Digi-alternativ, del 1

Om man börjat tröttna på algoritmer, filterbubblor, FOMO, influencers, kusligt skräddarsydda annonser, övervakning, ettriga notifications och smartphoneberoende finns det lyckligtvis alternativ.

  • Fysisk väckarklocka. Börjar du kolla notifications och scrolla heti du stängt av alarmet på telen? Lämna telefonen på ett visst ställe utanför sovrummet innan du lägger dig och skaffa en hederlig väckarklocka istället. Om du endast har ett rum till ditt förfogande, sätt telen i en låda utom räckhåll. Aktivera do not disturb så att tredje försöket att ringa bryter igenom fast den är på ljudlös om du nojar över att vara onåbar vid en nödsituation.

    Köpte själv typ en sån här väckarklockeglob förra sommaren, den är så jävla mysig att vakna upp med, speciellt på hösten och vintern. För det första är wakeup lights sjukt najs i brist på solljus genom fönstret, för det andra finns det redan en varm ljuskälla i rummet när man vaknar, och verkligheten känns plötsligt inte lika kall och hård. Man kan också skaffa en rektangulär grej från en svunnen tid, så man känner sig som en karaktär i en amerikansk 80-talsfilm. Kanske nostalgi+kitsch? Eller kanske en klassisk modell som den lasagneätande kattjäveln regelbundet drämmer i bitar? Eller en liten analog grej på H 80 mm x B 80 mm x D 40 mm för 50 cent från loppis?
Shots fired!
  • Internet- och mediefri morgon. V. Vale förespråkar detta starkt, för mig var det en total gamechanger. Första timmen du är vaken, låt bli att hala fram telen på direkten och låt TV:n vara avstängd. Läs inte morgontidningen på paddan eller ens i fysiskt format än, låt boken ligga kvar. Gå inte till datorn, sätt inte ens på radio eller musik. Njut av tystnaden. Har du familj, lägg dig en timme tidigare och gå upp en timme innan resten av huset vaknar.

    Förslag på aktiviteter: skriv drömdagbok eller bara låt pennan flöda som den vill, rita, planera dagen, planera något du gillar inom en snar framtid, meditera, lägga pussel, lyxduscha, yoga/stretcha, morgonpromenad/länk (utan podd i öronen), laga gedigen frukost i lugn och ro, eller bara vara. Det viktiga är att du är ensam med dina egna tankar, drömmar och planer, utan att yttre faktorer pockar på eller att du tar in någon annans idéer eller synvinklar. Det här är DIN timme, världen får vänta. Om du sen måste vara uppkopplad och nåbar resten av dagen pga. jobb eller annat vet du iallafall att första timmen, den är bara din. Helig och okränkbar. En oas för perspektiv bland all stimulans, påtvingad som självvald.
Se nu bara hur harmonisk gubben är.
  • Fysisk media och fysiska butiker. När pandemin lättar, återupptäck glädjen i att botanisera bland antikvariat, skivaffärer, loppisar, Frälsis/Röda Korset/UFF. Att fysisk, konkret media har börjat betraktas som clutter i vår minimalismbesatta samtid är fan tragiskt. En japansk domestic goddess har fått oss att hiva ut böcker, skivsamlingar, filmer och serier på Blu-ray, serietidningar, dataspel på CD och DVD… vilket i sin tur betyder att loppisarna och välgörenhetsshopparna är sprängfyllda med dylikt, svinbilligt.

    Pandemin har dessutom medfört enorma belopp rakt ner i nätjättarnas fickor, många mindre företag klarade som bekant inte livhanken. De som finns kvar behöver ditt stöd mer än nånsin. Undviker gärna mänsklig kontakt som sperglady, men mår fan ofta bättre av att interagera med en människa. Inte att själv ha ett serviceyrke med hundratals kundmöten vareviga dag, men definitivt att utveckla någon sorts regelbunden relation med en annan människa i en yrkesroll. Minskar känslan av att stå utanför, att vara avskärmad.

    Hävdar bestämt att det är guld värt om föreståndaren för musikaffären föreslår en skiva av ett band som sedan blir en favorit, jämfört med att få ett förslag av Spotify. Mindre butiker blir också så arma glada över att få en ny stamkund i nätshoppingens tidevarv. Ja, det kan vara lite dyrare, men beroende på vad det är blir det inte nödvändigtvis så stor skillnad eftersom man inte måste betala frakt o. dyl. Du betalar för personlig service, stöder lokala företag och bidrar till att vi inte har totaldöda stadscentrum än. Use it or lose it.

JAAAAAA

Fick lägenheten jag ville ha!!!!!!! Oj oj OJ vad skönt. Sju år av houseshares har äntligen kommit till ända, har som sagt inte haft förmånen att bo ensam sedan jag lämnade Finland. Nu blir det eget kök utan djurdelar i kyl och frys, behövde inte ens göra avkall på badkar. Un-der-fucking-jävla-bart.

Har också haft första mötet med kanadensiska röstskådisen via Discord, vi kom skitbra överens. Älskar att tala med nordamerikaner, det är så enkelt. Ingen förlägen finne som är rädd att det ska bli pinsamt, ingen brittisk artig stelhet, utan bara naturligt, glatt och avslappnat. I eftermiddag blir det möte med jäbän som ska göra rösten till Trevor, alltså huvudrollen, sedan ska det slås fast en tid för inspelningssession ett med alla tre (gör ju de kvinnliga rollerna själv).

Restriktionerna lättar ytterligare den 17:e maj, då får man träffas högst sex personer inomhus, tills vidare endast utomhus och i privata trädgårdar. Kombinerad födlare/tupare, here I come!

Svalnade digikänslor

Den uppmärksamma läsaren noterade möjligen att Internätet, del 1 började med orden ”Älskade länge internet”. Imperfekt. Det borde väl betyda att känslorna har svalnat?

Så är det nog. Tror fan att orsakerna egentligen stavas Facebook, Twitter, Instagram, Reddit och smartphones. Alltså 2010-talet i ett nötskal. Tar dem i ordning.


Facebook Logo (2019).svg

Facebook på grund av sin real name policy och integration med företag. Plötsligt ska släkt, arbetskamrater, gamla klasskompisar och fan och hans moster samsas på en enda plattform, som länge inte ens hade funktionaliteten att ställa in vad som visas åt vem. Då blir det viktigt vilka signaler man sänder ut, plötsligt ska man vara representativ även inför sin egen vänlista.

Att ha 300+ FB-vänner hör till normen, flödet blir så fullsmockat att det inte räcker med att visa i kronologisk ordning längre, det krävs algoritmer för att fundera ut vad och vem du är mest intresserad av. Facebook uppfann inte infinite scroll, men såg snabbt fördelarna. Om du måste klicka för att byta sida inser du hur länge du har hållit på, men scrolla på du bara så du fortsätter vara engagerad i plattformen och se annonser.

För att inte tala om likes. Oj oj oj. Nu får människor konkreta siffror att noja över från post till post, bild till bild, inte bara antalet på vänlistan. Varför fick den mindre likes än den förra? Har jag gjort något fel? Är folk sura på mig? Man lär sig med tiden att antalet tydligen fluktuerar beroende på hur många som ens råkar se skiten i sitt flöde, men nojan försvinner inte för det.

På tal om noja: read receipts, vilket arma gissel. Minns när det plötsligt började synas saker som Seen: 5:17 PM under senaste meddelandet när jag använde Facebook som styrelsemedlem i Ex Tempore och SfaO. Jaha? Undviker personen mig? Är den bara upptagen? Sa jag något fel? Varför svarade den inte heti, stod ju klart att vi behöver veta detta snabbt? Samt åt andra hållet: tänk om hen tror att hen sa nåt fel? Tänk om jag verkar dryg som muka ignorerar meddelanden?

Twitter Logo as of 2021.svg

Twitter på grund av tillkomsten av hashtags. Det blir lättare att följa de ämnen man är intresserad av, men det sker också en centralisering. Företagen älskar hashtaggar, säg den storkampanj som inte har åtföljts av minst en hashtag. Ungdomar får jobb vars arbetsbeskrivning innefattar att ha tummen på pulsen och skicka ut fem branded tweets om dagen. Varumärken ska nu skapa mervärde i form av att vara skojiga eller fyndiga så att folk följer kontot och därmed påminns om dess existens flera gånger om dagen. Win-win, va? Som att ha en polare (som egentligen har baktanken att kränga skit åt en, men tyst nu).

Mobilintegrationen är central, det ska gå snabbt att få ut sina tankar, och detta initiellt på 160 tecken. Samma som ett gammaldags SMS, alltså. Försök kommunicera en nyanserad åsikt om en världspolitisk fråga på det utrymmet. Omvärlden kan reagera på ett direkt sätt, till skillnad från Facebook, som ändå oftast jobbar med slutna vänlistor. Om Twitter-kontot inte är privat kan något plötsligt tas ur sitt sammanhang, retweetas, och orsaka storm. Givetvis finns det inget sätt att garantera att textuell kommunikation, utan intonation eller ansiktsuttryck, landar som den ska heller. Cue häxjakter och cancel culture, en naturlig följd av filterbubbla i eget flöde + lätt att mobilisera en attack på motståndarlägret. Tidevarvet vocal minority åt alla möjliga håll.

Instagram logo 2016.svg

Instagram på grund av att bilden blir central och textens betydelse försvinner. Bildtexten förpassas med tiden till en smal jävla kolumn på sidan av, tillräckligt för att skriva en kaxig mening och några emojis, inte mer. Detta går förstås hand i hand med mobilkamerorna. Plötsligt blir #nofilter något att specifikt peka ut, problemet är bara att front cams på moderna telefoner har anpassat sig till att vara förskönande, så en ofiltrerad front cam selfie existerar inte i dagsläget. FaceTune-epidemin behöver jag väl inte ens nämna?

Reddit logo

Reddit på grund av upvote-systemet. Rent matematiskt jämnar inte ens slumpvis uppkomna skillnader ut sig med tiden, de förstärks. Sidan kallas ibland Circlejerk (grupprunk, red. anm.) av förståelig anledning. Nu kan man rösta ner saker man inte håller med om, trots välformulerade argument, från döljning ända ner till total borttagning. Reddit gick också i bräschen för så kallade shadow bans, dvs. att en användare kan fortsätta posta som vanligt utan att veta att hens grejer oftast inte syns för andra. Nojor = faktum.

Det fanns länge allt från kattungar till mänsklighetens skuggsida på Reddit. När det senare slängdes ut stod ljusskygga imageboards och darknetsidor där med öppna armar, nu med mer oss mot dem. Alla alternativa plattformar som börjar med en naiv förhoppning om sann yttrandefrihet tas över av extremister som kastats ut från de stora aktörerna, för de behöver dem. Accepterade åsikter behöver dem inte alls på samma sätt.

Det finns alltid någon som är villig att erbjuda servrar och domännamn när de stora aktörerna droppar dem som en het potatis, och ekokammaren blir mer och mer instängd. Ekokamrarna har ju skapats av algoritmer som förstärker världsbilden. Samtidigt är det förstås otänkbart att låta radikaliserande material som uppviglar till hat och masskjutningar passera. Vi gjorde vår plikt och kastade ut dem, vi har rent samvete, men de stora amerikanska företagen var ju sannerligen med och skapade monstret i ekokammaren från första början. Det är för sent nu, det går inte att vrida tillbaks klockan och försöka blocka Google-resultat som leder till extremistiska mediehus eller konspirationsvideor på YouTube. They’re trying to suppress us, they know we’re on to them. Antalet aktiva medlemmar på alternativplattformarna bara växer och växer.

IPhone Logo 2016.svg

Smartphones på grund av att kan så lätt blir till borde. Praktiskt och bra att kirra en Uber, swisha en kaveri, kolla kollektivtrafiktabeller och bästa rutten i realtid, uträtta ärenden on the go. Men det fortsätter också plinga i jobbmailen på semestern, och Whatsapp-gruppen måste man ju hålla koll på. Man kan kolla sin värdepapperportfölj när som helst på dygnet för en riktigt mysig emotionell berg-och-dalbana, kolla likes och kommentarer genast man vaknar på morgonen med humör därefter. Aldrig närvarande på ett ställe. Det finns en parallell värld som pågår dygnet runt, och du har ett fönster in i den i fickan eller handväskan hela tiden. Uppmärksamhet tjuvkopplas med notifications, telefonen på skrivbordet i synfältet, ta upp den och trösta som en bebis när displayen lyser.

Det finns heller inga ursäkter längre. Har du koll på läget i Sydsudan? Inte det? Tar en halv sekund att hala fram telefonen och knappa in south sudan conflict så hittar du en uppsjö nyhetsartiklar och sammanfattningar, var det så svårt? Varför har du inte gjort det, bryr du dig inte? Varför har du inte läst på om de mikroplaster som din ”miljövänliga” mikrofiberduk du ersatt bomullsrondeller med frigör, finns ju hur många artiklar som helst, sökte du inte längre än näsan räcker? Varför är din foundation så kakig när det finns tiotusentals YouTube-tutorials som visar teknik och prisvärda produkter/verktyg både i extrem detalj eller på fem minuter?

Duschen och flygplansresor har varit de sista utposterna för internetlösheten, för många säkert sommarstugan också, men så kom det utbredda 3G-nätet och möjligheten att ha en mokkula på villan. Sen kom wi-fi på flygplan. I duschen finns det givetvis flera lösningar att ta till, allt från vattentäta smartphone-/tablethållare att sätta på väggen till duschdraperier med vattentäta fickor. Givetvis kan man interagera med touchscreenen genom dem alla.

Bild från nån jävla amazonförsäljare, tänker inte ens länka.

Minns i början av 2011, vårterminen på första läsåret i Åbo, då jag började dejta den holländske utbytesstuderanden som sedermera gav mig boken som satte Manchester på den personliga kartan. Han hade en HTC-smartphone i storleksordningen liten plånbok, ungefär, och insisterade att han kunde fippla med den och kolla Sopranos samtidigt, där vi satt på min röda Klippan-soffa från Ekotori. Det kunde han ju inte.

Det var nog i den vevan det började ta stopp för mig. Näe, det börjar räcka nu, här hoppar jag av tåget. När hemsidor och operativsystem blev mobilanpassade först och främst, när program på datorn plötsligt också började refereras till som apps. När tap ersatte click. Någonstans i there’s an app for that-vevan. När TV-nyheterna började nämna Twitter. När sociala medier blev ett vedertaget uttryck. När man till sist insåg att i denna fullsmockade pendeltågsvagn är det bara jag och den där 80-åriga tanten som inte är uppslukade av en skärm. Den blicken.

Digi-fastande get

Det finns early adopters som tidigt anammar ett fenomen, folk som anländer kort därefter, den stora massan, och till sist eftersläntrare. Det finns även envisa getter som in i det sista står fast vid föregående teknik eller trend tills de tvingas uppgradera. Farsan satt med skrivmaskin ända in på 10-talet, när det till sist blev omöjligt att hitta reservdelar. Fram tills förra året använde han en stöttålig Nokia som funnits i bilden sedan jag gick i högstadiet. If it ain’t broke, don’t fix it.

Är väldigt progressiv på många sätt men det drar nog åt det hållet när det kommer till teknik, alltså. Nästa dator blir absolut stationär nu när bopålarna iallafall är någorlunda fastslagna. Har aldrig vidrört en tablet annat än när någon har ploppat en i händerna på mig för att fylla i ett formulär, och måste jag skriva något på nåns Android-telefon eller iPhone får jag kolla var skiljetecknen ligger som en gammal mommo. Blev orimligt upprörd när Andelsbanken slutligen pensionerade text only-sidan pda.op.fi, som alltså härrörde från millennieskiftet, då PDA (personal digital assistant, palmtop computer) ännu var en grej. Smaka på det. Lyckligtvis finns det ännu OP Saavutettava.

En typisk PDA i form av en sexig PalmPilot som numera är museiföremål vid École Polytechnique Fédérale de Lausanne, Schweiz.

Har inget Twitter-konto, ingen Instagram, inget Facebook-konto, ingen bankapp, undviker Google, Sailfish OS på mobilen, GPS alltid inaktiverad, ingen cloud storage. Heller inga streamingtjänster. Okej om man säger nej till att medverka eller alls konsumera de stora some-plattformarna, det blir vanligare och vanligare, men hur kan man som millennial i herrens år 2021 inte vara reggad vid någon streamingplattform alls? Inget Spotify, inget Apple Music, inget Amazon Music, inget Netflix, inget Amazon Prime Video, inget Disney+, inget Storytel eller Bookbeat eller Audible eller fan och hans moster. Man får rada upp fler grejer nuförtiden än det klassiska skrytet jag har ingen TV.

Det finns en radda orsaker till denna vägran, varav nummer ett är principskäl. Håller inte med om den moderna ersättningsmodellen, speciellt för artister, och detta med att tjänstleverantören kontrollerar tillgång till materialet är skrämmande som fan. Allt som krävs är ett rättighetskrig mellan olika bolag eller en licensing deal som inte går igenom eller att någon blir cancelled så försvinner skiten, poff. Skulle inte få någon nattsömn, alltså.

En annan viktig orsak är överstimulering. Dopaminfasta är ett koncept som har trendat ett tag redan, ofrånkomligen insvept i en överförenklad broscience-sfär, men har kommit fram till att det absolut ligger något i kontentan. Det är mödan som gör något värt att hänga i julgranen. Ju färre grejer som är slentrian, desto intensivare blir känslorna inför det.

Folk tycks till exempel konsumera så jävla mycket serier och filmer, och nu snackar jag alltså redan innan pandemin. Hur många gånger har man inte suttit hemma hos någon och kollat på hur de bläddrar genom sitt personaliserade Netflix-utbud, tagline efter tagline, 30 sek av en trailer här och där, för att hitta något som ens verkar värt att kolla på? Eller som när jag var överarbetad och slocknade i en fåtölj kl. 22 på en fest, vaknar kl. 04, och samma jämntjocka Spotify-genererade doom metal-mix någon satte på i början av kvällen fortfarande spelar? Set it and forget it-musik? Är det så vi vill ha det? Ska det vara såhär?!??

Nästa inlägg blir om de alternativ som står till buds och de fördelar (+ fåtal nackdelar) jag upplever med att leva som om det vore 00-tal rent tekniskt.

Glada måndagar: Manchattan

Bild: @womanchester0161_pics. Spana in sporan till Eccles!

Något av det första som slog mig när vi spatserade runt i centrum av Manchester var hur många av de modernare byggnaderna som lika bra hade kunnat stå i Helsingfors nånstans. Men så fanns det också rödtegel, rödtegel, rödtegel, dock inte på holländskt dovt brunrött sätt, nej, illrött.

Bränner fan i näthinnan att kolla på när solen skiner.

Samt också något så exotiskt som skyskrapor. Det fanns en handfull i Haag också, men de liknade inte dessa futuristiska bjälkar av glammigt glas, och de hade definitivt inte namn som Deansgate Square South Tower, Oxygen Tower 1, Angel Gardens eller Artisan Heights. Det var antagligen denna blandning av bekanta och nya element som fick mig att tända till. Brukade ibland skämta om att en blandning av Finland och Holland där alla pratar engelska hade varit perfekt, och närmare än såhär kommer man nog inte. Sen att UK har sina… opraktiska egenheter, det får man lov att ta.

Skyskraporna har för övrigt ploppat upp som svampar på mycket kort tid, och ett stort antal till är på väg, vilket har lett till smek-/öknamnet Manchattan. Långt ifrån alla är tillfreds med planerna. Vissa oroar sig över stadens profil, bokstavligen (själlöshet) såväl som bildligen (förändrade vyer), andra betvivlar att servicenivån för centrum (skolor, läkarstationer) kommer komma ikapp på länge än, några är förbannade på att staden har viftat bort sitt åtagande att bygga affordable housing i centrum till förmån för utländska investerare samt välbeställda människor som både vill bo och jobba mitt i smeten (och sedermera inte drar sig för att bilda cityfamiljer).

2020 01 22 Skylines Future 1
Skiss över Manchesters skyline år 2030. Bild: Manchester Confidentials

Andra är mer optimistiska. De menar att de som inte gillar skyskrapor i stadsbilden är bakåtsträvare, att det är dags att get with the times och omprofilera staden för att undvika att talanger från norra England sticker till London av ren slentrian. De vidhåller att det är en bra grej för alla att pengar kommer in och att staden får en mer internationell profil. En före detta industristad, nedgången och ruffig, som klarat av att rebranda sig till ekonomiskt regioncentrum är ju en klassisk framgångssaga. Rags to riches.

Själv sitter jag nog på staketet, känns som ett övertramp att ta definitiv ställning i denna känsliga fråga som relativt nyinflyttad. Tydligt är att förändringens vindar viner kring skraporna.

Tomma tunnor

Haha, gillar hur sent-en-lördagskväll-jaget kände tillräckligt med pliktkänsla för att hala fram telefonen och skriva några rader i bloggens första mobilinlägg innan hon slocknade. Gulligt.

Delta Green var helt intressant, rekommenderar den rollspelsintresserade att testa, speciellt om man endast kört olika fantasyvarianter förr. Platsen för scenariot var Afghanistan i oktober 2011, gruppen bestod av fyra amerikanska soldater, en civil diplomat, hennes livvakt, samt en tolk. Uppdraget var att åka till en specifik dal befolkad av en skild etnisk grupp och 1. upprätta en diplomatisk förbindelse 2. erbjuda mat, vapen och medicinska förnödenheter 3. få dem att tillåta upprättandet av en amerikansk utpost i kriget mot den gemensamma fienden, talibanerna. Eftersom Delta Green uttryckligen innefattar lovecraftiga tendenser visade det sig förstås inte vara så enkelt. Gillar man inte primalskräck bör man nog undvika just denna rollspelsart.

Gick förstås också och förälskade mig i lägenheten jag kollade på innan, håller tummarna för att jag får den. Tror fan inte jag kommer hitta något lämpligare om man tar alla faktorer i beaktande: läge, storlek, avgifter och hemtrevnadskänsla. Kan bra tänka mig att bo där i åratal. Påminde lite om mitt rum i Haag, men en helt egen lägenhet. Gräddfärgade väggar istället för mäklarvitt, stort fönster mot baksidan, badkar (!), mysigt litet kök med gasspis, högt i tak, på gångavstånd från D. Har lämnat in min ansökan, måtte det gå vägen.

De tre kanadensiska killarna lämnade för övrigt in sina slutgiltiga bidrag till rollen som Richard i tid. Amerikanen beklagade först att han hade glömt bort tiden medan han hjälpte sin morsa flytta och att det var för sent att spela in när han kom hem, därefter sa han att han inte kan slutföra projektet till en duglig standard pga. housemates.

Klart att shit happens, men sättet det var skrivet på var för aggressivt i sitt försök att väcka empati (du vet vad jag menar, för mycket snyfthistorievibbar). Detta var alltså snubben som försökte verka så proffsig att han hade official på slutet av sitt namn, och påstod sig ha knappt ett decenniums erfarenhet. Killen som fick rollen hade inte gjort ett endaste gig sedan han registrerade sig på Fiverr för ett år sen, men ändå var han definitvt den som fattade grejen snabbast och faktiskt vågade spela ut precis till den grad jag bad om. Solklar vinnare. Tomma tunnor skramlar mest?

Comfortably numb

Ligger i en soffa med fluffig filt uppdragen ända till näsan, nöjd och glad men trött, trött och sladdrig. Mycket nya människor och sedan intressanta konversationer till tre på natten. Länge sen sist. Imorgon slutgiltiga valet av röstskådis. Har redan en känsla av vem det kommer bli, rätt oväntat val egentligen. Zzzzzz

Conundrum

Alltså. Varenda gång jag går till Sainsbury’s finns det minst en kundvagn vid slutet av tunneln för lätt trafik som går under stora vägen. Butiken är så liten att de inte ens har kundvagnar, så det är inte deras. Ibland är det bara en, ibland upp till fyra, gångerna det har varit helt tomt kan räknas på en hand. Vad är grejen? De kommer från olika matbutikskedjor varje gång, tas bort, och så dyker det upp nya. Kan nån upplysa mig?

Usch för kalldusch

Fick en otrevlig överraskning när det visade sig att det nyupptappade badet var iskallt imorse, gick ner och vidarebefordrade felkoden på boilardisplayen till disponenten. Det fick bli en så kallad raggardusch istället. Hör ofta att det predikas om kallduscharnas särdeles ymniga superdupermegaultravälgörande effekter numera, men alltså nä, den dag jag börjar sjunga deras lov kan du vara säker på att det är fråga om en doppelganger (31 HP, 420 XP, var beredd på haste och mirror image om den är greater).

Möte med gamestudion senare i eftermiddag, har ett par idéer samt en del nytt att visa upp. Imorgon blir det D&D-session via Roll20, något av en specialare (som jag inte har planerat ett skit inför än, måste göra det ikväll). Visning på lördag, en lägenhet med badkar (!), därefter min första session Delta Green med D och diverse folk jag inte känner så bra.

Söndag möjligen mer parkhäng om vädret tillåter. Inkommande måndag är en bank holiday i UK, så det är egentligen frågan om en långhelg. På tisdagen ska jag ha ett telefonsamtal med en kvinna från jobbcentret, vi ska fundera ihop en lösning så att jag gradvis kommer ut i arbetslivet igen på ett hållbart sätt. Redo för det nu. Är fortfarande förbluffad att den dagliga smärtnivån är LÄGRE sedan Lyrican avslutades, alltså.

Just precis nu trillade det in ett mail som glatt meddelar att tredje duden av fyra har levererat sin tape för Richard (se gårdagens inlägg), får ta och hoppa in i det med detsamma. Lekker bezig, skulle de säga i Holland. Betyder typ fullt upp på ett sätt som känns belönande, doing well, on a roll. Extremt holländskt att säga det sarkastiskt också, men jag menar det. Äntligen lite luft under vingarna, satan.

Fiverr-iver

Fiverr Events Hub

Då har processen kommit så långt att det var till att regga Fiverr-konto och leta upp en glad kanadensisk amatör för att göra rösten till Richard i Trevor Bock. Valde ut fyra dudes som vill bli röstskådespelare, tre infödda engelskspråkiga kanadensare och en amerikan som kan göra en kanadensisk accent. Skickade samma karaktärsbeskrivning åt dem alla, tillsammans med en stillbild, samt ett utdrag ur en representativ scen. Richard har problem med att hantera ilska, så jag vill försäkra mig om att den som får jobbet faktiskt vågar go all the way när han får spader titt som tätt.

De var så arma peppade att få sätta tänderna i en animerad karaktär, det smittade av sig. De flesta beställningsjobb innefattar nämligen läs detta med en förtroendegivande nordamerikansk accent till presentationsvideon på vårt företags hemsida. Tyckte det var rättvist att kompensera dem alla för att göra en liten audition, att lära sig kommunicera det man vill ha och diskutera revisioner fram och tillbaka är också viktigt, så det är värdefull träning för mig med. Kommer jobba med den som får rollen så länge serien pågår, och då ingår det att pejla skum grammatik och ordval som kunde vara mer genuina.

Har redan hunnit få in ett bidrag. Har hittills endast haft folk jag känner som röstskådespelare, så att höra en person man inte känner läsa ett manus man skrivit enligt sin tolkning av karaktären är 100 % totalt jävla surrealistiskt. Valet görs på söndag, middagstid, för att ge alla tillräckligt med tid att skicka in sitt bidrag och göra revisioner om det behövs.