Idag kom jag på mig själv med att se fram emot den givna programpunkten när T åker tillbaks kring klockan ett-tiden på eftermiddagen, och det om något skvallrar om att det har varit alldeles för lite egentid. Behovet av att vara helt ensam var liksom uppdämt, och yttrade sig som små-ångest. Lite svårare att andas, spänd, lätta overklighetskänslor.
Det släppte till 80 % när jag äntligen satte mig ner framför datorn i mitt eget sällskap. Har träffat folk precis varenda dag denna vecka, fixat med lägenheten och stressat över festen, dags för en riktigt lugn söndag. Tror bestämt jag utlovade en närmare inblick i Northern Quarter för glada måndagen imorgon, den texten kanske jag skulle orka påbörja. Har iallafall ett telefonmöte med jobbcoachen på förmiddagen, ska slå ett slag för min sak.
Har också fixat biljetter till London eftersom det blir att skaffa pass med nya namnet vid finska ambassaden. Fem timmar dit med buss, fem timmar tillbaks, så hela dagen äts upp. Tåg skulle ha kostat typ tvåhundra pund tur-retur. Alltså vad satan. Jag ska aldrig klaga på VR mer.
Madrona Silvander 