Högtiden?
Bästa: Av the big three föredrar jag midsommar. Däremot är mindre förmågor icke att förglömma, fastlagsbullor (sic) och runebergstårtor får ju en speciell lyster av att de är så säsongsbundna. Vad beträffar högtider som inte kan muta en med mat tycker jag Kristi himmelsfärd är värd en eloge. Infaller alltid en torsdag i maj, har man tur blir fredagen en klämdag, och med ännu mer tur är det precis vid min födlare.
Sämsta: Påsk. Smutsiga fönster, vindögda flirtkulekycklingar i rajgräs, oförklarliga läppstiftsmorrhår, brunblöta kjolkanter, raivare över ett jävla äpple i kaffepannan (och samtidigt löften om att aldrig mer äta godis ett halvt kilo Pupujussin kevätrae senare).
Med mitt yrke (enskild näringsidkare inom grafisk design, webdesign och visuell kommunikation + frilansskribent + bloggare + animatör)?
Bästa: Russinen ur kakan.
Sämsta: Vart vittu tar alla timmar vägen?
Artisten jag sett live?
Bästa: Shining vid Nosturi i Hesa (2010), Spiritualized vid Paradiso i Amsterdam + All Points East i London (2019), Kyuss Lives! vid Provinssi (2011). Mayhem vid Jalometalli i Uleåborg (2009). Massive Attack i Utrecht (2014), Steven Wilson en par-tre gånger åren 2013-2015. Orbital vid Dekmantel i Amsterdamse Bos (2018). Hade varit roligt att minnas något av de ovanstående också.
Sämsta: Hann se två rikssvenska bottennapp vid Klubi i Åbo: Truckfighters (2011) och Witchcraft (2013). Hade inga större förhoppningar vad beträffar de förstnämnda herrarna, var bara på en massiv stoner rock-kick vid tillfället och kände lite folk som skulle dit, men Witchcraft var en riktig besvikelse.
För det första var de nya låtarna efter signingen med Nuclear Blast inte i min smak, för det andra kan jag bara beskriva sångarens rörelsemönster som en dåligt animerad idle-cycle i ett fightingspel till PS1. Han liksom stod på samma plats på scenen samtidigt som han gungade fram och tillbaka på bakbenet med blicken fäst någonstans över publikens huvuden. Atypisk scennärvaro i all ära, men i detta fall distraherades jag bara av att fundera på om killen har problem på riktigt.
Egenskapen hos mig själv?
Bästa: Det som vissa brukar kalla ”stark personlighet”.
Sämsta: Det som vissa brukar kalla ”stark personlighet”.
Egenskapen hos andra?
Bästa: Förmåga att förstå vad fan folk snackar om. Mod att ställa frågor om något behöver preciseras. Mod att utmana åsikter utan att bli konfrontativ. Förmåga att notera och påpeka blinda fläckar. Stark närvaro, godmodighet, självständighet, självrespekt. Förmåga att fråga efter och ta emot hjälp.
Sämsta: En grej som tenderar att sätta stopp för trevande vänskaper är vad jag och A kallar aw m8-syndromet, döpt efter det första i en lång rad beklaganden från en viss undertyp av kronisk inställare. Krabbmentalitet kan också kokk se.
Klädesplagget?
Bästa: En hederlig lilla svarta med svart bolero/kavaj, leggings och stolpklackar, typ goth-VD. Är också mycket nöjd över 00-talets återkomst eftersom det innebär att man får tag i lågt skurna jeans igen.
Det är dock möjligt att bära upp lågt skurna jeans utan att vara en tonårstjej som tar sin sambos centralstimulerande ADHD-medicin. Fler kilon än år senare föredrar jag alltjämt tight hip-huggers, low fo’ sho’.
I vuxen ålder är rejält tilltaget ”midjemått” på byxorna A och O, de sitter ju i praktiken på höfterna. Utöver detta finns det liksom en orsak till att breda bälten var poppis samtidigt.
Sämsta: Infantiliserande grejer som typ sparkdräkt (förlåt, onesie). Snickarbyxor. Minns inte vem som likställde att ha sweatpants till vardags med att erkänna att man har förlorat kontrollen över sitt liv, men jag är benägen att hålla med.
Resan jag varit på?
Bästa: Våren 2019 innefattade både Paris med GB i april och festivalresa till London med A i maj. Bil-/campingresan genom sydvästra Skottland med T i somras var skoj. Historieseminarierna i tidiga 20-årsåldern (Sofia/Plovdiv 2010, Madrid 2011 och Berlin 2013) var viktiga för att ge utlandserfarenhet, skulle aldrig ha haft råd att åka om inte organisationen stod för fiolerna.
Sämsta: Har aldrig haft någon katastrofresa så vitt jag kan minnas. Diverse missöden i Stockholm när jag och dåvarande pojkvännen for och såg Shpongle i mars 2015, visst, men på det stora hela en trevlig liten blixtvisit. Ibiza i augusti 2018 var… en upplevelse, dit återvänder jag dock gärna i annat sällskap.
Färgen?
Bästa: Svart är ingen färg!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!1111111111 så, öh, röd. Mörklila. Absintgrön.
Sämsta: Senapsfärg är ingen höjdare. Har också svårt för en sorts matt, omättad ljusblå som ska föreställa ~vilsam~. Förekommer ofta på bomullskoftorna tunna sossutanter drar på sig när en korpulent kontorsman i svettig syntetskjorta har fingrat på AC:n igen.
Träningsformen?
Bästa: Dans känns fan inte ens som träning, så gott som fusk. Tyngdlyftning är najs även om jag har tappat mycket i styrka, crosstrainer eller träningscykel med podd i öronen torde vara favoritcardion. Yoga. Promenader. Poledance (SVÅRT).
Sämsta: Precis allt annat. Deltog sällan i den på pappret obligatoriska skolgymnastiken.
Med staden jag bor i (Manchester)?
Bästa: Haha, vet fan inte ens var jag ska börja, det är en så jävla cool stad.
Sämsta: Behöver nog inte klaga på bussarna en gång till.
Tidpunkten på dagen?
Bästa: Supertidig morgon/supersen natt. Gillade att stiga upp kl. 05 och gå och sova kl. 21 så länge pandemin inte tillät ett socialt liv. Har aldrig fått läggdags kl. 23 och uppstigning kl. 07 att funka i längden, läggdags vid midnatt och uppstigning 08 går däremot finfint. I övrigt gillar jag att handla bland (förtids)pensionärer, nyblivna mammor och daglediga på förmiddagar innan lunchruschen.
Sämsta: Tre-fyrasnåret på eftermiddagen. Intetsägande gränsland eller kvicksand.
Ordet/uttrycket?
Bästa: ”Let’s try that crowd pleaser one more time” säger jag oskäligt ofta. Finlandssvenskt ”satan” som ett sätt att sätta punkt, oavsett vad det är (jåå, kisson, kisson, satan *paj paj*).
Sämsta: Hatobjektet nr. 1 för närvarande är ”exalterad”. Skruvade också på mig i bänken varje gång någon presenterade forskningsresultat och snackade om avstånd på atomnivå som angstroms (Ångström). Svenska låneord i engelskan är hemska överlag, smorgasbord, rutabaga, fy fan. I övrigt vägrade jag givetvis beställa ”vegolasagnen” i Stockholm till förmån för ”den vegetariska lasagnen”.
Med sociala medier?
Bästa: Att vem fan som helst som vill, orkar och har något att komma med kan göra något utan att behöva övertyga en cigarrökande gubbe bakom ett skrivbord.
Sämsta: Att vem fan som helst som vill, orkar och har något att komma med lever på den allsmäktiga algoritmens nåder.
Madrona Silvander 