Ska man inte va gla’

I förrgår fyllde jag 33 starka och hade äran att bli gratulerad. Firade rätt lugnt eftersom D, L & K är i Berlin med anledning av Desertfest.

Även på skivtallriken för tjugo år sedan.

Droney’s Diminutive Bday Do bestod därför av lyx-flaps och en D&D-oneshot för fyra pers i min lilla 1r+k. Fick ett tungt jävla enlitersstop i present av T:s dejt, och tro fan att det fylldes med DM-juice från alla håll och kanter, men jag vaknade i rätt bra skick på måndag morgon ändå.

Tidigare i maj fortsatte jag vårens Gen X-musik-korståg med ambient house-duon The Orb, och på vägen hem från keikkan kom jag av någon anledning i samspråk med en grupp som innefattade två dudes från Lancashire och en tjej från Indiana.

”Oh, you’re a Hoosier” sa jag. ”Omg, I feel so seen!!” skrek hon.

Skulle inte ha känt till ordet, som anmärkningsvärt nog är den officiella demonymen, om det inte var för att jag läste Cat’s Cradle (1963) av Kurt Vonnegut vid typ sexton års ålder.

Vonnegut var född och uppvuxen i Indianapolis, och i boken nämns konceptet ”Hoosiers” som ett exempel på en granfalloon, det vill säga en falsk karass, det vill säga… en samling människor som tror de har något gemensamt, men i själva verket inte delar ett gemensamt öde av någon som helst betydelse. Typ.

Det förhindrar ju däremot inte glädjeruset av att bli erkänd som en person från Indiana i ett land där det räcker med att vara amerikan. Lite som om någon mitt i allt skulle erkänna en som finländare i ett land där det räcker med att vara European.

Därpåföljande lördag samt femdom-munchen på söndag tillbringades med R, min nya bekantskap från metal-munchen som jag nämnde i april, och fredagen efter det for jag, T, C och C:s dejt till metal/goth/kink-eventet Antichrist i London.

Egentligen hade vi tänkt ta tåget, men det blev strejk, så T fick lov att köra ner oss istället. Dumpade bilen i Slough och tog den nya fina Elizabeth-linjen in till stan och vår AirBnb i Clapham, där vi åt chips och lyssnade på KMFDM medan vi gjorde oss i ordning.

Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men själva eventet visade sig vara nästan som en minifestival, med flera scener för olika musikstilar och ett utomhusparti där det erbjöds varm mat i olika former. Dresscoden var betydligt lösare än intrycket jag fick baserat på hemsidan – skulle tro att den har luckrats upp gradvis under de nitton år som eventet har ordnats, men det är bara spekulation.

Enligt utsago fanns det även två lekrum, men resan var bokad innan jag och T hade hunnit kalla en spade en spade och medge att det vi har numera är en vänskapsrelation, så vi höll oss borta från de mer ljusskygga rummen. C och hennes dejt såg vi dock inte röken av på hela kvällen. Lol.

T skulle hälsa på några gamla vänner från uni dagen därpå och jag tog Megabussen upp till Manchester kring middagstid. Anlände sen eftermiddag och ämnade ta det lugnt, men A var i stan, så dit for den lugna lördagen.

På söndagen tänkte jag ta det lugnt for real for real, men nä, D svängde förbi på vägen hem och det var strålande vackert väder, så vi satte oss i parken och pimplade diabetesverk med procent i, AKA cider. Vi träffas inte särdeles ofta sedan han flyttade ut till Salford, så vad fan, man får ta chansen va.

Nu i fredags såg jag DSO med S, som på tal om Vonnegut möjligen kunde tänkas ingå i min karass. Vår kontakt är ytterst sporadisk och har, förutom att ha varat i över tolv år, ingen synbar orsak till att göra det. Detta var tredje gången vi träffades IRL och första gången sedan jag flyttade till UK, trots att saken egentligen skulle gå att arrangera genom att sitta två timmar på ett tåg.

Jag skulle dock rekommendera att ha en skygg liten finlandsbesatt genetiskt irländsk jämnårig NEET-sperg/musikaliskt geni från Cumbria åt vem som helst. Eftersom hans tåg inte gick förrän fyra-tiden på lördagseftermiddagen hann vi också botanisera bland begagnade musikinstrument och pedaler och sånt vid Johnny Roadhouse, ett häshtäg ikoniskt familjeföretag och en institution i stan sedan 1955, samt passade på att betrakta lite arkitektur medan S väl var i storstan.

I söndags var det alltså min födlare, och liksom varje jävla helg i maj hittills blir också den inkommande en tredagarsaffär – Tiger Lillies med D på fredag och L:s födlare på lördag, i kombination med en psykedelisk picknick/Heart of Glass/Antwerp Mansion, har inte riktigt bestämt mig ännu.

Framför allt vill jag försöka spara på krutet en smula med anledning av femdomevent med R på söndag. ”Försöka”.

Jag och D med Tigerliljorna i London för drygt ett år sen. Good times.

Till sist har ett mail med avsändare ”Konstsamfundet” också hunnit trilla in, och när jag läste ämnesraden tog det tre gånger innan jag förstod innebörden av ordet ”beviljad”.

Beviljad? Vadå beviljad? Va?

Vi har glädjen att meddela att styrelsen för Föreningen Konstsamfundet i samarbete med Svenska Kulturfonden den 27.04.2023 beslutat tilldela er ett bidrag på 4 000 euro för följande ändamål:

För manusarbete med indiewebbanimationsserien Trevor Bock.

…

…har di fäil i huve (eller feil i hövo, som Ted och Kaj skulle ha sagt)????

Förväntade mig att det skulle komma ett meddelande i stil med ”hei sori nu det blev nå fel med systemet här” vilken sekund som helst, men sekunderna blev till minuter, som blev till timmar, som blev till dagar; jag rekvirerade bidraget, och i onsdags rasslade det in på kontot.

Vad satan. What even is life?

En pinne på brasan

Lever och har någon sorts hälsa nog.

Såg en video från en god väns österbottniska bakgård i slutet på mars och baxnade över mängden snö och blåheten i himlen, wtf. Som att blicka ut över finska flaggan.

Här börjar påskliljorna emellertid sjunga på sista versen, men maybEEeeeEEee, I don’t really wanna knoUoUoUowww, how your gaAAAArden groUoUoUows, cuz I just wanna flYyyYYYYyYYyy, för att citera första versen i en låt som skrevs i ett hus fem kilometer bort.

Jag är en kvinna på snart trettiotre vårar och började notera blommor och skit först det senaste året, typ. Nä, vem fan bryr sig om växter som varken går att röka eller äta när man är en arbetarklassjappe på 22 bast?

Det känns som jag knappt har gått utanför dörren på sistone, och kanske är det därför jag har grottat ner mig i fantasin som bröderna Gallagher förkroppsligar: att vara ute on the piss i UK sisådär 1995. Skalliga futisgubbar med skummiga pints, kvinnor som röker inomhus i pagefrisyr, kladdiga golv, stabbiga chips och eftermiddagssol som lyser in och visar var det borde dammtorkas.

En stor del av förklaringen till Oasis framgångar torde också stå att finna i att de lät – och låter – så vittus bra över pubhögtalarsystem. Noll dynamik i ljudbilden, bara en enda vägg med HÖGT LJUD.wav, och Liams röst som skränar något med passlig tematik och skär rakt genom sorlet.

Det gick liksom inte att förlita sig på the information super-highway när endast 1 % av alla brittiska hushåll hade internettillgång… enligt något jag läste på en Lynx Africa-deodorant, iallafall. Men de skulle väl aldrig ljuga?

(Inväntar fortfarande någon sorts homeostas. Please stand by.)

(Ja, och intervjun jag gjorde för STBL i vintras publicerades tydligen för två veckor sen också. Hups.)

Finlandssvenska studerande om Chat GPT och inlämningsuppgifter: ”Nå, nog har jag ju testat”

Proina, råg och studielajv

Det är en jamsession som väntar i Vasa denna fredag bara mina kaverin slutar jobbet. Vet inte när en tidig eftermiddagsbusstur in till stan har tillkommit på vardagar, men jag klagar verkligen inte – det var bara att stega iväg till busskuren, som jag för övrigt också har baserat Trevors hållplats på.

Kände någon sorts abstrakt samhörighet och förundrade mig över lönsamheten medan jag tittade på ”CONNY” som var klottrat på busskuren (säg ett mer perfekt namn i sammanhanget), men det klarnade när det var en minibuss som dök upp.

Vägen gick via Petalax, den krokiga vägen som antagligen typ var en jävla kostig back in the day och sedermera blev asfalterad. Det Teboil som jag hänvisade till i recensionen för STBL existerar tydligen inte längre, jag hade för det första helt missat att Petalax-barin hade brunnit, och för det andra att byborna iallafall lyckades rädda bränsletillgången genom Petalax proina.

Proina är annars ett av mina dialektala favoritord och betyder alltså oftast sprit eller brännvin. Ibland kunde någon av farmors vänner ha proinakaramellren, alltså typ Liqueur Fills eller Lakka, som man ju egentligen inte skulle äta som barn, men förstås var nyfiken på och tiggde om, för att sedan konstatera att de smakade skit. Varje gång.

Hoppades att proina skulle vara typ ett ryskt låneord i stil med butka eller något, det låter ju lite så, men enligt Ordbok över Finlands svenska folkmål kommer det från finskans roina, alltså skräp, ursprungligen ett ord för dåligt brännvin. Man kan ju inte få allt här i världen.

Chaffisen hade iallafall två snus- eller nikotinpåsdosor intråtade i ett fack under stereon framtill och droppade av ett litet paket vid Sandströms, som till synes har haft samma skylt sedan 60-talet, och jag noterade att affären också är ett servicställe (sic) för Malax apotek. Charmigt.

Väl i Vasa gick jag med råg i ryggen eftersom jag hade ätit memma med Alpros rågmjölk (som tydligen existerar) samt två Ruispalat till morgonmål.

Till lunch åt jag en vegeburger med franskisar, cokis och peppar i ketchupen (alltid peppar i ketchupen) vid Hese, och flanerade därefter på stan.

Trevor-faksimil. Sommaren 2006 var det, ja.

Har annars glömt hur vittus många frissor Vasa har. Jumppatossor av modell som jag senast såg när det var dags för innebandy i skolgymnastiken är helt okej att gå runt med, men vasaborna är fan välfriserade alltså. Intressant det där.

Lajvar för övrigt studerande som bäst eftersom jag skriver detta från Tritonia, det vill säga biblioteket för Vasas universitetsstuderande. Morsan brukade fara till Tritonia för att låna böcker när hon studerade i mitten av 00-talet, och ibland var jag med in till stan, så jag kom ihåg att det ligger i någon av byggnaderna där vid stranden efter Brändöbron.

Har ju ägnat åtta år av mitt liv åt universitetsstudier, dock aldrig i Vasa, men tänkte att jag lär passa in här om jag kommer gåendes med bråda steg och ryggsäck. Kan fan inte dra mig till minnes att jag skulle ha suttit på ett universitetsbibliotek och studerat typ någonsin, jag hade vittu noll studiedisciplin och -teknik när det begav sig, så jag lär väl ha en och annan fredagseftermiddag att ta igen.

Koffeinpina

Jag har på riktigt fortfarande inte återhämtat mig helt från den med mina mått mätt enorma mängd koffein jag hävde i mig på torsdag kväll.

Effekterna var fan identiska med bieffekterna av en starkare stimulant, det vill säga total aptitlöshet, darrningar, hjärtklappning och käkspänningar. Trillade rentav i den klassiska fällan – inta medlet för att jobba, ägna sig åt självbefläckelse istället – och skrev en erotisk novell på 20k+ tecken istället för det jag egentligen tänkte skriva. Lol.

Kanske jag publicerar en antologi sen när jag är i medelåldern och slipper undan med tantsnusk. Vem vet.

Det här, nä, det är inte porr, det är konst, se nu på de utsökta grankvistarna…
(”In Paradise”, Max Švabinský, 1918)

Skillnaden från typ en låg dos tjaque var närmast att det riktigt utpräglade välmåendet saknades, och att jag blev trött samma tid som vanligt oavsett. Vid 02:30 hade jag redigerat och färdigställt hela fanskapet, men när jag gick och lade mig kunde jag förstås inte sova för fem öre.

Wakefulness promoting är tyvärr inte samma sak som fatigue preventing. Vore det en roligare stimulant skulle jag ha gjort något intressant och/eller skoj, men vad fan skulle jag göra liksom, var ju trött och hade ingen energi kvar och därav inte lust med någonting.

Är vanligen en person som somnar snabbt så fort jag lägger mig ner med syfte att sova, och att liksom en person med insomni ligga och stirra på en blinkande digital klockdisplay var inte en trevlig upplevelse. Välsigne dig om du lider av det på regelbunden basis.

Bild från arkivet, fotad av någon fransk-kanadensisk yngling på LiveJournal och nersparad av mig år 2005.

Hämtade till sist telefonen och textade GB, som jag antog skulle vara vaken. Denne kaffe–, Fritz-kola–, Club-Mate– och Red Bull Sugarfree–aficionado satt mycket riktigt fortfarande vid läppisen och körde på, denna natt från Spanien.

Vid typ 03:30 lyckades jag äntligen glida iväg, men vaknade vid niosnåret som vanligt, och sömnkvaliteten hade varit totalt skräp; kändes som jag hade sovit i två timmar snarare än fem och en halv.

Men lol Madrona, välkommen till verkligheten när man jonglerar heltidsjobb 8-17 med pendling, hushållsarbete och barn och ska klämma in sina egna intressen också…

Jao, jag har privilegiet att kunna lägga upp mitt liv på ett sätt som gör att jag kan undvika konstant koffeintillförsel för att orka med skiten. Dricker en hel enliterstékanna innehållandes typ fyra femtedelar Yorkshire och resten sojamjölk under morgonen och förmiddagen, det räcker gott och väl för mig. Caffeine: only the once.

Vore fan farligt om jag skulle börja laborera med det, starka grejer det här. Vaknar utvilad nio dagar av tio och har en jämn energinivå under dagen, och den odrägliga gudagåvan tänker jag fan skydda med näbbar och klor. Har lärt mig min läxa.

Sen har vi ju faktumet att jag i praktiken vittu är dopad med en daglig depottablett av en dopamin- och noradrenalinåterupptagningshämmare. Det är som att trycka på tilde-tangenten (~) och gå in i console. Jag fuskar.

Avslutar med en samling folk som är trogna big caff in i döden och producerar skämtteckningar med boomerhumor kring saken. Inget går upp mot lite all-american caffeine addiction.

Det är något med denna synnerligen gammaldags serietecknarstil som väcker associationer till typ de solgula datorrelaterade manualerna i ”For Dummies”-serien på 90-talet och gör mig glad.

Saville – värd sitt salt

Hittade för övrigt också en kopia av New Order – Blue Monday (1983) med svart inneromslag i fint skick vid Cavern Records i Aberdeen, men pantade på det en smula för att kunna ägna ett helt inlägg åt att sjunga den oförskämt begåvade designern Peter Savilles lov.

Han fascinerades av en 5 1/4-tumsdiskett vid första anblick och gjorde omslaget ovan. Det har precis som en diskett inte mindre än sex stycken hål som allså skulle skäras maskinellt. Produktionskostnaderna skenade iväg, och enligt legenden förlorade skivbolaget pengar för varje kopia som såldes, men vissa påstår att vinstmarginalen i själva verket var 1p.

Att Saville var en av grundarna till Factory Records hjälpte sannerligen hans karriär, men jag är övertygad om att han skulle ha nått stora framgångar oavsett. Han är helt enkelt sjukt jävla duktig.

Saville började med att göra omslag för bland annat Joy Division. När jag tänker på Joy Division får jag först sångaren Ian Curtis bleka blick i sinnet och sedan de svartvita albumomslagen. Jag har uppriktigt talat aldrig varit ett särskilt stort fan av bandet rent känslomässigt, men jag gillar den biografiska spelfilmen Control (2007).

Kan inte tänka mig att den skulle ha filmats i annat än svartvitt. Bandets musik är i princip tonsatt gråskala, de låter precis som omslagen ser ut.

Att gå från detta till explosioner av form och färg var dock ingen konst för Saville. Han är stundom en väldigt grafisk grafiker och jag gillar det skarpt. Om jag hade studerat dylikt skulle jag antagligen kunna hänvisa till hans influenser vid namn, den här och den där strömningen, men nu är jag en självlärd bastard så jag kan inte det. Vet bara att jag har sett hans referenser förr.

I början av 80-talet gjorde han en massa omslag med samma teknik som Blue Monday-disketten, de var alltså die cut, vilket plötsligt ger vilken grafisk bild som helst en 3D-dimension. Se omslagen längst ner till vänster och höger som exempel. Notera hur jävla balanserade kompositionerna är, vilsamma så satans trots att de är högljudda. Klicka för att förstora.

En annan favorit:

Här är ett antal andra omslag han gjorde åt New Order, det vill säga de kvarvarande medlemmarna i Joy Division + Gillian Gilbert:

Spretigt värre. Hur i hela friden gör man då ett omslag till en samlingsskiva med bandets alla singlar fram tills 1987?

Lätt som en plätt. Ett minimalistiskt omslag som både är tidlöst och tydligt uttrycker vilken tidpunkt det tillhör, som ett ingraverat årtal på en bro. Självsäkerheten i ett samlingsalbum som vid släpp är ödesbestämt att bli en pelare i modern musikhistoria framkommer i typografin. Låtarna har redan bevisat sig själva, det finns ingen orsak att brassa på.

Mannen uppfann föga förvånande också vaporwave-estetiken redan när den retrostil som vaporwave refererar till fortfarande var samtida: