Proina, råg och studielajv

Det är en jamsession som väntar i Vasa denna fredag bara mina kaverin slutar jobbet. Vet inte när en tidig eftermiddagsbusstur in till stan har tillkommit på vardagar, men jag klagar verkligen inte – det var bara att stega iväg till busskuren, som jag för övrigt också har baserat Trevors hållplats på.

Tidig skiss från december 2020.

Kände någon sorts abstrakt samhörighet och förundrade mig över lönsamheten medan jag tittade på ”CONNY” som var klottrat på busskuren (säg ett mer perfekt namn i sammanhanget), men det klarnade när det var en minibuss som dök upp.


Vägen gick via Petalax, den krokiga vägen som antagligen typ var en jävla kostig back in the day och sedermera blev asfalterad. Det Teboil som jag hänvisade till i recensionen för STBL existerar tydligen inte längre, jag hade för det första helt missat att Petalax-barin hade brunnit, och för det andra att byborna iallafall lyckades rädda bränsletillgången genom Petalax proina.

Bild: Vasabladet

Proina är annars ett av mina dialektala favoritord och betyder alltså oftast sprit eller brännvin. Ibland kunde någon av farmors vänner ha proinakaramellren, alltså typ Liqueur Fills eller Lakka, som man ju egentligen inte skulle äta som barn, men förstås var nyfiken på och tiggde om, för att sedan konstatera att de smakade skit. Varje gång.

ovärt.jpg

Hoppades att proina skulle vara typ ett ryskt låneord i stil med butka eller något, det låter ju lite så, men enligt Ordbok över Finlands svenska folkmål kommer det från finskans roina, alltså skräp, ursprungligen ett ord för dåligt brännvin. Man kan ju inte få allt här i världen.

Chaffisen hade iallafall två snus- eller nikotinpåsdosor intråtade i ett fack under stereon framtill och droppade av ett litet paket vid Sandströms, som till synes har haft samma skylt sedan 60-talet, och jag noterade att affären också är ett servicställe (sic) för Malax apotek. Charmigt.

Never change.

Väl i Vasa gick jag med råg i ryggen eftersom jag hade ätit memma med Alpros rågmjölk (som tydligen existerar) samt två Ruispalat till morgonmål.

Till lunch åt jag en vegeburger med franskisar, cokis och peppar i ketchupen (alltid peppar i ketchupen) vid Hese, och flanerade därefter på stan.

Trevor-faksimil. Sommaren 2006 var det, ja.

Har annars glömt hur vittus många frissor Vasa har. Jumppatossor av modell som jag senast såg när det var dags för innebandy i skolgymnastiken är helt okej att gå runt med, men vasaborna är fan välfriserade alltså. Intressant det där.

Lajvar för övrigt studerande som bäst eftersom jag skriver detta från Tritonia, det vill säga biblioteket för Vasas universitetsstuderande. Morsan brukade fara till Tritonia för att låna böcker när hon studerade i mitten av 00-talet, och ibland var jag med in till stan, så jag kom ihåg att det ligger i någon av byggnaderna där vid stranden efter Brändöbron.

Har ju ägnat åtta år av mitt liv åt universitetsstudier, dock aldrig i Vasa, men tänkte att jag lär passa in här om jag kommer gåendes med bråda steg och ryggsäck. Kan fan inte dra mig till minnes att jag skulle ha suttit på ett universitetsbibliotek och studerat typ någonsin, jag hade vittu noll studiedisciplin och -teknik när det begav sig, så jag lär väl ha en och annan fredagseftermiddag att ta igen.

Koffeinpina

Jag har på riktigt fortfarande inte återhämtat mig helt från den med mina mått mätt enorma mängd koffein jag hävde i mig på torsdag kväll.

Effekterna var fan identiska med bieffekterna av en starkare stimulant, det vill säga total aptitlöshet, darrningar, hjärtklappning och käkspänningar. Trillade rentav i den klassiska fällan – inta medlet för att jobba, ägna sig åt självbefläckelse istället – och skrev en erotisk novell på 20k+ tecken istället för det jag egentligen tänkte skriva. Lol.

Kanske jag publicerar en antologi sen när jag är i medelåldern och slipper undan med tantsnusk. Vem vet.

Det här, nä, det är inte porr, det är konst, se nu på de utsökta grankvistarna…
(”In Paradise”, Max Švabinský, 1918)

Skillnaden från typ en låg dos tjaque var närmast att det riktigt utpräglade välmåendet saknades, och att jag blev trött samma tid som vanligt oavsett. Vid 02:30 hade jag redigerat och färdigställt hela fanskapet, men när jag gick och lade mig kunde jag förstås inte sova för fem öre.

Wakefulness promoting är tyvärr inte samma sak som fatigue preventing. Vore det en roligare stimulant skulle jag ha gjort något intressant och/eller skoj, men vad fan skulle jag göra liksom, var ju trött och hade ingen energi kvar och därav inte lust med någonting.

Är vanligen en person som somnar snabbt så fort jag lägger mig ner med syfte att sova, och att liksom en person med insomni ligga och stirra på en blinkande digital klockdisplay var inte en trevlig upplevelse. Välsigne dig om du lider av det på regelbunden basis.

Bild från arkivet, fotad av någon fransk-kanadensisk yngling på LiveJournal och nersparad av mig år 2005.

Hämtade till sist telefonen och textade GB, som jag antog skulle vara vaken. Denne kaffe–, Fritz-kola–, Club-Mate– och Red Bull Sugarfree–aficionado satt mycket riktigt fortfarande vid läppisen och körde på, denna natt från Spanien.

Vid typ 03:30 lyckades jag äntligen glida iväg, men vaknade vid niosnåret som vanligt, och sömnkvaliteten hade varit totalt skräp; kändes som jag hade sovit i två timmar snarare än fem och en halv.

Men lol Madrona, välkommen till verkligheten när man jonglerar heltidsjobb 8-17 med pendling, hushållsarbete och barn och ska klämma in sina egna intressen också…

Jao, jag har privilegiet att kunna lägga upp mitt liv på ett sätt som gör att jag kan undvika konstant koffeintillförsel för att orka med skiten. Dricker en hel enliterstékanna innehållandes typ fyra femtedelar Yorkshire och resten sojamjölk under morgonen och förmiddagen, det räcker gott och väl för mig. Caffeine: only the once.

Vore fan farligt om jag skulle börja laborera med det, starka grejer det här. Vaknar utvilad nio dagar av tio och har en jämn energinivå under dagen, och den odrägliga gudagåvan tänker jag fan skydda med näbbar och klor. Har lärt mig min läxa.

Sen har vi ju faktumet att jag i praktiken vittu är dopad med en daglig depottablett av en dopamin- och noradrenalinåterupptagningshämmare. Det är som att trycka på tilde-tangenten (~) och gå in i console. Jag fuskar.


Avslutar med en samling folk som är trogna big caff in i döden och producerar skämtteckningar med boomerhumor kring saken. Inget går upp mot lite all-american caffeine addiction.

Det är något med denna synnerligen gammaldags serietecknarstil som väcker associationer till typ de solgula datorrelaterade manualerna i ”For Dummies”-serien på 90-talet och gör mig glad.

Saville – värd sitt salt

Hittade för övrigt också en kopia av New Order – Blue Monday (1983) med svart inneromslag i fint skick vid Cavern Records i Aberdeen, men pantade på det en smula för att kunna ägna ett helt inlägg åt att sjunga den oförskämt begåvade designern Peter Savilles lov.

Han fascinerades av en 5 1/4-tumsdiskett vid första anblick och gjorde omslaget ovan. Det har precis som en diskett inte mindre än sex stycken hål som allså skulle skäras maskinellt. Produktionskostnaderna skenade iväg, och enligt legenden förlorade skivbolaget pengar för varje kopia som såldes, men vissa påstår att vinstmarginalen i själva verket var 1p.

Att Saville var en av grundarna till Factory Records hjälpte sannerligen hans karriär, men jag är övertygad om att han skulle ha nått stora framgångar oavsett. Han är helt enkelt sjukt jävla duktig.


Saville började med att göra omslag för bland annat Joy Division. När jag tänker på Joy Division får jag först sångaren Ian Curtis bleka blick i sinnet och sedan de svartvita albumomslagen. Jag har uppriktigt talat aldrig varit ett särskilt stort fan av bandet rent känslomässigt, men jag gillar den biografiska spelfilmen Control (2007).

Kan inte tänka mig att den skulle ha filmats i annat än svartvitt. Bandets musik är i princip tonsatt gråskala, de låter precis som omslagen ser ut.

Att gå från detta till explosioner av form och färg var dock ingen konst för Saville. Han är stundom en väldigt grafisk grafiker och jag gillar det skarpt. Om jag hade studerat dylikt skulle jag antagligen kunna hänvisa till hans influenser vid namn, den här och den där strömningen, men nu är jag en självlärd bastard så jag kan inte det. Vet bara att jag har sett hans referenser förr.


I början av 80-talet gjorde han en massa omslag med samma teknik som Blue Monday-disketten, de var alltså die cut, vilket plötsligt ger vilken grafisk bild som helst en 3D-dimension. Se omslagen längst ner till vänster och höger som exempel. Notera hur jävla balanserade kompositionerna är, vilsamma så satans trots att de är högljudda. Klicka för att förstora.

En annan favorit:

Här är ett antal andra omslag han gjorde åt New Order, det vill säga de kvarvarande medlemmarna i Joy Division + Gillian Gilbert:

Spretigt värre. Hur i hela friden gör man då ett omslag till en samlingsskiva med bandets alla singlar fram tills 1987?

Lätt som en plätt. Ett minimalistiskt omslag som både är tidlöst och tydligt uttrycker vilken tidpunkt det tillhör, som ett ingraverat årtal på en bro. Självsäkerheten i ett samlingsalbum som vid släpp är ödesbestämt att bli en pelare i modern musikhistoria framkommer i typografin. Låtarna har redan bevisat sig själva, det finns ingen orsak att brassa på.

Mannen uppfann föga förvånande också vaporwave-estetiken redan när den retrostil som vaporwave refererar till fortfarande var samtida:

New Order – Run (1989)
New Order – Round and Round (1989)
Gjord av nån dude som heter Alan Formentini trettio år senare.

Målande Stålenhag

Folk vill i allmänhet ha en balans av det som är bekant och det som är nytt, trygghet och spänning, så det är inte så konstigt att Simon Stålenhags verk ger totalutslag intressemässigt. Här har vi en bliss point av nostalgi och förundran. En vän hade hans målningar som växlande skrivbordsbakgrunder och jag måste ha frågat ”hej vad heter den där duden som…” säkert fem gånger.

Den sista bilden tigger ju om att bli grunden till ett rollspel. Alltså tigger, fantasin går på högvarv och fyller i ungefär tusen ord av settingen per betraktad sekund. Givetvis gjordes det för länge sen i form av Ur Varselklotet (eng. Tales from the Loop, blev även en Amazon-serie som jag inte har sett).

Marknadsföringen fann jag lite skum, ”rollspel i 80-talet som det kunde ha varit” är det ju inte, då själva grunden är en anläggning som är ren sci-fi. Den svenska titeln är också rätt konstig, den öppnar sig inte för mig alls iallafall, och kloten nämns varken i säljtexten eller i bilderna som finns på hemsidan. Då är den engelska titeln genast bättre.

Folk öser beröm och förundran över Stålenhags hyperrealistiska stil, och visst får den även mig att tappa hakan, men det som gör det för mig är poserna. Han är så jävla bra på minimala detaljer som säljer in dem helt, jag köper dem rakt av.

Skulle kunna fortsätta i all oändlighet men du får kolla in hans verk på hemsidan om du känner för det. Konsten att skapa sig en nisch, se och lär.

Olikriktad besiktning

Den som någonsin har bott i en glesbygdskommun vet att personbilen är totalt jävla oumbärlig.

Kommer att tänka på när jag skulle besikta bemun och den svenskspråkige besiktningsmannen (som jag också minns som rätt attraktiv, ett faktum jag nu väljer att nämna fastän det har absolut noll betydelse för min point, om inte annat för att jämna ut alla gånger kvinnliga karaktärers utseende beskrivs helt lyriskt eller ytterst äcklat så att man ska fatta att hon är totalt unfuckable i D&D-kampanjer, något som även illustreras av att tokens som föreställer män har en enorm bredd, medan det tog mig flera minuter att hitta en kvinna som ser ut att ha under 16 men över 8 i CHA [den naturliga skalan för människor i spelet går från 3-18]).

…ja, alltså, han anmärkte på vad det nu var, kanske att bromsarna tog lite för ojämnt eller nånting med lamporna, minns inte, men han klargjorde iallafall att det tyvärr skulle bli till att komma tillbaks när det är fixat. Detta var på det närmaste besiktningskontoret, dvs. i Vasa.

Fick grejen fixad vid en verkstad i hembyn men hann inte få en tid till eftergranskning innan det var dags att köra tillbaks ner till Åbo, så jag ringde och frågade ett besiktningskontor från samma kedja om det skulle gå för sig att göra eftergranskningen där. Det hörde tydligen inte till vanligheterna att man gör så, men jag hade en kopia av protokollet, så han gick med på det.

Det var en äldre finsk herreman som gjorde jobbet denna gång (totalt unfuckable). Han verkade rätt surmulen och jag var en jänta på sisådär 21 år, dvs. en ålder då man lätt kan tänkas ta illa vid sig av surmulna finska gubbar som verkligen inte tycker att det är charmigt att man talar en lite knagglig finska, så jag var lite nervös medan jag satt och drack kaffe på kontoret.


När han stegade in igen såg han om möjligt ännu surare ut. Han pekade på pappret med hela handen och rabblade upp en lista på fem-sex nya grejer som ännu måste korrigeras och voi voi, inte var ju bilen alls i skick inte, det måste jag ju förstå, jag måste minsann se till att de fixas och sen komma på eftergranskning. Igen.

Så stor skillnad var det alltså på Åbo som har kollektivtrafik och Kust-Österbotten som inte har det. I Pampas förstår man att folk behöver bilen (som lätt kan vara femton-tjugo år gammal, äldre bilpark än i stan) för att åka ett tvåsiffrigt antal kilometer till matbutiken och att det inte går att börja kråta om allt möjligt, bara sånt som utgör en konkret säkerhetsrisk.

Givetvis gjorde jag eftergranskningen i Vasa nästa gång utan att åtgärda ett skit av gubbens påpekanden. Gick den igenom? Klart som fan det, no questions asked.

Min point är att jag vill rikta ett särskilt tack åt de indier som sitter i Bengaluru eller Hyderabad eller Mumbai och gör tutorials med några hundra visningar på Youtube där de antar att jag är en ung man som vill 3D-modellera en Porsche 911 som är så svart att den glänser i blått eller en Lamborghini Aventador med belysning undertill när jag i själva verket är en snart 32-årig kvinna som försöker göra en rostig vinröd VW Jetta från ’95 till Trevor.

Referensbild. Idag lärde jag mig också att den konstiga metallicfärgen på 90-talsbilar som folk inte kan enas om huruvida är mörkblå eller mörkgrön heter ”Sequoia Green” så TJI FICK DU, SENASTE EXET, SKAFF GLASÖGON (det har han redan).