En svada om könsidentitet

Minns första gången jag stötte på påståendet att det finns fler än två kön. Det var 2011, och jag fann det skrattretande.

Vadå ”fler än två kön”? Visst, det finns pojkflickor och pojkar som gick i klänning tills mamma plötsligt inte tyckte att det var ”gulligt” längre och lesbiska butchar och bögar som rör sig feminint, men de är väl ändå flickor och pojkar, kvinnor och män? 99.9999 % av oss har väl något av två möjliga könsorgan och XX respektive XY-kromosomer, hur fan kan man stå och påstå att kön snarare är som färgväljaren i Photoshop?

arrogant_tjej_90 på historieseminarium i Spanien, juli 2011.

Det var antagligen Panda Eriksson, på den tiden under annat namn, som introducerade mig till konceptet könsspektrum. Vi började studera vid ÅA samma läsår och hade en gemensam vän som också gick samma grundläggande kurser inom biologi och kemi. Minns inte att jag skulle ha börjat käftas vid tilllfället, antar att jag läste ett inlägg på FB och lät saken passera (dock ej utan en intern eye roll, var världsmästare i judgment på den tiden).

Även om ordet ”hen” stack i ögonen som något prettorikssvenskt påfund kunde jag se fördelarna med ett könsneutralt pronomen. Som finlandssvensk är ju finskans ”hän” inga konstigheter, snarare jättepraktiskt. Förstod dock inte alls konceptet icke-binär, förutom på en rent logisk nivå, typ som att vara ”third party” i USA.

Communist Party USA Flag.svg
Lite som de här nissarna.

Vissa har svårt att förstå sig på hur kön kan vara en så stor grej från första början. Ett förnärmat ”vadå, inte är det som att jag går runt och känner mig som $FÖDELSEKÖN, jag känner mig bara som jag, så är det nu så viktigt?” tycks nämligen vara en rätt vanlig reaktion. No shit. Upplever man sin könstillhörighet som självklar är sannolikheten att reflektera över den i vardagen typ lika stor som att andas manuellt.


För några år sedan började jag få frågor om mina pronomen och dylikt. Det är en del av artighetskulturen och ett led i att etablera ömsesidig respekt i vissa kretsar. Oftast är personerna som frågar väldigt intresserade av könsidentitet, så jag brukar säga att jag har god kontakt med känslor och värden som traditionellt förknippas med manlighet.

Känslan av att övervinna fysiska utmaningar är till exempel kodad på det sättet för mig. Ibland känner jag mig som en finsk affärsman, rakryggad och rehellinen, ibland känner jag mig som en analytisk sperglord med smala handleder som knackar kod.

”So, non-binary or…?”

Nä. Inte genderfluid, inte genderqueer, inte demiman, inte gender non-conforming. Jag är en kvinna. She/her, please. En betonggrund som för mig dels inte går att rucka på, och som jag inte heller vill rucka på. Älskar att vara kvinna.

Känner mig allra mest kvinnlig när jag är sexuellt aggressiv, när jag tämjer, när jag blir tjänad. Kvinnlighet är makt för mig. Kan därför bli rätt osympatisk om jag upplever att någon för fram ett allmängiltigt offernarrativ kring kvinnorollen, har helt enkelt väldigt svårt att relatera till det.

Jag tänker ur ett väldigt straight perspektiv, och därför flödar min kvinnlighet som mest när den kontrasteras med maskulinitet. Lyssnar jag på en kvinnas eller enbies våndor känner jag mig som en stödperson, är det en man som lägger ner svärd och sköld ett tag och visar sig sårbar inför mig känner jag mig som kvinnligheten själv. Omhändertagande, ärad förvaltare av ett förtroende.

Image

Bilden ovan illustrerar det jag hittills haft svårast att smälta. Lika ofrånkomligt som att man ritar konturerna av ett objekt genom att rita allt runtomkring det (negative space) skapar man könsbundna lådor genom att stiga utanför lådan. Du kan inte ta avstånd från något utan att definiera vad det är, om det så än är en abstrakt känsla.

Genom att insinuera att jag är en prima they-kandidat för att jag är i god kontakt med min maskulina sida förolämpas min kvinnlighet. Den är inte ens hälften så snäv som dagens könsdiskurs gör gällande. Min låda är luftig och rymlig, och om någon som vantrivts och klivit ur den vill bränna upp den för att ”alla borde vara fria” är det klart som fan att jag blir defensiv. Det är svårt att respektera någon som tycker att du är indoktrinerad/lurad/förtappad/lider av någon sorts stockholmssyndrom ”because patriarchy”.


Känner en del folk som är icke-binära/genderqueer/gender non-conforming samt en transkvinna. Intressanta och inkännande individer hela bunten. Försöker i största utsträckning kalla folk vid det namn de vill bli kallade – har ju själv bytt namn – och använda det pronomen folk är mest bekväma med. Är helt med på noterna att kön både har en känslomässig aspekt och en performativ aspekt.

Ser heller ingen orsak till varför man skulle vara låst vid det kön som associeras med ens genitalier bara för sakens skull, det känns primitivt. Mr./Ms./Mx. samt M/F/X är en bra grej på identitetshandlingar. Högergubben i mig kommer fram vad beträffar genusdagis, pubertetsblockering och hormonbehandling åt omyndiga. Har heller inga problem med att det finns rikligt med variation inom könsgrupper och samtidigt reella könsskillnader på gruppnivå, men så har jag heller inga problem med att 0.999… = 1.

4 reaktioner till “En svada om könsidentitet

  1. Fascinerande tankar! Just det där med att man aldrig ha behövt reflektera över allt sådant som man normenligen uppfyller har varit (och är) en ständigt pågående process för mig. Hur kan man liksom se och förstå något som inte är relevant, aktuellt eller ens gällande i det egna livet?

    Jag har insett att det kan ha sina fördelar med att växa upp så otroligt hetero- och tvåkönsnormativt (även om det inte är något jag rekommenderar, förhoppningsvis och troligen växer dagens unga upp på annat sätt), för när jag sedan som ung tonåring/äldre tonåring/ung vuxen kom i kontakt med fenomen och begrepp som homosexualitet, asexualitet och icke-binäritet var jag (ändå) såpass mogen i tanken att det gick att närma sig och förstå det hela rent intellektuellt. Pojkar som blir kära i pojkar? Jamen, så kan det säkert vara. Folk som inte alls är intresserade av sex? Jomen, det kan ju vara rimligt. Människor som varken är kvinnor eller män? Okej, you do you. Själv har jag också alltid varit flicka/kvinna, och de gånger jag har drömt om något annat har det ju inte varit att jag inte känt mig som flicka/kvinna utan att jag har känt att den rollen är för snäv. Nu är den inte det längre, men det har behövs många års och utdragna, lågintensiva doser feminism och queerhet för att landa i den känslan. Jag är nöjd.

    Angående ”hen” – ett av mina favoritord för att det kan reta så många – så diskuterades det rätt ”tidigt” i mina studier i svenska, oftast ur rent språkvetenskapligt perspektiv men förstås också politiskt och identietsmässigt, och jag skrev bland annat min gradu om könat och könsneutralt språk. Minns fortfarande en väldigt fascinerande argumentation av vår dåvarande professor – en klassisk professorsgubbe med vitt hår och stora glasögon, vila i frid – om vilken objektsform ”hen” skulle ha, och varför!

    Gilla

    1. Jo, att landa i kvinnligheten tog ett tag för mig också, var inte lika nöjd som ung (men vem är nu nöjd med sakers tillstånd som ung). ”Hen” använder jag konsekvent, ”henom” får det att klia i kroppen 😉 Det kommer mer om kön senare i månaden, trevligt att du gillade denna aptitretare!

      Gillad av 1 person

      1. Det här är spännande, för jag inser nu att jag inte kommer ihåg vilken av objektsformerna som vår professor förde fram som det bättre alternativet! Jag minns bara argumentationen, tydligen inte själva utfallet. Själv ville jag länge använda ”henom”, men har nu också (inte helt friktionsfritt) övergått konsekvent till ”hen”. Ser fram emot att få läsa kommande inlägg!

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s