Grottmannens odygdighet

”Höhöhö, bli dominerad av en kvinna, vad är det för jävla trams? Är du en klenis eller? Kunde bryta vilken kvinna som helst på mitten om hon försökte nåt sånt”

Typ sådär låter det på Flashback ibland om en kille täcks yppa att det här med att bli dominerad i sängen är rätt najs. Det ovanstående är förstås fantasilöst, det finns fler former av dominans än bara fysisk. Vet heller inte om jag skulle klassa det som ”klent” att stå för den man är trots vetskapen om att man minsann, bevisligen, inte är garanterad respekt från varken vaniljfolk, dominanta män eller undergivna kvinnor.

Dags för ett tankeexperiment.

Okej, du vill dominera en kvinna? Övermanna henne och gör vad du vill. Klart. För att jag ska kunna dominera en man som är större och starkare än mig krävs det att han underkastar sig rent psykologiskt.

Men att du dunkar din tjej gul och blå (förlåt för påminnelsen), och hon älskar det, är ju också något som kräver samtycke och diskussion på förhand. Hon vill och tillåter dig att göra det lika mycket som valfri undergiven man vill och tillåter mig att göra det jag gör.

Intresseklubben antecknar att du själv inte skulle uppskatta att bli dominerad (vem frågade?). Men om skillnaden mellan dig och mig är att du inte nödvändigtvis behöver samtycke för att dominera, och detta faktum skulle göra din och din samtyckande tjejs grej mer rätt och riktig/”äkta”… är det då stoltheten över att du inte agerar på din potential att vara sexförbrytare och kvinnomisshandlare som skiljer oss åt?

Glada måndagar: Yr i byn

Det var roligt att läsa igenom gårdagens inlägg imorse, eftersom jag mot slutet var så trött att jag upprepade gånger slog huvudet i skrivbordet och vaknade av smällen i pannan eller näsan. Därav det abrupta slutet. Praktiskt nog går det att göra en hybridpost denna glada måndag.


Är man som jag från en österbottnisk by har man kanske lite andra associationer till ordet village. I femmans engelskundervisning lät det ju typ ”My name is Malin. I am eleven years old. I come from Finland. I live in a village called Koskö with my mother, father, and older sister”, liksom. På Manhattan finns det ju the Village, dvs. Greenwich Village, och när jag först hörde det som liten tyckte jag det var skumt. En by? I centrala New York?

Nåväl. Satt alltså och drack öl med en ny bekantskap vid en pub i the Gay Village på söndagseftermiddagen. Många storstäder har åtminstone ett litet område med hög koncentration samkönade par slash alternativa sexualiteter, vilket också yttrar sig i nattlivet, men det är inte alltid som området officiellt hänvisas till som just the Gay Village. I Manchester är det så. Drar du upp Google Maps just nu och skriver in Manchester, UK kommer du mötas av detta:

Jajjamänsan.

Har man sett serien Queer as Folk (1999), vilken visades på SVT2 i början på 2000-talet (och ej är att förväxla med den amerikanska efterföljaren), är man redan bekant med Canal Street. Gågatan gör skäl för sitt namn och löper precis bredvid Rochdale-kanalen. Kanalen var i flitig användning fram tills mitten av 1900-talet, och de mörka och mestadels övergivna stråken blev ändamålsenliga mötesplatser.

Notera hur killen till vänster bär pösiga jeans, t-shirt och huppare, liksom många unga finländska män, men helt undviker några som helst associationer till en skejtarstil, utan snarare traskar med Richard Ashcroft-energi.

Vi satt utanför The Molly House, en mysig pub som sträcker sig över flera våningar. Namnet åsyftar de mötesplatser homosexuella män höll till godo med under 17- och 1800-talet. Interiören faller mig precis i smaken, men det kommer komma en lång och jävlig höst + vinter med hällregn, så det finns gott om tid att sjunka ner i väl insuttna fåtöljer senare. Sitter naturligtvis ute medan det går.

The Molly House Richmond Street

The Molly House huserar inte bara en utan två så kallade munches, där personer inom BDSM-kulturen kan träffas i ett informellt sammanhang. Tror inte jag har sett ett enda samkönat par specifikt där för munchens skull, förmodar att de har egna tillställningar.

Själv är man ju straight så det sjunger om det, gör därmed inte anspråk på något som har med gaykultur och associerad diskriminering att göra. Vet mycket väl att jag vilar i den synbara ”heteronormativiteten”, även om ordet gör mig nipprig av många anledningar.

Som dominant kvinna i BDSM-sammanhang och uttalat poly är jag del av en försvinnande liten sexuell minoritet, oförståelsen är mestadels ett faktum, men åtminstone riskerar jag inte att bli utsatt för hatbrott iochmed min läggning. Klar skillnad där. Faktumet att Manchester har en så stark gayscen mitt i centrum tycker jag är fantastiskt.

Helghärjas

Trötta ögon och lite tilltufsad, men annars har man överlevt helgens bravader.

Spiritualized Pure Phase-paitan kom på posten, tycker JP ska ha lite mer pengar att röra sig med. För övrigt är jag en stark kandidat till de skitiga glasögonens drottning, det går i släkten. Mormor körde från Vasa till min hemby med sikt som i princip motsvarade hård dimma eftersom glasögonen var så smutsiga, och när morsan väl frågade sa mommo att hon väntade sig att morsan skulle tvätta dem. Om du inte äger en absintsked vet jag annars inte vad du gör med ditt liv.

Garanterat i färd att svepa bort luggen som nu är irriterande lång för ögonen men för kort för att sätta bakom öronen, i en kåpa som tillhör D. Vet inte alls vad han håller på med där. Vi hittade en massa av hans gamla kläder och det blev helt enkelt till att leka dressup. Vinglade hem klockan fem på morgonen, sov till klockan nio, sedan ut till Preston och köpa stereokabinett.

Blyglas, wooo!

Råkade också skapa konst i misstag idag:

Joo.

Ett fönster in i psyket

Nästan lite småkyligt i lägenheten när jag vaknade imorse. Har haft upp alla fönstren den senaste tiden, men värmeböljan har lagt sig, och nu är det kring tiogradersstrecket på natten och typ det dubbla på dagen.

Eftersom det är ett viktorianskt hus är fönstren höga och rektangulära, samt placerade tre och tre såhär ovanfrån sett:
  ______
/                \

Ett smart sätt att få mer golvyta, helt enkelt, och så är det ju fint.

Detta var förstås mitt fönster i Haag, men samma princip. Gjorde antagligen att jag kärade ner mig i lägenheten jag bor i nu.

Problemet är ju att det ofta bara är en liten bit högst upp som går att öppna. Redan att få fatt i handtaget kan vara något man behöver stol för, och då är jag ändå en och sjuttiotre. Att med viss möda puffa fönsterkarmen utåt går ju, men när det är dags att stänga blir det problem.

Funderade medan jag gjorde morgontéet. Det skulle behövas en pinne på cirka femtio-sextio centimeter, med en bred och stadig ögla på ena änden för att få fatt i handtaget vid stängning, och en flat knopp med större ytarea på den andra att puffa ut fönstret med…

EUREKA.

Det perfekta verktyget hängde redan på sänggaveln.

Räddaren i nöden, åter igen. Senaste episoden var som del av en rikligt ihoptejpad konstruktion som även innefattade två tunna stänger från skrivbordet och en hushållspapperhållare. Uppdrag: peta ner det mindre än halvfulla sojamjölkpaketet som blåst ner på mellantaket så att det kan hämtas från innergården.

Det var i vintras nån gång, när jag hyrde ett rum i ett hus i Eccles, och det var enda gången ett paket blåste ner från sin givna plats på fönsterbrädan utanför.

Men Madrona, varför förvarade du inte bara sojamjölken i gemensamma kylen? Var den full?

Nä, vi hade egna hyllor, nog fanns det utrymme.

Brukade grejor stjälas därifrån?

Int nå av mina iallafall. Kanske sku ha varit annat om där hade funnits typ mjölkchokodesserter.

Var du för lat för att gå nerför trapporna till köket?

Jå. Hade en vattenkokare på mitt rum, och lämna det i princip aldrig efter att jag sluta jobba.

Var det verkligen värt besväret jämfört med att bara fara till bodjon och köpa ett nytt paket för motsvarande mindre än en euro?

Nå… allt utanför dörren kändes farligt, som att va på tunn is. Lämna huset en gång i veckan för att handla mat, och då bara när det va mörkt. Det var lockdown två ändå, så det var egentligen exemplariskt beteende, men med ”mat” menar jag alltså saker som int alls behöver tillagas, för att till varje pris undvik att besök det gemensamma köket.

Men viktigast: allt för att undvik tragedin att int ha nån sojamjölk att häll i téet nästa moron.

Tre rymdmän och en sköldpadda

Det blev tal om pub senare igår kväll, så jag åt… kvarlevor tänkte jag nästan säga, rester!, med soja-schnitzel som proteinkälla. Inget fancy, bara såndär vanliga slimsor som köps i torkad form. Finns utbrett i Finland, med stor sannolikhet även i din bya-Sale i torrskaffningshyllan dit du aldrig går, under namnet Soyappétit Soijapalat (nu föga förvånande med Oatly-fierad estetik, tydligen).

Slimsorna gifte sig riktigt fint med en kokosmjölkbaserad broccoli- och körsbärstomatsås (se till att förkoka dem bara). Lagerblad, icke att förglömma. Man får plocka ut dem när man stöter på dem, men det är det lätt värt. Sriracha på allt. Pannlapp från Jupiter i Vasa sommaren 2005 (skulle länka men tydligen nerstängt sedan 2017, va?!).

BestSelf-plannern är tröttsamt namngiven men tillräckligt neutral för att inte skrika YOU GO GIRL! YAAAAS QUEEN och är sist och slutligen guld värd, schemalägger allt så det blir gjort. Och en tjuvstartad lonkku slank det ju nog ner där då jo. *host*

Såsen inmundigades iallafall på risbädd som hade värmts skilt i ugnen och därför hade en trevlig yta. Förra hyresgästen tog mikron med sig, och jag har hunnit fundera på om jag ska skaffa en eller inte, men tror fan inte det. Tar mycket plats, och jag har inga självklara associationer till att det ska finnas en mikro i ett kök.

Morsan litade aldrig på dem. Logiken var något i stil med att mat ju inte kan värmas upp sådär snabbt utan att det är något onaturligt och ohälsosamt med det, och så handlar det ju om strålning. Det sistnämnda förde väl tankarna till 1986, som vid tillfället bara var drygt ett decennium sen.

Are Microwave Ovens Safe?
Jadu, denna stock photo-bild verkar ha några år på nacken. Tippar att den en gång i tiden har varit i formatet gif. Eller scannats från en tidning på 90-talet.

Nåväl. Tänkte leka proffsbloggare och knäppa en outfitbild innan utgång, och ställde mig således i någon sorts contrapposto-grej, som jag har sett folk göra. Bilden blev bevisligen suddig, och det märkte jag först vid uppladdning. Jahapp.

Blev häng med A och hans housemate i nya huset istället, så bytte klackarna till sneakers. Hade faktiskt inte varit dit än, och det var en trevlig upplevelse (om man bortser från blickarna och det catcall jag fick på väg dit till fots, det är ett knepigt område, så alternativen är sova över/uber/eskort hem efter mörkrets infall).

Sköldpaddan heter tydligen Mr. Fingers. Vi hade lite väl roligt åt kombinationen av houseklassikern Can You Feel It (1986) med artisten Mr. Fingers + sköldpaddan Mr. Fingers rörelser, speciellt under det berömda talet som var söndersamplat redan innan 90-talet var ett faktum, för att inte tala om nu.

Han ska tydligen vara en rätt sällsynt art, och kommer doneras till lämplig instans så snart som möjligt, så han slipper ut ur det karga akvariet. Han tillhörde nämligen mannen som A bor meds ex, och blev kvar i huset när hon stack. Hon hade i sin tur fått honom av en vän. Vet inte storyn där.

3 VALEO JAMESONS RASPBERRY RUFFLES Vegetarian Gluten Free Chocolates  Sweets🍬🥥 | eBay
Vet iallafall att dessa är som Bounty fast med mörkchoko och hallon. Inte ens nåt jävla smörfett i chokon = kosher!

Drack en massa vitvin alla tre, och jag flög upp ur stolen när mannen gick för att sätta på musik och jag hör sida två av The Perfect Prescription rulla igång med Feel So Good. Har ju lovat att inte bli någon vinylnisse, men att se pojkarna uppfläkta på ett stort omslag i en glossig plastficka på det där sättet fick det fanimig att klia lite granna, va.

Spacemen 3-nörd som man är kollade jag ifall det var första utgåvan på Glass från ’87, men nä, det var andra från ’89 på Fire Records. När mannen i fråga alltså var femton år och gick och köpte den. Kommer i allmänhet bra överens med sjuttiotalister, av förekommen anledning.

The Perfect Prescription – Peckhamsoul
Skåd nu på pojkan, nå voi voi.

Kinks, kökshaul och #justspergthings

Haha, verkar fan som universum verkligen inte vill att brunchen ska bli av. K fick mess av chefen att hon måste göra ett PCR-test, och det med fart, eftersom hon är schemalagd att arbeta imorgon och en arbetskamrat har testat positivt. Det kan ta ett tag innan resultaten kommer, även om de numera stoltserar med same day, så räknar med att ställa in.

For ändå till Asda. Det är något med typografin och den gröna nyansen som avskräcker, och det gör Asda till matbutik-/varuhuskoncernen jag gillar minst i UK (hur fan översätter man supermarket?). Far helst till en Tesco (helg) eller en Aldi (vardag), och hellre Sainsbury’s än Morrisons. Aldi brukar inte ha så starka lampor, man kan svansa runt utan att bli bländad, och inga grälla färger heller. Sånt gillar sperg-hjärnan serru.

Is Asda morphing into Walmart? – Marketing Week
Ja, glömde säga att Asda alltså i praktiken är Walmarts arm i UK. Kanske det har något att göra med saken. Litar inte på de där bokstäverna alltså, de är sluga.

De spelade bland annat dendär jävla vissellåten från Sverige som jag har sett en episod av Hitlåtens Historia om, men också All Day and All of the Night med The Kinks som är en så jävla bra låt att jag bakar in den här och nu.

Många hakar upp sig på solot (som kan ha spelats av Jimmy Page), gitarrtonen, eller kraften i hackiga power chords, men det är för fan trummisen, skrålet och sångarens småudda delivery som gör hela skiten. Tydligen var den egentliga trummisen ny i bandet, så det är en erfaren sessiontrummis som spelar, och det märks ju. Och när Ray Davies sjunger att den enda gången han mår fint är vid min sida, ja, då tror jag honom. Antagligen för att jag har fått det sagt till mig en gång, öga mot öga, och vetat att det är sant.

Svårt att översätta ”feel alright” för övrigt, bokstavligen är det ju att må ihan ok så att säga, men alright har konnotationen att allt är som det ska vara. ”Må bra” är inte helt rätt. ”Enda gången det känns bra”…? Näe, inte riktigt där än. Tips?

Ja, här är alltså haulen. Tékannan har jag haft i ett år redan, den är gjord i Stoke, som är en gudsförgäten stad lite söderut. Flat stekpanna för plättar och annat som behöver stor yta (bara haft wokpanna hittills, hur fan får man plats med grönsaker annars?), rivjärn, ugnsform, tre skålar (kolmonoxidlarmet kikar fram, skitviktigt att ha när man kör med gas), och en ordentlig diskborsta. Fuck svampar, ärligt talat. Kanske till teflonyta, men annars ska det fanimig va ett handtag. Speciellt när naglarna börjar närma sig centimeterstrecket.

Har som synes också förvärvat en tésamling. T dricker chokokaffe, så det ser jag till att ha hemma. Yorkshire Tea-lådan försökte jag som synes täcka över lite. Orsak: ville inte att bokstäverna skulle skrika åt mig när jag steg upp och lagade té klockan fem på morgonen. Spritpennan tog slut, men åtminstone fick jag bort hälften.

Vid närmare tanke kanske jag borde nämna detta på diagnosmötet i september.

Ett minfält med pussar

Hur gick det med brunchen?

Hörde inget från K timmarna innan, så tänkte att hon kanske också hade glömt, och brydde mig därför inte om att köpa ingredienser. En timme efter att hon borde ha varit här skriver hon att hon nyss vaknat och mår rätt ruttet, frågar om vi kan skjuta upp till torsdag, och visst kan vi det. Tänker mig scrambled tofu, latkes eller hash browns, stekta sojakorvar, bagels med tillhörande schmeer, plättar, banana bread eller french toast, nån jävla fruktsallad, och förstås mimosas.

Måste minnas att fota skiten, den instinkten sitter inte i ryggmärgen än. Samt även publicera tillhörande recept. THE VEGAN AGENDA MUST BE FURTHERED så att jag har något att komma med på det hemliga årsmötet, där vi ritualslaktar vattenmeloner till Black Widow och pullar varandra med morötter i underjordiska tunnlar.

jåå. Fick iallafall massvis gjort pga. ”hotet” om besök, nu är det bara lådan med böcker, CD-skivor o. dyl. som väntar på att packas upp.


Igår gick jag också och hämtade ett litet sidobord, som jag egentligen tänkte till stereon, men i själva verket blev avlastningsyta för parfymer, sminkpenslar och solglasögon. Det skulle också komma att resultera i en kvistig tolkningsfråga.

Skickade ett meddelande och frågade duden som sålde det hur tungt det var, han sa inte särskilt tungt alls, så jag sa att jag kommer och hämtar det till fots (cirka 25 minuter gång). Känner till området bra, K och D bor precis i trakten. Solen ligger mig i ryggen nästan hela vägen där jag går, merparten av sträckan består nämligen av att följa samma väg rakt fram. Givetvis långärmat som skydd mot solen, varmt och jävligt.

Kommer fram till sist. En kraftigt byggd man med hästsvans, glasögon och Nirvana-paita öppnar. Jag kollar in bordet, verkar okej, halar fram en tia och kalkylerar samtidigt hur jag ska gå för att undvika solen, som förstås kommer vara i fejset på vägen tillbaka.

Han ser väl att jag lider av värmen och frågar om jag vill ha skjuts istället. Ändrar kalkylparametrarna till besparad möda plus mindre tid utsatt för solen minus småpratstvång. Utfallet är ett positivt heltal, så jag fortsätter med att faktorera in en riskkalkyl som bland annat innefattar han kommer veta ungefär i vilket område jag bor, hur lätt kan jag ta mig ur bilen snabbt om det krävs, hur benägen är han att bli efterhängsen efter själva transaktionen, hur farlig eller påstridig verkar han vara, och givetvis den oerhört viktiga magkänslan.

Det tar ungefär tre sekunder innan jag har ett resultat. That would be very nice of you. Lite snabbmatskartonger och papperspåsar vid botten av passagerarsätet, ingen biggie (footwell är ett så jävla bra ord). CD-spelare i bilen, som för övrigt är modell äldre, antagligen 00-tal. Ingen GPS. Vi pratar om Manchester och England, samt skillnader gentemot Holland, samtidigt som jag agerar vägvisare. Har på mig den bildliga sprallighetsmasken, den åker ofta fram när jag är nervös, och är i allmänhet mer behaglig för alla parter än att vara tyst och inåtvänd.

Det tar inte mer än fem-sex minuter med bil, och jag ber honom släppa av mig typ ett kvarter ifrån där jag bor. Tackar honom så mycket för skjutsen, vi tar ett snabbt farväl, han gör en u-sväng och börjar köra hemåt, jag börjar gå ända vägen hem.

Två och en halv timme senare har jag ett meddelande i köp- och säljinkorgen.

Lovely meeting you, hope it fits your room! Thank you.. xj

Ja, j refererar alltså till förnamnsinitialen, och i Storbritannien finns det en gammal sed att skriva x i slutet av meddelanden, som vissa ännu använder. Det betydde kyss/puss en gång i tiden, och användes för att avsluta brev till familj och vänner, men används numera också typ mellan kvinnliga kollegor som står varandra nära. Vissa människor (kvinnor överrepresenterade) skriver reflexmässigt x i slutet till nästan alla.

Ju fler x i rad, desto flörtigare/mer kärleksfullt, beroende på sammanhang. Heteromän som x:ar skriver i allmänhet inte x till andra män, men nog xx till familj eller en flört, och xxx till kärestan. Ibland x till nära kvinnliga vänner (exempel: har pratat med S online periodvis i tio år, fick mitt första x av honom i svaret på min hälsning på Christmas Day). Ofta avslutar de aldrig med x till kvinnliga kollegor, eftersom det lätt kan missuppfattas.

Av detta följer alltså att det handlar om ett minfält. Det var ju egentligen i sammanhanget transaktion som vi möttes som två främlingar, vilket jag personligen tycker landar tydligt i professionell interaktion-lägret, som i allmänhet inte x:as mellan straighta män och kvinnor. Samtidigt skjutsade han ju mig, visserligen inte långt. Bad om hjälp av en manlig bekant en gång, och han uttryckte förvåning över hur starkt hans belöningssystem aktiverades av att hjälpa en kvinna jämfört med en man. Vissa tycks alltså få en redig kick av det, och gör det gladeligen.

Nåväl. x:et kan alltså handla om slentrian, artighet, eller ett känselspröt märkt ”jag är intresserad av dig”. Omöjligt att veta i ett vakuum. Lovely meeting you dessutom, inte bara nice eller det starkare great, vilket också hade kunnat vara ett alternativ eftersom konversationen flöt på bra. Å andra sidan är de lagda åt det sockersöta hållet här uppe i norr, med alla smeknamn man får höra. Det är fanimig omöjligt att veta.

För säkerhets skull svarar jag på meddelandet så artigt men oengagerande jag bara kan. Absolut inte lovely meeting you too!, och definitivt inget x, även om jag ofta medvetet speglar kommunikationssättet folk använder om jag inte känner dem. Lättast så, som sperglady.

Men Madrona, nu är du allt paranoid och överanalyserar, hela världen är inte ute efter att ligga med dig!

Ja, det stämmer. Men om jag hade en euro för varje gång jag har träffat en man i liknande sammanhang och han har försökt bjuda mig på dejt på momangen eller efteråt, i tron att jag ska bli smickrad av I just haven’t been able to stop thinking about you, om vår interaktion så bara bestod av hej, här är grejen, här är sedlarna, morjens… lärde mig att aldrig tillåta avhämtning direkt från hemmet den hårda vägen, så att säga.

Med det sagt är det ingen helhetslösning att träffas annanstans heller. Även vid ingången till en närliggande fucking Albert Heijn kunde man aldrig veta. En gång började en man handla där – alltså fem kilometer bort från sitt eget bostadsområde – för chansen att springa in i mig igen efter att jag blockade honom. Ville inte oroa min partner vid tillfället, så jag tror inte ens att jag berättade om det.

Garanterar att jag inte är ensam om dylika erfarenheter. Till sist fick jag ge upp och uteslutande posta grejor, även inom samma stad. Det är därför jag analyserar sönder vad som antagligen är ett vänligt och oskyldigt meddelande.

Nervös och Neopets-kvinnor

Ja, inlägget Långväga lonkero var alltså inte spons (vad satan, så stor plattform är detta inte). Orsaken till extrainlägget igår var att det var något så sällsynt som ett tidsinställt inlägg, som jag trodde var inställt att publiceras idag. Så var bevisligen inte fallet. Nåja, bonus!

Hade ett telefonsamtal med killen från nya jobbcentret igår, det börjar dra ihop sig att sakta, sakta återvända till arbetslivet. Han sa åt mig att fixa rutiner i nya lägenheten först, och sen börja leta deltidsjobb, liksom förväntat. Nog ska det gå vägen. Orolig känsla i kroppen i några dagar nu, har mina aningar vad det kan bero på, men försöker hålla skiten i schack med grönt té (decaf) och kamomill. Borde verkligen börja pimpla vallmoté igen.

För övrigt pynjade jag med lägenheten hela gårdagen, aningen mindre kaos nu. Hade på Youtube i bakgrunden medan jag höll på, och föll ner i ett uppenbart-autistiska-barnfria-kvinnor-kring-de-trettio-som-är-riktigt-jävla-tokfrälsta-i-Neopets-hål. En av dem påminde lite om Janis Joplin i ansiktet, tyckte jag. Vore roligt att skriva en hot take om Neopets nån dag snart. Jag gillade ju det som nioåring INNAN ALLA ANDRA!!!!! Och fy fan vad ful startsidan har blivit. På MIN TID VET NI!!!!

Har slut på sojamjölk, dricker té med vegansk sprutgrädde i, och det har förstås skurit sig medan jag skrev detta. Äsch. Sprutgrädden har en given plats bredvid champagnen i kylen. Champagnen, annars… mimosor… AAAAAAAAAAA

K kommer ju hit för en boozy brunch idag!!! Om bara tre timmar!!! Hade helt glömt. Såhär går det när man är van att skriva ner saker och inte gör det. g2g bbl kthxbai

Glada måndagar: Boomerkonstapeln

The Greater Manchester Police har en ny polischef som ‘absolut inte’ skulle knäböja i uniform för att visa sitt stöd för BLM-rörelsen, rapporterar Manchester Evening News. Han anser nämligen att den breda allmänheten är trött på ‘woke-kultur inom polisen’. Detta med att ‘hacka upp direktcitat’ i ‘löpande text’ och ‘spetsa till, för att inte tala om förvränga’ uttalanden är annars ‘extremt jävla brittiskt’. Men förstapriset tar ändå polischefens quip:

I would probably kneel before the Queen, God, and Mrs Watson, that’s it.

Bild: Joel Goodman, Manchester Evening News

Långväga lonkero

Det känns som att det finns en polski sklep på varannan gata, afrokaribiska matbutiker är också vanliga, och förstås har alla möjliga folkslag från mellanöstern sina egna bodar. Nordisk mat… näe, man får tjata på släkt och vänner att skicka det man vill ha mot svindyr frakt, eller se till att spara utrymme i väskan så man kan bunkra upp när man väl åker hem.

Ja, vad hade man gjort utan ScandiKitchen.co.uk? Försmäktat utan salmiak på denna ö, till exempel. Visst kliar det infernaliskt att tondövt förklara skillnaden mellan Norden och Skandinavien när man får ett ”Finland? Oh, I love the Scandi countries!” i fejset, men att agera på det hör det förflutna till. Tack och lov.

Det hade också varit torftiga jular utan vegan-gotta som Wienernougat (och Gröna Kulor om man är lagd åt det hållet, men de ger jag dock bort om jag får dem, soz. Att slippa tristessäta Juhlapöydän vittus konvehtit är annars min favoritgrej med att vara vegan).

ScandiKitchen fixar självklart även lonkero till messomaren. För en 24-päck med export-lonkku, som att man vore nyss hemkommen från båtin (valfri större östersjöfärja, reds. anm.), får man betala £53.99. Det blir cirka £2.25 per burk. Borde jag orka skriva belopp i euro på bloggen också? Ja, det borde jag nog. Kring 2,60 €.

De sålde burkar med just exportlonkero i större Albert Heijn-butiker i NL för… kring samma belopp, kanske lite mindre, hittar dem dock icke på deras hemsida längre. Burkarna ser ju ut som motsvarigheten till en blek finne i ingenjörsskjorta bredvid färdigblandad Malibu-cola och Bacardi-mojitos och Passoã-jus d’ orange, så de sålde väl inte så bra.