God ”riktig” jul. Drack just julmust ur ett glas med blåbärssopprester i och åt en vihis med gurksallad och senap. Kände mig som den mest nordiska personen på planeten tills jag tristessläste S-kedjans medlemskundtidning Samarbete och hittade en intervju med en f. d. mjölkbonde.
Karln skulle träffa sina föräldrar på jul för första gången på aderton år och sa ”det är nog bra att ta med en rulle hushållspapper, det kan bli känslosamt”. Jag vet när jag har blivit besegrad.
I övrigt hade brorsan med sig ett paket Weetos for the lulz när han kom hem. Konstaterade genast att det har skett ett generationsskifte i produktens ansikte utåt. Gubbens hår var ju vitt som på en 80-åring redan på 90-talet, så visst förstår man att han har kilat vidare, men vem kan det här tänkas vara nu då? Son? Barnbarn? Bror-/systerson?
Nä. På baksidan påstås det att slyngeln muka är Professor Weeto. Raketkarriär får man säga, killen kan fan inte vara en dag över 17. Jag känner framför allt inte till någon professur som man innehar på livstid och som går i arv på det där sättet, så antingen har de retconnat skiten rakt av, eller så är det ren och skär nepotism… eller så har han bytt kropp. Eller så är det någon sorts jävla prequel.
Jag har för övrigt en stark aversion mot claymation, dvs. leranimation som jag rätt och slätt tror det heter på svenska. Wallace and Gromit väcker i mig samma känslor som lotusfrökapslar, och 90-talsprofessorn ger definitivt utslag.
Tänkte dock egentligen inte raljera kring semi-irrationella aversioner eller veteprodukter idag. Åter igen har mängden råg jag häver i mig fått min kropp att må fantastiskt. Uttrycket råg i ryggen har inte uppkommit ur tomma intet.
De här japparna uppfann faktiskt musikgenren trance redan år 1975. Lyssna själv:
Elorgel är fan najs. På den här tiden skulle man ha ett utpräglat teknikintresse för att befatta sig med regelrätta synthesajsers, en Moog var svindyr och kunde se ut såhär:
Man kunde förstås också bara peta lite på en något mindre avskräckande Minimoog.
Råg i Ryggen släppte endast ett album, men det är ett väldigt gulligt album. Vissa låtar är på svenska, andra är en uppvisning i pre-internet-engelskkunskaper och god vilja.
Sången är milt sagt sådär genom hela albumet, men det är inte poängen. Jesus vad killarna är tighta musikaliskt, och låtskrivarkonsten sitter redan där den ska. Andalusiska kadenser och tydliga låtstrukturer med avgränsade utrymmen för utsvävningar, och sedan direkt tillbaks till fast mark som om inget har hänt.
Texterna handlar främst om tjejer, som sig bör när man nosar på 20-strecket (förutom historien om när snuten tog någon för att han halkade på sin vän Jans bananskal, låten om att knark är farligt, och instrumentallåten Spångaforsens brus, som låter som om någon smög ner en dutt uppåttjack i Bo Hanssons kaffe).
Det bjuds också på lite tvärflöjt. Älskar tvärflöjt i proggmusik. Man vill ju bara sitta barfota på golvet i Tillsammans (2000)-kollektivets vardagsrum och spilla rödvin på manchesterbyxorna och röka tobak och vifta med tårna. Åtminstone vill jag det.
Samtidigt är killarna förmögna till ett jävla ös, av den sort som i regel är svår att frammana efter en viss ålder. Man hör fan hur svetten flyger från trummisen på denna liveinspelning av Sanningsserum, han tar i för kung och fosterland. När jag är nära dig får jag stora skälvan, jag skakar sönder vartenda ben uti min kropp, och sen en kör unga killar som brölar jag älskar dig kraftigt, och det är sant. Jag tror dem.
Jag och Nemesis brukade lyssna på albumet relativt regelbundet när jag var sisådär sexton-sjutton. Har ett minne av att ligga på golvet i min första lägenhet i Vasa klockan fyra på morgonen och känna så många olika känslor att det kändes som att mitt hjärta skulle sprängas till denna synthslinga.
När jag var tonåring hade jag en rationell förståelse för att sextio-, sjuttio-, åttio- och nittiotalet var förbi, och att de som var unga då inte var det längre, men det kändes inte riktigt så. Min tidsuppfattning jobbade mer med parallella plan än en enda tidslinje.
Det kändes som att killarna jag lyssnade på existerade samtidigt som jag, i den form de var på skivan, och att de levde och hade hälsan på ett parallellt plan av något slag, där det fortfarande var sjuttiotal, och man kunde doppa tårna i det och fantisera om att de alltid gjorde coola saker och aldrig hade tråkigt.
Just lying in a bar with my drip feed on
Radiohead – The Bends (1995)
Talking to my girlfriend, waiting for something to happen
I wish it was the ’60s, I wish we could be happy
I wish, I wish, I wish that something would happen
Inget nytt under solen.
Madrona Silvander 