I början av 2020 (dvs. efter att jag hade kommit tillbaks från jul och nyår i Finland, men innan pandemin) tillbringade jag en hel del tid hemma hos T i Birmingham. Han jobbade förstås, så jag var ensam hela dagen. Utöver att ta hand om hushållet – vi var två pers liksom, inte så mycket att göra – hade jag alltså mycket tid om dagarna.
Upptäckte då att det finns en TV-kanal som heter Challenge, som endast visar repriser av (främst brittiska) lekprogram av olika slag. Det blev snabbt en sorts Requiem for a Dream (2000)-tillvaro, och då åsyftar jag Jared Letos morsa, fast med Lyrica istället för fintjack (bantningspiller).
Ägnade en stor del av dagen åt att kolla på The Chase, Who Wants to Be a Millionaire, Supermarket Sweep, Weakest Link, Catchphrase, Family Fortunes, The Price is Right, Bullseye, och framför allt, favoriten Wheel of Fortune. Formatet var väl okej, men den stora behållningen låg i programledaren, den skotske sexbomben Nicky Campbell.
På nedre bilden är det rak rygg och allvarlig blick som gäller, om något står han nästan provocerande nära.
En del av programmen brukade visas i repris på de kommersiella svenska kanalerna under 90-talet, nostalgifaktorn var givetvis inte att leka med. Så där såg ju TV-studiorna ut när jag var under skolåldern, och jag gillar fortfarande belysningen, finner den förskönande. Vem som helst ser mer intressant ut med blänket i ögat när kameran vilar på en i närbild.
Det var bara att mysa ner sig i dimman och dras in i en värld av glitter, vinnare, vackra kvinnliga ”assistenter”, grälla färger och ytterst oövertygande synthtrumpeter. Paniken när Bradley Walsh plöstligt stod där en dag!!!!! Nästa dag var dock Nicky oförklarligt tillbaka, antar de fick för många klagomål från skötarna på demenshemmen runt om i landet och skippade säsongen Bradley ledde.
Madrona Silvander 
2 reaktioner till “Oh, Nicky, you so fine”