Jå hej hej glad nästan oktober (döden döden döden blerg blärg blårg).
R.I.P. to a real one.
Under sensommaren och förhösten har jag bland annat hunnit med följande:
Jobb.
”Droney’s corporate goth era” — A
M:s birthday shoop, detta år en scen från pågående D&D-kampanj
Avernus är fint såhär års.
Trilla nerför trapporna vid Rebellion
Aj.
Snacka med en fysioterapeut om Baldur’s Gate (1998) och Baldur’s Gate II (2000) i fem timmar, samt nätt och jämnt stå emot frestelsen att skaffa Baldur’s Gate 3 (2023)
must… not…. yield……
…främst med anledning av jobb #2.
n3v3r_3nd1ng_5t0ry_2024_666
Jag har även hunnit hjälpa D att tvätta ur all ölbryggarutrustning (dvs. titta på), dricka skumpa i parken med en ekonomiprofessor, samt väcka en hel sovsal vid ett kollektiv genom att ta fel dörr på väg tillbaks från vessan.
Dessutom har jag:
Besökt GB i NL en sväng
JAHA, ERE ”REDD LAIGHT DISTRIKT” ELU???? HUEHUEHUE
…samt Kanada och USA för första gången i mitt liv (!!!!!). Reseskildring kommer förstås, bara jag har hunnit smälta intrycken lite.
Under ovan nämnda soloresa till Nordamerika hade jag också gott om tid att fundera över det som jag benämnde ”snöbollen i bakhuvudet”, och summan av kardemumman är att det är dags att ta de första raska stegen mot att lämna UK. Definitivt inget litet eller lätt beslut, men det är gjort.
De senaste fyra åren har jag befunnit mig på brittisk mark under pandemi-fasoner, Brexit-farser och oräkneliga Tory-fadäser, men det är som om jag till sist har börjat känna av snålblåsten på allvar. Skulle kunna ansöka om settled-status i oktober 2024, men jag tänker inte hänga runt i 1-1,5 år till bara för en glorifierad undo-knapp som är giltig i två år.
Har en känsla av att det brinner i knutarna – lite på samma sätt som jag kände år 2019, när jag ville hoppa på UK-tåget innan Brexit-stinsen blåste i pipan – men år 2024 ser jag fan inte annat än ytterligare kaos och turbulens för horisonten.
Abort mission.
Visst är det turbulens annanstans också, vi lever i omtumlande tider, men jag har svårt att motivera varför jag skulle stanna i landet. Jag har goda vänner här, visst, men det har jag i Finland också, plus familj; och såväl vänner som hjärtat finns i NL, vilket rimmar illa med att yra runt i UK under ~90 % av året.
Manchester är fortsättningsvis en fantastisk jävla stad – här finns verkligen allt man kan önska sig… i ett visst livsskede, med vissa prioriteringar. Statistiskt sett ska min framtid hålla i ytterligare fem decennier i bästa fall, och jag har svårt att föreställa mig en framtid här som inte skulle innebära en livsstil vars utgångsdatum börjar bli uppenbart.
Morticia ligger numera precis bredvid en spora-hållplats, men jag lyckades ändå gå förbi – noterade det omärkta skyltfönstret med halvhjärtat arrangerade paitor först på andra vändan.
Denna lördagseftermiddag var butiken tom, ja, förutom en manlig Gen X:are bakom disken då. Blond mittbena, mild uppsyn. Jag började berätta om mina exkursioner till Eriksgatan, samt till vilken grad jag idoliserade Riikka som näpen teini-goth, och han log och informerade mig om att Riikka har kaffepaus, men borde komma tillbaks lite när som helst.
Under tiden tog jag en titt på galgarna. Det har hänt ett och annat sedan 00-talet. Alchemy Gothic-smyckena och Demonia-stövlarna lyste med sin frånvaro – det var Killstar och Punk Rave så långt ögat kunde nå, och förstås med en redig markup; fanskapet ska ju gå runt också. Den skrupellöse får dock tillfälle att pröva passformen i butik, men beställa samma plagg direkt från leverantören för billigare peng.
Som mest hade Morticia tre (!) fysiska butiker i Helsingfors, plus en webbshop, men av de fysiska butikerna finns bara en kvar, och webbförsäljningen monterade de ner sommaren 2013. Sedan dess har deras hemsida redirectat till Facebook-sidan, och någonstans där tycks både det visuella uttrycket och sloganen ”Reckless Fashion” ha fastnat, till skillnad från det nu-gothmode som faktiskt står till buds på plats.
Åtminstone blev de inte en del av goth till rockabilly/fiftare/vintage-pipelinen.
Till sist kom Riikka in genom dörren med snabba kliv. Hon hade fortfarande tunna penslade ögonbryn, men var numera blond och klädd i neutrala färger. Denna gång noterade jag även att hennes minspel på bästa fåtöljpsykologimanér tåls att kallas något autistiskt (hoppas fan int att du har druckit en shot för varje gång jag har nämnt ”blond” i mitt helsingforsiska yras hittills, förresten).
Jag började berätta om mina Morticia-minnen, men märkte snabbt att hon inte var särskilt mottaglig. Alls. I själva verket hade hon ett ansiktsuttryck som jag har sett mer än en gång på folk som blir tillfrågade om något de har lämnat bakom sig för länge sen – en sorts loj förvåning, och i detta fall även en skopa snarstuckenhet.
Det är inte gothkvinnan på bilden som har skrivit brevet.
Jag bytte ämne till gothmode istället, och hur det har förändrats över decennierna. ”I don’t think it has changed that much”, sa hon med en axelryckning. Jag kontrade, jubade nånting om nu-goth, insta och influencers, vilket fick henne att hugga.
So you are wondering why we still exist?
Gravallvarlig fråga, utan minsta humor eller sarkasm. Blev lite ställd, så jag backade en aning till förmån för att kallprata om vad jag trodde var mer neutral mark, dvs. independentvaruhuset Affleck’s i Manchester. Hon svarade so there are still enough tourists to keep it going?, vilket konfunderade mig en smula, tills hon något senare kläckte ur sig we survive just on tourists now.
Det ante mig.
Riikka försvann in i ett bakrum någonstans, och jag hade plötsligt en klart mindre nostalgisk smak i munnen. Kom dock ihåg min goda föresats att jämt förbli en äkta skurk köpa något för gamla tiders skull – talk is cheap, som bekant – men jag kan inte påstå att nu-goth är riktigt min grej, och framför allt fanns det fan inget i min storlek. Det var idel S och XS, liksom var dåtidens rådande ideal, men vi som får för oss att gå in i en stenfotsbutik tenderar att inte ha taniga tonårskroppar längre.
Till sist hittade jag ändå ett halsband som förvisso tillhörde kategorin costume jewelry, men som någorlunda matchade de röda stenarna i mina örhängen, så det fick följa med till kvällsprogrammet.
Tio ege. Bättre än ingenting.
ROOTS, BLOODY ROOTS
Efter någon timmes vila i bastun på rummet tänkte jag att det nog är lika bra att krama det sista ur den helsingforsiska julilördagen ändå, och begav mig därför till Puskas [sic] efterfest vid Lepakkomies.
Puska är enligt utsago ”Best DIY metal/rock/punk fest Helsinki has to offer”, men ärligt talat var jag inte sådär jätte-super-hajp. Musten hade helt enkelt hunnit gå ur mig. Blev inte precis bättre när jag insåg hur täta maskorna var folk emellan, så jag bestämde mig för att dra en fuling och låtsas vara där i egenskap av journalist.
Steg 1: Bär något aningen peacockigt, föreslagsvis näskedja Steg 2: Sträck på ryggen Steg 3: Antag en självklar min Steg 4: Skaff ett stop i baren Steg 5: Ställ dig lite lojt vid ljudbåset med penna och anteckningsblock Steg 6: Åtnjut oförklarlig och oförtjänt respekt Steg 7: ??????? Steg 8: Profit.
Bevittnade stonertrion Monsternaut, som var ihan ok (märks det att jag inte är recensent?), och Bonehunter, någon sorts blackened thrash-ish, på just detta vis. Ett (1) hugat fyllo vågade sig fram när jag rökte en tobak utanför och frågade vem jag skrev för, på finska.
Well, nothing fancy, just this local zine in Manchester. MÄNTSESTÖR? VOTS IT KOLLED? Men vittu. Uh, ”Strange Aeons”? STREINDJ IONS? Yeah, like Lovecraft, you know? JEEE, JEEE, EITS PII LOVKRÄFTKUTULU JEEEE
Ungefär i det skedet bestämde jag mig för att checka ut från alltihop och vandrade halvtimmen tillbaks till vandrarhemmet och sov, dvs. stängde ögonen i femton minuter, innan det var dags att ta bussen till flygplatsen kl. 03.
Chaffisen körde som någon som precis hade lämnat sin partner.
Madrona Silvander 