Jahopp, nunnelivet varade ända tills fredagen samma vecka. Typiskt.

For alltså på the Manchester Metal Munch igår kväll. När jag anlände såg jag en något korpulent och kufisk man i 35-årsåldern med långt hår, skägg och begynnande tunnhårighet sitta och fingra obrytt på en stöttålig smartphone. Jag vet en artfrände när jag ser den, så jag slog mig ner och pratade med denne polske råautistiske svetsare om rollspel i säkert tre timmar. Givetvis drack han bara ett glas cokis medan jag sänkte pint efter pint. På tom mage.

Kl. 22-tiden drog han hem och jag började mingla istället. Hade frågat honom vem arrangören är vid någon point och han nickade mot en man med glasögon i grå t-shirt. Jag var nyfiken eftersom jag fick ett anonymt meddelande i min Fetlife-inkorg som varnade för att arrangören hade gjort saker med någon utan samtycke, men att det förstås är mitt val att delta i munchen eller inte. Vet att C fick samma meddelande också, men polacken hade inte fått nånting, så kanske personen bara skickade det åt kvinnor.

Med tanke på att munchen är ett 100 % vaniljevenemang som är informellt arrangerat i en pub utan hyrt rum, inträde eller avgifter, samt att arrangörens enda uppgift är att utlysa möjligheten att träffa likasinnade där sista fredagen i månaden på Fetlife, ja, då ser jag ingen orsak till bojkott. Jag känner inte duden, jag känner inte tjejen, jag är inte där för att bli indragen i en konflikt jag inte vet något om.

Blev förstås nyfiken på vilka vibbar arrangören ger ifrån sig IRL för att ha ådragit sig detta rykte och såg genast att jao, där har vi en kille med borderline eller dylikt. Han var som en nervös hund under en yta av samlad manlighet, och när man kombinerar en manlig dom med dylika drag + en kvinnlig sub av typen som dras till den sortens män är det bara att invänta den stundande kratern, speciellt om de får för sig att syssla med consensual non-consent och dylikt.

Hann också prata med en kvinna i min ålder med självkänsla som var körd i botten och bevisligen hade ett behov att dryfta sin situation. Hon var i stadiet där hon rent rationellt visste att rösten i huvudet som tryckte ner henne konstant inte var hennes egen och att hennes traumor hade gått i arv i flera generationer och allt det där, att hon hade valt fel män och gjort ett antal misstag, men hon var fortfarande i stadiet där hon kört fast i skuld och skam och självhat rent känslomässigt.

Under tiden jag pratade med henne märkte jag att hon hade en utmärkt förmåga att analysera sin situation utifrån, men att hon fortsättningsvis levede i det förflutna till 90 % på en daglig basis, vilket också betydde att hon fortsättningsvis var övertygad om att det förflutna existerar, och även levde under villfarelsen att det förflutna på något sätt kan ändras.

Jag och en empatisk 26-årig bulgar med vacker profil stod och talade med henne ett bra tag, det vill säga främst lyssnade. Tårarna trillade nerför hennes ansikte med jämna mellanrum, och på slutet bad jag henne göra mig en tjänst. Sa åt henne att slappna av i axlarna och låta armarna hänga, sluta ögonen, ta ett djupt andetag, ett till, ett till, och sen bad jag henne öppna ögonen och berätta för mig vad hon ser. Hon svarade I see two wonderful people etc. etc., och när hon var klar med beskrivningen sa jag this is all that exists. This is literally it.

Inget går som bekant upp mot att cosplaya andlig ledare sex Amstel-pints in. Det blev ytterligare två innan kvällen var slut, stannade något överraskande tills stängning. Trodde jag var förvånansvärt välbehållen när jag slog upp ögonen efter sju timmars sömn och inte kände mig så sliten trots tom vittus mage, men när jag satte mig upp girade världen plötsligt skarpt till höger. Det fick bli några timmars sömn till, en flaska Dr. Pepper och fyra vegan sausage rolls från Greggs. Gudarnas föda.