Vittu vad skönt att vara tillbaks ändå. UK må vara högt i tak och lågt i botten, men vilket andningsutrymme det ger. Ja, alltså, full disclosure, sitter i själva verket och skriver detta medan den svenska skärgården glider förbi till oinspirerad jazz fusion, men det är en kvalificerad förutsägelse.
Det är mycket man ska minnas i november. Inte bara den femte, inte bara dött folk på allhelgona, inte bara farsgubben. Medan du firade farsan igår uppmärksammade britterna Remembrance Sunday. Dagen infaller alltid andra söndagen i november, förknippat med Armistice Day den elfte november.
Två minuters tystnad inleds kl. 11 på förmiddagen, en nick till vapenvilan som slöts den elfte timmen på den elfte dagen i den elfte månaden. Vapenvilan i fråga ledde för övrigt till sin glamorösare syster freden i Versailles (WW1) och nu känner jag en kännspak energiserad dysfori, satans kaffe.
Royal British Legion säljer iallafall vallmomärken, lite som förstamajblommor men större, för att samla in medel åt veteraner. Detta har man gjort i exakt hundra år. Tydligen tillverkas det 36 miljoner pappersvallmosar årligen i England, inte så illa pinkat. Skottland har i sin tur en egen operation som pumpar ut fem miljoner. Den skotska vallmon är dessutom botaniskt korrekt, engelska vallmon har ett oförklarligt blad (jag har ju en vallmo på rockslaget året om, alltid redo).
Industristaden Manchester producerade förstås en ansenlig mängd krigsmateriel och bombades därför upprepade gånger av Luftwaffe under WW2, tre gånger med mer än hundra ton high explosive. Även omkringliggande områden som Salford drabbades.
Bombningen som kom att kallas Manchester Blitz inträffade lagom till jul, Manchester Uniteds hemarena Old Trafford var bland byggnaderna som träffades när tyskarna siktade på industrikomplexet Trafford Park. Hundratals människor dog och tusentals hem förstördes.
Varför specifikt vallmo? Det sägs att den kanadensiske överstelöjtnanten och läkaren John McCrae skrev denna dikt kort efter att ha förlorat en vän i Ypres i Flandern våren 1915.
In Flanders’ Fields
In Flanders’ fields the poppies blow
Between the crosses, row on row,
That mark our place: and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below.
We are the dead. Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow,
Loved and were loved, and now we lie
In Flanders’ fields.
Take up our quarrel with the foe;
To you from failing hands we throw
The torch; be yours to hold it high,
If ye break faith with us who die
We shall not sleep, though poppies grow
In Flanders’ Fields.
Det var däremot en fransk kvinna som håksa på hela grejen med att laga och sälja pappersvallmo för att samla in pengar.
Madrona Silvander 