En gammal hederlig (stulen) blogglista, del 2

Hur många kuddar sover du med?

Två. Har en ”””””””dubbelsäng””””””” (en brittisk double är bara 135 cm bred) och det ser fan tragiskt ut med en enda kudde. Däremot sover jag bara på den ena, och alltid på ytterkanten.

Äter du några vitaminer eller kosttillskott?

Två. Tuggar i mig 1000 µg B12 en gång i veckan och 100 µg/4000 IU D3-vitamin per dag. Våren 2018 hade jag tuggat 20 µg D3 dagligen i sex månader och var ändå strax under referensvärdet, så jag brassar på.

Vad läste du för språk i gymnasiet? Vilka språk kan du?

Lol, gymnasiet. Gick två (kaotiska) år på IB-linjen först, och eftersom undervisningsspråket var engelska hade vi engelsklektioner i stil med modersmålstimmarna, dvs. vi läste böcker och skrev essäer, diskuterade stilgrepp etc. ”Det andra inhemska”, alltså finska i mitt fall, var obligatoriskt.

Gick även en Arbis-kurs i ryska medan jag ännu bodde i Vasa, sen två kurser holländska i Åbo innan jag flyttade till NL. Av ryskan finns det inte mycket kvar, typ enstaka fraser samt det kyrilliska alfabetet, men holländska kan jag flytande.

Hav eller pool?

Jadu, när var det pool-läge senast? Ibiza?

VS

Café del Mar, augusti 2018

Föredrar alternativet man inte ens måste vara i för att njuta av.

Tycker du det är värt att lägga mycket pengar på fina smycken?

Billiga smycken som kliar och blir bronsfärgade och som man måste smeta ett lager genomskinligt nagellack bakpå för att de inte ska bli gröna och sånt har jag växt ur. Däremot förstår jag mig inte på att lägga flera hundra euro på ett smycke heller, känns extremt ovärt. Skulle bara noja över att tappa eller repa det.

Överlag har jag försökt få in vanan att bära smycken till vardags flera gånger utan att lyckas. Speciellt ringar kan kokk se, de är fan bara i vägen vad än jag gör.

När man sätter i örhängena blir det dock genast fest.

Kan du busvissla?

Nä, lyckades aldrig lära mig det. Får några diffusa minnen av att morsan försöker visa mig och säger att det var något man måste kunna i Hankmo eftersom det typ var en nödsignal (?)

Vad har du för ringsignal på telefonen?

Default-trudelutten i SailfishOS. Det blir mycket Hello madam I am calling from Currys/O2/Carphone Warehouse how are you today? med spoofade nummer från London och Liverpool, men jag måste ändå svara pga. jobb, va.

Har du körkort?

Ja pga. Österbotten.

Är du religiös?

Nej pga. Österbotten.

Eccles, augusti 2020

Har du någon tatuering? Vill du göra någon tatuering?

Nej pga… ja, varför? Gillar min hy och tycker den är finast utan motiv, typ. För några år sen funderade jag på att tatuera över ärren på vänsterunderarmen eftersom de ser ut som någon sorts self harm, men när jag väl ritade motivet och insåg hur stort det måste vara fick jag kalla fötter. Piercingtjej rätt och slätt.

Go to-mat som alltid är gott

Flaps!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Förfestmaten nr. 1. Lagar sig själv i ugnen, självservice, alla äter precis så många de vill och orkar. Dessutom ännu godare som krapulamat efter tolv timmar i kylen.

Blandar helt enkelt uppblottnad och urklämd sojakross + bönor + tomatpassata + en påse frysta grönsaker + lök + vitlök + en jävla massa kryddor och örter + en jävla massa salt, peppar och rypsolja i en stor gryta i ugnen. Sen får man fylla små eftervärme-värmda tortillor med det + ris och garnera med en lättsaltad blandning av rödlök, gurka och tomat + hot sauce. Lyxvarianten innefattar även (havre)fraîche, färsk koriander och lime.

Hur ofta tvättar du håret?

Två-tre gånger i månaden i snitt. Efterbehandlingsbalsamet räcker tills nästa gång det är dags att färga håret. Circle of life.

Har du bra självförtroende?

Litar på tangentens riktning.

Har du något klädesplagg som du använt i flera år och aldrig blir trött på?

Det är fan många, måste räkna. Brukar inte ”bli trött” på kläder, har dem tills de faller sönder i sina beståndsdelar eller är synligt och fult slitna.

Av tjugoåtta plagg i garderoben har jag haft hälften i fem år eller mer. Sex av de tjugoåtta plaggen har jag köpt splitternya. Är dock beroende av att andra donerar sina nya felköp eller knappt använda kläder till second hand/charity shops, trolololo.

Bland annat denna Pampas-paita från 80-talet hänger fortfarande med. Åbo, maj 2013.

Vad köper man för blommor till dig?

Förr brukade jag ge ett uttryckligt blom-veto. Jag tyckte helt enkelt att det var synd att skära av blommor medelst kniv bara för att ploppa dem i en vas i typ en vecka. Detta respekterades givetvis inte eftersom folk värderade lusten eller impulsen att ge blommor högre (eller snarare: obehaget i tanken på att komma tomhänt eller köpa något annat var större än obehaget i att köra över en ung människas vilja).

”Jag vill egentligen inte att ni köper blommor, det är så ledsamt när de vissnar” behandlades med samma tyngd som MAMMA JAG VILL HA EN HÄST och jag fattade inte varför. Det tog ett bra tag innan jag förstod att blommorna egentligen var riktade mot morsan, jag var bara en proxy. Så tycks det ofta vara med diverse bemärkelsedagar tidigt i livet, det är föräldrarna man gratulerar i första hand.

Nu händer det inte att jag får blommor längre eftersom jag har tagit mig förbi diverse milstolpar och äldre släktingar har trillat av pinn. Det har varit tunnsått med kvinnliga vänner som skulle kunna få för sig att köpa blommor till födlaren, och det finns väl ingen man under 50 som köper blommor på eget bevåg (förutom typ till morsdag och den 14:e februari, om ens det). Eller ja, GB skickade faktiskt en bukett när jag hade fått ett dåligt besked, men det visade sig senare att den hade levererats till granndörren. Lol.

Numera har jag mjuknat en smula i min blomneuroticism, men föredrar oftast andra sätt att visa uppskattning. Om jag verkligen ville ha blommor skulle jag se till att 1. uttrycka det klart och tydligt, inga jävla hoppfulla hintar och 2. specificera vilken sort, färg, samt reservalternativ. Män är i allmänhet inte tankeläsare, och om en arg (eller ännu värre, besviken) kvinna är ett möjligt utfall efter ett försök att glädja henne… ja, då blir det vinnande draget att inte spela.

Hur uppvaktar man dig?

Man kan skriva/rita/photoshoppa något roligt, eller smälla en flaska champagne/absint på bordet. Presentkort till massage och fotvård och sånt är också guld.

Vad blir du glad av få höra att du är?

Sånt som jag anstränger mig för att vara och göra. Jag är till exempel väldigt mån om att förstå människor jag tycker om.

Mina första tankar var dock ”a good DM” och ”a good domme”. Lol.

Vad händer i helgen?

Heart of Glass! T och C dyker upp om… två timmar, vilket betyder att det är hög tid att tjippa iväg och köpa förfestflap-ingredienser när jag är klar med denna lista.

Vad bävar du inför?

Köra bil i UK. Bara tanken ger mig adrenalinpåslag.

Vad var det senaste du skrev i Word?

Jag skriver vanligen i Notepad, eller Anteckningar som det brukar heta på svenska. Åtminstone är jag inte George R. R. Martin; gubben är ökänd för att skriva i DOS-programmet WordStar 4.0.

Sånt som ska skickas in skriver jag däremot i WordPad, senast en intervju till STBL som torde pubbas nån gång snart.

Sommar, höst, vinter eller vår – vilken tid på året föredrar du?

Alla fyra årstider har sin charm och jag är grymt nöjd över att få uppleva dem, men kanske senvåren. Jag fyller år, allt är #00FF00-grönt och hela sommaren är ännu framför en. När jag var yngre drogs jag dock med en stark melankoli just där kring skolavslutningen, en gång brast jag ut i sorgegråt när jag såg en kanske 85-årig man med studentmössan på. Nu gör tanken mig främst rörd.

Är du blyg?

Nä. Reserverad i större sällskap och formella sammanhang, brukar definitivt lyssna mer än jag pratar, men blyg skulle jag inte säga.

Vilket påminner mig om när jag gjorde en Berusad.org-undersökning kring huruvida folk var rädda för åskan, och en stor del av killarna valde svarsalternativet ”nä, men jag har respekt för den”. Det var bara tjejer som täcktes svara ”ja”.

Vad skulle du som tolvåring tycka om ditt yrke?

En gammal hederlig (stulen) blogglista, del 1

Det strösslas sannerligen. Mycket förändring just nu, men en sak består alltjämt: blogglistan. Snodd av Sandra.


Vad köpte du senast?

Hobgoblin Ruby 5,2 % på halvlitersflaska till D&D i tisdags (förrgår). Drick inhemskt – må gott. Här får man tre flaskor till samma pris som en i Finland, något roligt ska man ju ha i allt det gråa (som dock har varit strålande på sistone, krokus och snödroppar och narcisser överallt).

Om det inte är krokus, snödroppar och narcisser vill jag inte veta. Blå pillret plz.

Hur lång är du?

1,73 i strumplästen.

Vad gillar du mest med dig själv?

Är frestad att skriva ”ingen kommentar” men nöjer mig med gnäurgh.

Vad gillar du minst med dig själv?

Blårg.

En person du saknar

Vardaglig saknad av folk som bor långt bort skulle jag inte karakterisera som saknad, främst längtan och förväntan och fantasier. Möjligen för att beslutet att flytta har legat i mina händer varje gång, det har liksom aldrig handlat om ”oho nu fick jag jobb här”.

Saknad har något mer oåterkalleligt över sig. Fjärde mars och femte oktober är datum med fortsatt signifikans, men utöver Nemesis har jag nog ägnat mest tid åt att sakna en vän som var grymt viktig i tonåren. Det tog rätt hårt på mig när personen flyttade till Sverige och bröt kontakten. Det fanns ingen annan som kunde fylla samma roll och jag fick heller aldrig någon riktig rätsida på varför.

Senaste gången jag kontaktade personen i fråga var år 2021, då i syfte att efterlysa referensbilder från Vasa på 00-talet till Trevor. Innan det hade jag inte försökt ta kontakt på… sisådär åtta år, eftersom jag förlikade mig med saken. ”Left on read” även denna gång.

Är du romantisk?

Beror på vad som menas. Blommor och choklad och middag med tända ljus och månskensserenader med luta och ett spår av vittu rosenkronblad som leder in i sovrummet medan Bon Jovi spelar i bakgrunden?

Jaha.

Romantisk i samma bemärkelse som en hemmaboende ungdom med en idealistisk syn på att bo i kollektiv eller cottagecore-drömmen hos en livslång storstadsbo, inte särskilt. Mer när jag var yngre. Nu har jag hunnit uppleva en del av det jag drömde om och vet att allt blir vardag. Hedonism blir vardag. Homeostasis is a bitch.

Samtidigt vill jag gärna tro att det finns något som ligger mellan non-stop hedonism släsh eskapism släsh luftslott och en vardag modell rutig ingenjörsskjorta (eller diskvatten… eller diskvattensdoppad ingenjörsskjorta, om man har riktigt läidon). Jag är ganska bra på att dra fram de romantiska aspekterna i en upplevelse och liksom vila i dem. Det blir ju svårare att uppnå sånt desto mer man försöker.

En skopa romantik hjälper nog överlag mer än det stjälper. Så gott som all musik jag lyssnar på har spelats in i en koppi i vilken musikerna har fingrat på sina instrument en efter en, tagning efter tagning, med tillhörande lunch och halvdruckna kaffekoppar, och så har sången spelats in och lagts på sist. Men inte är det ju det jag ser i huvudet när jag lyssnar, nej, det som spelas upp för mitt inre öga liknar mer en idealiserad musikvideo än något annat.

Vad beträffar romantik inom relationer nöjer jag mig med att mumla något vagt om att ”passion betyder lidande” och ”ingen ros utan törnen” och sånt.

Har du söndagsångest?

Vardagens charm var för mig obegriplig tills jag slängde bensågen och skaffade en större sko.

Vilka städer har du bott i?

Vasa, Åbo, Utrecht, Delft, Haag, Manchester. En ramsa som jag har rabblat fullt tillräckligt.

Lyssnar du på poddar? Vilka?

Arbetar jag med bilder snarare än text är det poddar non-stop och alltid svenskspråkigt. Musik blir tårta på tårta, men att rita medan någon pratar är typ som att klotta i ett skolhäfte.

Låt på hjärnan just nu

Låten från senaste episoden av Todd in the Shadows serie One Hit Wonderland som jag kollade igår, dvs. Autograph – Turn Up the Radio, en låt som för mig och många andra närmast är förknippad med Grand Theft Auto: Vice City (2002).

Ett romantiserat Miami i ett romantiserat 1986.

Är du en ringare eller smsare?

Ring, ring, snälla slå ingen signal, tystnaden är så total och det är meningen. Om någon jag känner ringer oombett brukar det alltid vara dåliga nyheter, såvida det inte är morsan, men hon är förlåten för hon är boomer. Samtal kommer man överens om.

När går du och lägger dig?

Klockan kan ganska ofta visa 01 eller 02 när jag kliver ur badet. Min resväg till arbetsplatsen mäts i meter.

Vad är det modigaste du gjort?

Bla bla bla lämnat allt och flyttat till ett annat land två gånger (VISSTE DU ATT JAG INTE BOR I FINLAND??????+++++) är väl någon sorts standardsvar. När jag skulle pierca båda nipplorna med nålar vars tjocklek uppgick till två millimeter var jag dock rädd på riktigt, men jag var 18 år minus exakt två månader och höll god min.

Har du någon gång åkt ambulans?

Ja, en gång, men det minns jag inget av. Tragikomisk historia från hösten 2016 som jag borde sätta mig ner och skriva. Lägger till på listan. Den är lång.

Har du haft urinvägsinfektion någon gång?

Ja, liksom merparten av den kvinnliga befolkningen. Flera år sedan senast nu dock, ta i trä och allt det där.

Vilken är den lökigaste quoten du vet?

Som jag har förstått det betydde ”lökig” ursprungligen att vara loj eller avslappnad, men motsvarar idag snarast engelskans ”cheesy”.

Vad gäller citat och sägningar finns det en hel del frukter som hänger så lågt att de snarast är fallfrukt – att karpa diemen och leva och skratta och älska etc. har spytts på till lust och leda. Det påstådda Marilyn Monroe-citatet om att inte förtjäna någons bästa om man inte kan hantera personen när hen är som värst börjar också nå dit. Hipsterfräckisväggbonader i stil med ”En stor kuk är en klen tröst i en fattig familj” och dylikt är ganska trist även det.

Upplever det som att de lökiga citaten har ökat explosionsartat på internet i modern tid, men visst fanns det sånt på 2000-talet också: så kallade ”motivational posters”. De följde typ samma format – en liggande bild, en tjock svart ram, ett ord eller en kort rubrik, samt ett citat – men det spårade förstås ur till sist.

WHARRGARBL

På luffen i Polen, sista delen

Det är nog bara gamla polska människor som fortfarande ringer till taxiväxlar. Resten, inklusive turisterna, glider väl runt med appar. Som på min telefon funkar behjälpligt, och i stunden inte alls.

Men Madrona, är det inte egen måka att rata en av samhällets grundpelare, den moderna smarttelefonen, till förmån för någon sorts halvmesyr?

Jå. SailfishOS har en användarbas som räknas i tusental, Android har 2,5 miljarder. Det krävs kunskap och manuellt runk för att hålla ett Sailfish-skepp flytande. En friktionsfri existens i Palo Alto är något helt annat än att måla ridbanestaketet i Korsnäs på talko, och jag föredrar det senare (även om den gamla loggan alltid fick det att klia i hela kroppen).

*eye bleach*

Nåväl. I stunden ligger jag några uppdateringar efter, och klockan tickar.


Taxiväxelspåret känns förbrukat, men jag tänker verkligen inte betala för privilegiet att bli betjänad av någon brittisk expat som har gjort det till sitt levebröd att dra ängsliga engelsmän vid näsan med 500 % markup. Då blir jag hellre eventuellt dragen vid näsan av en skrupellös polack – där är skalan iallafall lägre.

De realistiska alternativen torde vara:

  • Uppdatera och runka igång telefonen (tidsödande + riskerar att förvandla min enda portabla kommunikationskanal till en paperweight)
  • Hitta en taxi rent fysiskt (kan ta ett bra tag)
  • Hitta någon random person som talar engelska och be dem skaffa taxi åt mig (bilarna susar förbi, men inga fotgängare)
  • Lifta (njä)
  • Väcka A och se om hen kan fixa biffen i egenskap av polack (helst inte)
  • Väcka någon annan jag känner och se om de kan fixa biffen i egenskap av sinnesfriska människor anno 2023 (helst inte)
  • Ta bussen (tidsödande och flera moment som kan fallera).

De mindre osmakliga alternativen förutsätter kontanter, så första etappen får i varje fall bli till en bankautomat. Minns att jag passerade en på väg till kollektivet, och mycket riktigt, där står den.

Hur mycket ska jag månne ta ut? Tja, en Bolt-resa skulle kosta tjugofem, sen lägger vi på ett premium för gammeltaxi, sen foreigner tax på det… femtio borde räcka. Drygt nio pund, inte så paha.

Automaten spottar ur sig en femtiolapp med Kazimierz III Wielki, en riktigt klassisk kung av spelkortstyp. Påminner om GB med håret, skägget och profilen – bra omen?

Ja sku no.

Älgar iväg mot centrum som en influencer på morgon-pw och funderar på hur jag bäst kan växla sedeln till något mindre. Knappast tar de emot så stora sedlar på bussen, och ska jag lägga alla mina ägg i busskorgen vill jag fan försäkra mig om att det löper smidigt. Jag vill inte tvunget förlita mig på att chaffisen vaknade på rätt sida, eller på att en av mina medmänniskor möjligen dyker in och räddar dagen.

Sen skulle det också vara harmligt att betala med hela vittus sedeln om bussen blir försenad och jag ändå missar planet, och om bussturen jag har tänkt ta är inställd blir det också problem. Att skaffa nytt flyg, det först blir dyrt. Nog hade det allt varit bäst med en taxi, men hur vittu ska jag fixa det då?

Svaret kommer som på beställning.

Hotel Mercure Poznań – 350 m

Där snackar de fan garanterat engelska. Hoppas bara de har bemanning i receptionen så här tidigt, och att de är villiga att hjälpa en svettig finlandssvenska som bara glider in från gatan.


En trött soffgrupp ligger precis vid entrén, och jag ser ingen rörelse på bottenvåningen genom glasfasaden. Känner på dörren – låst.

Samma byggnad, svunnen tid. Bild lånad härifrån.

En man sitter däremot i en bil som står parkerad utanför. Han vevar ner rutan och säger något på polska och pekar på en annan dörr en bit bort. Thanks, man, tummen upp. Olåst – halleluja.

Receptionen ligger lite avskilt, men till min glädje är två diskar bemannade. Bakom den vänstra står en ung tjej, bakom den högra en ung kille; båda ser vänliga ut, ingen av dem verkar upptagna. Fötterna styr automatiskt… till höger. Reptilhjärnan vet hur man maximerar sina chanser. Ah, heterosexualitet.

Eftersom jag lever i någon sorts Berlitz-reseguide-uppfattning från 60-talet förklarar jag mitt ärende, sträcker fram femeurossedeln och säger for your trouble (sommaren 2009 skulle jag dessutom bära hem ett datortorn från Olympia i Vasa, en sträcka på en dryg kilometer, och orkade ända till en pizzeria som låg mindre än tvåhundra meter hemifrån innan jag stupade, och där skulle de minsann ha en euro betalt för att ringa en taxi).

Den unga killen ler däremot bara och går bort till en fast telefon. Sju sekunder senare är saken ur världen, och han avböjer pengarna artigt. Jahopp, det blir Starbucks i Charleroi av dig då tänker jag och knycklar ihop sedeln för andra gången.

me irl

Nu börjar det dock bli lite bråttom. Taxin dyker upp så småningom, någon sorts liten minicab med skjutdörr. Chaffisen ser ut precis som jag förväntade mig: korpulent, sammanbiten, 60+. Jag frågar hur mycket det blir till flygfältet, han svarar eeeh… thirty-five/forty. Gammeltaxi var det, ja.

När vi dyker upp utanför terminalen sex kilometer rakt västerut senare pekar han triumferande på taxametern och säger fifty!. Klassiker. Taxametern är placerad så att den inte är synlig från baksätet, och färden ledde käpprätt till destinationen utan dröjsmål. Klart som fan att en taxigubbe vet vad det blir till flygfältet, det finns inte en chans att han höftade så pass åt skogen i misstag. Här har det fifflats.

Jag hade tänkt be honom behålla växeln oavsett – skulle liksom ha noll användning för den själv – så när jag räcker över femtiolappen går han miste om 25 % i dricks, men jag ger honom förnöjsamheten i att tjäna lätta pengar på en blåögd utländsk kvinna istället.

Vad han inte vet är att jag också skrockar inombords, för jag hade på pricken rätt:

Femtio med foreigner tax.

På luffen i Polen, del 3

Jag var så lättad över att ha nått stället att jag inte hade sinnesnärvaron att fråga hur jag tar mig ut. Jag hade liksom en undermedveten föreställning i stil med nånting nånting brandsäkerhet och antog att det skulle finnas ett smidigt sätt att öppna grinden från insidan. Tji fick jag.

Men vänta nu. En cigarettglöd i mörkret bakom grinden – någon är ute på en morgontobak! Halleluja!

Hi, sorry to bother you, would you mind letting me out? I’m heading to the airport.

Inget svar.

Uh…

Gestalten fortsätter röka sin tobak.

So I’m trying to exit…

Han vänder sig sakta om och säger något på polska. Förstår inte vad han säger, men rytmiken är släpig. Han kan tänkas vara kring tjugofem, luktar inte alkohol, och det luktar inte gräs om hans tobak.

I’m sorry, I don’t understand…

Han gör en förstående min, eller egentligen två förstående miner på raken, som om han etablerar att ahaaa, okej, jo jo med sig själv, höjer pekfingret, och säger något släpigt… på tyska.

Visste väl att jag skulle ha tagit det i tillval. Den enda tyskan jag kan är nein mann, ich will noch nicht gehen och det är ju gehen jag will, mann. Tror inte ein Polizist, met Elfenohren, met Elfenohren… kommer hjälpa mig heller.

das Problem in dem System, ja… ist das System, ja…

Jag byter till gristyska, dvs. holländska + fantasi.

Ich bin op weg naar der Flüghafen, kannst du bitte die Pfoort ontschlossen? Bitte?

Han slår ut med händerna och viftar lite. Jag pekar på låset och gör en vridande gest.

Schleutel?

Nähäpp.

I samma stund slår det mig: Varför skulle en boende bemöda sig om att låsa upp grinden och ställa sig utanför bara för att röka en tobak? De har knappast någon sorts rökförbud på området – rulltobak brukar vara en av pelarna som håller igång ställen som dessa – så vad vittu gör en dude utanför grinden när klockans första två siffror fortfarande visar 05 på en tisdag?

Väntar han på någon? Om det är skjuts det handlar om borde han väl stå vid vägen, och duden står med ryggen vänd mot grinden, så han tycks inte vara på väg in. Och om han just har kommit ut och är på väg någonstans finns det väl ingen orsak att stå där och röka?

Med ytterligare hjälp av slaviska ord plockade från serbiska och ryska samt några engelska ord här och där lyckas jag med stor möda skapa en arena för någorlunda meningsfull kommunikation med denna udda fågel.

Etablerar att:

  • Han inte har någon nyckel (no shit)
  • Han jobbar i Tyskland (ibland)?
  • Någonting om universitet
  • Någonting om medicin eller medicinering
  • Någonting om the party (det var heldött på natten, så det kan inte ha varit här)
  • Hans fejs verkligen är en direktlänk till hans inre dialog
  • Han är mer än lite konstig men antagligen harmlös
  • Han inte är den frälsare jag först trodde.

Jag satt framför datorn istället för att levla klätterapa-skillen som barn, så att ta sig över det höga staketet kommer inte på fråga. Betvivlar att det finns fler utgångar – någon måste låsa upp.


I motsats till vad många tror har folk som bor på såna här ställen oftast jobb. Kanske någon jobbar inom bygg och är på väg till jobbet i arla morgonstund?

Lämnar min spejsade polack till att konversera med sig själv ansiktsmässigt och går en vända. Allt är dock lika jävla nedsläckt och öde som när jag kom. Hittar en återvändsgränd som leder till ett vedlider, och till sist ett fönster som det lyser i, men personligen hade jag freakat om någon knackade på mitt fönster under dylika omständigheter, så att ringa och väcka min kontakt får anses vara det bättre alternativet. Han svarar tacksamt nog efter en och en halv signal – nattuggla av rang, minsann.

Ser fram emot mötet mellan min kontakt och den udda fågeln medan jag går tillbaks mot grinden; jag vill så gärna veta vad hans deal är. Fantiserar ihop allt från ”vi har ju sagt att du inte är välkommen här längre” till ”vem fan är du och vad gör du här” eller ”ah, jag ser att du har träffat X, vår flitigaste molotovmakare”.


Det kan inte ha gått mer än några minuter sedan jag lämnade honom, men när jag återvänder till grinden är duden tyvärr borta. Ser honom inte på lervägen eller den vidsträckta vägen utanför heller – duden har gått upp i rök. Nåväl, jag har mer akuta grejer att fundera på.

Bolt-appen vill sig inte (förstås), så jag aktiverar plan B: Ringa taxibolag som en boomer. Söker upp ett nummer medelst internet och går längs med vägen tills jag hittar en numrerad och relativt lättuttalad vägskylt. Bilarna susar förbi medan det ringer. Stan tycks vakna tidigt.

Hi, do you speak English? är den givna öppningsfrasen. Den visar sig även vara stamningsinducerande hos mottagaren. N-n-no, but my colleague… inte helt oväntat.

Telefonkö, stegar runt i en liten cirkel. En annan röst svarar. No, but my colleague. Sådär håller det på. Jag skickas runt som en apterad bomb tills samtalet bryts.

Nästa nummer – samma sak.

Nästa nummer – samma sak.

Ei vittu.