Lätt efterrätt

This is the shit.

En kort, lättsam notis idag: Alpro har tydligen lanserat Alpro 360, en lättare veganglass. Försöker i mån av möjlighet stöda företag som är helt inriktade på veganska produkter och står för innovation istället för att köpa de stora handelskedjornas kopior under eget märke, men det finns förstås argument för att göra det också (inte minst plånboken, man får inte mycket i veckan som arbetslös här alltså).

Testade dock choko-varianten och blev mäkta imponerad. Finns också med mango- och macchiato-smak, de är på testlistan. Utmärkt konsistens och objektivt god, inte bara som lättglass sett. Att hela förpackningen innehåller 360 kcal är svårt att tro, detta utan sötningsmedel (!). Dock ska Tesco ha fyra pund för en tub på 450 ml, så vardagsmat kommer det definitivt inte bli, men ändå trevligt med ett lättare alternativ till glass som inte är sorbet.

När jag tokdietade som 23-åring slank det ner massvis med Pingviinis mjölkglass för att jag inte skulle bli helt galen (och Rainbows lightcola, litervis). Denna produkt är definitivt lyxigare i smak och utförande, men kan nog komma att fylla samma funktion då och då. Minus manin.

Lite retsamt att Alpro inte marknadsför sin glass i Sverige, men i Finland finns deras vanliga glass i tre smaker, så förhoppningsvis kommer de släppa den i Finland vid någon point. Tjata lite på dem om det intresserar, vetja.

Sexnegativitet skadar

Nu blir det långt och intimt här. Självutlämnande så det sjunger om det, men om någon får stöd och bekräftelse av detta är det fan värt det.

När jag gick i högstadiet hade Christina Aguilera precis släppt albumet Stripped och videon till Dirrty (2002) rullade ofta på MTV. Det var läderchaps och minimala bikinis, ”hårt smink” (har alltid ogillat det uttrycket), provokativ koreografi samt drivor med halvnakna statister och dansare. Sällan hade väl så mycket naken hud trängts in på aspektration 4:3 utanför pornografins värld. Nu har vi förstås Cardi B och Doja Cat och Insta-modeller och Onlyfans, ”Let’s get dirty” är en närmast gullig textrad i jämförelse, men det var en annan tid då.

”Get your boys”. Words to live by, X-tina. Dirrty (2002).

Videon var extremt kontroversiell, vilket förstås bara gjorde den mer populär. Egentligen handlade det ju om en typisk ”jag är inte en liten flicka längre”-transformation, i princip oundviklig hos kvinnliga popartister som blir kända genom nöjesmaskinen i USA som barn/tonåringar (Britney, Miley, Rihanna, Ariana…). Är man riktigt krass kan man säga att det i nöjesbranschen ses fram emot punkten då artisten är vuxen nog för att man ska kunna sexualisera henne med gott samvete, samtidigt som artisten själv ser fram emot frigörelsen från Nickelodeon eller Disney Channel eller vad det nu kan vara. Win-win.

Om jag hade en pund för varje forumsignatur som haft denna gif i sig.

Nu till pudelns kärna. År 2002 uppträder Christina med låten på en liten scen i New York i något MTV-sammanhang. Jag är tolv år och går i sjuan (läste in sexans läroplan över sommaren, mer om det i ett annat inlägg). Ligger på soffan i vardagsrummet efter skolan och slötittar som vanligt medan jag SMS:ar. Morsan kommer in, tittar några sekunder under tystnad. Till sist säger hon ”ja, det är bara att sätta numret till abortkliniken där!” och pekar sammanbitet i svanken på chapsen och går.

”Det ser ut som att hon har köpt klänningen från en sexshop!” sa hon om en kvinna som framförde Greklands bidrag till Eurovisionen ett år. Det var en hellång svart klänning med snörning ner till naveln. Jag tyckte den var snygg, men det var alltså inte okej. Det såg nämligen billigt ut, och det var det absolut värsta man kunde utstråla som kvinna. Varje gång hon gick förbi när MTV stod på kom det dömande kommentarer. ”Det är ju som filmat från en porrklubb!”. ”Fryser hon inte när hon har så lite kläder?”.

Madonna. Beautiful Stranger (1999).

Detta ibland kombinerat med ett besvärat ansiktsuttryck och en hand på magen, som diskret dras in. ”Oj, vilka armar, hon gymmar nog mycket!” minns jag att hon sa om Madonna i Beautiful Stranger-videon (1999). Läste i någon blaska att Britney Spears gjorde sjuhundra situps per dag och sa det åt henne när någon Britney-video rullade, hon svarade ”ja, då förstår jag nog att hennes mage ser ut sådär. Så fort XYZ är gjort/över ska jag börja gymma igen”. Så lät det, ofta. Det var ett evighetsprojekt.

Förstod förstås senare att hennes kommentarer var rotade i osäkerhet och egna komplex. Hon kunde inte låta bli att jämföra sin vanliga medelålderskropp med hårdtrimmade 22-åringar på TV. Vid tillfället insöp jag det dock som ett faktum att kvinnlig sexighet, det skulle absolut undvikas.

Givetvis kommenterade hon mitt utseende och min klädsel också. ”Du är väldigt bar här, pekandes på mitt dekolletage, var en riktig klassiker. Den godingen fick man så fort några centimeter hud syntes. ”Du behöver inte klä dig så utmanande” minns jag hon sa när jag skulle iväg på LAN-party iklädd MicMac-linne och påsabyxor.

Tolv år gammal och för ”utmanande” klädd för ett LAN.

”Du måste tänka på ditt rykte”.

Oj, oj, oj vad jag kom att hata den meningen. Att sova över på LAN-partyn, som alla andra, var absolut uteslutet. Vi hade ändå hållit på sedan vi gick i fyran-femman, jag var en av fem pers som betalade tvåhundra mark för att köpa första hubben med åtta portar. Aldrig att någon hade närmat sig mig på ett oönskat sätt, det fanns inte på kartan. Att jag var tvungen att sova hemma skapade snarare en separation över tid, det klargjorde att jag ändå inte var en i gänget på samma villkor.

Pojkar i den åldern vill bara en sak.”

Nej. Jag såg ju själv att det inte stämde. De delade porr med varandra och det struntade jag i eller skrattade åt. De skämtade aldrig om att jag var flicka, de anspelade aldrig på något, de antydde aldrig något om mig. Det enda som skapade separation var antydan från morsan att så borde vara fallet. För att inte tala om den vanmakt som följer med en dylik attityd, det var alltså omöjligt att jag skulle ha varit i en position att vilja någonting. Det var klart som korvspad att som flicka var man ett byte som precis varje pojke var ute efter att fälla, och det skulle man undvika till varje pris.

Ingen högstadiekille kan ju hålla tassarna borta från denna sexbomb om tillfälle ges, det säger ju sig självt.

Vad ledde då den inlärda sexnegativiteten till down the road?

Tio år av fejkade orgasmer.

Japp. Från debuten vid femton års ålder tills en morgon vid tjugofem års ålder fejkade jag varje. jävla. gång. Alltså varje gång. Hundratals gånger. Genom fyra långa förhållanden och några kortare romanser. Det är fan otroligt.

Inser givetvis att före detta pojkvänner kanske läser detta, så jag ber om ursäkt för oärligheten och chocken. Eller så kanske ni misstänkte ibland. Förhoppningsvis har jag broderat ut bakgrunden tillräckligt ovan för att klargöra att det inte var personligt på något sätt. Det var ett mönster jag föll in i och inte kunde bryta. Tycker synd om senaste exet som hamnade att vara med vid brytningspunkten, då jag en morgon efter samlag gråtande hasplade ur mig sanningen och sårade honom rejält. Det svider ännu.

Avlade vid tillfället ett tyst löfte att aldrig mer fejka, och det har jag hållit, men att det skulle ta tio år är fan i mig tragiskt. Jag hoppas att de flesta flickor inte uppfostras in i detta sammelsurium av komplex och skam och mentala blockeringar. Jag hoppas att de inser att de kan och får vara sexuella varelser i egen rätt.

Sexnegativitet skadar. Och det kan ta jävligt länge att läka.

Grader i helvetet

Det finns fan i mig inget ointressantare än att jämföra vissa saker, typ temperaturer. ”Här var det -18 igår natt!”. ”Jasså, vi hade -23 här vi!”. ”Ja, fransmännen tar på sig jackor när temperaturen sjunker under 15 grader, här i Finland rullar vi i snön efter bastun!”. Det kommer i många former och är alltid lika tröttsamt kukmäteri. Det är inte meningen att det nedanstående ska utgöra något dylikt. Så var det sagt.

När jag skriver detta har Finland totalt 775 dödsfall relaterade till Covid-19. Storbritannien har över 123 000.

”Ja, men befolkningen är ju mycket större där borta, hur många kan det månne vara?” 66 miljoner, ish. Översätter man Finlands coronadöda till den storleksordningen blir det cirka nio tusen. Men nu är det alltså frågan om hundratjugotre tusen, över tretton gånger så många även om man beaktar skillnaden i befolkningsmängd. Uttryckt på annat sätt: Finland har 136 döda per miljon invånare, Storbritannien har 1836 döda per miljon invånare. Det är liksom ganska jävla paha här.

När jag talar med finländska vänner verkar det liksom inte riktigt sjunka in till vilken grad det krisar i dessa trakter. Klart att restriktioner suger, men det finns grader i helvetet. Största delen av året som gått har det varit uttalat förbjudet att träffa personer som inte hör till samma hushåll inomhus, ibland har man fått träffa en person utomhus, med ett andningshål för mindre grupper över sommaren. Det handlar inte om rekommendationer. Det är imperativ och hot med salta böter.

Fem av månaderna, inklusive just nu, har alla businesses förutom matbutiker, apotek etc. varit stängda och det har varit förbjudet för alla att lämna hemmet för annat än att köpa förnödenheter och motion utomhus en gång per dag, ibland inte ens det, och endast key workers är i jobb som vanligt för att hålla igång samhället. Elva miljoner människor är permitterade. Restauranger och pubar har varit stängda i månader. Finland hade en form av nedstängning i våras, men det var, och är, lite annat här. Det är svårt att hantera.

Nygammal era

Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata (riktigt catchy, visst) har idag emottagit min ansökan om namnändring. Kollar handläggningstiden och konstaterar att detta projekt nog kommer ta ett tag.

Fullt upp har de. Avundas dem inte, stackarna.

Egentligen en bra grej så man kan se till att det finns tillräckligt med tid och medel att skaffa nytt pass och körkort och annat kråtas som ska fixas på en gång när namnbytet går igenom. Kändes viktigt att få ansökan inlämnad vid trettio års ålder, ett jämnt och fint tal att sätta punkt vid.

Det känns ungefär som att skicka in en flyttanmälan. En konstatering. När ingen som helst förhoppning om att något stort och omvälvande ska hända när nya passet kommer och man öppnar förstasidan, att man magiskt skulle bli en helt annan person, att något skulle klicka i huvudet, ett tomrum plötsligt fyllas. Så funkar det främst på film. Det är för övrigt en fälla som är lätt att trilla in i vid flytt utomlands också – omgivningen ändras, ibland radikalt, men du förblir samma person så länge du inte går in för att ändra på dina mönster.

Verkar som familjen tror att namnbytet handlar om någon slags flykt, men så är det ju också väldigt nytt för dem. Kniper i allmänhet käft om vad jag tänker och håller på med, så det kom ur tomma intet sett från deras perspektiv. ”Vad ska du göra när du har tröttnat på Madrona, då? Kommer du byta tillbaka då?” sa mamma efter tio minuters diskussion, vari det bland annat redogjordes för att jag gått under det namnet inofficiellt i tio år redan. Blev så jävla paff. Känner hon mig alls? Tröttna?

”Vad är det tänkt att det ska åstadkomma, liksom?”
I princip ingenting.
Jag är redan Madrona Silvander. Sen länge.

Pressade till gränsen

Läser en artikel på Svenska Yle om barn och unga som mår skit under pandemin. Enligt skolpsykolog Nina Forsten-Lindman är det främst de högpresterande eleverna som tappar hoppet och hänfaller till självskadebeteende. Det handlar alltså om de som har talang och/eller driv, de som borde ha det bäst förspänt i framtiden, de som har bäst chans att bounce back efter pandemin. Det är dessa elever som mår sämst, känner att allt är meningslöst och hänfaller till depression.

Grejen är väl den att usel självkänsla lika väl kan yttra sig genom att se till att få högsta betyg som att skita i skolan. Om man gör högpresterande till en identitetsmarkör bäddar man för problem vid bakslag, för de kommer, ibland för egen maskin, ibland genom faktorer man inte kan kontrollera (läs: pandemi). Behovet att prestera går ofta hand i hand med en ängslighet över framtiden, ”om jag inte presterar kommer jag inte lyckas i livet, om jag inte lyckas är det mitt eget fel, om jag inte lyckas är jag värdelös”.

Ibland är det ett eget påfund, grundat på attityder som man snappat upp över tid (meritokrati), ibland klargör föräldrarna det med all önskvärd tydlighet. Ibland kan det handla om att man råkat ha det lätt för sig som barn och därmed stakat in sig på ett spår som man sedan känner sig tvingad att leva upp till (skyldig).

Bild: Mostphotos, Svenska YLE

Den bild av familjesituationen som framkommer hos dessa elever är för övrigt hjärtskärande. De vill uttryckligen inte oroa föräldrarna, de vill inte vara ytterligare en stressfaktor som kräver tid och uppmärksamhet. Mor- och farföräldrar däremot ”har alltid tid, orkar lyssna, där får man vara liten och behöver inte prestera”. Detta är alltså rena citat. Vad satan.

Det tjatas om resurser allstans i landet, konstanta skriverier om att barn- och ungdomspsykiatrin samt psykiatrin överlag har för få medel och att köerna är långa. Förvisso är det bra att detta uppmärksammas, men vet faktiskt inte hur bra det är att mala på om det i all oändlighet. När jag själv är på botten vill jag inte ta upp resurser på bekostnad av någon annan, fastän jag skulle behöva dem, för det hamras konstant in hur lite det finns att ta av. Det är de som mår så skit att de känner att de inte vill belasta systemet eller inte förtjänar hjälp som behöver den som mest.

Bild: Tiina Jutila/YLE

Ett av standardsvaren till frågan varför unga mår så dåligt är för mycket skärmtid. Jag hävdar bestämt att det är ett symptom och inte en orsak. Det finns de som har ”tappat hoppet och hatar allt”, instängda på sina rum med dator, platta och telefon. Forsten-Lindman föreslår stödpersoner som ”drar med dem någonstans”. Hur hade man reagerat om någon man inte hade förtroende för skulle komma och försöka aktivera en? Mer cynicism, antagligen.

Hon tycker också att det är viktigt att unga har något att engagera sig i och kämpa för, typ ”mänskliga rättigheter eller ”klimatfrågor”, för man måste ju ha något som är så omöjligt mycket större än en själv att ytterligare bry sig om utöver skola och ett fullspäckat schema med fritidsaktiviteter. Visst?

Det här ska du leva upp till, men kom ihåg att du duger som du är.
Ditt välmående är viktigt för oss, men barnpsykiatrin har vi flyttat bort från orten.
Se nu till att studera så du får ett jobb, här är en lista på annonser.
Ja, de har i snitt tvåhundra sökande var, men du kan bli vad som helst.
Lyckas du inte är det ditt fel, du har inte jobbat hårt nog.

Fy fan.

Midnight oil

Inte riktigt, men känns så med fullmånen i fejset. There’s more than one way to skin a cat car. Tror man börjat få grepp om det nu. Tjugofyra shots för 1m30s animation, kollade Sopranos-introt som också bara är James Gandolfini som kör för referens, kring sextio stycken får de in på samma tidsmängd men avser inte hålla samma tempo alls så det måtte funka. Plus att de förstås filmar med en kamera och slipper rita allt. Desto mer editering i det fallet, men ni fattar. Lär väl ta en två veckor innan jag har något vettigt att visa upp, men då jävlar.

The show must go on

Linda (född Karl-Johan) pressar bemun.

Det är tydligen Rhino Entertainment som basar över Grateful Deads katalog. Om man ska använda deras material på Youtube måste man skicka en länk till videon via email och man får förstås inte tjäna pengar på den. Är helt okej för mig så länge låten är helt clearad. Sen vet jag ju inte om en animerad show om sonen till en goth-transkvinna och en djävulsdyrkande historielärare som utspelar sig på något i stil med österbottnisk landsbygd kring år 2006 är något som går under Community Guidelines. Och det är innan man beaktar våld, sex, svordomar och förekomsten av knark. Jåå.

Lyssnar ofta på podden Flashback Forever när jag ritar. På forumet Flashback hängdes det långt, långt innan man uppnådde 18-årsgränsen, men det får väl anses vara preskriberat. Forumet har utvecklats rätt mycket genom åren och fått sin beskärda del negativ uppmärksamhet i gammelmedia, ibland förtjänt, men jag förblir ändå en vapendragare. Det skär lite i hjärtat varje gång de råkar läsa ett inlägg av Nemesis1, men det tar vi en annan gång. Lunch -> gym -> veckans shopping -> pizza.

Bränsle

Man tager vad man haver innan veckans inköpsdag.

Dagens lunch: vegekebab stekt med svartpeppar, morot och lök, airfryade sötpotatis-flaps (T skar, fråga inte mig), saltgurka, vitlöksmargarin med rödlök och koriander, färsk koriander, sriracha-drizzle som vanligt.

Har ritat och ritat och ritat på olika bakgrunder åt Trevor Bock idag, och med ”olika” menar jag vägar med inspiration från Österbotten. Motorvägen mot Vasa, olika avtag, skogsvägar i Sideby, korsningar i Petalax. Försöker hitta en stil som påminner lite om när man ritar över frames, typ som bakgrunderna i A Scanner Darkly. Realism men med synliga konturer.

Work in progress.

Blev så lycklig när jag insåg hur mycket 3D-kapabilitet Photoshop CS6 har. Bilar förekommer frekvent i Trevor Bock eftersom det är landsbygd, trodde länge att det skulle bli till att rita alla vinklar själv, men nej du. En grej mindre att oroa sig över. Lyckligt lottad man är som får pynja med sånt här under lockdown ändå.

Halleluja!

Grämelse

Nils Olof Bonnier. Bild: SVT

Fortsätter leva ställföreträdande genom SVT Play och ser K Special: Konstnären som försvann (2012). En besynnerlig historia om den unge konstnären Nils Olof Bonnier (ej från förläggarsläkten) som år 1969 försvinner på en finlandsfärja på väg hem från en resa till Leningrad med studiekamrater från Valands konstskola i Göteborg. Merparten av eleverna på skolan är en del av den blodröda våg som då sveper över studentrörelserna, men Nils Olof vill något annat med sitt konstnärsskap.

På senkvällen häcklas han samt studiekamraten Ingrid Olson av en enad front uttalat kommunistiska elever på Valand i en hytt på färjan. Det sista som sägs innan de båda reser sig för att gå är här ges ingen pardon. Ingrid ser hur Nils Olofs tårar börjar rinna och tänker att han nog inte vill att hon ser att han gråter. Hon följer därför inte efter honom när han går. Något hon har ångrat i femtio år nu.

Tom Paxal. Bild: SVT

Den finlandssvenske matrosen Tom Paxal är den siste som ser Nils Olof i livet. Paxal tar den sista nattrundan vid arbetspassets slut och ser den unge konstnären stå lutad mot relingen, tittandes ut över havet. Hans första instinkt är att gå fram och prata för att försäkra sig om att allt är okej, men han övertalar sig själv att arbetspasset är över och att han inte ska börja leka privatterapeut. Vid ankomst i hamn på morgonen är Nils Olof borta.

Minns att vi diskuterade just detta, den nordiska benägenheten att låta upprörda människor vara ifred och inte ”lägga sig i”, på något av de europeiska historieseminarier jag deltog i för sisådär tio år sen. Dessa seminarier hade deltagare från kring tjugo olika europeiska länder, med den gemensamma nämnaren att det för de allra flesta kulturer var en självklarhet att inte lämna en upprörd människa ensam. Grejen är nämligen den att det här med att ”lägga sig i” heter civilkurage och räddar liv.

Samaritans har kört en kampanj om det i UK, Small Talk Saves Lives, med förslag på hur man kan närma sig någon i en dylik situation. Lita på din instinkt och var djärv. I värsta fall sitter du nämligen där och grämer dig. Vilket jag själv också har erfarenhet av. Kan bli ett inlägg om det någon dag.

Man, enligt Dior

Vackrare mansdoft får man leta efter.

Valentindagen inföll för lite över en vecka sedan. Inget som uppmärksammas som så, men tog tillfället i akt att ge en ny flaska Dior Homme EdT åt T, då det börjat sina i den förra som köptes år 2016. Gav just den flaskan åt honom första gången jag hälsade på i Skottland. Det var en otrohetsaffär varsamt inlindad i svepskäl, och det visste vi båda två. Han fyllde 22 när jag var där, själv var man 26 och för omogen för att avsluta det ordinära (sambo)förhållandet. Det skulle dröja ännu ett år innan den oundvikliga kraschen, men det visste man ju inte då.

Speta så satans med att hålla ihop allt: en dyr utbildning som sist och slutligen inte fångade intresset, samboskap med konflikter som pyrde under mattan, slut på studiestöd och tvungen att ta lån av sambons välbeställda far, dött sexliv, medicinbyten, studiepaus på ett halvår, hur socialisera på internship i väletablerad forskningsgrupp, ångest och självsabotage, förälskelse i T tillsammans med en vägran att erkänna det som egentligen stått klart sedan första pojkvännen: jag är inte monogam.

Fragrantica is life. Fragrantica is love.

Hittade parfymvärlden kring denna tid och doftade igenom allt jag kom över. Kring åttahundra parfymer har nått min näsa i skrivande stund. Skrev oftast små anteckningar på Fragrantica i hopp om att de skulle vara av värde åt någon annan, och får ibland meddelanden från folk som köpt eller låtit bli att köpa en doft efter att ha läst något jag skrivit. Alltid trevligt.

Nåväl. Av de manskodade dofterna är Dior Homme EdT (2011) en av de ljuvligaste jag vet. Den utkom egentligen år 2005, men har aldrig lyckats få tag på den första formulan. Dior lanserade en tredje formula förra året, och 2011-versionen finns numera kvar under namnet Dior Homme Originale. Snappade lyckligtvis upp detta nånstans och såg till att beställa rätt version, för om en flaska av den nya versionen hade dykt upp hade man inte blivit nådig, alltså. Den är förskräcklig.

Mig lurar du inte, din jävel.

Efter att ha jämfört Dior Homme (2020) med Originale och den gamla flaskan undrar man varför de inte bara hittade på ett nytt namn åt den tredje formulan. Originale och flaskan som köptes år 2016 är mycket lika, tiden har fördjupat kakaonoten i den gamla flaskan och den har definitivt mer närvaro, men det är ändå samma doft. Homme (2020) är en helt annan kreation. Menlös. Doftar generisk mansparfym. Irriterande anonym.

Överdos cashmeran, en doftmolekyl som sägs dofta lite träigt och strävt men lent och hudaktigt. Refereras ofta till som blonde woods, en fanasinot som inte existerar i verkligheten. Homme (2011)/Originale är kakao och läder och iris, ljuvlig iris, gentlemannamässig, romantisk, beläst. Var är romantiken? Varför uppenbarar sig en sliskig, sportbilsägande hypebeast med militärsnagg och ”skarp kostym” i huvudet när jag doftar på den nya versionen? Vart tog den finlemmade och finstilte unge gentlemannen vägen? Blir att bunkra upp med Originale nu alltså. Det här går ju inte för sig.