Månad: maj 2023

Ska man inte va gla’

I förrgår fyllde jag 33 starka och hade äran att bli gratulerad. Firade rätt lugnt eftersom D, L & K är i Berlin med anledning av Desertfest.

Även på skivtallriken för tjugo år sedan.

Droney’s Diminutive Bday Do bestod därför av lyx-flaps och en D&D-oneshot för fyra pers i min lilla 1r+k. Fick ett tungt jävla enlitersstop i present av T:s dejt, och tro fan att det fylldes med DM-juice från alla håll och kanter, men jag vaknade i rätt bra skick på måndag morgon ändå.

Tidigare i maj fortsatte jag vårens Gen X-musik-korståg med ambient house-duon The Orb, och på vägen hem från keikkan kom jag av någon anledning i samspråk med en grupp som innefattade två dudes från Lancashire och en tjej från Indiana.

”Oh, you’re a Hoosier” sa jag. ”Omg, I feel so seen!!” skrek hon.

Skulle inte ha känt till ordet, som anmärkningsvärt nog är den officiella demonymen, om det inte var för att jag läste Cat’s Cradle (1963) av Kurt Vonnegut vid typ sexton års ålder.

Vonnegut var född och uppvuxen i Indianapolis, och i boken nämns konceptet ”Hoosiers” som ett exempel på en granfalloon, det vill säga en falsk karass, det vill säga… en samling människor som tror de har något gemensamt, men i själva verket inte delar ett gemensamt öde av någon som helst betydelse. Typ.

Det förhindrar ju däremot inte glädjeruset av att bli erkänd som en person från Indiana i ett land där det räcker med att vara amerikan. Lite som om någon mitt i allt skulle erkänna en som finländare i ett land där det räcker med att vara European.

Därpåföljande lördag samt femdom-munchen på söndag tillbringades med R, min nya bekantskap från metal-munchen som jag nämnde i april, och fredagen efter det for jag, T, C och C:s dejt till metal/goth/kink-eventet Antichrist i London.

Egentligen hade vi tänkt ta tåget, men det blev strejk, så T fick lov att köra ner oss istället. Dumpade bilen i Slough och tog den nya fina Elizabeth-linjen in till stan och vår AirBnb i Clapham, där vi åt chips och lyssnade på KMFDM medan vi gjorde oss i ordning.

how do i into franslim

Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men själva eventet visade sig vara nästan som en minifestival, med flera scener för olika musikstilar och ett utomhusparti där det erbjöds varm mat i olika former. Dresscoden var betydligt lösare än intrycket jag fick baserat på hemsidan – skulle tro att den har luckrats upp gradvis under de nitton år som eventet har ordnats, men det är bara spekulation.

Enligt utsago fanns det även två lekrum, men resan var bokad innan jag och T hade hunnit kalla en spade en spade och medge att det vi har numera är en vänskapsrelation, så vi höll oss borta från de mer ljusskygga rummen. C och hennes dejt såg vi dock inte röken av på hela kvällen. Lol.

T skulle hälsa på några gamla vänner från uni dagen därpå och jag tog Megabussen upp till Manchester kring middagstid. Anlände sen eftermiddag och ämnade ta det lugnt, men A var i stan, så dit for den lugna lördagen.

how do i shot web

På söndagen tänkte jag ta det lugnt for real for real, men nä, D svängde förbi på vägen hem och det var strålande vackert väder, så vi satte oss i parken och pimplade diabetesverk med procent i, AKA cider. Vi träffas inte särdeles ofta sedan han flyttade ut till Salford, så vad fan, man får ta chansen va.

Nu i fredags såg jag DSO med S, som på tal om Vonnegut möjligen kunde tänkas ingå i min karass. Vår kontakt är ytterst sporadisk och har, förutom att ha varat i över tolv år, ingen synbar orsak till att göra det. Detta var tredje gången vi träffades IRL och första gången sedan jag flyttade till UK, trots att saken egentligen skulle gå att arrangera genom att sitta två timmar på ett tåg.

Jag skulle dock rekommendera att ha en skygg liten finlandsbesatt genetiskt irländsk jämnårig NEET-sperg/musikaliskt geni från Cumbria åt vem som helst. Eftersom hans tåg inte gick förrän fyra-tiden på lördagseftermiddagen hann vi också botanisera bland begagnade musikinstrument och pedaler och sånt vid Johnny Roadhouse, ett häshtäg ikoniskt familjeföretag och en institution i stan sedan 1955, samt passade på att betrakta lite arkitektur medan S väl var i storstan.

I söndags var det alltså min födlare, och liksom varje jävla helg i maj hittills blir också den inkommande en tredagarsaffär – Tiger Lillies med D på fredag och L:s födlare på lördag, i kombination med en psykedelisk picknick/Heart of Glass/Antwerp Mansion, har inte riktigt bestämt mig ännu.

Framför allt vill jag försöka spara på krutet en smula med anledning av femdomevent med R på söndag. ”Försöka”.

Jag och D med Tigerliljorna i London för drygt ett år sen. Good times.

Till sist har ett mail med avsändare ”Konstsamfundet” också hunnit trilla in, och när jag läste ämnesraden tog det tre gånger innan jag förstod innebörden av ordet ”beviljad”.

Beviljad? Vadå beviljad? Va?

Vi har glädjen att meddela att styrelsen för Föreningen Konstsamfundet i samarbete med Svenska Kulturfonden den 27.04.2023 beslutat tilldela er ett bidrag på 4 000 euro för följande ändamål:

För manusarbete med indiewebbanimationsserien Trevor Bock.

…

…

…har di fäil i huve (eller feil i hövo, som Ted och Kaj skulle ha sagt)????

Förväntade mig att det skulle komma ett meddelande i stil med ”hei sori nu det blev nå fel med systemet här” vilken sekund som helst, men sekunderna blev till minuter, som blev till timmar, som blev till dagar; jag rekvirerade bidraget, och i onsdags rasslade det in på kontot.

Vad satan. What even is life?

‘tis better to have loved and lost

Nu är det maj då jå hej hej glada wappen i efterskott hoppas du int ha diabetesa sönder i sviterna av all metrilaku. Varken wappen eller första maj av finländsk modell är en grej här, men eftersom jag jobbar enligt den svenska kalendern hade jag ledigt i måndags iallafall. Tillsammans med resten av UK, förvisso – de har sina vittus bank holidays och första måndagen i maj råkar vara en av dem, vad för datum det än är. Detta år sammanföll det passligt nog.

Säsongsenlig sysselsättning.

Vad har jag sysslat med hittills i vår? En hel del, nu när jag tänker efter. Floating, sjukhusvistelse, mexikansk proina, metal munch och Sonic Boom + Panda Bear torde jag redan ha nämnt. Utöver det har jag sett The Black Angels och Suede, undrat varför en försäljare av figuriner med någon sorts shibari-harnesk på hade ett utbud som bestod av 98 % kvinnokroppar vid Antwerp Mansion (WHAT’S WRONG WITH THE MALE FORM?????++), shoopat omfattande bildkollage till vänners födelsedagar, playtestat D:s playlist, sett den relativt charmlösa D&D-filmen (stora berättarsläggan är tröttsam), DM:at mina två kampanjer som vanligt, mindat min fakking well och kastat yxor med en skock fyrtiotaggare, som även flätade mitt hår, för att därefter småprata med E:ade zoomers vid YES.

Jag har också bokat biljett till Finland – det blir en midsommar i det förlovade hemlandet för första gången sedan slutet av 10-talet – och brutit en förlovning, för första gången sedan slutet av 00-talet. Lol.

Jag är just nu i en ålder där jag är oerhört fascinerad av just tid och ålder. Det blir inte bättre av att jag i fredags stod i University of Manchesters studentkårhus och bevittnade en man som spelade vid samma studentkår år 1968, femtiofem vittus år tidigare, och att en av hans främsta låtar leker med frasen we are time captives/captains.

Arthur Brown, som öppnade för Hawkwind, är i skrivande stund åttio år gammal. ÅTTIO!!!!!!!!. Proto-chockrockaren Brown banade väg för i princip varje efterföljande allmänt outrageous akt med svartvitt smink och massa teatraliskt skit, och han hade minsann inga problem med snabba kostymbyten i fredags. Rösten höll finfint och rörelserna var hur graciösa som helst. Stod och log för mig själv över att köttet åldras, men det är övertydligt att det fortfarande är samma jävla person där inne.

  • Här känner jag vibbar av en yngre A.
  • [autism intensifies]
  • Han har hunnit få färg sen dess.

Jätkän som spelade synth var gissningsvis snäppet äldre än mig och påminde om en blandning mellan Jerry Garcia från Grateful Dead och en holländsk Environmental Biology-kille som jag träffade när jag precis hade börjat studera i NL. Noterade till min stora glädje att biologi-Jerry var 60-talet troget och även spelade basen – vad ska man annars ha vänsterhanden till.

Kontraktuellt påbjuden Ray Manzarek (AKA The Doors verkliga sexsymbol, don’t @ me).

Jag och Nemesis hade en del traditioner under våra psykedeliska utsvävningar, och en av dem var att vi alltid kollade The Crazy World of Arthur Brown – Fire (live TOTP 1968).mp4 vid någon point. Vi inledde också alltid hela faderullan med Master of the Universe av Hawkwind, vilket gör att det än idag vänder sig i magen av de stigande frekvenserna i början av studioversionen (body load).

Att se båda spela under samma kväll ledde därför till en del Stora Känslor™.

AJ AM DE GAD OF HELLFAIYA

Folk undrade om jag var okej två gånger. Det var jag. Inte bara för att jag kan pallra mig iväg och se Hawkwind en fredag – men också för att jag kan pallra mig iväg och se Hawkwind en fredag – och dessutom på hemmaplan i UK.

Jag tar det för givet, men det är inte alla som kan göra det. På grund av avstånd eller på grund av brist på existens. Men jag tog ju minnet av honom dit, och det är inte så illa pinkat.

Dave Brock i Hawkwind är för övrigt åttioett. ÅTTIOETT!!!!!. Alltså vad satan. Tänk hur många jävla ”it is with heavy hearts that we have learned of the passing of…”-meddelanden han har skrivit i sitt liv. Jag kan inte föreställa mig hur det är att ha spelat musik med någon i tjugo-trettio-fyrtio-femtio år och att personen sedan bara är borta.

Det blir ju dock inte bättre än så. Ju fler dylika meddelanden man har skrivit vid åttioett års ålder, desto bättre. Och jag har landat i att det är värt det.