Karl i blåsväder, del 4

I brittisk domstolskultur hör det till att personen som döms ska skammas rejält (ej ett verb i svenskan men borde vara). Domarna i UK missar helt enkelt aldrig ett tillfälle att göra det när de dömer, det hör liksom till formatet till en sådan grad att det skulle kännas tomt utan, och (kvälls)tidningarna måste förstås också ha sina citat.

Det första rättsfallet i landet där en man dömdes för ritade bilder inträffade år 2008, och domaren hade bland annat detta att säga:

”You are an intelligent man. You certainly should have been aware of the risk of indulging in accessing this material, and you acknowledge your foolishness and guilt. This is material that clearly society and the public can well do without. Its danger is that it obviously portrays sexual activity with children, and the more it’s portrayed, the more the ill-disposed may think it’s acceptable.”

Ju mer det avbildas i fiktion, desto mer kan icke välvilligt folk få för sig att det är okej, alltså. Det är farliga saker som har verkliga konsekvenser och bör ryckas upp med rötterna, ett ultimat tabu som inte får existera i någon som helst form, vi ska bekämpa det totalt utan att kännas vid det, eftersom att göra annat skulle skicka fel signaler. Uppfattat.


I Sverige finns fallet med duden från Uppland, som slutligen friades efter en lång rumba. Frikännandet grundade sig bland annat i att han ansågs vara en av landets främsta mangaexperter och hade en uppsjö olika genrer i sin ägo, varav några få bilder ansågs vara barnpornografi. Hovrätten tyckte inte att det var en försvarlig orsak, och fallet gick ända till Högsta domstolen, som tyckte annorlunda.

Från UNT, 15:e juni 2012:

Åklagarnas inställning i samtliga instanser har varit att bilderna kränker barn i allmänhet och att barn inte ska behöva figurera i pornografiska sammanhang, vare sig med fotografier av verkliga barn eller i teckningar av påhittade figurer.

Att barnens förståelse för saken sträcker sig till fula gubbar™ och ta inte godis från en främling i bil och de här zonerna är bara för dig spelar ingen roll, det finns ett besjälat, abstrakt koncept kring barn som grupp, och detta abstrakta koncept får inte kränkas genom att avbildas i pornografi. Uppfattat.


Andersson återkommer till just detta tema kontinuerligt. Han upprepar gång på gång att han är fascinerad av att shota är något som rör upp så starka känslor att rentav ritat material som föreställer det, helt fiktionellt, är olagligt att inneha och distribuera på många håll i världen.

När brittisk media som har absolut noll förståelse kring saken häver ur sig ”Masturbating over cartoon images of children” får man ju intrycket att en själv som vuxen är subjektet, och att ett barn är fantasiobjektet, men det hör till ovanligheterna att shota är upplagt så.

Om det i handlingen finns ett subjekt och ett objekt, där subjektet är en betydligt äldre person, och objektet är en pojke, är så gott som all shota konstruerad kring att läsaren ska identifiera sig med objektet.

Nu blir det plötsligt mer moraliskt tvetydigt.

Är det pedofili att fantisera om att man är en liten pojke som blir utsatt för ett övergrepp?
Är det pedofili att fantisera om att man som trettonåring lär sig om sex från en (betydligt) äldre person?
Är det pedofili att fantisera om att man går i femman och jämför snoppen med en klasskamrat?
Är det pedofili att fantisera om att man leker doktor med ett äldre syskon?
Är det att kränka barn som helhet att runka till det?
Är det ett tankebrott mot en själv som barn?


Bra bok. Fick precis den där utgåvan till födlaren av D nån gång.

Diskussionen involverar ofta en bokstavlig uppfattning av sexualitet, som tenderar att bli långgrund. För att ta ett annat exempel, ”öh, hälften av alla kvinnor fantiserar om våldtäkt, borde ju vara fritt fram då?”.

Fantiserar jag om saker jag aldrig skulle göra mot någon annan i verkligheten? Ja. Gör det mig till ett monster? Nej. Fantiserar du om något du aldrig önskar skulle hända dig i verkligheten? Kanske det. Gör det isåfall dig mottaglig för det i verkligheten? Klart som fan att det inte gör.

Erotik är inte en bokstavlig eller rationell sak och bryr sig inte särskilt mycket om verkligheten. Det kan vara ett sätt att bearbeta rädslor eller aversioner eller trauman eller beträda mark som annars inte skulle bli utforskad. Om det finns något som har djupare rötter än erotik känner jag inte till det, och under ytan ryms alla möjliga ljusskygga saker. Minns inte vem det var som sa att det inte finns något som heter ”ironisk orgasm”.


Skulle tro att många har svårt att alls behandla temat shota utan att känna en fundamental känsla av äckel, som jag förmodar kan grunda sig i förekomsten av pojkar i ens egen närhet, och tanken på att de skulle bli utsatta för något som helst. Det har inte jag. Mängden barn i min närhet uppgår till noll, men jag har ändå en tydlig, grundläggande obehagskänsla inför det.

Såg en bild på ett omslag under tiden jag satte mig in i ämnet, och det var i sammanhanget rätt oskyldigt, bara en pojke i kanske sjuårsåldern som såg glad ut och hade sin tröja till hälften avklädd av nån dude som såg ut att vara typ tjugofem, men det räckte med en enda titt för att jag skulle känna en stark känsla av tydligt avståndstagande och en vag känsla av att bli illa till mods. Det känns helt enkelt inte bra i min maggrop att folk runkar till dylikt.

Det känns inte alltid bra i folks maggropar att jag sysslar med sånt jag sysslar med heller, fastän det handlar om vuxna som ger samtycke. Vissa menar på att man inte ens kan ge samtycke till en del av det jag har utsatt någon annan för. Barn kan inte samtycka under några som helst omständigheter, men ritade barn i shota är inte barn. Att de skulle existera i verkligheten och fara illa är magiskt tänkande.

Om det var utom tvivel bevisat att ritad pornografi som involverar minderåriga inte ökar mängden sexbrott mot riktiga barn i någon som helst form skulle det fortfarande inte kännas bra, men jag skulle se noll anledning till att förbjuda det. Jag har ingen rätt att på rent moraliska grunder förbjuda folks erotiska fantasier för att jag tycker att nä hördu, det där är inge bra. Forskningen inom området har dock fastslagit varken bu eller bä vad beträffar kausalitet, och det är också svårt att göra det.

Andersson själv har dock en hel del tveksamheter i bagaget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s