Hänförd, stenhårt

Bild: SVT

Såg SVT-produktionen Kungliga Smycken igår, en insyn i de diadem, halsband, örhängen och broscher som förvaltas av den svenska kungafamiljen. Briljanter, smaragder, safirer, pärlor, rosa topaser, rödguld och kaméer. Porträtt av bleka, besmyckade personer fladdrar förbi med årtal i hörnet, främst kvinnor, men även en och annan man.

Arkivfilmer från kröningar, giftermål, riksdagsöppningar och nobelmiddagar följer. Intervjuer med hovexperter, smyckesexperter, guldsmeder, historiker, och givetvis drottningen, kronprinsessan och prinsessan Christina. Gediget, men upprepningarna – det är mer än ett smycke, man bär på konkret historia och hedrar arvet, man är bara en i ledet som har förmånen att göra det, att välja ett specifikt garnityr är att säga något om tillfället och sina förhoppningar och intentioner – blir lite väl många. Kronprinsessan tangerar ädelstenarnas långväga ursprung, speciellt under en tid innan både motorfordon och flygplan, men undviker att ta ställning till det blod som garanterat spillts för stenarnas tillkomst.

Bild: SVT

Den stora behållningen, utöver inblicken i smyckenas provenans, är förstås de svepande närbilder som filmteamet fått lov att göra. Blir så jävla drabbad, och då bär jag inte ens smycken själv (örhängen om något, sällan halsband, aldrig ringar eller armband). Får flashbacks från mormors smyckeskrin när jag som femåring sitter och studerar innehållet i timtal, vänder på stenar av färgat glas och skingrar ljuset på en miljon olika sätt.

Kring den tiden tog hon med sig en vit häst i polerad alabaster från Italien. Minns att den även hade tunna, penslade stråk med guldfärg. Ingen dyr sak, antagligen köpt från ett stånd som kränger dylikt åt turister, men när jag fick den började jag storgråta. Det var det vackraste jag någonsin sett. Ingen förtjänar väl en sådan skatt, det är ju orimligt. Rätt fint att kunna bli så betagen egentligen, alla har inte en sådan fallenhet. Högkänslig personlighet tror jag de kallar det numera. Givetvis ett tveeggat svärd, men åtminstone ett sirligt, utsmyckat sådant.

Typ såhär. Sword of Offering, George IV, 1820. Bild: Royal Collection Trust

Ädelstenar tycks dock ha en förmåga att hänföra de flesta i någon grad. Premissen i filmen Uncut Gems (2019) är ett exempel på när det övergår i besatthet. Uppsjön med instatjejer som är really into crystals (och därmed bidrar till diverse fanskap, Caroline Hainer ryter till om det här). Det finns många hypoteser om varför människor dras till ädelstenar och kristaller – hårdheten i diamant kan utnyttjas industriellt, men många ädelstenar har ingen praktisk funktion.

I sin essä Heaven and Hell (1956) skriver Aldous Huxley om medvetandets motpoler (antipodes of the mind), det vill säga delar av medvetandet som inte har en direkt nytta för konkret, biologisk överlevnad men likväl finns att upptäckas, historiskt genom fasta, flagellation, näringsbrist, andningskontroll, yoga och dylikt, men numera kan besökas genom intag av psykedelier. Ett av de vanligaste intrycken under påverkan av psykedelier är ädelstenslika matematiska strukturer som en del av CEV:s (closed eye visuals), de förekommer i otaliga Erowid-rapporter. Han spekulerar att ädelstenar möjligen påminner oss om detta medvetandets Australien, det extraordinära skymningsland som ligger latent i oss alla men sällan besöks och vars direktbiljetter är olagliga i väst. För mig en mer intressant synvinkel än att glittret i en slipad sten påminner om livsviktigt vatten.

Oxiderad vismut, grundämne 83, för fan. Bild: Chad Ajamian

2 reaktioner till “Hänförd, stenhårt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s