Det var roligt att läsa igenom gårdagens inlägg imorse, eftersom jag mot slutet var så trött att jag upprepade gånger slog huvudet i skrivbordet och vaknade av smällen i pannan eller näsan. Därav det abrupta slutet. Praktiskt nog går det att göra en hybridpost denna glada måndag.
Är man som jag från en österbottnisk by har man kanske lite andra associationer till ordet village. I femmans engelskundervisning lät det ju typ ”My name is Malin. I am eleven years old. I come from Finland. I live in a village called Koskö with my mother, father, and older sister”, liksom. På Manhattan finns det ju the Village, dvs. Greenwich Village, och när jag först hörde det som liten tyckte jag det var skumt. En by? I centrala New York?
Nåväl. Satt alltså och drack öl med en ny bekantskap vid en pub i the Gay Village på söndagseftermiddagen. Många storstäder har åtminstone ett litet område med hög koncentration samkönade par slash alternativa sexualiteter, vilket också yttrar sig i nattlivet, men det är inte alltid som området officiellt hänvisas till som just the Gay Village. I Manchester är det så. Drar du upp Google Maps just nu och skriver in Manchester, UK kommer du mötas av detta:
Har man sett serien Queer as Folk (1999), vilken visades på SVT2 i början på 2000-talet (och ej är att förväxla med den amerikanska efterföljaren), är man redan bekant med Canal Street. Gågatan gör skäl för sitt namn och löper precis bredvid Rochdale-kanalen. Kanalen var i flitig användning fram tills mitten av 1900-talet, och de mörka och mestadels övergivna stråken blev ändamålsenliga mötesplatser.
Vi satt utanför The Molly House, en mysig pub som sträcker sig över flera våningar. Namnet åsyftar de mötesplatser homosexuella män höll till godo med under 17- och 1800-talet. Interiören faller mig precis i smaken, men det kommer komma en lång och jävlig höst + vinter med hällregn, så det finns gott om tid att sjunka ner i väl insuttna fåtöljer senare. Sitter naturligtvis ute medan det går.
The Molly House huserar inte bara en utan två så kallade munches, där personer inom BDSM-kulturen kan träffas i ett informellt sammanhang. Tror inte jag har sett ett enda samkönat par specifikt där för munchens skull, förmodar att de har egna tillställningar.
Själv är man ju straight så det sjunger om det, gör därmed inte anspråk på något som har med gaykultur och associerad diskriminering att göra. Vet mycket väl att jag vilar i den synbara ”heteronormativiteten”, även om ordet gör mig nipprig av många anledningar.
Som dominant kvinna i BDSM-sammanhang och uttalat poly är jag del av en försvinnande liten sexuell minoritet, oförståelsen är mestadels ett faktum, men åtminstone riskerar jag inte att bli utsatt för hatbrott iochmed min läggning. Klar skillnad där. Faktumet att Manchester har en så stark gayscen mitt i centrum tycker jag är fantastiskt.
Madrona Silvander 