Frivillighet i -lösheten

Sidebaren till höger (dock längst ner i mobilvyn, tror jag?) listar som bekant allt jag inte har. Barnlös, djurlös, krukväxtlös, huslös, billös, jobblös. Det slog mig att frivillighetsgraden i dessa saker kanske borde förtydligas, på grund av suffixet -lös. Formuleringar som till exempel barnfri blir ju allt vanligare i de fall när man avstår frivilligt.

Det är i bästa fall upp till var och en att bestämma vad man skriver under på och vad man skippar här i livet. Att antingen känna sig tvingad att göra något för att alla andra gör det eller ha en kraft i sitt liv som lobbar hårt för att man ska göra en viss sak är inte roligt. Det finns många sätt att fundera ut hur man vill leva, ett beprövat sätt är att ta in så många synvinklar som möjligt och se vad som ligger närmast för en själv. Min förhoppning är att så många som möjligt ska våga göra det.


När jag själv läser bloggar uppskattar jag verkligen en gammal hederlig sidebar med porträttfoto och några rader översikt. Därmed tog jag en snabb funderare på hur det brukar låta när jag skapade denna blogg, och konstaterade att det är mycket vanligt att beskriva sig själv typ såhär:

En NN-årig <kulturellt_ursprung> <könsidentitet>, bor i <boendeform> i <region> tillsammans med <partner_namn>, N barn (<barn_namn>, född/a NNNN) och <husdjur>. Jobbar som <yrke>. Gillar <intresse1>, <intresse2> och <maträtt>.

Leker alltså med det genom att istället bränna av allt jag inte har först. Jag har ingen egen familj, står inte särskilt nära familjen jag föddes i och bor i annat land, jag har inga husdjur, jag har inga krukväxter (lol), jag har haft femton olika ställen som fast adress på femton år (som kortast tre månader, som längst fyra år), jag har inte haft ett eget transportmedel på sju år, och jag är för närvarande inte anställd. Grundpelare för mångas identitet, N/A.


Krukväxtlös – haha, ja, enkelt åtgärdat om jag ville det, orkar bara inte hålla på och vattna och bry mig. Får irrationella skuldkänslor när jag reser bort längre tid, trots att jag är vegan och växtmassmördare på daglig basis.

Djurlös – uppväxt med både hund och katter och hästar på sommaren ibland, men har aldrig känt någon dragning till egna husdjur, speciellt inte i stan. Dyrt och oftast förbjudet i hyreslägenheter. Behöver inte sällskapet och ser ingen anledning att plöja ner över ett decennium av kärlek i en varelse för att bli ordentligt bedrövad när avlivning oundvikligen blir det barmhärtigaste alternativet till sist.

Billös – hade bil i fyra år, sålde den när jag flyttade till Holland. Saknar kollektivtrafiken i NL, smidig så satans, här i UK är den ofta närmast skrattretande. T har firmabil om något ska transporteras, har själv inte tillräckligt stort behov av bil för att rättfärdiga ägande (eller råd med försäkringar, bensin och underhåll). Tanken på att köra på vänster sida här i UK gör mig dessutom skapligt nervös.

Jobblös – det vill säga inte anställd i dagsläget. Det är inte alltid roligt att leva på existensminimum, och det krävs rätt bra med disciplin för att disponera sin tid på ett bra sätt. Det jag gör om dagarna är att jag bloggar, animerar Trevor Bock och ritar banor till ett spel som utvecklas av en liten finländsk studio. Inget av detta får jag betalt för (än), men tanken är att det ska leda till något som ger åtminstone en sidoinkomst down the road. Det sociala med en arbetsplats, som jag ser folk sakna i pandemitider, får det dock att krypa i skinnet. Att landa ett deltidsjobb som betalar ens minimilön och är hållbart i längden är prio ett de kommande månaderna, men jag är inte hoppfull. Det blir antagligen att frivilligarbeta istället. Fortsätta knyta kontakter och ta det därifrån. Det är inte idealiskt, men det går an.

Huslös – jag? Äga boende? HAHAHAHAHA!

Nog hade det varit roligt, men det är totalt otänkbart på lääääänge än. Har inte ens haft råd att bo ensam på hyra sedan jag flyttade från Finland, har förstås studerat och sedan varit arbetslös och jobbat några månader om vartannat. En självständig 1r+kv i valfritt höghus på hyra hade i själva verket varit skitnice, men det är för dyrt på existensminimum i Manchester. Betalar £450, alltså nästan 520 €, för 1r+anslutande litet badrum och delat kök i bottenvåningen i en house share med sju hyresgäster långt utanför centrum just nu. Om man som jag är villig att paya en större procent av inkomsten för trivsamt boende hade en liten 2r+k varit realistiskt i vissa delar av stan med fast deltidsjobb (skilt sovrum, drömmen!), men då lämnar det absolut ingenting i slutet av månaden.

Sedan jag flyttade till Manchester har jag gått från att sova på flera olika ställen om vartannat (främst med A) till att hyra ett litet rum som inneboende hos en bekant och sedermera hyra rummet jag har bott i sedan juli av en firma. Känner mig nog lite rastlös, det märktes väl om inte annat på det jag skrev när jag kom tillbaks hit efter tre månader i betydligt större boende med T i Stourbridge. Om jag lyckas tjäna tillräckligt för att hyra ett ställe med eget kök innan året är slut vore det skäl att fira. Jag skulle må bra av det. Endgame är nog att äga sitt eget hus, men det är så arma långt in i framtiden att jag bara ser fog of war.

Barnlös – den mest komplicerade frågan. Känsligt ämne som upprör oavsett var man står.

Det är rätt vanligt att kvinnor med autistiska drag är ointresserade av barn och familj, så det är långt ifrån något som är unikt för mig. Ibland hör man om kvinnor som inte hade en tanke på barn fram tills en ålder av trettiosex och då plötsligt ville ha barn till varje pris (bokstavligen), och att den påföljande IVF-rumban ändå var fruktlös, med livslång bitterhet som resultat. Men det finns också fall som Dorian Bridges. Hen är något äldre än mig och genomgick en period när hen plötsligt ville ha barn, men visste med sig att det var en temporär biologisk reaktion som inte skulle tjäna henom alls och bara var att vänta ut, vilket hen också är tacksam att hen gjorde.

Jag kan inte veta hur framtiden kommer se ut. Det finns barnlösa pensionärer som ångrar det bittert, och det finns barnfria åldringar som är skitglada med sina liv. Gemensamt för dem alla är att ingen av dem är jag.

Det här med att skaffa barn som en försäkring för framtiden och slippa vara ensam på ålderdomshemmet ser jag rätt ofta nämnas som en orsak för folk som inte känner den spontana skaparglädjen i ett nytt liv, men jag vet inte om det håller, alltså. Man kan få ett barn med särskilda behov, som behöver föräldern hela livet. Barnen kan träffa utländska partners och bilda egna familjer långt bort, dyka upp en gång i året, högst. Sett till hur vår äldreomsorg ser ut, och hur många äldre som lider av ensamhet trots två-tre barn och barnbarn i nejden, är jag inte övertygad.

Tror att det viktigaste är känslan av att ha fått välja, och om inte, förlikning med sitt öde. Det gäller väl för livet överlag. Allt jag vet är att barn och familjeliv inte har intresserat och fortfarande inte intresserar. Mitt sätt att lösa detta är att undvika något så pass drastiskt som en sterilisering, speciellt när vi ändå har rätt bra reversibla preventivmetoder, och låta det bero. Om jag av någon oförutsägbar anledning skulle få för mig att hej shit, vänta nu, nog vill jag ha barn, och att det vid det laget är för sent, finns det inget att skylla på.

Jag kan helt enkelt inte försöka tvinga fram någon sorts moderskänslor nu för att ”försäkra mig” om att framtida Madrona inte kommer att ångra sig. Det finns heller inget som säger att man inte skulle kunna ångra ett barn heller för den delen, även om det är tabu att uttrycka det. Extrem loss aversion låter som en jävligt dålig anledning att sätta barn till världen, den stackars ungen skulle nog ångra att den blev född. Att barn ska betraktas som något ABSOLUT LIVSVIKTIGT som ALLA måste ha kan inte kännas särskilt bra för människor som av någon anledning är infertila, och personligen är okej med det. Som att deras liv vore mindre värda för det, att det ska tyckas synd om dem.

T är bara tjugosex än, men vill jättegärna ha barn. Hans liv är inte komplett utan åtminstone en avkomma, och det har både han och jag vetat länge. Jag vill förvägra honom det lika lite som han vill tvinga ett barn på mig, om man säger så. Scenarion några år från skrivande stund:

  1. Jag vill forfarande inte ha barn, och han skaffar barn med en kvinna som själv är poly eller åtminstone tolerant. Han kommer ha mindre tid och energi för vårt förhållande ett bra tag, och jag får finna mig i att hamna längre ner på prioriteringslistan, men jag kommer fortfarande att finnas i bilden som partner åt honom och familjevän åt mamman + barn.
  2. Jag vill fortfarande inte ha barn, och han skaffar barn med en mer konventionell kvinna. Vår relation blir rent vänskaplig. Beroende på hur kvinnan i fråga är kan jag bli en god familjevän, är hon svartsjuk av sig och ser mig som ett hot får jag hålla mig utanför.
  3. Jag vill fortfarande inte ha barn, och han väljer att fortsätta leva med mig ändå, men bär en sorg över barnlösheten i resten av sitt liv.
  4. Jag vill fortfarande inte ha barn, han väljer att fortsätta leva med mig ändå, och landar i att se det som en nödvändig uppoffring för att kunna ha det vi har.
  5. Jag ändrar mig och vill ha barn. Det går vägen.
  6. Jag ändrar mig och vill ha barn. Det går inte vägen. Då får vi tänka äggdonator, surrogatfödsel eller dylikt. Att han i detta läge ensam skulle skaffa barn med en yngre förmåga vore svårsmält, men en klassisk triad (ménage à trois) hade nog gått bra.

Jag hoppas på nummer fyra, förstås, nummer fem hade varit mest harmoniskt, men jag tror inte det blir någondera.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s