häshtäg lifeupdate

Jå hej hej glad $CURRENT_THING etc. etc. Jag lever men har tyvärr inte riktigt hälsan.

Under det senaste halvåret har jag bland annat hunnit:

Bricka telefonen i badet. RIP alla semesterbilder, om du undrade varför det har varit tunnsått med sånt under skildringen av Nordamerikaresan

Älskad är ett starkt ord, men definitivt saknad.

Använda T:s nån gammal Android-telefon som daily driver för första gången i mitt liv (hatar operativsystemet, men fy fan vilken smidig existens)
Besöka Torture Garden North samt Riot och tröttna på alla sökande blickar

Trösta D efter en sprucken relation
Ha en farvälfest till lägenheten i Manchester och stuva in allt lösöre i self-storage snabbt som attan

Inte ha en fast adress sedan november
DM:a mina två vittus kampanjer oavsett

Ha babby’s first corporate Christmas do vid en restaurang med alpint tema, som också visade sig vara yuppiehelvetet på jorden
Bli befordrad på jobb #1

Skaffa nya glasögon!!!!!!!!!!!!! (se ovan)
Skaffa ny (begagnad) läppis och återuppta jobb #2, som låg på is i en månad

Hänga, rollspela och basta med gamla vänner i Vasa, inklusive vintertraditionen Mörk Borg

Tyvärr utan denna DM-skärm. Habegär så in i helvete.

Bevittna en esso-inducerad glowup av rang
Undvika tio vittus valpar som sliter i vinterkappan så gott det går

Jå okej de är söta men lukten, käre läsare. Lukten.

Bli passivt utsatt för och fullkomligt besatt av King Gizzard-albumet The Silver Cord (2023) tack vare N. Extendedmixarna all the way, förutom öppnaren Theia, som helt bra hade kunnat vara en nätt liten singel på tre minuter

Skaffa biljetter till King Gizzards keikka i Amsterdam i maj
Sharka andrahandsbiljetter till Kosmos i sommar, hittills utan att lyckas

Springa på loppis med morsan och skaffa en helt ny vittus garderob vid Röda Korset
Gamea med brorsan, som fan fyller 40 detta år
Äta klassisk hämtpizza inkl. dillmakaronsallad på Metropolis i Malax

Fy fan vad mysigt med vattenkaraffer i cokiskylen.

Fara till Madrid en sväng med GB

Äta för mycket
Dricka för mycket
Skänka en tanke till Nemesis, som nu inte har funnits på jorden i ett decennium (4:e mars)

Vakna med smärtor i övre buken, höger sida efter en 31-årsfest. Antagligen gallsten sa de vid akuten, ska i skrivande stund ännu bekräftas med ultraljud på tisdag morgon.

Kort och gott en blandad kompott. Mycket stress, mycket osäkerhet, mycket smärta; mycket chillas, mycket roligt och mycket intressanta händelser. Tråkigt har jag iallafall inte.

Befinner mig för närvarande hos T i Manchester, beredd att veva igång flyttkarusellen så fort jobbet ger slutligt grönt ljus. Vart går då månne flyttlasset?

En del av mig känner nog att jag är too old for this shit – börja om i ett nygammalt land, armbåga sig fram till nytt boende, inreda, fixa adressändring och poststyrning, fixa bankkonto, fixa lektrisavtal, fixa gasavtal, fixa vattenavtal, fixa council tax, fixa annat skatte-crap och pensionsjutskin, fixa mobilabonnemang, fixa gym, fixa sjukförsäkring, skriva in sig hos en husläkare, skriva in sig hos ett apotek… men jag får fan stå mitt kast. Jag har valt detta.

Har som bekant bott i Utrecht, Delft samt Den Haag, och det tog ett tag innan jag beslöt mig för vilken region det skulle bli denna gång. Sedan jag senast bodde i Utrecht har hyresnivån gått upp så pass att det som förr räckte till en etta eller rentav liten tvåa nu endast räcker till ett rum i en houseshare, och det kapitlet orkar jag fan inte öppna igen.

Övervägde Hilversum, som ligger en liten bit norrut, men det skulle ta för länge att ta sig ända ner till Maastricht; och Maastricht självt känns fortfarande lite väl drastiskt i detta skede, även om det är en förtjusande stad.

Vittus skum dialekt har de dock, tänk närpesiska.

Känner ingen direkt lockelse till Delft eller Haag, och verkligen inte Amsterdam, så till sist bestämde jag mig för Eindhoven-trakten. Bra kompromiss – en timme-ish till Utrecht, en timme-ish till Maastricht, samt en eminent flygplats, som gör det lätt att till exempel besöka Manchester. För att åka till Finland måste man fortsättningsvis via Schiphol, som ligger 1.5 h bort, men det kan jag leva med.

I dagsläget verkar det som att det blir Tilburg, 20 minuter väster om Eindhoven, eftersom man får mer lägenhet för samma peng där. Mina kontaktytor till Tilburg består som jävla vanligt av att jag en gång i tiden var dit på psytrancefest i en tåghangar, och jag har också besökt en doom metal-festival som hölls i konsertlokalen 013, som i sin tur kanske mest är känd för Roadburn.

Det var händelsevis också i Tilburg som jag stämde träff med GB för första gången. Ett saldo så gott som något annat. Jag sku antagligen va mer stoked om int det tog så sjukt.

Turbulens

Jå hej hej glad nästan oktober (döden döden döden blerg blärg blårg).

Under sensommaren och förhösten har jag bland annat hunnit med följande:

Jobb.

M:s birthday shoop, detta år en scen från pågående D&D-kampanj

Trilla nerför trapporna vid Rebellion

Snacka med en fysioterapeut om Baldur’s Gate (1998) och Baldur’s Gate II (2000) i fem timmar, samt nätt och jämnt stå emot frestelsen att skaffa Baldur’s Gate 3 (2023)

…främst med anledning av jobb #2.

Jag har även hunnit hjälpa D att tvätta ur all ölbryggarutrustning (dvs. titta på), dricka skumpa i parken med en ekonomiprofessor, samt väcka en hel sovsal vid ett kollektiv genom att ta fel dörr på väg tillbaks från vessan.

Dessutom har jag:

Besökt GB i NL en sväng

JAHA, ERE ”REDD LAIGHT DISTRIKT” ELU???? HUEHUEHUE

…samt Kanada och USA för första gången i mitt liv (!!!!!). Reseskildring kommer förstås, bara jag har hunnit smälta intrycken lite.

Under ovan nämnda soloresa till Nordamerika hade jag också gott om tid att fundera över det som jag benämnde ”snöbollen i bakhuvudet”, och summan av kardemumman är att det är dags att ta de första raska stegen mot att lämna UK. Definitivt inget litet eller lätt beslut, men det är gjort.

De senaste fyra åren har jag befunnit mig på brittisk mark under pandemi-fasoner, Brexit-farser och oräkneliga Tory-fadäser, men det är som om jag till sist har börjat känna av snålblåsten på allvar. Skulle kunna ansöka om settled-status i oktober 2024, men jag tänker inte hänga runt i 1-1,5 år till bara för en glorifierad undo-knapp som är giltig i två år.

Har en känsla av att det brinner i knutarna – lite på samma sätt som jag kände år 2019, när jag ville hoppa på UK-tåget innan Brexit-stinsen blåste i pipan – men år 2024 ser jag fan inte annat än ytterligare kaos och turbulens för horisonten.

Visst är det turbulens annanstans också, vi lever i omtumlande tider, men jag har svårt att motivera varför jag skulle stanna i landet. Jag har goda vänner här, visst, men det har jag i Finland också, plus familj; och såväl vänner som hjärtat finns i NL, vilket rimmar illa med att yra runt i UK under ~90 % av året.

Manchester är fortsättningsvis en fantastisk jävla stad – här finns verkligen allt man kan önska sig… i ett visst livsskede, med vissa prioriteringar. Statistiskt sett ska min framtid hålla i ytterligare fem decennier i bästa fall, och jag har svårt att föreställa mig en framtid här som inte skulle innebära en livsstil vars utgångsdatum börjar bli uppenbart.

Jag vet vart det bär.

Juni schmuni

Ja hej hej vittu halva juni har gått, tydligen. Nå, vi kan ju böri med att bränn av vad fan jag har hunnit med:

Avnjuta ”Brechtian punk cabaret” i form av Tiger Lillies på första parkett, med en D som hade fått i sig lite för mycket av det goda, och nippa nappa höll sig på rätt sida om gör-din-kaveri-till-barnvakt

Sidu bara, de har samlat hela min bekantskapskrets.

Ha roligt vid L:s 42-årsfest och lyckas någorlunda med mitt uppdrag att spara lite på krutet tills nästa dag

Hemgång kl. 06 och lösögonfransar på – ett mirakel.

Sova fem timmar och stiga in i en unmarked white van – don’t try this at home, kids – för att brumma iväg till Liverpool och vara en degenerate med R

Det är inte stövlarna på bilden som har skrivit brevet.

Leta mig in ett rum som låg lite avsides på West Art Collectives fjärde födelsedagsfest och bli mött av en dude med solglasögon och kostym som satt bakom ett skrivbord och frågade om jag var där ”for the interview”, till vilket jag efter en millisekunds övervägande svarade ”yes”

Det är yrase på bilden som har skrivit brevet.

Leda C solo genom Well of the Mind i egenskap av gudsbenådad vittus playtester

Ett insjunket fejs som jag helt på riktigt mest har vittu läidon av att se nujust.

Se Melvins på deras 40-årsturné för att ära parallelluniversumet där jag råkade lyssna mig in på dem samtidigt som jag grävde ner mig i Ween

Ah, potatisnonsens. #comfy

Ha den sjätte juni ledig med anledning av Sveriges nationaldag och städa hela jävla dagen
Fortfarande inte fixa mina glasögon som T råkade ha sönder för ett tag sen, med konsekvensen att jag endast bär solglasögon med styrka eller endagskontaktlinser

Träffa en dude som vi kan kalla Ryan Chicago vid GRUB – alltid roligt att prata med amerikaner, men vem vittu dricker limoncello?

Vara ute med A vid Old Abbey Taphouse och träffa folk som trodde att Finland var en ex-Sovjetrepublik (länge sedan jag upplevde en dylik blodtryckshöjning – tycks vara en viktig fråga)

Bära spenderarbyxorna på en försenad födelsedags-/made it biatch-fest som började med att jag bjöd folk på en brakmiddag vid La Casita och slutade med industrialmusik, kaka, K och ett försök till margaritas (vittu vad mycket lime man behöver)

Äta en återställande vegetariansk fry-up minus ägg och ha en fantastiskt flödande konversation med en 50-årig programmerare medan åskregnet dröste ner utanför The Pen and Pencils massiva fönster och Oasis skrålade ur högtalarna

Meddelas om en hyreshöjning på 10 % för andra året i rad – fortfarande bättre än att Section 21:as, så bara att tacka och ta emot

Jag och min sneda buttpluglampa får bo kvar. Hurra!

Konstatera att touch starvation är en grej helt på riktigt och att jag har tagit den vardagliga vidrörningen som kommer med ett förhållande helt för given
Konstatera att tjejen som bor ovanför mig dejtar någon ny som går med tunga steg och inte bryr sig om var det knakar (nackskott) och jag därefter hör hennes gnyenden (låt gå)

Typ så.

In other news är det den fjortonde juni idag och därmed min barndomsbästis födelsedag. Hennes efternamn kom alltid en bokstav efter mitt, och hennes födelsedag alltid sisådär tre veckor efter min. Tyckte på något sätt synd om henne som fyllde år under sommarlovet – det ansågs vara ett kort strå, men inte lika kort som mardrömsödet att fylla år nära jul.

Jag minns det metodiska i att knappa in byns fyra gemensamma siffror först – inget riktnummer – och sedan hennes hemtelefonsuffix 4 – 2 – 4, känslan av plastluren mot örat, och den ständiga frågan kan vi va ilag idaa. En våg med nostalgi sköljde över mig när jag tänkte på det, så jag bestämde mig för att gå över den lägsta tröskeln: kolla upp henne på feissaren.

Jag fann naturbilder, en bild från en båttur, en klänning i ultramarin, och framför allt: en Vuxen Kvinna.

Vuxen på riktigt, alltså; inte som jag, som fortfarande har en inre treåring som vill springa fram till folk och säga WÄ. Det var som om någon hade kört min mentala bild av henne genom ett sånt där åldersfilter som folk brukade leka med för några år sen, samma känsla av overklighet. Stirrade på fotot i säkert en minut samtidigt som jag försökte utläsa tjugo år livsöde i hennes ögon – harmonisk, men med något ensligt i blicken?

Beslöt mig för att skicka ett meddelande och gratulerade henne med namnet på fighter/cleric-karaktären hon spelade/lekte i vår gemensamma värld, som man kunde nå antingen via Baldur’s Gate (1998), med barbisar eller som någon sorts LARP-juttu. Hon fick namnet på min karaktär rätt sånär som på en bokstav efter alla dessa år. Googlade mig innan hon svarade gjorde hon också. Lagt kort ligger.

Nu i helgen bär det av till Paris med GB, och helgen efter det till Finland till midsommar. Efter det får det fan bli skärpning med allt festande. Om inte annat för att jag har lagt på mig en del på grund av all proina. Vilket är typ som när morsan skulle sluta röka ”när hästan ha fari” sommaren 1997 – det tog några år till.

Tavaritj, vårt liv e’ härligt.

Meathead, *The Road to Destiny*, 2004 (typ), akryl på duk (antar jag)

Ska man inte va gla’

I förrgår fyllde jag 33 starka och hade äran att bli gratulerad. Firade rätt lugnt eftersom D, L & K är i Berlin med anledning av Desertfest.

Även på skivtallriken för tjugo år sedan.

Droney’s Diminutive Bday Do bestod därför av lyx-flaps och en D&D-oneshot för fyra pers i min lilla 1r+k. Fick ett tungt jävla enlitersstop i present av T:s dejt, och tro fan att det fylldes med DM-juice från alla håll och kanter, men jag vaknade i rätt bra skick på måndag morgon ändå.

Tidigare i maj fortsatte jag vårens Gen X-musik-korståg med ambient house-duon The Orb, och på vägen hem från keikkan kom jag av någon anledning i samspråk med en grupp som innefattade två dudes från Lancashire och en tjej från Indiana.

”Oh, you’re a Hoosier” sa jag. ”Omg, I feel so seen!!” skrek hon.

Skulle inte ha känt till ordet, som anmärkningsvärt nog är den officiella demonymen, om det inte var för att jag läste Cat’s Cradle (1963) av Kurt Vonnegut vid typ sexton års ålder.

Vonnegut var född och uppvuxen i Indianapolis, och i boken nämns konceptet ”Hoosiers” som ett exempel på en granfalloon, det vill säga en falsk karass, det vill säga… en samling människor som tror de har något gemensamt, men i själva verket inte delar ett gemensamt öde av någon som helst betydelse. Typ.

Det förhindrar ju däremot inte glädjeruset av att bli erkänd som en person från Indiana i ett land där det räcker med att vara amerikan. Lite som om någon mitt i allt skulle erkänna en som finländare i ett land där det räcker med att vara European.

Därpåföljande lördag samt femdom-munchen på söndag tillbringades med R, min nya bekantskap från metal-munchen som jag nämnde i april, och fredagen efter det for jag, T, C och C:s dejt till metal/goth/kink-eventet Antichrist i London.

Egentligen hade vi tänkt ta tåget, men det blev strejk, så T fick lov att köra ner oss istället. Dumpade bilen i Slough och tog den nya fina Elizabeth-linjen in till stan och vår AirBnb i Clapham, där vi åt chips och lyssnade på KMFDM medan vi gjorde oss i ordning.

Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men själva eventet visade sig vara nästan som en minifestival, med flera scener för olika musikstilar och ett utomhusparti där det erbjöds varm mat i olika former. Dresscoden var betydligt lösare än intrycket jag fick baserat på hemsidan – skulle tro att den har luckrats upp gradvis under de nitton år som eventet har ordnats, men det är bara spekulation.

Enligt utsago fanns det även två lekrum, men resan var bokad innan jag och T hade hunnit kalla en spade en spade och medge att det vi har numera är en vänskapsrelation, så vi höll oss borta från de mer ljusskygga rummen. C och hennes dejt såg vi dock inte röken av på hela kvällen. Lol.

T skulle hälsa på några gamla vänner från uni dagen därpå och jag tog Megabussen upp till Manchester kring middagstid. Anlände sen eftermiddag och ämnade ta det lugnt, men A var i stan, så dit for den lugna lördagen.

På söndagen tänkte jag ta det lugnt for real for real, men nä, D svängde förbi på vägen hem och det var strålande vackert väder, så vi satte oss i parken och pimplade diabetesverk med procent i, AKA cider. Vi träffas inte särdeles ofta sedan han flyttade ut till Salford, så vad fan, man får ta chansen va.

Nu i fredags såg jag DSO med S, som på tal om Vonnegut möjligen kunde tänkas ingå i min karass. Vår kontakt är ytterst sporadisk och har, förutom att ha varat i över tolv år, ingen synbar orsak till att göra det. Detta var tredje gången vi träffades IRL och första gången sedan jag flyttade till UK, trots att saken egentligen skulle gå att arrangera genom att sitta två timmar på ett tåg.

Jag skulle dock rekommendera att ha en skygg liten finlandsbesatt genetiskt irländsk jämnårig NEET-sperg/musikaliskt geni från Cumbria åt vem som helst. Eftersom hans tåg inte gick förrän fyra-tiden på lördagseftermiddagen hann vi också botanisera bland begagnade musikinstrument och pedaler och sånt vid Johnny Roadhouse, ett häshtäg ikoniskt familjeföretag och en institution i stan sedan 1955, samt passade på att betrakta lite arkitektur medan S väl var i storstan.

I söndags var det alltså min födlare, och liksom varje jävla helg i maj hittills blir också den inkommande en tredagarsaffär – Tiger Lillies med D på fredag och L:s födlare på lördag, i kombination med en psykedelisk picknick/Heart of Glass/Antwerp Mansion, har inte riktigt bestämt mig ännu.

Framför allt vill jag försöka spara på krutet en smula med anledning av femdomevent med R på söndag. ”Försöka”.

Jag och D med Tigerliljorna i London för drygt ett år sen. Good times.

Till sist har ett mail med avsändare ”Konstsamfundet” också hunnit trilla in, och när jag läste ämnesraden tog det tre gånger innan jag förstod innebörden av ordet ”beviljad”.

Beviljad? Vadå beviljad? Va?

Vi har glädjen att meddela att styrelsen för Föreningen Konstsamfundet i samarbete med Svenska Kulturfonden den 27.04.2023 beslutat tilldela er ett bidrag på 4 000 euro för följande ändamål:

För manusarbete med indiewebbanimationsserien Trevor Bock.

…

…har di fäil i huve (eller feil i hövo, som Ted och Kaj skulle ha sagt)????

Förväntade mig att det skulle komma ett meddelande i stil med ”hei sori nu det blev nå fel med systemet här” vilken sekund som helst, men sekunderna blev till minuter, som blev till timmar, som blev till dagar; jag rekvirerade bidraget, och i onsdags rasslade det in på kontot.

Vad satan. What even is life?

En pinne på brasan

Lever och har någon sorts hälsa nog.

Såg en video från en god väns österbottniska bakgård i slutet på mars och baxnade över mängden snö och blåheten i himlen, wtf. Som att blicka ut över finska flaggan.

Här börjar påskliljorna emellertid sjunga på sista versen, men maybEEeeeEEee, I don’t really wanna knoUoUoUowww, how your gaAAAArden groUoUoUows, cuz I just wanna flYyyYYYYyYYyy, för att citera första versen i en låt som skrevs i ett hus fem kilometer bort.

Jag är en kvinna på snart trettiotre vårar och började notera blommor och skit först det senaste året, typ. Nä, vem fan bryr sig om växter som varken går att röka eller äta när man är en arbetarklassjappe på 22 bast?

Det känns som jag knappt har gått utanför dörren på sistone, och kanske är det därför jag har grottat ner mig i fantasin som bröderna Gallagher förkroppsligar: att vara ute on the piss i UK sisådär 1995. Skalliga futisgubbar med skummiga pints, kvinnor som röker inomhus i pagefrisyr, kladdiga golv, stabbiga chips och eftermiddagssol som lyser in och visar var det borde dammtorkas.

En stor del av förklaringen till Oasis framgångar torde också stå att finna i att de lät – och låter – så vittus bra över pubhögtalarsystem. Noll dynamik i ljudbilden, bara en enda vägg med HÖGT LJUD.wav, och Liams röst som skränar något med passlig tematik och skär rakt genom sorlet.

Det gick liksom inte att förlita sig på the information super-highway när endast 1 % av alla brittiska hushåll hade internettillgång… enligt något jag läste på en Lynx Africa-deodorant, iallafall. Men de skulle väl aldrig ljuga?

(Inväntar fortfarande någon sorts homeostas. Please stand by.)

(Ja, och intervjun jag gjorde för STBL i vintras publicerades tydligen för två veckor sen också. Hups.)

Finlandssvenska studerande om Chat GPT och inlämningsuppgifter: ”Nå, nog har jag ju testat”