Ska man inte va gla’

I förrgår fyllde jag 33 starka och hade äran att bli gratulerad. Firade rätt lugnt eftersom D, L & K är i Berlin med anledning av Desertfest.

Även på skivtallriken för tjugo år sedan.

Droney’s Diminutive Bday Do bestod därför av lyx-flaps och en D&D-oneshot för fyra pers i min lilla 1r+k. Fick ett tungt jävla enlitersstop i present av T:s dejt, och tro fan att det fylldes med DM-juice från alla håll och kanter, men jag vaknade i rätt bra skick på måndag morgon ändå.

Tidigare i maj fortsatte jag vårens Gen X-musik-korståg med ambient house-duon The Orb, och på vägen hem från keikkan kom jag av någon anledning i samspråk med en grupp som innefattade två dudes från Lancashire och en tjej från Indiana.

”Oh, you’re a Hoosier” sa jag. ”Omg, I feel so seen!!” skrek hon.

Skulle inte ha känt till ordet, som anmärkningsvärt nog är den officiella demonymen, om det inte var för att jag läste Cat’s Cradle (1963) av Kurt Vonnegut vid typ sexton års ålder.

Vonnegut var född och uppvuxen i Indianapolis, och i boken nämns konceptet ”Hoosiers” som ett exempel på en granfalloon, det vill säga en falsk karass, det vill säga… en samling människor som tror de har något gemensamt, men i själva verket inte delar ett gemensamt öde av någon som helst betydelse. Typ.

Det förhindrar ju däremot inte glädjeruset av att bli erkänd som en person från Indiana i ett land där det räcker med att vara amerikan. Lite som om någon mitt i allt skulle erkänna en som finländare i ett land där det räcker med att vara European.

Därpåföljande lördag samt femdom-munchen på söndag tillbringades med R, min nya bekantskap från metal-munchen som jag nämnde i april, och fredagen efter det for jag, T, C och C:s dejt till metal/goth/kink-eventet Antichrist i London.

Egentligen hade vi tänkt ta tåget, men det blev strejk, så T fick lov att köra ner oss istället. Dumpade bilen i Slough och tog den nya fina Elizabeth-linjen in till stan och vår AirBnb i Clapham, där vi åt chips och lyssnade på KMFDM medan vi gjorde oss i ordning.

Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men själva eventet visade sig vara nästan som en minifestival, med flera scener för olika musikstilar och ett utomhusparti där det erbjöds varm mat i olika former. Dresscoden var betydligt lösare än intrycket jag fick baserat på hemsidan – skulle tro att den har luckrats upp gradvis under de nitton år som eventet har ordnats, men det är bara spekulation.

Enligt utsago fanns det även två lekrum, men resan var bokad innan jag och T hade hunnit kalla en spade en spade och medge att det vi har numera är en vänskapsrelation, så vi höll oss borta från de mer ljusskygga rummen. C och hennes dejt såg vi dock inte röken av på hela kvällen. Lol.

T skulle hälsa på några gamla vänner från uni dagen därpå och jag tog Megabussen upp till Manchester kring middagstid. Anlände sen eftermiddag och ämnade ta det lugnt, men A var i stan, så dit for den lugna lördagen.

På söndagen tänkte jag ta det lugnt for real for real, men nä, D svängde förbi på vägen hem och det var strålande vackert väder, så vi satte oss i parken och pimplade diabetesverk med procent i, AKA cider. Vi träffas inte särdeles ofta sedan han flyttade ut till Salford, så vad fan, man får ta chansen va.

Nu i fredags såg jag DSO med S, som på tal om Vonnegut möjligen kunde tänkas ingå i min karass. Vår kontakt är ytterst sporadisk och har, förutom att ha varat i över tolv år, ingen synbar orsak till att göra det. Detta var tredje gången vi träffades IRL och första gången sedan jag flyttade till UK, trots att saken egentligen skulle gå att arrangera genom att sitta två timmar på ett tåg.

Jag skulle dock rekommendera att ha en skygg liten finlandsbesatt genetiskt irländsk jämnårig NEET-sperg/musikaliskt geni från Cumbria åt vem som helst. Eftersom hans tåg inte gick förrän fyra-tiden på lördagseftermiddagen hann vi också botanisera bland begagnade musikinstrument och pedaler och sånt vid Johnny Roadhouse, ett häshtäg ikoniskt familjeföretag och en institution i stan sedan 1955, samt passade på att betrakta lite arkitektur medan S väl var i storstan.

I söndags var det alltså min födlare, och liksom varje jävla helg i maj hittills blir också den inkommande en tredagarsaffär – Tiger Lillies med D på fredag och L:s födlare på lördag, i kombination med en psykedelisk picknick/Heart of Glass/Antwerp Mansion, har inte riktigt bestämt mig ännu.

Framför allt vill jag försöka spara på krutet en smula med anledning av femdomevent med R på söndag. ”Försöka”.

Jag och D med Tigerliljorna i London för drygt ett år sen. Good times.

Till sist har ett mail med avsändare ”Konstsamfundet” också hunnit trilla in, och när jag läste ämnesraden tog det tre gånger innan jag förstod innebörden av ordet ”beviljad”.

Beviljad? Vadå beviljad? Va?

Vi har glädjen att meddela att styrelsen för Föreningen Konstsamfundet i samarbete med Svenska Kulturfonden den 27.04.2023 beslutat tilldela er ett bidrag på 4 000 euro för följande ändamål:

För manusarbete med indiewebbanimationsserien Trevor Bock.

…

…har di fäil i huve (eller feil i hövo, som Ted och Kaj skulle ha sagt)????

Förväntade mig att det skulle komma ett meddelande i stil med ”hei sori nu det blev nå fel med systemet här” vilken sekund som helst, men sekunderna blev till minuter, som blev till timmar, som blev till dagar; jag rekvirerade bidraget, och i onsdags rasslade det in på kontot.

Vad satan. What even is life?

‘tis better to have loved and lost

Nu är det maj då jå hej hej glada wappen i efterskott hoppas du int ha diabetesa sönder i sviterna av all metrilaku. Varken wappen eller första maj av finländsk modell är en grej här, men eftersom jag jobbar enligt den svenska kalendern hade jag ledigt i måndags iallafall. Tillsammans med resten av UK, förvisso – de har sina vittus bank holidays och första måndagen i maj råkar vara en av dem, vad för datum det än är. Detta år sammanföll det passligt nog.

Vad har jag sysslat med hittills i vår? En hel del, nu när jag tänker efter. Floating, sjukhusvistelse, mexikansk proina, metal munch och Sonic Boom + Panda Bear torde jag redan ha nämnt. Utöver det har jag sett The Black Angels och Suede, undrat varför en försäljare av figuriner med någon sorts shibari-harnesk på hade ett utbud som bestod av 98 % kvinnokroppar vid Antwerp Mansion (WHAT’S WRONG WITH THE MALE FORM?????++), shoopat omfattande bildkollage till vänners födelsedagar, playtestat D:s playlist, sett den relativt charmlösa D&D-filmen (stora berättarsläggan är tröttsam), DM:at mina två kampanjer som vanligt, mindat min fakking well och kastat yxor med en skock fyrtiotaggare, som även flätade mitt hår, för att därefter småprata med E:ade zoomers vid YES.

Jag har också bokat biljett till Finland – det blir en midsommar i det förlovade hemlandet för första gången sedan slutet av 10-talet – och brutit en förlovning, för första gången sedan slutet av 00-talet. Lol.

Jag är just nu i en ålder där jag är oerhört fascinerad av just tid och ålder. Det blir inte bättre av att jag i fredags stod i University of Manchesters studentkårhus och bevittnade en man som spelade vid samma studentkår år 1968, femtiofem vittus år tidigare, och att en av hans främsta låtar leker med frasen we are time captives/captains.

Arthur Brown, som öppnade för Hawkwind, är i skrivande stund åttio år gammal. ÅTTIO!!!!!!!!. Proto-chockrockaren Brown banade väg för i princip varje efterföljande allmänt outrageous akt med svartvitt smink och massa teatraliskt skit, och han hade minsann inga problem med snabba kostymbyten i fredags. Rösten höll finfint och rörelserna var hur graciösa som helst. Stod och log för mig själv över att köttet åldras, men det är övertydligt att det fortfarande är samma jävla person där inne.

Här känner jag vibbar av en yngre A.
[autism intensifies]
Han har hunnit få färg sen dess.

Jätkän som spelade synth var gissningsvis snäppet äldre än mig och påminde om en blandning mellan Jerry Garcia från Grateful Dead och en holländsk Environmental Biology-kille som jag träffade när jag precis hade börjat studera i NL. Noterade till min stora glädje att biologi-Jerry var 60-talet troget och även spelade basen – vad ska man annars ha vänsterhanden till.

Kontraktuellt påbjuden Ray Manzarek (AKA The Doors verkliga sexsymbol, don’t @ me).

Jag och Nemesis hade en del traditioner under våra psykedeliska utsvävningar, och en av dem var att vi alltid kollade The Crazy World of Arthur Brown – Fire (live TOTP 1968).mp4 vid någon point. Vi inledde också alltid hela faderullan med Master of the Universe av Hawkwind, vilket gör att det än idag vänder sig i magen av de stigande frekvenserna i början av studioversionen (body load).

Att se båda spela under samma kväll ledde därför till en del Stora Känslor™.

AJ AM DE GAD OF HELLFAIYA

Folk undrade om jag var okej två gånger. Det var jag. Inte bara för att jag kan pallra mig iväg och se Hawkwind en fredag – men också för att jag kan pallra mig iväg och se Hawkwind en fredag – och dessutom på hemmaplan i UK.

Jag tar det för givet, men det är inte alla som kan göra det. På grund av avstånd eller på grund av brist på existens. Men jag tog ju minnet av honom dit, och det är inte så illa pinkat.

Dave Brock i Hawkwind är för övrigt åttioett. ÅTTIOETT!!!!!. Alltså vad satan. Tänk hur många jävla ”it is with heavy hearts that we have learned of the passing of…”-meddelanden han har skrivit i sitt liv. Jag kan inte föreställa mig hur det är att ha spelat musik med någon i tjugo-trettio-fyrtio-femtio år och att personen sedan bara är borta.

Det blir ju dock inte bättre än så. Ju fler dylika meddelanden man har skrivit vid åttioett års ålder, desto bättre. Och jag har landat i att det är värt det.

Småhård helg

Runda 1: The Manchester Metal Munch med T och C i fredags. Först texmex, därefter pints vid The Salisbury, där jag bland annat träffade en trevlig grekisk kvinna och hennes bulgariska man, diverse folk från femdomscenen i Manchester, en herreman som gillade rollspel och hade en ståtlig aura, en kvinna vid namn Dawn som utstrålade allt annat än en förnimmelse av soluppgång, samt den belgiska transkvinnan som har varit någon sorts munch-vän ända sedan vi träffades vid The Molly House när jag precis hade flyttat hösten 2019.

Det var på något sätt lärorikt att ingå i ett sammanhang där jag var the baby. Det tycks vara viktigt för mig att interagera med folk som är äldre, men inte som ett självändamål – det måste finnas någon sorts rapport i grunden, och om detta uppfylls är det ett trevligt sätt att bekanta sig med vad man kan förvänta sig när den första siffran slår om till fyra.

Traditionen är att de flesta drar till metalklubben Satan’s Hollow efter munchen, och jag snackar alla jävla jag-är-elva-år-och-nu metal-är-på-tapeten-hits. Det gick inte bättre än att vi hängde med, och därmed serverades vi Last Resort, Break Stuff, Crawling, Freak on a Leash och allt satan. Passligt namn.

Vid munchen träffade jag också en attraktiv forester från Lancashire, vars yrkestitel tydligen översätts till ”skogsbrukare” på svenska, och han hängde på med mig när vi drog till klubben. Duden visade sig vara en stenhård masochist. Satan’s Hollow har många mörka hörn. Du får göra matten.

Riktigt i slutet av kvällen med en utåtriktad kvinna som faktiskt håksade att ta kort.

När jag och T skulle tillbaks till mig och vår Uber precis hade anlänt dök det dock upp en lettisk kvinna från ingenstans. Hon var dyngrak, helt obekant med Manchester och visste inte hur hon skulle hitta tillbaks till sitt hotell – Sachas, som jag och GB hade en minnesvärd helg vid förrförra vintern.

Duden som körde Ubern fick sig en gratisresa och vi styrde stegen mot det ökända hotellet istället. De två männen som först hade erbjudit sig att följa henne dit började juba nånting om att ”oh, she don’t trust nobody who’s black”, men vad fan, skulle du hellre slå följe med en man och en kvinna eller två okända män i hennes situation? (diverse seriemördare har förvisso kört på den strategin, men shhhhh)

Klientelet vid Sachas var ungefär som man kunde förvänta sig kl. 04:30 en lördagsmorgon. Led verkligen med dörrvakten, snacka om paskaduuni. Fullt med höga och fulla människor med ansiktsuttryck som om de hade utsatts för grava oförrätter (som med nittionio procents sannolikhet var självförvållade).

Konstaterade att den lettiska kvinnan var en del av den rysktalande fjärdedelen i landet eftersom innehållet i hennes telefon uteslutande bestod av kyrilliska bokstäver, vilket i sin tur gav dörrvakten huvudbry, men vi lyckades till sist få henne genom dörren. Vid det läget kände vi att vi hade uppfyllt vår barmhärtiga jävla samarit-plikt – inget kvar att göra förutom att dra hem till mig och slockna.

Knappt återställd från runda 1 var det dags att duscha, ta bort gårdagens smink och smeta på ett nytt lager på lördagseftermiddagen. Runda 2 bestod av ett klassiskt oplanerat häng hos D, något som har inträffat allt mer sällan sedan han flyttade till Salford.

K och L skulle hitta på något annat till kvällen, så vi åt icke-äcklig polenta (för första gången i mitt liv), rökte tobak, for till Tesco och köpte en massa öl och rosé som vi inmundigade i inspirerad takt, snackade om Delta Green och H. P. Lovecraft, lyssnade på Melvins och Cardiacs, filosoferade om mitt nya corporate-kapitel i livet, kollade på standup av Doug Stanhope och dylika saker man gör när man inte enas om att samlas kring en viss aktivitet. Jag har ett behov av samkväm som får bli vad det blir. Mer dylikt plz.

I skrivande stund är det tisdag kväll och jag har precis ställt i ordning samt genomfört något som har lett till att tre av mina vänner har haft jätteroligt i tre timmar. Det är fan inte fy skam. Imorgon kväll blir det Panda Bear & Sonic Boom, detta far/son-förhållande som inte alls är det.

Det finns alltid ett sätt.

En pinne på brasan

Lever och har någon sorts hälsa nog.

Såg en video från en god väns österbottniska bakgård i slutet på mars och baxnade över mängden snö och blåheten i himlen, wtf. Som att blicka ut över finska flaggan.

Här börjar påskliljorna emellertid sjunga på sista versen, men maybEEeeeEEee, I don’t really wanna knoUoUoUowww, how your gaAAAArden groUoUoUows, cuz I just wanna flYyyYYYYyYYyy, för att citera första versen i en låt som skrevs i ett hus fem kilometer bort.

Jag är en kvinna på snart trettiotre vårar och började notera blommor och skit först det senaste året, typ. Nä, vem fan bryr sig om växter som varken går att röka eller äta när man är en arbetarklassjappe på 22 bast?

Det känns som jag knappt har gått utanför dörren på sistone, och kanske är det därför jag har grottat ner mig i fantasin som bröderna Gallagher förkroppsligar: att vara ute on the piss i UK sisådär 1995. Skalliga futisgubbar med skummiga pints, kvinnor som röker inomhus i pagefrisyr, kladdiga golv, stabbiga chips och eftermiddagssol som lyser in och visar var det borde dammtorkas.

En stor del av förklaringen till Oasis framgångar torde också stå att finna i att de lät – och låter – så vittus bra över pubhögtalarsystem. Noll dynamik i ljudbilden, bara en enda vägg med HÖGT LJUD.wav, och Liams röst som skränar något med passlig tematik och skär rakt genom sorlet.

Det gick liksom inte att förlita sig på the information super-highway när endast 1 % av alla brittiska hushåll hade internettillgång… enligt något jag läste på en Lynx Africa-deodorant, iallafall. Men de skulle väl aldrig ljuga?

(Inväntar fortfarande någon sorts homeostas. Please stand by.)

(Ja, och intervjun jag gjorde för STBL i vintras publicerades tydligen för två veckor sen också. Hups.)

Finlandssvenska studerande om Chat GPT och inlämningsuppgifter: ”Nå, nog har jag ju testat”

Flyta ut ur kroppen

I helgen testade jag och T floating för första gången. Duden som satt i receptionen sa you look like you don’t want to be here, och på ett sätt hade han rätt – vi skulle knappast ha fått för oss att flyta i varsin syntetisk livmoder om inte D hade gett oss floating i julklapp.

Jag har själv faktiskt hunnit ge bort ett floatingpresentkort en gång för… sju år sen, när mitt ex fyllde 25. Minns inte att han skulle ha varit särskilt imponerad, men så utnyttjade han bara själva floatingdelen av presenten, och det var dessutom musik och ljusshow genom hela sessionen – ingen sensory deprivation.

Först var det dags att sätta i öronpropparna (eller ”öronlocken”, eftersom de bara skulle försegla öronsnäckans innandöme och inte tråtas in i örongången), därefter dusch. Jag hade inte tvättat håret sedan senaste hårfärgningen för två veckor sen, och såg därför till att tvätta det dagen innan också – duden hade antagligen blivit rätt sur om vattnet plötsligt var lila och fläckade ner den fina podden.

Floating Q&A

Hur djupt var vattnet?

Typ tretti centi kanske.

Drunkningsrisk?

Prövade vända mig, det var svårt ens med vilje.

Vad har man på sig?

Ingenting.

Låter ohygieniskt?

De har enligt utsago något sorts ultrafint filtreringssystem, plus att vattnet innehåller femhundra kilo upplöst epsom salt (magnesiumsulfat).

Om man har sår eller uppskrapad hy då?

Det fanns en dospåse med vaselin som man kunde smeta in sånt med. Jag kan intyga att det svider som fan (insåg att jag hade skrapat upp huden lite vid föregående rakning när jag först lade mig ner).

Exakt den här modellen var det, dock utan sci-fi-belysning. Bild lånad härifrån.

Var det klaustrofobiskt där inne?

Jag upplevde inte det, men så lider jag heller inte av klaustrofobi. Luckan var jättelätt att öppna både inifrån och utifrån och hade inget lås eller nåt sånt skit. Det fanns också en alarmknapp inuti själva podden, främst för ängsliga flytares sinnesro tänker jag mig.

Luktade det klor?

Definitivt inte, tyckte inte det luktade särskilt mycket alls. Pointen är ju att man ska kunna vrida ner sinnesintrycken till minimum om man vill det.

Kan man spela musik där inne?

I mitt fall var det femton minuter musik till först. Genren var precis vad man kunde förvänta sig – ambient med minimalistiskt pianoplinkplönk – och sedan var det fyrtiofem minuter tystnad. De sista fem minuterna kom musiken på igen.

Kunde man kontrollera lyset själv?

Jå. Jag lät ljusshowen spela utanför ögonlocken ett tag, sedan tryckte jag på knappen och mörklade hela fanskapet.

Det är inte lövet på bilden som har skrivit brevet.

Att flyta fritt, helt uppburen av själva vattnet, var definitivt en ny upplevelse. Det fanns någon sorts nackstöd som flöt omkring, och jag kände mig manad att använda det till först – att flyta var förvånansvärt obekvämt åt nacken innan man vande sig.

Det tog också ett tag innan jag förstod att jag fortfarande var en aning spänd i kroppen. Ville inte riktigt låta öronen sjunka under vattenytan eftersom jag inte litade på ”öronlocken” och var rädd för mer problem – hade ju precis en öroninfektion på vänster sida – men till sist tänkte jag fuck it och flöt helt avslappnad, utan nackstöd och med öronen i plurret.

Det är det här lövet som har skrivit brevet.

Jag har inte särskilt svårt att koppla ur och spejsa loss om man säger så, och blev därför ganska fort ett spiknyktert huvud utan kropp. Kände inte alls av mina lemmar i det kroppstempererade vattnet, och om något fick det mig att inse hur mycket jag faktiskt gillar att vara i den här köttklumpen. Den har en behaglig tyngd, rigid, stabil, bastant; att bara vara ett huvud kändes konstigt och fjäderlätt i jämförelse.

Tankarna kom och gick. Personer som i allmänhet upptar mycket av min tankekraft fladdrade förbi, och jag filosoferade kring något som kanske bäst kan sammanfattas som ”lagt kort ligger”. Tänkte över huvud taget inte på Well of the Mind, som är på slutrakan (for really really realsies, jag svär, vi layoutar just nu), och heller inte på Trevor Bock, som Kulturfonden liksom förväntat sa nej till. Det var värt ett försök.

En odefinierad tidsmängd senare övergick jag till att ha ögonen öppna och stirra upp i mörkret. Såg ett gotiskt mörklila valv som välvde sig över mig, och därefter olika geometriska former. Testade också ett antal poser för att se vilken som passade mig bäst, och kom fram till att jag tyckte om att ha händerna knäppta över bröstet, eftersom det kändes som att jag var någon sorts farao på likfärd. Typ.

Övergick sedan till någon sorts improviserad fysisk terapi där jag gjorde olika öppnande poser som kändes väldigt befriande i tyngdlösheten. Kände mig stark och evig, med en stadig harmoni som strålade ut från bröstet, och tänkte på den där Botticelli-målningen när jag till sist klev ur. Birth of Venus heter den kanske. Vems idé var det att kräla upp på land egentligen?

Jag hintade om förändring för ett tag sen, och det är väl läge att sluta vara så jävla mystisk och precisera. Största förändringen är att jag har börjat ett nytt jobb, vilket du kanske redan har räknat ut mellan raderna. 37,5 timmar i veckan, mån-fre, på distans (tack gode gud).

Hittills känns det riktigt bra. En miljon små enskild firma-moment har sammansmält till en anställd-helhet, som visserligen innehåller mindre delar, men de är liksom hopbundna i ett enda solitt block som på pricken går att förutse och aldrig förflyttas. Mängden mental bandbredd detta har frigjort är helt sjuk. Jag förstår helt bra hur man kan bli bekväm av sig och fastna i soffan efter några år av detta.

Är ju van med att diktera mina arbetstider helt fritt, vilket inte är fallet längre, men å andra sidan rör det sig om ett kontorsarbete som kan skötas med en helt vanlig läppis. När jag väl har kommit in i rullorna kan jag alltså vara i Finland eller NL i längre sjok och jobba som vanligt. Guld värt. Sen kan man heller inte sticka under stol med att en pålitlig lön på en pålitlig dag verkligen har sina fördelar in this economy, herregud.

I övrigt har jag på sista tiden upplevt en dragning mot att hålla mina kort närmare bröstet. Är förstås fortfarande öppen med att jag är en flersam pervers jävla sperg som har hunnit med allehanda dekadenta utsvävningar, men känner inte samma behov av att shout it from the rooftops längre. Behovet av att basunera ut vem jag är och vad jag står för har mattats av. Jag hade ett uppdämt behov av det, och det känns som att jag har fått ur mig det mesta och kan fokusera på att bara vara mig själv istället.

På projektfronten är prioriteringarna för våren 1. WotM klart, sicken befrielse det kommer vara errmagerrrrd, och sedan Trevor jämsides med blogg.

Truckin’.

Där är hon ju.