Heter man Reginald Dwight och försöker sig på en karriär inom showbiz kan det vara skäl att kalla sig Elton John. Har man ett efternamn som Cook och spelar piano kanske man har mer tur som Alicia Keys. Heter man David Jones och vill ha något tuffare kan man ta inspiration från en bowiekniv.
Sen har vi ju folk som är födda med perfekta artistnamn rakt upp och ner. Britpop hade Brett Anderson, Damon Albarn, Liam Gallagher, och framför allt, Jarvis Cocker. Med ett namn som det är det ett under om man lyckas undvika att bli rockstjärna.
Jason Pierce från Spiritualized förstås, perfekt jävla namn på karln. Trent Reznor från NIN, mystiskt ”z”. Josh Homme från QOTSA, suave som fan. Och om man skapade en algoritm för att generera ett perfekt namn för sångaren i Rage Against The Machine skulle den inte kunna spotta ur sig något bättre än Zack de la Rocha.
I Finland har vi alla tonårsgothartjejers våta dröm: Ville Valo, denne mössbeklädde suput i ett 1800-talstorn i Munksnäs, på senare tid utflyttad, ”nykter”-ish och ofta sedd i äppelknyckarkeps. Är lite sur på jätkän för hans attityd gentemot knark, nänänä, jag är helt ointresserad av sånt, mina laster är bara sprit och tobak. Sånt som det är sanktionerat att ha problem med, två av de mest destruktiva drogerna vi har. Jahaja.
Skrattade till när jag såg hans signatur på Wikipedia, har nog inte sett något mer on brand i mitt liv.
Orsaken till att jag började fundera på signaturer är att mitt nya bankkort kom i posten, och det ska förstås signeras på baksidan. Under passansökan vid finska ambassaden i London signerade jag något officiellt med nya namnet för första gången. Körde på ren känsla. Det blev fult.
En del av mig vill öva in något snyggt. Det skulle kännas ungefär som att gå runt med välmanikyrerade naglar, fast på papper. Nä hördu, det blir nog slarvspåret ändå. Är ingen Ville som smettar kråkfötterna på planscher och skivor regelbundet.
Madrona Silvander 