I Åbo är det skillnad på vilken sida av ån man bor, men det är iallafall samma stad täl puol jokke som tois puol jokke. Korsar du floden Irwell i Manchester är du i Salford. Eller ska jag säga IN Salford. De rosa skyltarna återfinns överallt där städerna möts, viktigt det där.
Rent historiskt hade Salford länge mer kulturell relevans än Manchester. När industrierna lades ner och inlandshamnen tystnade hade Salford svårt att repa sig, mycket arbetslöshet och gängbildning och alkoholism och skit. Undermåliga viktorianska radhus revs och man byggde undermåliga 60-talskuber i betong istället.
Staden har dock fortfarande en hel del sexiga gamla byggnader för den arkitektoniskt intresserade. Sen finns det förstås arbetarrörelsebiblioteket för alla lefties, MÖP:ar trivs vid Imperial War Museum North, och kulturtanterna i sällskapet kan gott svansa runt vid The Lowry, döpt efter konstnären. Ej att förväxla med det femstjärniga hotellet med samma namn.
Vidare finns det också en hel del intressant musikhistoria att upptäcka i Salford. Gillar man The Smiths är man antagligen bekant med anrika Salford Lads Club. Happy Mondays kom från Salford, Peter Hook och Bernard Sumner från Joy Division/New Order likaså, för att inte tala om punkpoeten John Cooper Clarke.
Här finns även Salford Quays, alltid en fröjd att flanera runt där en vacker dag. Egentligen får man inte simma där men folk gör det på sommaren iallafall. MediaCityUK har yuppies, mediamänniskor och glasfasader så långt ögat kan nå, men det finns en drös med riktigt nedgångna områden i Salford också. Regenerationen har inte fördelats likvärdigt.
Bodde och jobbade i Eccles, Salford ett år (ej i bild). Nedgångna takeaways och council estates i centrum men stora, fina viktorianska medelklasshus norr om järnvägsspåret. Förvånas alltjämt över hur det kan vara så stor skillnad mellan områden som bara ligger ett par hundra meter ifrån varandra. Klassamhället lever och frodas i UK.
Madrona Silvander 