Keepin’ up with the Dronashians

Häj. Sup. How you doin’.

Själv har jag bott i Tilburg i en och en halv månad, lyckligtvis befriad från gallsten. Det var ”bara” kostokondrit (inflammation i revbensbrosket), som visserligen gjorde ont som satan och tog flera veckor att läka ut, men definitivt är att föredra över det förstnämnda. Flytten sponsrades i princip av antiinflammatoriska läkemedel och trämski. Fick lägga fler semesterdagar än tänkt på att tömma förvaringsenheten i Manchester, men det gick.

Jag och T lastade hans kombi full med så mycket av mitt kräsä som möjligt och körde helt enkelt ner till kontinenten en regnig fredag i mars. Under planeringsstadiet var tanken att han skulle köra i UK och jag skulle ta över fr. o. m. Calais, men vi nope:ade unisont när vi faktiskt kollade vad det skulle kosta att försäkra mig i två dagar.

Startade på morgonen och lyckades undvika största delen av lunchtrafiken i Birmingham, samt det mesta av kvällsrusningen på Londons Orbital-motorväg M25, trots att vi tog en Greggs vegan sausage rolls-paus (olagligt goda). Lärde mig också att Dartford Crossing som sträcker sig över Themsen 1. existerar och 2. kostar £2.50 att korsa.

Vet inte var de gömmer trollet nånstans, men han godkänner iallafall onlinebetalning eller via post.

Åt en god seitan-stek bland boomers på långlunch i Folkestone medan vi väntade på vårt tidsfack, och gränsförfarandet vid Eurotunneln gick galant – förväntade mig något betydligt värre, speciellt med tanke på att vi hade en bil full med cräp, men det var fridens liljor.

Det hade onekligen varit roligare med en undervattenstunnel modell plattformsspel med delfiner och koraller och skit, men eftersom tunneln som bekant löper genom berggrunden under Engelska kanalen är det typ som att befinna sig på en metro i 35 minuter, bara att inne i en bil.

Kolla in när borrningsarbetarna möttes i mitten år 1990, förresten – britterna räckte över en Paddington-björn åt fransmännen som första föremål, och sedan tycks champagnen ha åkt fram.

Jag blev fan rörd. Det är på riktigt sorgligt att de brakade ut ur unionen trettio år senare.

Väl på kontinentaleuropeisk mark var det bara att börna raka spåret från Calais till Tilburg, men regnet tog fan inte slut. Det följde oss precis hela resan, och i Frankrike bara vräkte det ner. T är motorvägspendlare dagligdags men helt grön när det kommer till högertrafik, och eftersom bilen är högerstyrd och sikten var värdelös fick jag agera co-driver.

Slappnade dock av när vi korsade gränsen till Belgien, dvs. en plats där jag faktiskt skulle kunna göra mig förstådd om nånting skulle gå åt flanders trolololololo.

Anlände till Tilburg typ kl. 22 lokal tid och checkade in på ett hotell som uppfyllde de väsentligaste önskemålen: 1. budgetvänligt 2. lättåtkomligt 3. nära till självförvaringsstället 4. bra parkering (utan inbördes ordning).

Hotellet bestod av en betongkub i utkanten av stan, men invändigt andades det fortfarande 2003 glam med damaskmattor, cylinderlampskärmar och mörkt trä – najs. Innan läggdags hivade vi ut den stationära datorn och dess två tillhörande skärmar samt synthen ur bilen och släpade dem genom foajén, in i hissen, genom korridoren, upp till rummet, borstade tänderna och slocknade. GG.

Hade inget annat planerat under lördagen förutom att stuva in mina grejor vid självförvaringsstället, så vi fixade undan det först och vandrade omkring i ett par timmar, for på loppis, åt varsin nachotallrik och gelato, såg Dune 2 i IMAX, frotterade med Gen X:are som hade hålligång till diverse 90-talshits, och lite annat smått och gott. Med tanke på morgondagen var vi inte ute alltför sent, och morgonen därpå satt jag på med T ända till Lille för sällskapets skull, sedan tåget tillbaks till NL för min del.

Flytthelgen var en stark påminnelse om hur bra jag och T faktiskt kommer överens. Vi passar inte längre som partners, men delar en förståelse som jag är glad att ha kvar i mitt liv. Satt fan i en bil tillsammans i fjorton timmar och fördrev tiden uteslutande genom konversation. Inga poddar, inga spellistor, bara lite rändom gnissel från stråkarna på BBC3. Om man har en människa i sitt liv som man kan göra det med kan man skatta sig lycklig.

For faktiskt inte tillbaks till Tilburg med tåget, utan via Bryssel och Rotterdam till Utrecht. Där bodde jag en arbetsvecka hos J, dvs. min holländska DM, samt dennes ryska partner. Sov och jobbade från deras extrarum, lagade mat tillsammans, preppade D&D, drack té och bollade idéer, hur mysigt som helst, och på fredagen tog jag slutligen tåget till Tilburg, där jag hade bokat en vecka i en all-female dorm på Hostel Roots.

Efter det ??????.

Om du har läst denna blogg längre än femton minuter vet du att jag är lika delar planeringsmänniska och Det Löser Sig På Plats™-aficionado, och med tanke på hur bostadmarknaden i NL ser ut just nu räknade jag med att det skulle vara dödfött att försöka fixa fast boende på distans från UK. Således flyttade jag utan att ha arrangerat fast boende.

Tanken med att bo centralt i en sovsal på vandrarhem var att kunna reagera på annonser och springa på visningar samma dag, och därmed förhoppningsvis säkra nånting, en fot i dörren. Till skillnad från när jag flyttade till Manchester med drygt tusen ege på fickan hade jag fast inkomst denna gång, så det torde inte vara någon biggie att förlänga vistelsen så länge det krävs.

Vid tillfället antog jag också att det skulle bli en sväng till GB i Maastricht vid någon point (kort sagt är vi inte längre En Grej™).

BLÅsvart hår i sovsalen tyckte min läppis.

Började vakta annonserna som en hök redan i Utrecht, och svarade på ett antal utan respons. Har det gått en halvtimme i mitt tänkta prissegment är det ingen idé, men man måst ju vittu jobb också.

En dag lyckades jag dock slumpmässigt tajma in ett meddelande fem minuter efter att en mini-studio med dåliga bilder hade kommit upp, och det var den f. d. hyresgästen som hade uppdraget att hitta någon att ersätta honom, ett vanligt drag om man flyttar ut innan kontraktet löper ut.

Dåliga bilder och någon som vill ur sitt kontrakt i förtid är förvisso varningsklockor, men samma sak gällde för min underbara lägenhet i Manchester, så jo, jo, visst är jag i krokarna och jo, absolut kan jag komma och titta redan ikväll. Kastade mig på tåget efter jobbet och var därmed en av typ fyra pers som kollade in stället den kvällen. Har man väl kommit så långt som till visning är det få hyresgäster som säger nej. 25 % chans.

Det gick vägen. Har nu bott på tolv kvadrat med kokvrå och en liten vessa sedan början av april, duschen är i korridoren. Stället har i princip privat kontorsutrymme-vibes – man skulle få rum med två stora skrivbord, bara att jag har en nitticentissäng där ett av dem skulle stå.

Förstås har allt fallit på plats som vanligt. Välkommen till Dronalone Studios.

Droney does America ’23: del 4

Stirrar på tavlan i några sekunder innan jag hivar upp ryggsäcken på ryggen. Har i princip redan förlikat mig med att det blir en natt i Toronto, så jag har inte bråttom, och släntrar iväg mot någon sorts infodisk på ren intuition.

Public domain och Maps-bilder incoming med anledning av vattnig telefondöd.

När jag anländer är det redan kanske femton pers i kön. Några solopassagerare tar ganska god tid på sig var för sig, men pallrar till sist iväg med utskrifter i handen; det fnyses och stampas, men kön rör på sig, sakteliga, tills den helt avstannar pga. ett äldre par som ska till New York på ett nigerianskt bröllop.

Mannen bakom disken tänker högt och överförklarar alltså verkligen allt, vilket bara förvirrar paret, som antagligen närmar sig 80-strecket. Fem minuter blir till tio, som blir till femton, och vi stirrar fortsättningsvis bara på en ryggtavla iklädd en pullover vid luckan. Till sist brister ett flertal resenärer ut i irriterade interjektioner, och några bildar en enad front som tränger sig på i ett försök att få snabb info, och jäktar därefter genom stationen.

Jag tröttnar på att stå och sätter mig under en tavla över Torontos metrosystem med Ted & Kaj-podden i öronen. När kön har evaporerat sådär passligt till avsnittets slut går jag fram, och mannen överförklarar något vars tl;dr-version är att jag har bokat Greyhound, men via en annan arrangör, och han skriver ner ett 1-800-nummer.

Det bådar gott. Via diverse ordering-menyer i dataspel har jag tidigt lärt mig att dylika nummer är toll free (Blizzards var 1-800-953-SNOW).

När jag försöker ringa numret klagar en automatiserad brittisk kvinnoröst dock på för lite saldo. Enligt saldoöversikten borde jag ha £20 på mitt pay-as-you-go-abonnemang. Blårg.

Pallrar mig iväg för att fylla på vattenflaskan, och när jag kommer tillbaks är det nigerianska paret fortfarande kvar, nu med förstärkning: en släkting på speakerphone som bönar och ber att please, they are senior citizens, och sperggubben försöker förklara varför det inte är möjligt, och när det inte funkar skärps tonen. Stackare.

Ah, yes, you were going somewhere odd, säger han, när det slutligen blir min tur. Informerar honom att jag inte kan ringa numret, och han tar fram sin telefon och ringer det istället. Ögonen är bruna och trötta bakom glasögon med tunntunna bågar.

Det här var fan ganska likt. Kanske han extraknäcker som stock photo-modell?

Rhode Island, isn’t that the smallest US state? utbrister han plötsligt, och ja, det kan stämma. Han googlar fram någon kartjämföringstjänst och sätter storleken på hela Rhode Island i förhållande till Toronto på arbetsdatorn med telefonen inklämd mellan kinden och axeln. Klockan är närmare 23. En timmes övertid and counting enligt skylten vid luckan.

När han till sist får snacka med nån service rep bekräftar han samtidigt att kanadensiskt eh inte är en stereotyp, och jag hoppas att de kan boka en annan Greyhound-buss åt mig. Inte bara för att det är det ikoniska långfärdsbussbolaget i USA, utan också för att det nämns i en countryballad av Ween – Gener tar Greyhound-bussen till Chocolate Town (förmodligen Hershey, PA), och det hade varit skoj att göra detsamma för att se dem.

tl;dr visar det sig att det finns en plats kvar på en buss som avgår kl. 09 med byte i NYC och Brookline, MA, med ankomst i Providence typ kl. 08 följande morgon. En försening på tolv timmar, men jag budgeterade en marginal på 24 h tills keikkan, så det är lugnt. Tyvärr en Flixbus, men vad kan man.

Jag får min utskrift med den alternativa resplanen kring midnatt, och det känns ovärt att försöka hitta ett vandrarhem med kort varsel. Det hade dessutom fått min budget att knaka i fogarna, så det mest naturliga alternativet är att övernatta på stationen. Bevakat och skapligt varmt och skapligt torrt; dricksvatten och strömuttag – det räcker för mig.

Tar en kort bensträckare genom stationen, och det blir ganska snabbt tydligt att Toronto verkligen gillar sina Maple Leafs.

Nummer 16 har ett bra fejs för ett Baldur’s Gate-porträtt tbh.

Hockeytittandets främsta behållning för mig är nog tillhörande öl och chips, samt kanske en aning nostalgi över brorsans hockeykort, och jag hinner tänka att det var nu fan vad mycket Leafs-propaganda de har fläkt upp på väggarna, innan jag till sist inser att jag har irrat mig in i foajén till lagets hemma-arena. Jahaja.

Något konfys över sömlösheten mellan Toronto Union och Scotiabank Arena fortsätter jag gå, tills förklaringen kommer i form av ordet PATH. Det är stiliserat som en logo snarare än ett ord, och mycket riktigt har jag omedvetet stiftat bekantskap med det över 30 km långa fotgängarsystemet som löper under centrala Toronto.

Nån gång för länge sen hörde jag faktiskt att de bygger på ett sånt sätt att man ska slippa gå mellan byggnader utomhus när det är fittkallt i Kanada, så okej, checks out.

Mannen som betjänade mig i luckan kommer gåendes, portfölj i hand, och verkar lite förvånad att jag fortfarande är kvar. Håksar plötsligt att jag bara har antagit att jag kan övernatta, så jag hasplar ur mig I can stay here overnight, right?, och han informerar mig att Toronto Union stänger mellan kl. 02 och kl. 05, och för att uppehålla sig i stationen då måste man visa biljett.

Mycket riktigt kommer en väktare och blåser i en pipa prick kl. 02, och kanske åtta-nio-tio hemlösa börjar med ens samla sitt pick och pack och går iväg till hissen med vana rörelser.

Passar på att proaktivt visa biljetten åt väktaren så att jag ska kunna sova ostört, och därefter följer tre-fyra timmars försök att åtminstone halvsova, men det går inte särskilt bra – det är fan omöjligt att hitta en bekväm ställning, och när jag till sist lyckas somna vaknar jag av klappningar med kupade händer rakt framför mitt fejs, då en annan väktare vill se min biljett. Halar fram den surt förvärvade utskriften och kommer därefter inte till ro igen. Grrrrrrr.

Ger till sist upp alla försök att sova och traskar ledbruten ut i torsdagsmorgonen på jakt efter någonting aningen stadigare att äta, möjligen av undertypen triangelsmöge.

Morgontrafiken har hunnit komma igång, och en frisk fläkt blåser genom staden. Logon som tillhör det kanadensiska klädmärket Roots fladdrar förbi regelbundet, dvs. ytterligare en bekräftad stereotyp, och det känns som att jo, här kunde jag definitivt skapa en vardag.

Hittar en kiosk rätt snabbt och köper en helt perus vittus triangelsmöge med nån sorts kikärtscurryfyllning, som för övrigt smakar ordentligt blötlagda kikärter och äkta vitlök – typ hemlagad, samt 0,5 l Dr. Pepper, som också är smakrik och jättegod. En miljon olika sorters beef jerky säljs under skylten healthy snacks, men på godisfronten är det fantasilöst (Sour Patch Kids kan kokk se).

Egentligen har jag ett sista uppdrag att slutföra innan jag lämnar Kanada, och jag förväntar mig att få det gjort vid kiosken, men mannen bakom disken säger att de inte får sälja tobak i anslutning till stationen. Wtf. Hittar en typisk convenience store ett stenkast från stationen istället, och frågar den unge killen bakom disken efter Export A’s.

Innan tobaksreklamlagarna gjorde paketen likformiga (och täckta av bilder som i vilket annat sammanhang som helst skulle klassas som gore) var märket känt som green death. Självfallet röker Richard just den sorten, och jag kommer fan int att lämn landet innan jag har utsatt mig för hans giftpinnar.

Får ett kvadratiskt paket som man liksom skuffar ut som en tändsticksask, där tjocka tobakar ligger inpackade i två avdelade metallfolieförpackningar. Vet inte vad jag hade förväntat mig, men inte var det ju detta riktigt.

Tänder iallafall upp utanför butiken, och tobaken smakar hemrullad, färsk. Sekunden efter känner jag rent fysiskt hur en nikotinknytnäve slår hål på min bupropionsköld likt en full trailer park-gubbe och en gipsvägg. Jag får röka dem som cigariller, herregud; Nortti ain’t got shit on de här – Richard skulle definitivt bli sur om det var allt som stod till buds.

Det blir så småningom dags för ombordstigning, och jag hoppas innerligt på en fönsterplats, liksom jag skulle ha haft på bussen som blev inställd. Går genom mittgången och börjar nästan tro att det är något fel när jag har redan gått i princip längst bak och inte är i närheten av mitt nummer, men av någon outgrundlig anledning visar det sig att siffrorna gör ett hopp, och att jag har fönsterplatsen längst bak.

Fy faaaaaan vad najs. Gör någon sorts intern namaste åt resegudarna och slinker förbi duden som sitter vid gången, en gänglig tonårskille med anime-aktig stil och stora hörlurar på. Nu kan jag äntligen slappna av ända till New York. Nothin’ left to do but smile, smile, smile, som the Dead sa, och jag småler hela vägen ut ur Toronto.

Solen lyser ohindrad av moln. Det känns som att himlen är högre här.

Slumrar till medan vi susar längs med kukspetsen på Lake Ontario, men förnimmer någon sorts kollektiv spänning som får mig att vakna passligt just innan Niagarafallen. Jå, nog är de majestiska. Av någon anledning hade jag inte tänkt mig att de var så många, trots att namnet är i plural; man får inte med alla i samma vy.

Bussen stannar intill fallen för en kort stund, och Beavis and Butthead do America-viben är total. En grupp tanter som ser ut att heta Barb och Bonnie och Pearl står och fotar, och jag är så arma glad att jag valde bussen tillbaks till USA… tills vi kort därefter kommer till Rainbow Bridge, och därmed amerikanska gränsen.

Där får vi nämligen vänta. Och vänta.

Och vänta.

AAAAAAAAAAAAAA.

Vi står i bussfilen och kan bara se på hur personbilarna stadigt rör sig förbi, medan vi inte rör oss ur fläcken. Roar mig med att kolla på solbrända underarmar och takeawaykaffen i kopphållare samt registerplåtar från diverse stater i USA och Kanada, denna klassiker, men det blir betydligt mindre trevligt när bussmotorn måste stängas av och AC:n försvinner. Kvavt som satan blir det, och till sist känns luften blytung att andas.

En kvart blir trettio minuter, trettio minuter blir en timme, och det är fortfarande noll kommunikation från gränsvakternas sida. Vi får inte gå av bussen alls, och är därmed helt fast där vi sitter. Jag är grymt glad att panikångest inte är min grej. Sounds like you’re getting the typical North American border crossing experience, skriver Tim.

Efter två vittus timmar av manuell andning och svettdrypande fejs börjar jag oroa mig för att bomma bytet i NYC, vilket skulle betyda att jag är strandsatt på Manhattan över natten. Som på beställning får vi dock klartecken, och alla rusar ut ur bussen och in i gränsbyggnaden.

Vid gränsen delar de in oss lite grovt enligt härkomst, och ett par som satt fem-sex rader framför mig säger we’re German med en skyndsam ton som antyder att det är en bra grej att vara, ”inga konstigheter här”. Gränsvakten som jag får prata med är lyckligtvis inte av samma kaliber som jätkän i Boston, utan är främst intresserad av när jag har tänkt lämna landet. Allt mitt kräsä röntgas, det ser tydligen fint ut, och jag får gå in i bussen igen. Najs.

Vi fortsätter äntligen in i USA, där allt genast blir mer förfallet. Väl ute ur stan ser jag det första av många random fält med stora amerikanska flaggor, som jag alltid har tänkt att avbildas inzoomade och i slow motion, men näe du, de är vittu gigantiska, säkert sex gånger större än en vanlig flagga, och vajar precis sådär låååååångsamt i realtid. Tyskarna ser menande på varann.

Vid sitt första finlandsbesök sa T att Österbotten påminner honom om upstate New York, och jag fattar nu precis vad han menar. Landskapet är platt och viben kan närmast beskrivas som sträckan Vasa-Seinäjoki, bara att med glammiga trucks i mötande körfält med krom så glänsande att det bränner i näthinnan i solen.

Första anhalten är Buffalo, NY, där animekillen hoppar av. Många beige-/sandfärgade byggnader, en del betong, opersonliga rektangulära fönster… får inte några bra vibes av downtown precis, och några av byggnaderna får mig rentav att känna en stark olust.

Inte för att poängkontot ligger på plus till att börja med – varenda buffalo sauce jag har smakat i mitt liv har påmint om spyor och medfört tolvtimmarshalsbränna.

Sir gott ut men tyv… aj det är vege? Nå då så… jasså vegan buffalo wings, ojdå, nu ringer det här….

Lyckligtvis fortsätter vi färden snabbt och stannar vid en bensinstation i Pembroke, NY istället, och jag börjar flina så fort jag ser att det är en Sunoco.

Inte på grund av att de skryter med ”Official fuel of NASCAR”, utan på grund av en improviserad sketch av OnYourComputer, där han sitter i bilen och berättar om vad han gjorde med killen i kassan vid Sunoco på grund av att de hade slut på muka ”dill pickle sunflower seeds”, tonsatt med en MIDI-version av skapunkgruppen Mighty Mighty Bosstones hit The Impression That I Get.

Hur som helst lever ungefär tretti pojkar iklädda finkläder rövare på gården, sjunger och härjar och dansar någon sorts ringlekar, och med tanke på att alla bär kippa är de antagligen judar. Väl inne i butiken är ljudnivån öronbedövande – det är högt i tak och idel kala ytor som ljudet kan studsa mellan, och jag överslagsräknar till ytterligare hundratjugo-ish pojkar i identisk klädsel därinne, alla i åldrarna typ nio till tretton.

Försöker sköta handlandet så snabbt som möjligt för att bespara min stackars hörselnerv och roffar åt mig en påse mini-Tootsie Rolls samt en låda Hot Tamales; därefter en Dr. Pepper och en vatten, när jag plötsligt hittar det jag inte trodde fanns.

Inte Gud, men väl en israelisk kung. I sammanhanget blir det bara för mycket, och jag tappar det fullständigt – tur att ingen hör.

Sover mig genom Rochester pga. socker- och solroskoma (di va int nå god), men är vaken när vi anländer till Syracuse, som ligger nästan exakt halvvägs mellan Toronto och NYC. Bara 6 h kvar då.

Downtown Syracuse faller mig snäppet mer i smaken än Buffalo rent arkitektoniskt, men det är fan något med de nattsvarta fönstren som får vissa amerikanska byggnader att se ut som sterbhus, dystra och ödsliga.

I princip genast efter Syracuse byter landskapet dock skepnad till något som påminner om Nordengland, djupgrönt och dramatiskt kuperat; och jag får någon sorts mindfuck av att se två bekanta landskap som ändå inte är bekanta på samma dag.

Vi stannar för att tanka strax innan gränsen till Pennsylvania, och det visar sig vara en riktig trucker-mack. Ljudsystemet i butiken upplyser oss om att Mr. Wilsons dusch är redo, nummer 4, och tanten i kassan påminner mig om truck stop-tanten som säljer efedrin till Mickey Rourke i Spun (2002).

Solen står lågt vid det här laget, och jag röker en Export A (dvs. 70 % munbloss) på behörigt avstånd från bensinpumparna tillsammans med en annan resenär. Vi badar i gyllene ljus och lyssnar på svischandet från Interstate 81 i samförstånd. Total sinnesfrid.

Busschaffisen har emellertid plattan i botten förbi Scranton, PA för att ta igen all tid som gick till spillo vid amerikanska gränsen, och jag tänker på mina tio dagar med GB, fortfarande färska i minnet; på Trevor, på Tim, på mina finländska vänner, på mina föräldrar och min bror; på mina brittiska vänner, på mina D&D-kampanjer, på Butthole Surfers, the Dead och Ween.

Skänker oundvikligen även en tanke åt Matt, trots att vi inte har haft kontakt på över fyra år, eftersom jag surrealistiskt nog befinner mig en sträcka motsvarande typ Vasa-Närpes från hans hemby. Byn ligger i sin tur en sträcka motsvarande Korsnäs-Närpes från Weens hemstad New Hope, PA, och det slår mig att Ween på riktigt är hans 1G3B.

Ser på landskapet som susar förbi med en oroväckande fart, kollar att säkerhetsbältet sitter fast ordentligt, och slumrar till igen (tack bänkarna vid Toronto Union – the gift that keeps on giving). Vaknar till av samma kollektiva anspänning som innan Niagarafallen, bara att nu är vi i New Jersey enligt diverse upplysta billboards som kränger bilar och försäkringar och allt satan.

Ljuspixlar i regelbundna rader fyller snart hela synfältet, gult och svart som kattögon i mörkret; ett antal som liksom inte är rimligt någonstans.

Vad satan. Jag är i New York.

häshtäg lifeupdate

Jå hej hej glad $CURRENT_THING etc. etc. Jag lever men har tyvärr inte riktigt hälsan.

Under det senaste halvåret har jag bland annat hunnit:

Bricka telefonen i badet. RIP alla semesterbilder, om du undrade varför det har varit tunnsått med sånt under skildringen av Nordamerikaresan

Älskad är ett starkt ord, men definitivt saknad.

Använda T:s nån gammal Android-telefon som daily driver för första gången i mitt liv (hatar operativsystemet, men fy fan vilken smidig existens)
Besöka Torture Garden North samt Riot och tröttna på alla sökande blickar

Trösta D efter en sprucken relation
Ha en farvälfest till lägenheten i Manchester och stuva in allt lösöre i self-storage snabbt som attan

Inte ha en fast adress sedan november
DM:a mina två vittus kampanjer oavsett

Ha babby’s first corporate Christmas do vid en restaurang med alpint tema, som också visade sig vara yuppiehelvetet på jorden
Bli befordrad på jobb #1

Skaffa nya glasögon!!!!!!!!!!!!! (se ovan)
Skaffa ny (begagnad) läppis och återuppta jobb #2, som låg på is i en månad

Hänga, rollspela och basta med gamla vänner i Vasa, inklusive vintertraditionen Mörk Borg

Tyvärr utan denna DM-skärm. Habegär så in i helvete.

Bevittna en esso-inducerad glowup av rang
Undvika tio vittus valpar som sliter i vinterkappan så gott det går

Jå okej de är söta men lukten, käre läsare. Lukten.

Bli passivt utsatt för och fullkomligt besatt av King Gizzard-albumet The Silver Cord (2023) tack vare N. Extendedmixarna all the way, förutom öppnaren Theia, som helt bra hade kunnat vara en nätt liten singel på tre minuter

Skaffa biljetter till King Gizzards keikka i Amsterdam i maj
Sharka andrahandsbiljetter till Kosmos i sommar, hittills utan att lyckas

Springa på loppis med morsan och skaffa en helt ny vittus garderob vid Röda Korset
Gamea med brorsan, som fan fyller 40 detta år
Äta klassisk hämtpizza inkl. dillmakaronsallad på Metropolis i Malax

Fy fan vad mysigt med vattenkaraffer i cokiskylen.

Fara till Madrid en sväng med GB

Äta för mycket
Dricka för mycket
Skänka en tanke till Nemesis, som nu inte har funnits på jorden i ett decennium (4:e mars)

Vakna med smärtor i övre buken, höger sida efter en 31-årsfest. Antagligen gallsten sa de vid akuten, ska i skrivande stund ännu bekräftas med ultraljud på tisdag morgon.

Kort och gott en blandad kompott. Mycket stress, mycket osäkerhet, mycket smärta; mycket chillas, mycket roligt och mycket intressanta händelser. Tråkigt har jag iallafall inte.

Befinner mig för närvarande hos T i Manchester, beredd att veva igång flyttkarusellen så fort jobbet ger slutligt grönt ljus. Vart går då månne flyttlasset?

En del av mig känner nog att jag är too old for this shit – börja om i ett nygammalt land, armbåga sig fram till nytt boende, inreda, fixa adressändring och poststyrning, fixa bankkonto, fixa lektrisavtal, fixa gasavtal, fixa vattenavtal, fixa council tax, fixa annat skatte-crap och pensionsjutskin, fixa mobilabonnemang, fixa gym, fixa sjukförsäkring, skriva in sig hos en husläkare, skriva in sig hos ett apotek… men jag får fan stå mitt kast. Jag har valt detta.

Har som bekant bott i Utrecht, Delft samt Den Haag, och det tog ett tag innan jag beslöt mig för vilken region det skulle bli denna gång. Sedan jag senast bodde i Utrecht har hyresnivån gått upp så pass att det som förr räckte till en etta eller rentav liten tvåa nu endast räcker till ett rum i en houseshare, och det kapitlet orkar jag fan inte öppna igen.

Övervägde Hilversum, som ligger en liten bit norrut, men det skulle ta för länge att ta sig ända ner till Maastricht; och Maastricht självt känns fortfarande lite väl drastiskt i detta skede, även om det är en förtjusande stad.

Vittus skum dialekt har de dock, tänk närpesiska.

Känner ingen direkt lockelse till Delft eller Haag, och verkligen inte Amsterdam, så till sist bestämde jag mig för Eindhoven-trakten. Bra kompromiss – en timme-ish till Utrecht, en timme-ish till Maastricht, samt en eminent flygplats, som gör det lätt att till exempel besöka Manchester. För att åka till Finland måste man fortsättningsvis via Schiphol, som ligger 1.5 h bort, men det kan jag leva med.

I dagsläget verkar det som att det blir Tilburg, 20 minuter väster om Eindhoven, eftersom man får mer lägenhet för samma peng där. Mina kontaktytor till Tilburg består som jävla vanligt av att jag en gång i tiden var dit på psytrancefest i en tåghangar, och jag har också besökt en doom metal-festival som hölls i konsertlokalen 013, som i sin tur kanske mest är känd för Roadburn.

Det var händelsevis också i Tilburg som jag stämde träff med GB för första gången. Ett saldo så gott som något annat. Jag sku antagligen va mer stoked om int det tog så sjukt.

Droney does America ’23: del 3

Bussen brummar iväg och syrsorna får spela ostört. Asfalten är dålig. Det är fortfarande ljummet i luften.

Framför mig finns en minimal bensinmack och tillika convenience store, som ser extremt stängd ut.

Jag känner dock igen den från ~~Clerks~~ Google Maps, och är därför 90 % säker på att jag har hoppat av vid rätt hållplats. Mycket riktigt hinner det inte gå mer än två-tre minuter innan en gestalt kommer gåendes på vägen bakom macken. Det är Tim.

Sorry, I didn’t think you’d beat me here, säger han, med ett ansiktsuttryck som indikerar 1. trött och 2. nervös men 3. snäll. Själv är jag så övertrött att jag inte orkar vara nervös, och blir bara sjukt glad av att se ett så kallat friendly face. Försäkrar honom att det inte är någon fara, och vi börjar den lilla promenixen till hans morsas hus, där han har bott sedan pandemin.

Betalade nio ege för denna bildlicens (samt förmånen att inte slippa en watermark).

Förklarar att jag är så mätt på intryck efter resan att allting känns som en dröm, för det gör det verkligen när vi passerar trafikljus som hänger över gatan som giraffer och vittu lektrisledningar kors och tvärs och framför allt, en sidewalk som faktiskt består av platta efter platta efter platta, som man har sett tusen gånger i tecknad film. Givetvis ritar de trottoarerna så eftersom de ser ut så och inte tvärtom, men säg det åt treåringen som kollar på när brorsan spelar Nintendo.

Well äckshuälly e dehe SNES *pushes up glasses*

Tim är inte särskilt pratsam medan vi går, men jag lyckas nippa nappa hålla igång en habil konversation, mest tack vare att jag har en stor säck med småpratsstoff från resan. Hajar dock till av ett hus som fullständigt stinker röka ut på gatan – vet inte om jag någonsin har fått korn på något så dänk.

Oh yeah, that’s my neighbour. He grows.
Det får man göra här i krokarna.

TRUEEEEE PATRIOOOOT LOOOOOOVE (i princip fallfrukt)

Vi kommer fram till ett litet tvåvåningshus, som jag också känner igen från the-karttjänst-that-must-not-be-named, och blir glad när jag märker att ytterdörren innefattar en så kallad screen. Vetefan varför jag tycker att sånt är så charmigt – kanske är det associationen till comfy mid-budgetfilmer som var vanliga på 90-talet, men numera är utrotningshotade.

När vi går in tar jag i egenskap av finländare givetvis, givetvis av mig skorna vid dörren.

When we first moved to Canada, one of the things that surprised me was that very few people wear their shoes in the house. Go into someone’s home, and you leave your shoes by the door. I’ve tried to find the origin of this custom, but no one seems to know for sure how it started.

Jadu, int vet jag.

Sup ladies… lemme put some pep in that step 😉 😉 😉 — törstig limsalastbil
Bild: The Globe and Mail

Försöker extrapolera min samlade kunskap om att gå i gamla knarriga trappor när Tim visar mig upp till rummet där jag ska sova: en byrå, en träsäng, ett nattduksbord, och en såndär liten walk-in-garderob där tonåringar i USA brukar smygrunka.

Oh yeah and by the way, the door is not very good at being a door, säger Tim, och demonstrerar att den inte hålls stängd utan en hasp, som mycket riktigt lämnar en glipa på ungefär tre centi. Jag tackar så mycket, vi säger godnatt, och han går och lägger sig nånstans. Fy fan vad skönt med en dörr att (nästan) stänga.

Bomullslakanet är tartanmönstrat och aningen strävt mot huden, men inte fan börjar prinsessan skåda en given säng i munnen och klaga på låg thread count; nä, det är nog alltför bra, som mommo bruka säga.

Det första DuckDuckGo serverade på sökningen ”sträng mommo”. Neuroticismen är on point iallafall.

Noterar också att jag egentligen är rätt pissträngd, men håksa det så pass sent att jag nog int börjar känna på nå rändom dörrar för att hitt vessan. Orkar heller inte fundera ut hur fan man stänger av nattduksbordslampan, så jag textar alla som bryr sig att jag är framme, och drar helt kallt ur stöpseln och slocknar kl. 03.

På morgonen skiner solen in genom gardinen, som vid närmare titt nog är ett lakan. Det står nånting nånting poultry på en kartongskiva i taket. Klockan är 12. En lapp med wifilösenordet har uppenbarat sig under dörren.

Jag uträttar mina internetärenden, sveper in mig i något anständigt som kom med från NL och följer ljudet av Philip DeFranco eller vad fan han heter (dendär Youtubern med apjäveln som har hållit på i 10000 år).

Ljudet leder till ett litet vardagsrum, vägg i vägg med rummet där jag sov. Tim har bokat ledigt från sitt day job mitt besök till ära, och har radat upp äppelklyftor och röda vindruvor. På bordet står även en massiv bong. Jag tycker den är remarkably clean. Det tycker inte han.

Samtidigt som jag slår mig ner i soffan slår det mig att jag och Tim egentligen inte känner varann särskilt väl alls. Vi har gjort lite Trevor-grejer förstås, och frågar varann hur det står till en till två gånger i månaden, men är liksom inte buddy-buddies. Vet i princip att han är en gräsrökare i min ålder och en college dropout av något slag, dvs. har jobbat på lager och inom retail (brrrrr), och att han har flera grävmaskinskopor med talang som röstskådis, vilket är drömmen att kunna leva på helt och hållet.

Det är inte Graeme Barrett som har skrivit brevet.

Särskilt mycket mer vet jag inte. Fan vet vad han själv känner inför att nån goth chick från andra sidan Atlanten sitter i hans soffa iklädd designermorgonrock och silvertejpade glasögonskalmar en tisdagseftermiddag i september.

Tim packar bongen, och jag tackar nej. Förklarar att jag blir världens mest stereotypiska stoner när jag röker, riktigt sådär kolla på händerna, äta folk ur huset, endast vilja prata om WHAT IF DINOSAURSE WERE JUST LYKE, A SIMULATION, MYAN eller andra gånger jag har varit hög, medan de mer vana rökarna ger mig blickar som vore jag ett barn; en kombination av endearment och inte helt väldold irritation.

häshtäg literallyme

Sträcker mig lite förstrött efter en äppelskiva istället, stoppar den i käften, och stannar mitt i rörelsen.

Oh.
my.
fucking.
god.
dude.

Smakexplosion. Synfältet blir gyllengrönt. Det platoniska äppelidealet; sött och syrligt och krispigt, med ett smakdjup som stupar rätt ner, så komplext att jag känner smaken i mina fingertoppar när jag instinktivt gnider dem mot varandra.

Jag bryter ut i en svada som sjunger äpplets lov och betygar att det är det bästa äpple jag någonsin har ätit. Tim får ur sig ett really?, som om han förväntar sig att jag ska säga NÅNÄÄÄ SKOJA BARA och dissa det totalt. Det är tydligen bara nå perus inhemska äpplen.

Jag testar en vindruva, och visst fan är det mind = blown igen. Herregud vad goda vindruvor. Små bomber med smak, sött och syrligt och tredimensionellt; en miljon små molekyler i CSS-färgerna darkmagenta och lime.

Jag vill ju inte vara sämre, och har tack och lov ett ess i rockärmen – halar fram de till synes menlösa stroopwafelsarna, och visst fan får de Tim att uppgå i en religiös upplevelse från första tuggan.

Vi pratar om ditt och datt, och mina ögon faller på en glasskulptur på TV-bänken. Den är formad som en curlingsten. Bra conversation piece tänker jag, och ställer en artig fråga om dess utformning.

Oh, that’s my dad.
That’s… your dad?
Yep.
As in, literally?
Yeah. He loved curling.
…
And that’s grandma, säger han, och pekar på en mer droppformad historia.
Han reser sig upp för att hämta dem, och jag tittar artigt, men aldrig i livet att jag skulle täckas ta i dem.
That’s cool. We, uh, we don’t do that, säger jag, och tackar fan för att jag inte tog en bonghit.

Vår konversation har ett soundtrack som låter chirp chirp konstant, och det tar ett tag innan jag fattar att det kommer från nedanvåningen, där Tims morsa har fyra undulater i en gigantisk bur. Dvs. en på var för husets fyra katter.

Morsan själv lämnar oss mestadels ifred under dagen, men sticker till sist in huvudet för att meddela att hon far någonstans. Hon är i princip döv, men läser på läpparna, och hörs säkert bra över restaurangsorlet i jobbet som servitris. På sättet och utseendet konstaterar jag att det rör sig om ett typexemplar av Mommus americaseptentrionalis. Själv lär hon i efterhand ha kallat mig the finch, dvs. finken, vilket jag tyckte var både fyndigt och jättegulligt sagt.

Den förskräckliga Fringilla cervisilumenensis. Juni 2023.

Vi går till en närliggande gata av den sort som i UK skulle kallas high street och viker in på ett hak som har en stor uteservering. Det blåser en trevlig bris, och det är riktigt behagligt att sitta ute fast det är en höstmånad. Nordeuropa-skadad som man är.

Jag har vid det här laget hunnit bli snäppet rund under fötterna av att sitta i Tims ständiga weedmoln, så jag är hungrig som fan, och vi beställer en pizza med svamp och oliver, samt varsin pint med red ale. När drickorna kommer in konstaterar jag att en icke-imperal pint är ungefär 20 % mindre än en pint i UK, men nåja, man får ta sejdeln dit man kommer HÖHÖHÖHÖ (trots att det alltid är roligt att greppa grova stop).

Första smutten smakar som a fall-themed desktop background. Tim håller med.

”1024×768 ought to be enough for anyone.”

Alkoholen gör iallafall sitt, och vi tjattrar på över slice efter slice, som jag givetvis äter med kniv och gaffel. Inser att min extas över kvaliteten på maten i landet börjar bli lite tjatig, men kan ändå inte låta bli att ösa beröm över pizzan, som förutom att smaka hemlagad på bästa möjliga sätt även är mättande så in i helvete.

Medan vi pratar har jag en core i hjärnan enkom för att definiera vad Tims dealio är, för nånting är det nog. Jag är ingen sekolog, men odiagnostiserad ADHD är en lågoddsare. Hans uppmärksamhet flänger än hit, än dit; han är impulsiv och OH LOOK A SQUIRREL personifierad. Jag är ungefär så långt ifrån det man kan komma, och insisterar därför på att styra in konversationen på huvudspåret igen med jämna mellanrum. Av någon anledning känner jag också på mig att Tims ansiktsmimik talar för ett par slängar av the ‘tism-sleven.

Jag har tidigare noterat ett ärr som sticker fram under hans V-ringade paita, och kommer mig slutligen för att fråga varifrån han har fått det. Open heart surgery, säger han, och visar hur ärret löper längs med hela sternum. Jesus fucking christ, utbrister jag, för det ser ganska vittus brutalt ut; inte frånstötande per se, men som om det instinktivt inte borde sitta på en levande kropp. Man vet fan aldrig vad folk har gått igenom.

Vi beställer ett par öl till på var och orkar sist och slutligen inte ens äta upp hela pizzan (!). Istället vandrar vi hemåt, passligt rusiga med doggybag i handen, funderandes på kvällsprogram. Tim har aldrig spelat D&D förr, men jag anar att han skulle vara en fröjd att DM:a för, så jag hjälper honom skapa en karaktär till en solo-playtest av Well of the Mind. Nytta + nöje.

Hade så jävla roligt medan jag hotboxades av ändlösa bong rips i det lilla vardagsrummet till typ kl. 02, när ögonlocken slutligen började trilla ner och jag kände mig manad att kasta in handduken.

Följande dag hade jag planerat att fara och kolla in Toronto, eftersom första etappen på bussresan till Providence skulle avgå därifrån kl. 21. När dag 2 väl gryr känner jag dock inte för att hasta iväg på morgonen – stannar hellre och chillar vid Tims hus i några timmar till medan jag väl kan.

Vi har därför gott om tid att slutföra gårdagens D&D-session, samt kolla in hans VO-setup, som är inklämd i en skrubb täckt med sånadär skumplattor för akustikens skull. Trevor-arbete är förstås en no-no eftersom jag är i landet i leisure-syfte, och jag vill tro att vi höll oss på rätt sida om saken.

Även denna dag är vacker, med följd att det börjar värka i min öltand igen, och Tim erbjuder sig att springa ner till en närliggande liquor store för att hämta mer red ale. Inte mig emot.

Det kan möjligen ha varit denna, bara att i rödvita tall cans.
Bild: Danny som drack den vid Rustico Lobster Shack på Prince Edward Island den 5:e augusti 2018 (den fick tri av fem)

Vi spånar, flummar runt, improviserar, beställer burritos till lunch, visar gamla bilder, ja, helt enkelt hänger på ett sätt som inte inträffar särskilt ofta som 30+. När jag regisserar hans improv, dvs. ett fint verb för ”fäller diverse kommentarer”, läser han mitt ansikte som en öppen bok. Inget går honom förbi. Minsta skiftning i färg eller klang, mikrorörelser i ögonen, tonläge, pauser, allt satan har han koll på. Folk som är sådär 120 % inkännande brukar ha en viss sorts livserfarenheter, och jag anar att Tim inte är ett undantag.

Tims vän Jen (kan hända att hon faktiskt heter det, minns inte lol) undrar om hon kan komma förbi, och det dröjer ett tag innan hon dyker upp, men när hon väl gör det är det med flera påsar chips med ketchupsmak, vilket tydligen är en stor grej i Kanada, samt en lönnsirap som är mörk som synden. Den smakade ~~ganska perus~~ OERHÖRT JÄVLA KOMPLEXT förstås. Konsistensen var trögflytande men lite tunn samtidigt, och smaken hade tydliga noter av det som engelsmännen kallar treacle (tror det motsvarar melass), nötaktighet, rostade toner, störat hö och torkade höstlöv i hög.

Kom nu int och säg att du int ha lärt dig nå på den här bloggen (mmm, jpeg artifacts, my favorite)

Hinner tyvärr varken snacka med henne särskilt länge eller hugga in på chipsen (fortfarande löjligt burritomätt) innan det är dags att dra, och när Tim följer mig till busshållplatsen känns det lite udda att avrunda hela faderullan redan. Det känns som att jag sticker precis när vi har börjat bli bekväma med varann på riktigt, men det kan inte avhjälpas – jag har en Ween-keikka att fara till. Med buss. Genom USA. What even is life.

Precis innan bussen dyker upp drabbas jag av akut smålullig sentimentalitet och föreslår att vi tar en bild.

Försöker hålla i hatten för att inte smusha in den i fejset.
Det gick sådär.

Tror fan det råkar vara samma söta knubbiga krullhåriga jätkä som kör GO-bussen denna gång (eller möjligtvis hans tvillingbror). Det är i varje fall så pass sent att den värsta rusningstrafiken är över, och det finns plats att sitta själv. Hinner se en del av själva staden genom fönstret, och konstaterar att centrala Hamilton till viss del påminner lite om delar av Manchester, bara att betydligt renare och glesare; lite som en Action Quake 2-bana.

Efter ett kort stopp vid busstationen susar vi iväg norrut på motorvägen bredvid allehanda SUV:ar, sleek sedans, pickups av diverse årsmodeller, samt lastbilar med typisk glamorös boxerhundnos, vilket kanske är en holdover från 1920-talet, fan vet jag. Oavsett bär alla registerplåtar ett löfte.

Räknade med en rejält tilltagen tidsbuffert för allt möjligt som har en tendens att hända när det inte får hända, men resan förlöper som den ska, och jag anländer till Toronto Union Bus Station i god tid, fyller på min vattenflaska, slår mig ner vid rätt zon och dubbelkollar min itinerary. Restiden till Providence är cirka 12 timmar, och jag har bokat sista turen för kvällen för att kunna sova igenom delar av upstate New York och vakna passligt tills bytet i Scranton, PA kring kl. 07.

THE OFFICE!!!!!!!!!! var det första som de flesta skrek när jag nämnde mina resplaner – tydligen är den amerikanska serien förlagd dit – men sånt är jag tyvärr för cool för att veta något om sori nu bara.

Har satt mig med god uppsyn över en tavla med avgångar och får vänta så länge att jag hinner bli nyfiken på den lilla påsen med ketchupchips som jag mot alla odds lyckades få nertråtad i handväskan. Smakar typ chips + pulveriserad söt tomatsoppa + rödvinsvinäger + en hint kanel. Definitivt acquired taste-vibbar, men inte så pjåkigt faktiskt, och moreish på ett lite udda sätt.

När det är fem minuter kvar till avgång tittar jag upp mot tavlan, och hinner se hur Zone D byts ut mot en annan uppsättning bokstäver, som lyser lika röda som påsen.

Cancelled.

Droney does America ’23: del 2

Under hela marschen till gränskontrollen växlar soundtracket mellan ett Welcome to Boston-meddelande och en medelålders man som gång på gång försöker meddela resande från Montreal att deras bagage inte kommer åka hela vägen till slutdestinationen, utan måste hämtas upp; övertydligt så att frankofonerna ska fatta.

Kön för amerikanska och kanadensiska medborgare går i republikanrött, och vi som reser med ESTA ska ställa oss i den demokratblåa kön. Vad de gör med third party-stackarna som inte kvalar in i någondera vet jag inte.

Kön ringlar sig lång, och jag zonear ut till en TV-skärm som visar hur underbart det är att få ett green card. Det visuella uttrycket har inte ändrat ett smack sedan 90-talets internetbanners – det är lila akademikerhattar och god rays och frihetsgudinnan och flaggan i slowmotion. Eller mja, kan inte minnas att de innefattade en kvinna i hijab som ler från öra till öra åt rubriken religious freedom på den tiden.

Tyvärr hade jag redan skrämt upp mig på Flashback genom att läsa skräckhistorier om folk som helt random hade blivit tagna åt sidan på skild intervju, ibland med två-tre-fyra-fem timmars väntetid, och därmed missat sina anslutningsflyg. Vid det här laget hade jag heller inte ätit på ett tvåsiffrigt antal timmar, och kände mig därför lite darrig och svag, vilket definitivt inte tjänade nerverna. AAAAAA.

Konsensus på FB var dock att svara kort och ärligt utan onödiga detaljer, och jag hade inte ens något att dölja, så vetja det ska gå utan att spaghetti all over the floor.

Det blir till sist min tur vid disk 5, som är bemannad av en man i fyrtioårsåldern med särmä-utstrålning (ordentlig, skarp, no-nonsense). Duden ser ut som en The Wire-statist från Baltimore Police Department.

Ger honom passet och han frågar hur det står till, jag svarar tired but excited.
Oh yeah, why excited?
First time here, säger jag.
So what brings you to the United States?
Just passing through actually, I’m transferring to Canada in about 2.5 hours.
Alright, so what brings you to Canada?

Hm. Svarar kort och ärligt att jag länge har varit intresserad av nordamerikansk kultur, och beslöt mig för att börja spara ihop till en resa när jag bytte jobb.

You traveling alone?
Yep, säger jag.
So why Canada?
What do you mean?
What will you be doing in Toronto?

Jag tänkte göra det som på österbottniska heter ”far dit och skåd”, det vill säga insupa något annat sådär allmänt och i bästa fall bli lite stimulerad. Det hade jag ju dock redan svarat i form av ett allmänt intresse för nordamerikansk kultur. Duden tycks dock förvänta sig något väldigt konkret, och det står helt still i skallen – kommer inte på en enda turistig sevärdhet i Toronto. CN Tower? Lol nä, vem fan sku flyg över Atlanten för det?

Nå hödu hyöstin 2018 satt ja o rita in kaar i mspaint som ja dööpt ti Richard o håksa att an sku kun va in kanadensar som flyttar från Greiter Toronto Ärea ti in fiktiv by i Österbotten, så nu vill ja tiit fö ti si vannifrån an e å föstaa an bäter är en jävligt udda orsak, trots att det är precis så det ligger till, och so I’m making this animated show… låter som jobb – garanterat en massa följdfrågor på den.

Säger jag att jag ska träffa och bo hos en kaveri i Hamilton utan att nämna röstskådespeleriet blir det väl and how do you know this man? och en jävla massa följdfrågor och misstankar. Blinkande varningslampor som visserligen skulle gå att verifiera och reda ut, men skulle ta för länge. Samtidigt får det inte verka som att jag aktivt döljer nånting. AAAAAAAAA.

So what’s in Canada?
Well,
What’s in Canada? HUH?
Men vittu.
So I actually don’t tend to plan these things that much – I’m spending a couple days in Toronto, then taking a Greyhound bus thru Hamilton to Niagara Falls…
Niagara Falls?
Han höjer på ögonbrynen. Äntligen ett triggerord som är 100 % turistigt.
Yep, then the same bus back into the US – Buffalo, Rochester, Syracuse… Scranton, Pennsylvania……
How much cash are you traveling with?
Jag var inte säker på om han menade sedlar eller likvida medel sådär allmänt, så jag hörde mig själv säga define ”cash”.
How much money, ma’am.
Uh, like fivehunner dollars American?

Hans ansiktsuttryck är svårtolkat, men efter att ha sett på mig under tystnad i typ fyra sekunder, dvs. en evighet, tycks han konstatera att jag på riktigt bara är en trött och nervös nordamerikaintresserad sperg på soloresa och inte här för att dra en 90 Day Fiancée eller dylikt. Han tar mina fingeravtryck under stel stämning, och låter mig till sist passera. Känner hans blick i nacken när jag går.

Processen vid gränsen sög den sista musten ur mig, och bottnen trillar ur blodsockervagnen medan jag speedwalkandes försöker leta upp rätt terminal för mitt Air Canada-flyg. En varm och intensiv luftfuktighet slår emot fejset varje gång jag passerar mellan två terminaler – befinner mig omisskänneligt på sydligare breddgrader än brukligt, och det luktar obekant våt asfalt. Taxibilarnas strålkastare känns hotfulla i regnet. Jag har kommit till Gotham City.

Skyltningen lämnar en hel del att önska, och jag går upp och ner genom folktomma korridorer, ryggsäcken känns som cement. Mitt i allt plingar det till i telefonen: planet till Toronto är en timme försenat, och jag vet inte om lättnaden över att slippa stressa väger tyngre än irritationen över att inte komma fram så fort som jävla möjligt.

Hittar iallafall en kvinnovessa, klinisk som en operationssal, men smutsig som ett misskött industrikök; nästan allt är i rostfritt stål. Känner fan för att gråta, så jag sminkar mig och äter en stroopwafel.

Lyckades därefter hitta och ta mig genom securityn utan desto vidare krångel, även om just denna var liten och omodern – såg typ ut som något från en 90-talsfilm. Behövde iallafall inte oroa mig för att ha glömt nå vapen i väskan och böta tusentals dollar, som ett stort plakat varnade för. Vätskor brydde de sig inte ett skit i.

Telefonen meddelade om ytterligare förseningar med ungefär en kvarts mellanrum, och jag slutade till sist uppdatera röstskådisen, som vi kan kalla… Tim (cuz Hortons, lol) för varje gång. Han skickade en video på blåsten och regnet som vräkte ner på gatan utanför huset – inte konstigt att planet låg ordentligt efter tidtabellen från Toronto.

Alla karar vid gaten följde med Monday Night Football på en stor skärm, åtminstone med ett getöga. En översminkad kvinna wailade skiten ur nationalsången, OOoooooOoooh SaaAAAyyy cAaaAAn yOu SeEEEeeEEeee, och reklamerna bestod till 90 % av het tjej + fet burgare. Min mottaglighet för detta låg just då på minus, allt var bara vittu Bizarro World.

Efter otaliga kanadensiska sorryn från personalens håll och ett utrop enkom för att uttrycka ett varmt deltagande i sorgen med anledning av dagens datum rullade planet slutligen in vid gaten, tre timmar försenat. Det var toppmodernt, rent och glansigt och hade till skillnad från planet till Boston ett in-flightunderhållningssystem, som jag dock verkligen inte orkade börja fingra på – flygtiden var bara två timmar. Min kropp trodde att det var fyra på morgonen, så jag halvsov med huvudet mot väggen hela vägen. Mm, fönsterplats.

Bönar och ber inombords att gränsövergången i Toronto inte ska vara av samma kaliber som i Boston. Det är den inte. En dude går igenom kön från person till person och frågar purpose of your trip?, och alla svarar med en variant på leisure (liishure), leisure (leshur) eller pleasure. Jag svarar ”pleisure”. Han reagerar inte och fortsätter till nästa.

Därefter ska man fingra lite på en självservicekiosk, och jag missar att titta upp när den tar ett foto, men ingen klagar. Maskinen spottar ur sig en pappersremsa som man ska visa åt nå folk som står vid utgången, varav den första ritar ett streck i kanten med röd penna, och den andra tar hela remsan. Jahopp.

Toronto Pearson har något långt mer harmoniskt över sig än Boston Logan, och jag tar av flight mode på telen för att meddela Tim att jag har anlänt.

Hade försäkrat mig om att telefonen skulle funka med min vanliga brittiska dataplan i USA på förhand, men i Kanada – där brittiske kungen ännu formellt är statsöverhuvud, märk väl – upplyser rate advice-SMS:et att data kostar nästan en brittisk pund (!!!!) per MB. Det finns en vittus miljon små koppin som säljer kanadensiska prepaid-SIM-kort i ankomsthallen, vilket kan betyda att landet är känt för sina roamingkostnader, men eftersom klockan är närmare ett på natten lokal tid är ingen av dem bemannad.

Obegränsat med minuter och meddelanden ingår i själva dataplanen, så jag kan inte ens paya dyra slantar för privilegiet att kommunicera – saldot står på noll och måste laddas. Till min förtjusning bjussar Greater Toronto Airports Authority dock på gratis wifi, men när jag trycker connect på landningssidan på telen händer ingenting.

Älskar dig, segelfisken, men ibland sku du fan få bli kattmat.

Jag har adressen till Tims morsas hus och hade kollat upp vart jag skulle på förhand, så jag hittar nog dit utan hjälp, men framför allt ska jag hinna med bussen till Hamilton först. Biljetten har jag färdigt, men den ska aktiveras precis innan avfärd, och för det behöver man internet. Kastar en blick på skärmen över bussavgångar och konstaterar att jag har 40 minuter på mig att lösa problemet.

Efter nio års trogen tjänst som ikopplad till 98 % är läppisens akku i så dåligt skick att datorn måste ha ström konstant. Givetvis har jag fixat nordamerikanska adaptrar, och det tar inte särskilt länge innan jag hittar ett passligt uttag. Läppisen kräver dock att man runkar powerknappen ett ganska bra tag innan den behagar starta numera, och när den väl gör det läser den in allt i synnerligen maklig takt.

När den har tänkt klart hittar den inte ens wifi-nätverket.

Jag har dock en tredje apparat med mig: arbetsläppisen. Nu är jag visserligen ute i helt privata ärenden, men enligt regelverket får man koppla upp sig på allmänna wifi-nätverk bara man kör via VPN, och nöden har ingen lag. Allt den behöver göra är att anslut och del ut nätet, så fixar jag resten på egna apparater.

Det blir den vinnande strategin, och jag lyckas såväl informera om min ankomst som aktivera bussbiljetten. Tim säger att han kommer vara vid busshållplatsen när jag anländer. Packar därefter ihop all min kräsä pånytt och beger mig ut för att leta efter rätt avgångsplattform med tio minuter till godo.

Lyckligtvis ligger plattformen nästan precis utanför ingången, och jag hamnar i själva verket att stå och vänta i några minuter utanför bussen, vars dörr är öppen, men förarsätet tomt. En söt, knubbig chaffis i min ålder med glasögon och krulligt hår kommer till sist gåendes med en takeawaykaffe i handen. Oh, you didn’t have to wait for me, säger han.

Sätena har genomskinliga avdelare i hård plast, vilket jag inte är säker på om är en kvarleva från corona, eller något som ska förhindra att folk somnar och dreglar ner ens axel. Ett par sitter längst fram, i övrigt är det bara jag och en så kallad bag lady, som studerar mig noggrant när jag går förbi. Hon pratar lite för sig själv och rör sig på ett sätt som kunde tänkas vara tardiv dyskinesi, en typisk schizofrenimedicinbiverkning, och jag måste medge att jag blir lättad när hon avstår från att inleda en konversation.

Vi susar igenom Missisauga söderut längs med Hwy 407, som är så gott som stendöd. Känner mig lugn inombords och tittar ut genom fönstret under hela sista etappen, som tar en knapp timme. Noterar att många av vägskyltarna är blå, inte gröna, och att hastighetsbegränsningarna och avstånden förstås är metric. Noterar också – till min stora förtjusning – att orten Dundas som ligger på vägen inte uttalas ”DUN-das” utan ”dun-DASS”, vilket spelar mig i händerna med avseende på showen, och klockan 02:30 hoppar jag glatt av vid min hållplats i Hamilton… som är öde, förutom crickets.wav.