Det blir en glad (i själva verket sorgsen) måndag imorgon istället, det har trots allt varit en röd dag i UK idag. Långhelger tenderar som bekant att bli fredag, lördag, lördag 2, söndag i praktiken.
För övrigt förvånar detta mig inte alls. Tålamodet har nått botten, folk orkar inte med restriktioner alls längre. ”Get away” betyder givetvis utlandssemester, att hemestra är tydligen inte att komma bort tillräckligt. Reser man till Spanien får man fanimig finna sig i att tio dagar av semestern kommer ägnas åt att vara hemma i karantän efteråt, eller inse att tio dagars inkomstbortfall tyvärr måste räknas med i budgeten detta år.
Den skrupellöse som inte vill dra saker till sin spets och helt skita i karantänen kommer antagligen hem och sjukanmäler sig. ”Oj nej, vi uppvisar symptom, nähä det var inte corona, nåja helt vanlig förkylning då, bäst att inte smitta kollegerna iallafall.” Suck.
Vad är då detta? Trafford Centre, ett massivt kommersialismens tempel till Mammons ära. Alltså vad satan. Så bisarrt ställe. Grekisk och romersk estetik blandas med kinesiska influenser och amerikansk svulstighet i barock-/rokokoförpackning. Stället är fanimig oändligt, det sträcker sig i långa armar fullproppade med affärer på flera våningar.
Nåväl, for till John Lewis och köpte champagneglas och bestick, billigaste de hade. Det är en kedja som i princip representerar middle England, sa T. Därav såg vi till exempel en silvrigt glänsande ”toilet butler” (vessapappershållare) för £99 och annat bisarrt. Förstås också designklassiker som skålar av Georg Jensen, vilket jag aldrig hade vetat om inte för SVT-produktionerna Antikmagasinet, Hemma hos arkitekten och Vem bor här.
Uppackandet går som smort, men det är fan fortfarande kaos. Täcks inte visa några bilder innan allt är i ordning, men fan så fint det är. När solen lyser in i badrummet på kvällen… AAAAAAAAA. Det har varit sommartemperaturer i några dagar nu och det fortsätter, skönt att glida omkring i bil och fixa ärenden. Trött+glad-kombon håller i sig.
Sitter vid bistrobordet i ett hav av bruna lådor (mestadels märkta, som tur är). Kan fanimig inte fatta att jag bor här nu. Alltså vad satan. Hur gick detta till? Forntida Madrona måste ha fixat en massa skit för att få det att klaffa. Är det möjligt att det bara är en dröm?
T körde oss från Stourbridge upp till Manchester, galen trafik. Första dagen på spring bank holiday, alla ska fira långhelgen med en så kallad hemester, exempelvis i the Lake District i Nordengland. Blev en halvtimme försenade trots god marginal och har alltså hållit på sen halv ett på eftermiddagen.
Fem vändor till self storage-stället, hämta trolleys, skicka upp med godsliften, rulla nerför korridoren, öppna koppin, lassa på, rulla nerför korridoren, in i godstransporten, hiva in i bilen, köra hem, lasta av bilen, släpa uppför trapporna, in i hallen.
Larmet på self storage-stället gick hela tiden, men tror inte det var på grund av oss. Någon hade satt ett hänglås på grannkoppin utan att peta in regeln där den ska sitta, alltså var den helt öppen trots hänglås. Antagligen var det detta som larmet inte förstod sig på. Vi såg rakt in i CCTV-kameran och ryckte på axlarna och pekade på skiten, fan heller att det ska bli böter på min räkning för något jag inte gjort liksom.
Trött, trött men glad, glad. Lyckades göra A två tjänster idag medelst bil också, han är också i flyttsvängen. Jag och T har nyss tryckt i oss två veganburgare med extra allt och franskisar. Man kan lugnt säga att matkoman kallar. Får man ha det såhär bra?
Det finns en grej som de absolut smartaste människorna jag någonsin känt har gemensamt.
Högskoleutbildning? Vissa har, andra gick yrkes. Bra jobb? Vissa har, andra har skitjobb eller är långtidsarbetslösa (vilket för övrigt inte kan förutspås om man bara tittar på utbildningsgraden). Depression? Mjo, åtminstone i perioder, men vissa har lyckats klå skiten med åren, andra är fortfarande labila.
Nä, jag talar förstås om en odödlig uppskattning för könsrock. Internationell läsare? Sammanfattning.
Musiken tenderar att dra mot punkhållet, men det finns också mycket dansband, elektronisk musik samt trackerlåtar och chiptunes inom genren. Kollar man på klientelet som dök upp till denna spelning med elektronisk könsrock syns en överrepresentation av klädstilar man kanske mest skulle förknippa med gitarrbaserad musik.
Merparten av könsrockklassikerna producerades innan internet och spreds via avbandade kassetter, sedan hembrända skivor, LAN-partyn och peer-to-peer-fildelning. Trots att det är lättare än någonsin att länka en låt åt en kaveri är det onekligen svårt att se att könsrock skulle bli en grej om stilen uppstod nu.
Hon skulle rädda könsrocken, men riktigt så blev det inte, va.
Generationsindelningar är ovetenskapliga bla bla, men det känns som att Gen Z skulle tycka genren är stötande och allmänt… omogen (vilket förvisso är sant, men bevisligen inte hindrade fanbasen millennials och Gen X:are). Inte super de och inte knullar de runt. Vad är det för fel på ungdomen nuförtiden??!=!=!?!?!
Hittade och fotade denna bild när jag började reda upp på vinden i barndomshemmet efter uppbrottet med senaste exet sensommaren 2017. Den är tagen på kamarin hos mormor på Brändö i Vasa. Ser ut som julpapper i bakgrunden, men det är inte julafton, för det var bara jag och morsan där. Möjligen var vi i färd att slå in några nyinhandlade julklappar. Tröjan jag har på mig samt hårfärgen daterar iallafall bilden till 2003, alltså är jag tretton år. Det var definitivt mormor som tog bilden.
När jag tolkar ansiktsuttrycket ser jag en kombination av sorg, äckel, hat och försvarsställning. Det är för mig klart som korvspad. När morsans ögon föll på bilden medan jag städade på vinden, fjorton år efter att bilden togs, sa hon spontant ”oj vilken fin bild på dig!” och jag tänkte are you fucking serious right now. Tänker rätt ofta på engelska när oväntad ilska väller upp.
Har konstaterat att det i princip finns två alternativ om man under uppväxten är van vid att bli misstolkad, missförstådd, ifrågasatt, bortviftad eller annars bara ej respekterad. Nu snackar jag alltså inte om något jävla teini NI FATTAR INGENTING!!!! *smäller i dörren för utebliven skjuts till Åminne/Fagerö*, utan om grejer som utan överdrift angränsar till psykisk misshandel, om så i rent oförstånd.
Antingen slutar man lita på sin egen upplevelse och antar att andra vet bättre/att det är något fel på en, eller så tar man upp svärd och sköld och antar att man kommer få slåss för sin sak med precis alla man möter. Själv gick jag från ledset barn och det första alternativet till arg postpubertal tween och därmed det andra alternativet. Jobbar fortfarande på att slipa ner taggarna, och då är jag alltså trettioett år fyllda.
I båda fallen är det vanligt att bli rörd när någon faktiskt fattar. Det kan till exempel handla om att man äntligen får en diagnos när omgivningen och även tidigare läkare har varit totalt oförstående. Förvåningen i att plötsligt bli bemött med ett jamen det är ju självklart istället för att bli ifrågasatt är en chock i sig. Ren förlösning.
Vad står det då på paitan?
Något jag faktiskt kan skratta åt i backspegeln. Lät trycka upp denna tröja hos ett litet tryckeri i nejden eftersom Avril Lavigne var ett av mina stora hatobjekt. Det var viktigt att ta ställning mot hennes poppiga försök till skejtpunk. Minns också att bandet Good Charlotte gjorde mig vansinnig, och jag måste ha ägnat timmar åt att svara i varenda tråd med titeln ”Är GC punk?????” på SVT-communityn Spinn, det var nämligen ett ämne som återkom ofta. Lyssnade själv mycket på en bränd MP3-skiva med Asta Kask och annan svensk 80-talspunk vid tillfället, vilket givetvis gjorde mig till en bättre människa.
Jolt Cola-burken är definitivt arrangerad för bildens skull, de sålde dem vid simhallen i Vasa av alla ställen, så det var svårt att få tag i. Mina svenska datakompisar snackade dock regelbundet om Jolt, och drycken nämndes ofta i låtar av skämtgruppen (?) mIRCwar med Perrra i spetsen i samma andetag som LAN, Quake, MMX, mIRC, warez, nukes, takeovers och andra självklarheter. Svinhög koffeinhalt så man orkar programmera hela dagen och lira Quake natten lång. Y2K-nostalgin har ju varit ett faktum ett tag, kanske man borde försöka få tag i en burk?
Madrona Silvander 