Bockska språkfrågan

Finlandssvensk ordbok | National Repository Library | Oamk

Har förkovrat mig i finlandssvensk språkvård de senaste dagarna, ska försöka färdigställa inlägget imorgon. Det blev… hetlevrat. Idag ska jag prata om resonemanget kring språket i Trevor Bock, webbserien jag har hållit på med i knappt ett år.


Grundtanken var att svenska Österbotten skulle fylla samma roll i Trevor Bock som Australien i the Big Lez Show. Har alltid velat låta omgivningen ta så stor plats att handlingen inte skulle kunna äga rum någon annanstans i världen.

Big Lez handlar inte om Australien, men serien är Australien, helhjärtat. Skaparen Jarrad Wright bor precis på gränsen mellan territorierna NSW och QLD, typ på mitten av Australiens östkust, söder om Brisbane. Han tonade inte ner ett skit för en internationell publik. Om något är det hur showen fullständigt dryper av ‘Straya som tilltalar, även när man inte fattar vad fan de snackar om. Det är fräscht, något man inte sett tidigare, och för australiensare är det förstås guld.

Problemet är att vi inte talar engelska i svenska Österbotten, och tanken är att kunna nå fler än bara svensktalande österbottningar/nylänningar och en rikssvensk/norrman eller två. Det är frestande att fnissa generat och säga nå, int räknar ja nu med att nå många kommer si på det sen sist och slutligen, som för att skydda sig själv om serien inte får luft under vingarna, men man ägnar inte ett år av sitt liv åt att producera någonting om man faktiskt tänker så. Det vore lögn. Jag vill nå ut.


Detta faktum gör det ju lite knepigt. Hade kunnat köra Vikings-stilen och ha karaktärerna att snacka engelska med skum österbottnisk accent, eller förlägga showen till en region av USA som befolkas av ättlingar till österbottniska utvandrare, men nä, det kändes inte rätt. Svenska ska det vara.

Jag hade kunnat förlägga showen till norra Sverige istället. Hade kunnat släta över finlandssvenskan för att inte sticka ut i ett rikssvenskt öra, undvika finlandismer och dialekt, men nä, det kändes verkligen inte rätt. Ska det vara svenska ska det inte vara några halvmesyrer.

Jag vill helt enkelt att folk som faktiskt bor i svenska Österbotten ska få höra sitt modersmål representeras så som det är, i en animerad show, förlagd i vad som omisskänneligt är den österbottniska landsbygden/småstaden. Det händer fanimig inte ofta. Kan helt enkelt inte tumma på det. Redan att höra finlandssvenska i Mumin Visar Allt var en fröjd.


Således hade jag kunnat köra finlandssvenskt tal med engelska undertexter hela vägen, men det orkar en obekant publik inte med på samma sätt, plus att det tar fokus från visual gags, för att inte tala om tajmingen. Lyckligtvis hade handlingen börjat ta form på allvar vid det här laget, och iochmed det var lösningen uppenbar: den gyllene medelvägen. Något familjärt, något nytt, för såväl internationella tittare som österbottningar.

Kanadensaren Richard, spelad av Ben Howes från Hamilton, Ontario, flyttar till Asdunga i pilotavsnittet. Han funkar på ett sätt som avlastning för folk som främst är vana vid att höra nordamerikanska accenter. Trevors farsa är frånskild engelsman från the Midlands och pratar engelska med brittisk accent. Hans son från ett tidigare förhållande har engelska som modersmål, men var ung nog för att lära sig svenska i skolan.

Trevors morsa är finlandssvensk, grannen är centralamerikan, bästisen snakker norsk, arbetskompisen är finsk/tvåspråkig, chefen är finlandssvensk… det blev helt enkelt en salig blandning, där folk som inte är svenskspråkiga inte måste sitta och koncentrera sig på att läsa undertexter någon längre tid. Delarna som går på svenska respektive engelska är noggrant portionerade.

Tänker inte texta de engelskspråkiga delarna till svenska, utgår från att målgruppen har engelskkunskaperna i skick. Det blir förstås oundvikligen en utmaning att översätta de finlandssvenska scenerna på ett vettigt sätt i undertexterna, krävs en del fingertoppskänsla. Ordvalen måste ha likadan valör, stavelserna måste överensstämma nästan exakt för att det inte ska bli klumpigt. Det är ändå den minst sämsta lösningen. Ska fanimig få det att funka.

Flytt är bytt och kommer alltid tillbaka

Återvänder till Manchester imorgon bitti. Det har varit intressant att vara tillbaks i Stourbridge en sväng, har faktiskt inte varit hit sedan jag och T övervintrade lockdown 3 tillsammans i januari-april detta år. I själva verket startades denna blogg typ en vecka innan jag for hit, de första hundra-ish inläggen är skrivna här.

Saker är cirka en miljon gånger bättre nu än då. Blir dock alltjämt påmind om hur jävla najs det är att ha olika rum för olika ändamål, i Manc har jag fortsättningsvis bara ett rum för arbete, nöje och vila. Det är skönt med större yta att röra sig på. Accenterna känns dock jävligt främmande, skumma höjdskillnader i stan, fullt med pensionärer, och så hör man betydligt mer från grannarna än i mitt hus.

Det sistnämnda har jag haft lite svårt med. Det som jag först trodde var ett rör som visslade i vinden eller en färdigvisslande tekanna visade sig vara en funktionsvarierad person. Grannen ovanför spelar (förvisso angenäm men i längden uttröttande) spejsig bluesgitarr med mycket dist, grannen under har någon sorts lungsjukdom och hostar så rutorna skallrar. Insåg hur arma lite man hör av de övriga boende i huset där jag bor. Guld värt.

Arbetsrummet i Stourbridge, lyxigt värre.

Vet mycket väl att T vill flytta till London. Det skulle innebära att vi kommer bo dubbelt så långt ifrån varandra, men det är ingen fara på taket. Man har ett visst fönster att leva yuppielivet, T är bara 26, och storstan lockar givetvis mer än en lägenhet omgiven av gamla människor i the Midlands.

Jag ser också fördelarna med att ägna mer tid i London – femdomscenen, keikkor, kultur i världsklass, intressanta människor, intressanta butiker, transportförbindelser vart fan som helst i världen. Det kommer innebära en återgång till ett bekant system, dvs. att träffas mer sällan men i något längre sjok. Vi bodde trots allt i skilda länder i flera år. Antagligen kommer han ditcha bilen vid flytt till the City, men nåja.

Eftersom jag slutligen verkar ha lyckats komma över tanken på att man måste ha ett jobb man HATAR för att förtjäna att leva kommer jag fortsätta med det jag gör, och därmed inte vara så platsbunden. Han kommer förstås jobba på kontor, det lär mest bli jag som reser ner, att han kommer upp till Manchester blir undantaget. Så vitt jag vet är GB också sugen på att flytta till London från NL, så det verkar bli en riktig hotspot de kommande åren. Spännande.

Blir runtrodd i en damm av A i Victoria Park, östra London, med nyinköpt nerprutad hatt från Camden. Maj 2019.

Vittu höstlista satan

Ja, då är det alltså den sista augusti, sommarens sista dag. Hög tid att funtza vad hösten ska bjuda på. Ellen snodde en ”höstlista” av en rikssvensk bloggerska idag, blev rätt inspirerad av detta, därmed dags för bloggens första vittu lista satan.


Yras.

Vill fokusera på vänner och relationer av alla slag. First, last and always, som Sisters of Mercy sa. Mm, Andrew Eldritch. Var var jag?

Har redan tagit några steg mot lite spännande grejer med de mina, men det håller jag nog privat. Överlag vill jag knyta nya kontakter i stan, söker främst folk att gå på keikkor med. Vill verkligen hitta en gitarrist, tror inte det kommer gå vägen på nätet, så bara att ge sig ut och leta.

Underskattade annars gravt hur svårt det är att upprätthålla kontakten med folk från andra städer här. Flyttade ju hit från NL, där det bara var att hoppa på tåget vart som helst. Utan bil och med den ständiga malen i plånboken var det bara att glömma folk ens i grannstaden här. Har mina kontaktsökarprofiler inställda på 10 mile radius, alltså sexton kilometers radie, och redan det är knepigt.

Givetvis vill jag också fokusera på Trevor Bock, bloggandet och att håva in frilansjobb.


Fatin på fate.

Vill ha mer av pengar. Pengar pengar pengar. Det är inget liv att leva på £25 (~30 euro) i veckan efter hyra och räkningar. Det är bokstavligen existensminimum, det man behöver för att upprätthålla livsnödvändiga funktioner och tak över huvudet. Tacksam att bidrag ens är en grej förstås, så satans, annars hade det varit total misär.

Är man riktigt jävla fattig en längre tid börjar det oundvikligen tära att allt annat är utom räckhåll, och det suttar att inte kunna göra saker för/med sina vänner utan att de ska behöva stå för fiolerna. Lyckligtvis verkar det som att det äntligen kommer rassla in lite mer cash under hösten. Småpotatis jämfört med ens en skitlön, men ändå, man måste börja någonstans. Det kommer lossna.


Nå voi vittu ändå.

Vill ha mindre av både internetbrus och gnäll om internetbrus. Måste väl börja nå peak smartphone/algoritmklagas snart, och den kören hör jag minsann också till. Någonting händer i huvudet när jag stänger av routern och världen inte längre sipprar in i min dator. Fokus flyttas genast till nuet, till den omedelbara omgivningen, en känsla av att vara frånkopplad. Stå utanför. Den är så jävla skön.

Mindre stressätande hade också varit skönt. Halkar fortfarande in i det periodvis, även om det inte på långa vägar är lika paha som när jag hetsåt i tidiga 20-årsåldern. Är inte bekväm med min nuvarande vikt, den känns inte som jag, för mycket att släpa på. Vissa svälter sig när de är stressade, jag tenderar att bli mer stadig för att bevisligen ha något att hålla fast vid. Har iallafall börjat röra på mig dagligen igen, det går framåt.

Vill titta på höstlövens utveckling från gröna till gula till röda till bruna på marken i parken. Har en hypotes att det möjligen kunde grunda mig i tidens gång på ett annat sätt. Verkar ha fått in vanan att faktiskt ta en runda på morgonen, tar sisådär 25 minuter, så det är i princip dagens hjärtrytmhöjande aktivitet säkrad heti. Bra skit. Är en lyx att ha den möjligheten på så nära håll, vill göra det bästa av det.

Vill också titta på tindrande ögon mittemot med två stop öl emellan.


Blandad kompott.


Vill lyssna på CD-skivor. Har haft som projekt att reparera en CD-spelare som är del av en stereo från slutet av 80-talet. Jag är en albummänniska, spellistor kan dra åt fanders. Vill lyssna på en enhetlig om än spretig grej på sisådär 35-60+ minuter som helhet, tänkt att konsumeras i en viss ordning. Vill också gå och botanisera i skivbutiker mer, Manchester är en bra stad för det.

Har lyckats hålla mig från vinyler hittills, men vet mycket väl att jag är en plötslig holy grail-skiva på vinyl i handen bort från att trilla dit. Det har jag verkligen inte råd med. En beroendeframkallande och dyr hobby räcker gott och väl.


Vill läsa intressanta biografier, som vanligt. Musiker, excentriker, konstnärer, dylikt. Femdomlitteratur. Saker som bekräftar att man kan leva på det sätt jag vill känns förstås alltid bra att läsa. Random loppisfynd för £0.50. En miljon grejer i D:s bokhylla, måste börja beta mig igenom dem. Bästa lässtället är fortfarande badkaret, fy fan vad det är najs.


Utspökad i Utrecht, oktober 2017.

Vill ha på mig nya fejkläderjackan med fejkpälskrage + utsvängda svarta jeans och chelsea boots + hästsvans och osminkat ansikte. För två år sen var det hatt + marklång yllekappa utan knäppning + brett midjebälte + klackaskoan (mormorskängor med stolpklack) som gällde, Manchester har sipprat in i mig mer nu. Vill också gå på gothkvällar och spöka ut mig riktigt ordentligt.


Vill lära mig After Effects, som vägrar installera på min sju år gamla laptop, trots att jag testat varje trick i boken. Som det är nu sätter jag ihop Trevor Bock ”frame by frame”, vilket givetvis tar en miljon timmar i anspråk.

Prio ett är att spara ihop till en ordentlig skrivbordsdator, komponenterna torde gå loss på fem-sexhundra pund, varav en gammal grafikkortsmodell står för en tredjedel. Marknaden är totalgalen fortfarande. Tack till alla cryptominers där ute.

Vill också lära mig mer poledancetrick. Hela den grejen har varit på paus i evigheter. Tror de har börjat köra lektioner igen, men har förstås inte råd just nu, kanske senare i höst. En pole i lägenheten hade varit guld, men har absolut inte utrymme för det.


Your guess is as good as mine.

Vill hänga på YES, Night & Day, Band on the Wall, Deaf Institute, Flour & Flagon, V-Rev, Thirsty Scholar, The Salisbury, The Old Abbey Taphouse, Electrik, etc. etc. etc. etc. etc. etc. Även stadsbiblioteket, de har en hel sektion med musikhistoria från Manchester. Vore najs med busskort. #goals


Bra bilunderhållning.

Vill dricka prosecco, gratischampagne, G&T, Newcastle Brown Ale, syltiga rödvin, Yorkshire Tea, vallmoté, absint och andra klichébohemdrycker. Och så lite Dr Pepper nu och då.

Hummus i Den Haag, fy fan vad gott.

Vill äta annat än linssoppa. Det mättar och är trevligt, men det skulle fan inte skada med mer soul food nu och då. Hade hemskt gärna lagat diverse recept men har fan inte råd med annat än torkade proteinkällor, grönsaker och potatis. Dyrt bensinstationsgodis tycks det dock alltid finnas pengar till. Suck.


Utrecht, på väg från unibibban i centrum.

Utflykter och resmål blir väl onekligen Finland + Åland någon gång i höst. Vill jättegärna till NL också, Utrecht/Haag, höra lite holländska, checka ut från världen med GB i en AirBnb. Berlin med GB också antagligen, typ oktober. Vore roligt att fara till Stockholm med T, tanken var att fara till Köpenhamn redan i februari 2020, så det är fortfarande på listan. Pedestal i London vore skoj och helt genomförbart. Glasgow/Edinburgh. Hänga på till T:s föräldrar i Aberdeen. Typ så. Om inte världen imploderar igen.

Greener pastures

Det har varit Trevor, Trevor, Trevor från morgon till kväll de senaste dagarna. Rita bakgrunder, göra enkla cykler på tre till fem frames, och mycket finlir med att scenerna byts precis på rätt ställe i förhållande till musiken. Vanligtvis blir man ju utled på sånt som man editerar, men diggar fan låten ännu efter hundratals timmar.

Idag är det första fredagen sedan ”Freedom Day”, men känner det inte i luften själv. Känslan av triumf har helt uteblivit, eftersom det inte har varit någon triumf. Vi sitter fortfarande mitt i skiten. Men det finns ju prosecco.

Drömmen om Törner

Så jävla imponerad av prestationerna igår, alltså. Det kommer bli mycket stirrande på Audacitys jämngråa interface och blåa waveforms den närmaste tiden, men vad gör det när materialet är så arma bra. Mina egna tagningar slängde jag dock ut på direkten, de håller inte alls samma klass som killarnas.

Det tragiska är att detta inte ens är ett uttryck för dåligt självförtroende eller det klassiska hatet gentemot att höra sin egen röst. Nä, mina röster suttade helt objektivt, alltså. Lyckligtvis går det att sitta och nöta replikerna tills rösterna sitter, blir att göra det i helgen för att inte hamna bakom schemat.

Leker fan med tanken på att kontakta Isabella Törner, det hade varit drömmen. Klart som fan att hon hade fixat både ung tjej med finsk brytning på svenska och engelska samt medelålders nyländsk satmara med påklistrad brittisk accent. Detta skulle dock förutsätta att hon har tid, att jag har råd, och att hon alls är villig att associeras med showen. Ska man våga?