Lillsöndag

Det blir en glad (i själva verket sorgsen) måndag imorgon istället, det har trots allt varit en röd dag i UK idag. Långhelger tenderar som bekant att bli fredag, lördag, lördag 2, söndag i praktiken.

För övrigt förvånar detta mig inte alls. Tålamodet har nått botten, folk orkar inte med restriktioner alls längre. ”Get away” betyder givetvis utlandssemester, att hemestra är tydligen inte att komma bort tillräckligt. Reser man till Spanien får man fanimig finna sig i att tio dagar av semestern kommer ägnas åt att vara hemma i karantän efteråt, eller inse att tio dagars inkomstbortfall tyvärr måste räknas med i budgeten detta år.

Den skrupellöse som inte vill dra saker till sin spets och helt skita i karantänen kommer antagligen hem och sjukanmäler sig. ”Oj nej, vi uppvisar symptom, nähä det var inte corona, nåja helt vanlig förkylning då, bäst att inte smitta kollegerna iallafall.” Suck.

Mammon’s mansion

Vad är då detta? Trafford Centre, ett massivt kommersialismens tempel till Mammons ära. Alltså vad satan. Så bisarrt ställe. Grekisk och romersk estetik blandas med kinesiska influenser och amerikansk svulstighet i barock-/rokokoförpackning. Stället är fanimig oändligt, det sträcker sig i långa armar fullproppade med affärer på flera våningar.

Nåväl, for till John Lewis och köpte champagneglas och bestick, billigaste de hade. Det är en kedja som i princip representerar middle England, sa T. Därav såg vi till exempel en silvrigt glänsande ”toilet butler” (vessapappershållare) för £99 och annat bisarrt. Förstås också designklassiker som skålar av Georg Jensen, vilket jag aldrig hade vetat om inte för SVT-produktionerna Antikmagasinet, Hemma hos arkitekten och Vem bor här.

Uppackandet går som smort, men det är fan fortfarande kaos. Täcks inte visa några bilder innan allt är i ordning, men fan så fint det är. När solen lyser in i badrummet på kvällen… AAAAAAAAA. Det har varit sommartemperaturer i några dagar nu och det fortsätter, skönt att glida omkring i bil och fixa ärenden. Trött+glad-kombon håller i sig.

Sötebrödsdagar

Sitter vid bistrobordet i ett hav av bruna lådor (mestadels märkta, som tur är). Kan fanimig inte fatta att jag bor här nu. Alltså vad satan. Hur gick detta till? Forntida Madrona måste ha fixat en massa skit för att få det att klaffa. Är det möjligt att det bara är en dröm?

T körde oss från Stourbridge upp till Manchester, galen trafik. Första dagen på spring bank holiday, alla ska fira långhelgen med en så kallad hemester, exempelvis i the Lake District i Nordengland. Blev en halvtimme försenade trots god marginal och har alltså hållit på sen halv ett på eftermiddagen.

Fem vändor till self storage-stället, hämta trolleys, skicka upp med godsliften, rulla nerför korridoren, öppna koppin, lassa på, rulla nerför korridoren, in i godstransporten, hiva in i bilen, köra hem, lasta av bilen, släpa uppför trapporna, in i hallen.

Larmet på self storage-stället gick hela tiden, men tror inte det var på grund av oss. Någon hade satt ett hänglås på grannkoppin utan att peta in regeln där den ska sitta, alltså var den helt öppen trots hänglås. Antagligen var det detta som larmet inte förstod sig på. Vi såg rakt in i CCTV-kameran och ryckte på axlarna och pekade på skiten, fan heller att det ska bli böter på min räkning för något jag inte gjort liksom.

Trött, trött men glad, glad. Lyckades göra A två tjänster idag medelst bil också, han är också i flyttsvängen. Jag och T har nyss tryckt i oss två veganburgare med extra allt och franskisar. Man kan lugnt säga att matkoman kallar. Får man ha det såhär bra?

Välkommet avbrott

Det finns en grej som de absolut smartaste människorna jag någonsin känt har gemensamt.

Högskoleutbildning? Vissa har, andra gick yrkes.
Bra jobb? Vissa har, andra har skitjobb eller är långtidsarbetslösa (vilket för övrigt inte kan förutspås om man bara tittar på utbildningsgraden).
Depression? Mjo, åtminstone i perioder, men vissa har lyckats klå skiten med åren, andra är fortfarande labila.

Nä, jag talar förstås om en odödlig uppskattning för könsrock. Internationell läsare? Sammanfattning.

Top könsrock artists | Last.fm
Mannen, myten, legenden. RIP.

De fullkomligt älskar Onkel Kånkel, Tunnan och Moroten, Binnike Bengt och Röy Rövmuns Orkester, DH Pamoash, Snorleifs, Mongolidos, Slarvingarna (Österbotten represent!), The Kristet Utseende, Bengt Andersson, Cp Gubben och otaliga one hit wonders inom genren.

Antar det inte fanns så mycket att göra i småstäder och obygd förr i tiden. Sannolikheten att en ”modern” aficionado även uppskattar Mongo från yttre rymden samt Kalle Anka tar syra och tänker på bajs är stor. Det behövs väl en motvikt till att gå runt och vara så jävla smart hela tiden.

Musiken tenderar att dra mot punkhållet, men det finns också mycket dansband, elektronisk musik samt trackerlåtar och chiptunes inom genren. Kollar man på klientelet som dök upp till denna spelning med elektronisk könsrock syns en överrepresentation av klädstilar man kanske mest skulle förknippa med gitarrbaserad musik.

Merparten av könsrockklassikerna producerades innan internet och spreds via avbandade kassetter, sedan hembrända skivor, LAN-partyn och peer-to-peer-fildelning. Trots att det är lättare än någonsin att länka en låt åt en kaveri är det onekligen svårt att se att könsrock skulle bli en grej om stilen uppstod nu.

Lilla Lovis Photos (2 of 9) | Last.fm
Hon skulle rädda könsrocken, men riktigt så blev det inte, va.

Generationsindelningar är ovetenskapliga bla bla, men det känns som att Gen Z skulle tycka genren är stötande och allmänt… omogen (vilket förvisso är sant, men bevisligen inte hindrade fanbasen millennials och Gen X:are). Inte super de och inte knullar de runt. Vad är det för fel på ungdomen nuförtiden??!=!=!?!?!

Hat i blick och paita

Hittade och fotade denna bild när jag började reda upp på vinden i barndomshemmet efter uppbrottet med senaste exet sensommaren 2017. Den är tagen på kamarin hos mormor på Brändö i Vasa. Ser ut som julpapper i bakgrunden, men det är inte julafton, för det var bara jag och morsan där. Möjligen var vi i färd att slå in några nyinhandlade julklappar. Tröjan jag har på mig samt hårfärgen daterar iallafall bilden till 2003, alltså är jag tretton år. Det var definitivt mormor som tog bilden.

När jag tolkar ansiktsuttrycket ser jag en kombination av sorg, äckel, hat och försvarsställning. Det är för mig klart som korvspad. När morsans ögon föll på bilden medan jag städade på vinden, fjorton år efter att bilden togs, sa hon spontant ”oj vilken fin bild på dig!” och jag tänkte are you fucking serious right now. Tänker rätt ofta på engelska när oväntad ilska väller upp.

Har konstaterat att det i princip finns två alternativ om man under uppväxten är van vid att bli misstolkad, missförstådd, ifrågasatt, bortviftad eller annars bara ej respekterad. Nu snackar jag alltså inte om något jävla teini NI FATTAR INGENTING!!!! *smäller i dörren för utebliven skjuts till Åminne/Fagerö*, utan om grejer som utan överdrift angränsar till psykisk misshandel, om så i rent oförstånd.

Antingen slutar man lita på sin egen upplevelse och antar att andra vet bättre/att det är något fel på en, eller så tar man upp svärd och sköld och antar att man kommer få slåss för sin sak med precis alla man möter. Själv gick jag från ledset barn och det första alternativet till arg postpubertal tween och därmed det andra alternativet. Jobbar fortfarande på att slipa ner taggarna, och då är jag alltså trettioett år fyllda.

I båda fallen är det vanligt att bli rörd när någon faktiskt fattar. Det kan till exempel handla om att man äntligen får en diagnos när omgivningen och även tidigare läkare har varit totalt oförstående. Förvåningen i att plötsligt bli bemött med ett jamen det är ju självklart istället för att bli ifrågasatt är en chock i sig. Ren förlösning.


Vad står det då på paitan?

Något jag faktiskt kan skratta åt i backspegeln. Lät trycka upp denna tröja hos ett litet tryckeri i nejden eftersom Avril Lavigne var ett av mina stora hatobjekt. Det var viktigt att ta ställning mot hennes poppiga försök till skejtpunk. Minns också att bandet Good Charlotte gjorde mig vansinnig, och jag måste ha ägnat timmar åt att svara i varenda tråd med titeln ”Är GC punk?????” på SVT-communityn Spinn, det var nämligen ett ämne som återkom ofta. Lyssnade själv mycket på en bränd MP3-skiva med Asta Kask och annan svensk 80-talspunk vid tillfället, vilket givetvis gjorde mig till en bättre människa.

Jolt Cola-burken är definitivt arrangerad för bildens skull, de sålde dem vid simhallen i Vasa av alla ställen, så det var svårt att få tag i. Mina svenska datakompisar snackade dock regelbundet om Jolt, och drycken nämndes ofta i låtar av skämtgruppen (?) mIRCwar med Perrra i spetsen i samma andetag som LAN, Quake, MMX, mIRC, warez, nukes, takeovers och andra självklarheter. Svinhög koffeinhalt så man orkar programmera hela dagen och lira Quake natten lång. Y2K-nostalgin har ju varit ett faktum ett tag, kanske man borde försöka få tag i en burk?

Blixtvisit

Blixtvisit till Manchester idag. Tog första morgonturen med Megabussen från Birmingham och återvänder senare ikväll. £15 tur-retur, jämfört med tåg som hade kostat £40 en väg (!).

Huvudorsaken till besöket var att lämna in några dokument i original och kopiera passet personligen vid agenturkontoret. Läste igenom hyreskontraktet jävligt noga men hittade inget anmärkningsvärt, så nu är det påskrivet och spikat. Första månadens hyra och garantihyran betald, dit flög en tusing (ouch). Nedräkningen till inflyttningsdagen har sannerligen börjat. Tre nätter till.

Letade först och främst upp ett ställe att skriva ut mitt arbetskontrakt, sedan buss och promenad till agenturkontoret, sen en sväng via selfstore-stället som för närvarande huserar alla mina världsliga ting. Tänkte hämta UR44-interfacet som lämnade dit i misstag, men noterade att jag bevisligen inte packade mikrofonen i samma låda. Försökte vara effektiv och spela in röster i Stourbridge, men det blir det alltså inge av. Kan inte börja gräva efter skiten, se ovan liksom.

Skriver detta från huset A snart kommer lämna (förhoppningsvis), magen är full med en förbannat god linscurry som vi svängde ihop och åt med naan-bröd. Hade lite svårt att hitta stället i labyrinten av hus, bara varit hit en gång förr i smålulligt tillstånd. Telefonen bestämde sig för att krångla, okarakteristiskt nog, så kunde inte ringa och fråga. Intuitiv navigering tog mig till rätt område, men visste inte riktigt vilken dörr det var.

En Royal Mail-medarbetare såg min förvirring och frågade vilken address jag sökte. När jag svarade sa han att jag passar mer in i grannhuset, som jag råkar veta bebos av två lesbiska konstnärer. I’ve gathered as much, sa jag. Han förtydligade att det var menat som en komplimang, och det var det ju, jag skrattade gott och tackade så mycket.

Nu blir antagligen en pint eller två. Life is good.

Countryslaven

En lördag under våren 2019 var jag en sväng till Maastricht i södra Nederländerna, vid belgiska gränsen, för att hälsa på GB för första gången. Han hade vid tillfället kört upp till mig i Delft/Haag kanske ett tiotal gånger (2.5 h en väg) för en kvälls umgänge i stöten, så det var långt ifrån vårt första möte. Som både obotligt effektiv och pragmatisk passade jag på att boka in en Fetlife-date med en sub från trakten dagen efter, och detta var jag givetvis öppen med. Höll fortfarande GB på avstånd vid tillfället, det var bara några månader sedan vi hade återupprättat kontakten.

Sagt och gjort. Klockan är fem-sex på söndagseftermiddagen när jag uppsminkad stegar in på en närliggande pub för att träffa min Fetlife-date ”Hank”. Det namnet hade han gillat. Ingendera av oss har sett ansiktsbilder på den andra, men jag vet att han är sub, typ 21 år, normalviktig och långhårig. Bra odds, klart värt en blind date. Ser honom inte vid någon av borden närmast ingången, så jag beger mig djupare in i byggnaden, och där sitter han. Försöker att inte låta besvikelsen synas för mycket i mitt ansikte när jag slår mig ner.

Antingen är jag en bra skådespelerska eller så kan han inte läsa ansiktsuttryck, för Hank börjar glatt konversera. Han är själv positivt överraskad, det framgår med all önskvärd tydlighet. Jag, å andra sidan, vet genast att detta inte kommer leda till något annat än trevlig konversation i bästa fall. Han ser betydligt äldre ut än sina 21 år, men inte på ett sätt som får mig att misstänka att han ljuger om sin ålder.

Hårfästet har hunnit krypa bakåt en smula och är tunt uppå hjässan, frisyren inte av ett särskilt smickrande snitt för ansiktsformen. Utstrålningen är självsäker på ett sätt som indikerar att japp, han har seen some shit and lived to tell the tale. I övrigt är han inte bara klädd som en countryrockare från amerikanska södern, han pratar också som en. Får lyssna riktigt jävla noga för att alls notera minsta smula holländsk brytning i den breda engelskan. Det fanns inga som helst spår av detta i vår meddelandehistorik, i text framstod han om något som lite färglös.

Det visar sig dock att han som 18-åring stack till Nashville, Tennessee för att bli countrypopstjärna. Det blev mycket sprit, skitjobb, krogslagsmål, falska löften, sliskiga producenter, tidvis medvind, men slutligen grusade förhoppningar. Mot slutet började han dejta en tjej som visade sig vara dotter till en lokalpolitiker, och detta misstyckte farsgubben om. Allt gick åt helvete till sist och han stack tillbaks till NL med svansen mellan bena. Numera musiklärare och låtskrivare.

Hank sveper Southern Comfort rätt friskt medan han babblar på, så jag kan ju inte vara sämre. Att köra drink for drink med manliga bekanta är en ovana jag lagt av med sen dess, men vid tillfället var det fortfarande en grej. Han är en bra historieberättare, jag är definitivt underhållen. Inget indikerar att han ljuger om något av det han säger, men tar det ändå med en nypa salt. Timmarna går, spriten har stigit oss båda åt huvudet, jag vet att sista tåget till Haag går kring kl. 22 och håller koll på tiden.

När tiden är inne att tacka för mig, betala min del av notan och traska iväg mot tågstationen har jag dock ingen lust att avrunda kvällen, det känns förhastat. Vi är uppsluppna och har roligt, klockan är bara barnet. Jag klargör att den sortens attraktion inte har infunnit sig, och att han måste förbinda sig att erbjuda sin soffa åt mig som en ren artighetsgest om jag ska stanna i några timmar till, annars måste jag hoppa på tåget nu. Certainly.

Timmarna går och det blir slutligen dags att avrunda. Först när vi är utanför pubben visar det sig att han inte bor i Maastricht, utan i en närliggande stad. Jaha ja, det kunde du ju ha kläckt ur dig. GB reste bort samtidigt som jag gick till pubben, annars hade jag förstås bara sovit där en natt till. Det är verkligen inte riskfritt att sova hos en främling, men åtminstone är det en uttalat undergiven främling. Han visade sig vara harmlös, precis som magkänslan sa, men jag hade inte räknat med svadan som började på tåget till grannstaden. Under 40 minuter knäböjer han framför mig i en mestadels tom tågvagn och drar långa, överdrivet tillgivna haranger med sin sydstatsaccent.

[…] Madrona, if yew do take this poor soul as your faithful ser’vant, ah will be utterly de-di-cated to yew until the day ah die, so help me gahd. May he strike me down right now if ah tell a lie. Yew will want for nothin’. Ah’ll always be true, ah do so solemnly de-clare […]

Jag klargör igen att jag inte är intresserad. Det går in genom ena örat och ut genom andra, Hank är som uppslukad av en fantasivärld. Han fortsätter givetvis babbla när vi väl anlänt i grannstaden och går mot hans lägenhet, femton minuter till.

[…] See, ah’ve met your kaand before, but ah ain’t never met a lady like yew. And yew know ah re-cognize that force inside ye, clear as day. You got that will to po’wer. Ah swear, if yew give me a chance to prove that every word ah say is true, yew won’t regret it as long as ye live […]

Äntligen framme, vill bara sova, har gett upp försöken att svara, lönlöst. Slänger mig på soffan, han knäböjer bredvid den, och håller FORTFARANDE på. Alltså vad SATAN.

[…] Madrona, please. Yew won’t faand a better slave than yours truly, ah assure yew. Ah’ll do anythin’ yew want, full stop. Ah kneel before yew, ah am down on mah very knees, beggin’ yew fer just one chance to fulfill yer ev’ry de-sire. Ev’ry second spent not survin’ yew pains me to the very core of mah bein’ […]

TILL SIST säger jag let’s discuss it tomorrow, vilket alltså inte är ett nej, och tydligen tillräckligt för att han ska göra en reträtt. Slår upp ögonen morgonen därpå, ser en Bon Jovi These Days Tour 1995-plansch och tänker nå voi vittu, jag måste härifrån. Har en riktigt redig darra-krapula med kallsvettningar, hann bli nojig att det i själva verket var kratomabstinens, men det var bara pga. ingen mat sedan föregående eftermiddag och för lite vatten.

Som nykter är han lite mer medgörlig, han tycks inte minnas så mycket från tågresan och framåt. Inspirerad av hans filmiska monologer, men främst för att jag visste att hela historien skulle tåla återberättande, hör jag mig själv säga ”don’t call us, we’ll call you” innan jag drämmer igen dörren. Minns att GB var rätt förskräckt, han tyckte det hade varit bättre att kontakta honom för att fixa hotell istället. Kändes som en lite väl magstark lösning eftersom jag visste att Hank inte utgjorde någon konkret fara, bara en jävligt enträgen typ. ”Trägen vinner” tydligen inte alltid trots allt.

Invisible Eurovision

Det var tydligen Eurovisionen igår. Ofta betyder dylika uttalanden ”se hur lite jag bryr mig om kommersiellt skräp, se nu hur blasé jag är” (inte sällan rotat i faktumet att man visst kollade, om det så var fråga om hatewatching). Minns att KrishianBerusad.org hade ett riktigt giftigt livereferat från ESC i sin dagbok ett år på 00-talet, sjukt underhållande.

Utan att ha kollat svenska.yle.fi idag hade tävlingen dock inte krusat ytan. Har läst nyheter i UK nästan dagligen sedan jag kom hit, skiten har ändå inte dykt upp på radarn. På The Guardians framsida får man scrolla äääääända ner till kultursektionen innan ESC dyker upp, trots att landet tydligen var det enda som lyckades med konststycket att säkra noll poäng både från juryn och publiken. Om det beror på bidraget i sig självt eller andra orsaker kan man spekulera i, har inte bemödat mig att lyssna.

De digitala spaltmetrarna har istället tagits upp av ett inhemskt musikevenemang, det livestreamade Glastonbury 2021: Live at Worthy Farm, som tyvärr plågades av tekniska problem med drivor av sura biljettinnehavare som följd. Ingen av artisterna tilltalade riktigt, tillbringade lördagen på pubben istället. Saldot för födelsedagshelgen blev två flaskor bubbel och några pints. Småsliten idag, men inte så paha. Har egentligen bara en grej på programmet denna mulna, blåsiga söndag, och det är att ta sig djupare in i Watcher’s Keep.

Särboskap trots kap

Två gånger har jag bott tillsammans med en partner. Två gånger har det gått käpprätt åt fanders. I backspegeln har det bara varit fråga om några månader som sambor innan the beginning of the end, även om det har hållit i ett år eller två efter det.

Första gången var som tonåring, andra gången mid-20’s. Samma utveckling båda gångerna. För lite egentid, för nära inpå, aldrig riktigt ensam, uppdämd irritation, tappa lusten, dött sexliv, tappra försök, erkänna nederlag. Det är en sak att välja att umgås med någon, och en annan sak att det ska krävas specialarrangemang för att vara helt ensam hemma ens några timmar i stöten.

Den senare partnern, även känd som ”senaste exet”, var under en period borta nio timmar om dagen medan jag satt hemma. Det var ändå inte tillräckligt. Fick skuldkänslor över detta, inte var det ju hans fel, de flesta tycks klara av samboskap utan att bli totalt jävla galna. Mådde skit av att han kände sig ovälkommen på grund av mig. Det var ju lika mycket hans hem som mitt, och vi hade inrett det riktigt fint med en massa trippigt skit.

Seems like everyone’s sleepwalking through their waking state or wake-walking through their dreams… dreams…

Under pandemin fanns det två alternativ: påtvingat samboskap med T eller total ensamhet. Valde det förstnämnda och bodde med honom i tre månader under lockdown 1, sedan tre månader till under lockdown 3. Det gick förvånansvärt bra, speciellt om man beaktar att han jobbade hemifrån och vi båda drällde hemma. Det var ju dessutom utegångsförbud, allt var nedstängt förutom matbutiker och apotek, samma väggar 24/7.

Sexlivet var non-existent under månaderna vi bodde tillsammans, men vi visste båda att lusten skulle komma tillbaks sen. Stämningen var kärleksfull och vi hade ofta roligt tillsammans ändå. Till skillnad från mina tidigare samboförsök fanns det tillräckligt med utrymme för två separata domäner samt delade ytor för umgänge, och så var det ju fråga om en tidsbestämd period med början och slut.

Om man vill bilda familj är det förståeligt att bo tillsammans, även av rent ekonomiska orsaker, eller om båda helt enkelt känner för det. Det är commitment issues-skammandet jag sätter mig emot, precis som med poly. Det finns en uppsjö orsaker till särboskap som ej innefattar att man inte är seriös med ett förhållande, att man muka tvivlar på en gemensam framtid, att man inte älskar personen ”på riktigt”, eller att man är omogen.

Det kan lika bra handla om att åtminstone en part är en jävla sperg med ett enormt behov av att vara allena i hemmets lugna vrå för att fungera optimalt, eller att man aktivt vill välja att umgås med varandra, eller att ingen ska behöva offra det som håller en på skilda orter. Ja, det verkar ju inte bättre än att… folk är olika?! Who’da thunk?