Sitter nu cirka tio kilometer in i en taxiresa på trettio kilometer som jag vet att jag inte har likviditet nog att betala, och som GB inte heller kommer kunna betala teknikmässigt när jag väl anländer.
Gör ett par trevande försök att försäkra mig om att gubben verkligen inte har en kortläsare någonstans i bilen, han säger jo jo, det finns flera sedelautomater precis dit vi är på väg, vi stannar där på vägen bara, inga problem, oroa dig inte. Jahopp.
Hasplar inte ur mig själva problemet vid det här laget, det ligger onekligen i mitt intresse att ta mig ända fram och lösa det därifrån. Chaffisen svischar förbi bilar i omkörningsfilen, jag sitter i baksätet och spånar med GB kring hur vittu vi ska lösa detta.
Anländer till sist vid Olivaer Platz i västra Berlin, precis vid paradgatan Kurfürstendamm. Ser aparthotellets ingång men ingen GB. Det tar dock inte länge innan jag får syn på honom, denna gång är det en särskild lättnad att se hans strida steg. I själva verket känns det nästan som i en film. Möjligen har sömnbristen ett finger med i spelet, klockan är närmare fem på lördagseftermiddagen och jag är framme efter trettiotre timmar på resande fot.
Chauffören tar ut min rullväska från bagageluckan och visar åt mig att följa med över gatan mot bankautomaten. Det som följer är dock att GB och chauffören börjar slänga käft på tyska, där kontentan är att GB insisterar att chaffisen måste ta emot kort enligt lag. Han har förstås kollat upp det och chauffören blir irriterad.
Jag står snällt och stirrar ut i tomma intet medan chauffören spelar dum, han tänker inte ge upp så lätt. GB insisterar, och efter säkert fem minuter av gestikulerande och härjas fram och tillbaka på tyska går chauffören slutligen surt fram till förardörren och halar fram en vit SumUp-dosa. Han verkar inte riktigt förstå sig på den, men GB instruerar honom enligt bästa förmåga, och snart lyser displayen upp med en slutförd betalning. Välkommen till Berlin.
Väl på plats i den lilla lägenheten har GB fixat bröd och hummus och apelsinjuice, det vill säga min klassiska återställarfrukost. Brödet är gjort av råg och härligt syrligt, länge sen sist, hummusen är perfekt vitlökig, apelsinjuicen är inte sur. Han har också fixat en flaska bubbel, och fy faaaaan vad fint det sitter att avnjuta allt detta medan solen står lägre och lägre över hustaken.
Jag kan äntligen andas ut, så jävla skönt att vara på plats. Avlivar bottnen på en flaska Southern Comfort som tydligen var överbliven från gårdagen och får flashbacks från Countryslaven, episoden som jag skrev om för exakt ett år sedan. Har inte druckit Southern Comfort sedan den grejen utspelade sig, skrattar lite åt minnet.
Det visar sig dock att GB i brist på min närvaro gick ett tvåsiffrigt antal kilometer i stan under förra kvällen och natten, vilket med kashmirsockor ledde till någon sorts skum friktion och en massiv jävla blåsa som sträcker sig över precis hela bottnen av ena hälen. Varje steg han tar gör fittigt ont. Det är redan lördag kväll och jag är trött som fan, så tyvärr är ingendera av oss i skick att ta vara på just denna timeslot på ett sätt som är värdigt Berlin. Äsch.
Vi tar oss mot floden Spree istället och hittar en udda plats nere på… vad fan heter det på svenska, KAJEN!!!!! var det, ja. Det är en rektangulär byggnad, definitivt något sorts ställe som vanligen har dryckesservering, men det ser ut att ha varit stängt i timmar och är upplyst på ett sätt som känns lite ensligt.
Byggnaden är inte en del av något, bara en random struktur, vilket skänker det en udda sorts mysfaktor. Det finns fortsättningsvis bänkar, askkoppar och parasoll utanför, ett par små grupper med folk sitter och dricker medhavd öl och har bluetoothhögtalare på skälig volym. Ett enkelt staket av modell festivalinhägnad förhindrar folk från att trilla i plurret, och det finns nedsläckt buskage att pissa i lite längre bort. Perfekt.
Vi ägnar några timmar åt att umgås på tu man hand medan fullmånen lyser över floden. Mot slutet av kvällen kör jag bara på ångorna av det svarta kaffet jag drack innan vi for ut och ren viljestyrka, slocknar rätt fort när vi kommer tillbaks och sover ända in på eftermiddagen. Vi visste att det mesta skulle vara stängt på en söndag, och med massiv hälblåsa gjorde det ingenting. Lika bra att vila ut.
På söndagen var det dock dags för Suede. Uberchaffisen var förvirrad innan han anlände till oss, så vi missade både Trash och Filmstar, dök upp mitt i Lazy istället. Det är jag ändå nöjd med. Brett Anderson var sprallig och struttade runt på scenen som om han var hälften av sin ålder, undrar om någon hade matat honom med koks eller om han bara var hög på livet. Jätteroligt att se honom IRL var det iallafall, den välbehållne jäveln.
Konstaterade också att han är en duktig sångare på allvar, dock inte riktigt lika okonventionell röst som på skiva. Förstås är han tjugofem år äldre nu, men fick inte intrycket av att det är en åldersgrej, snarare att mycket av det där som liksom skär igenom resten av ljudbilden på skiva är studiomagi. Som att skikta lite kanel på ett äpple eller lägga basilika i tomatsåsen, 1+1=3.
Både jag och GB ska upp och till flygplatsen samtidigt följande morgon, kring klockan åtta-ish. Fem-sex timmars sömn är tillräckligt för att fungera sådär nippa nappa, så två-tre på natten är en respektabel tid att lägga sig i sammanhanget. Givetvis slocknar jag i förtid, plötsligt var det bara tack och godnatt från ingenstans. Är fittig när jag vaknar och inser att jahopp, det var allt för denna gång, bara resan hem kvar.
Det hade realistiskt sett kunnat vara vilken stad som helst i bakgrunden, så vi måste absolut göra om Berlin ”på riktigt” vid tillfälle. Landar dock i att det fortsättningsvis skulle ha varit värre att bara ställa in hela fanskapet. Ville verkligen träffa GB, så jag är grymt nöjd med timmarna vi hade tillsammans, och så lyckades jag ju se Coming Up-turnén till sist.
När jag kommer nerför trapporna till gaten vid Berlin Brandenburg hör jag en brittisk tant som upplyser mig om att ”there’s a queue”. Inte snäsigt på något vis, nej, hennes tonfall indikerar att hon gör mig en tjänst, för det hade ju varit jättepinsamt för mig att tränga mig före omedvetet, så hon anser sig galant nog ha räddat mig från en tung social faux pas. Ah, UK, du sköna, strax tillbaka.
När jag landar vid East Midlands ringlar sig passkontrollkön genom hela jävla terminalen. Det är varmt så satans. Någon har typ porrstön som ringsignal, det händer två gånger, du kan ju tänka dig reaktionerna i en hall som främst består av en ändlös mänsklig tusenfoting. Jag är törstig och hålögd men mår på det stora hela rätt bra.
Att bussen från Birmingham till Manchester är 2,5 h försenad på grund av ”horses on the M5” rör mig inte i ryggen, inget förvånar mig längre. Har ingen piska eller korsett eller klackar med mig hem som souvenir, men är en påse tyskt earl grey-lösté rikare, samt icke att förglömma: tio splitternya Henry-påsar courtesy of en massa random skit som T:s utflyttande granne skänkte bort på trottoaren dagen innan jag skulle flyga.
Värt det.
Madrona Silvander 