades denna blogg typ en vecka innan jag for hit, de första hundra-ish inläggen är skrivna här.

Saker är cirka en miljon gånger bättre nu än då. Blir dock alltjämt påmind om hur jävla najs det är att ha olika rum för olika ändamål, i Manc har jag fortsättningsvis bara ett rum för arbete, nöje och vila. Det är skönt med större yta att röra sig på. Accenterna känns dock jävligt främmande, skumma höjdskillnader i stan, fullt med pensionärer, och så hör man betydligt mer från grannarna än i mitt hus.

Det sistnämnda har jag haft lite svårt med. Det som jag först trodde var ett rör som visslade i vinden eller en färdigvisslande tekanna visade sig vara en funktionsvarierad person. Grannen ovanför spelar (förvisso angenäm men i längden uttröttande) spejsig bluesgitarr med mycket dist, grannen under har någon sorts lungsjukdom och hostar så rutorna skallrar. Insåg hur arma lite man hör av de övriga boende i huset där jag bor. Guld värt.

Arbetsrummet i Stourbridge, lyxigt värre.

Vet mycket väl att T vill flytta till London. Det skulle innebära att vi kommer bo dubbelt så långt ifrån varandra, men det är ingen fara på taket. Man har ett visst fönster att leva yuppielivet, T är bara 26, och storstan lockar givetvis mer än en lägenhet omgiven av gamla människor i the Midlands.

Jag ser också fördelarna med att ägna mer tid i London – femdomscenen, keikkor, kultur i världsklass, intressanta människor, intressanta butiker, transportförbindelser vart fan som helst i världen. Det kommer innebära en återgång till ett bekant system, dvs. att träffas mer sällan men i något längre sjok. Vi bodde trots allt i skilda länder i flera år. Antagligen kommer han ditcha bilen vid flytt till the City, men nåja.

Eftersom jag slutligen verkar ha lyckats komma över tanken på att man måste ha ett jobb man HATAR för att förtjäna att leva kommer jag fortsätta med det jag gör, och därmed inte vara så platsbunden. Han kommer förstås jobba på kontor, det lär mest bli jag som reser ner, att han kommer upp till Manchester blir undantaget. Så vitt jag vet är GB också sugen på att flytta till London från NL, så det verkar bli en riktig hotspot de kommande åren. Spännande.

Blir runtrodd i en damm av A i Victoria Park, östra London, med nyinköpt nerprutad hatt från Camden. Maj 2019.